Institutionen för Samhällsvetenskap
Sveriges minoritetspolitik –
De nationella minoriteternas rättigheter och hur de efterlevs
Abstract
This bachelor thesis will discuss Sweden’s minority politics, describe the national minorities, what rights they have and how these rights are observed. The purpose is to present the formal Swedish minority politics and how it is working in reality. Will Kymlicka’s theory about special group rights for minorities will be applied to find out how these rights corroborate with the legal rights.
Sweden’s minority politics is based on the Council of Europe’s two conventions for minority protection, so the main analytical focus will be on how these articles are followed in practice by Swedish authorities.
The results show that there are some similarities between Kymlickas group rights and the rights that the national minorities in Sweden have, but there are important differences. Swedish authorities also has problems to live up to the European Council’s minority
conventions, so the main conclusion is that several improvements must be made in Swedish minority politics.
Innehållsförteckning
1. Inledning………s.1 1.2 Syfte………s. 1 1.3 Frågeställningar………s. 1 1.4 Disposition……….s. 2 2. Teoretiskt ramverk………s. 3 2.1 Definitioner……….s. 3 2.3 Gruppdifferentierade rättigheter………..s.4 3. Metod………s. 8 3.2 Material………...s. 9 3.3 Källkritik………....s. 104. Sveriges nationella minoriteter………...s. 11 4.1 Samerna………..s. 11
4.2 Sverigefinnarna………..s. 13 4.3 Tornedalingarna……….s. 14 4.4 Romerna………..s. 15 4.5 Judarna………s. 17
5. Bakgrund till Sveriges minoritetspolitik………...s. 18
5.4.1 Minoritetsspråkskonventionen och Sverige………..s. 21 5.5 Rapportering………s. 21
6. Ramkonventionens artiklar………..s. 22 7. Minoritetsspråkskonventionens artiklar………..s. 24 8. Sveriges efterlevnad av minoritetskonventionerna………..s. 27 8.1 Europarådets utlåtanden………...s. 27
8.2 Minoriteternas åsikter……….s. 29 8.2.1 Minoritetsspråkslagarna………..s. 30 8.3 Diskriminering av nationella minoriteter………..s. 31 8.3.1 Ansvariga ministerns åsikter………...s. 36
9. Slutanalys……….s. 37
9.1 Reflektioner………s. 38
1. Inledning
Trots att det sedan länge har funnits minoriteter med egna kulturer och språk i Sverige fanns det ingen utpräglad minoritetspolitik innan år 2000. Det var då Sverige erkände fem
minoriteter som nationella minoriteter samt ratificerade Europarådets två konventioner om skydd för minoriteter och minoritetsspråk. Det vill säga att de fem nationella minoriteterna (samerna, sverigefinnarna, tornedalingarna, romerna och judarna)1 blev berättigade till de rättigheter minoritetskonventionerna innehåller.
Att skydda sina nationella minoriteter och hjälpa dem bevara sina kulturer och språk är viktigt på mer än ett sätt. Det är inte bara viktigt för minoriteterna i sig som genom en väl utförd minoritetspolitik på så sätt får rätt till välbefinnande, i form av att kunna utvecklas i sin egen kultur och använda sitt eget modersmål. Det är även viktigt för hela den svenska befolkningen ur ett demokratiskt perspektiv, att alla ska ha rätt till sin kultur och sitt språk samt till
inflytande i samhället. Minoritetspolitiken är även en del av Sveriges arbete för de mänskliga rättigheterna men har trots allt detta hamnat i skymundan i svensk politik.
Den svenska minoritetspolitiken kritiseras både av de nationella minoriteterna själva samt av Europarådet som anser att Sverige inte lever upp till konventionerna om skydd av de
nationella minoriteterna och minoritetsspråken. Denna uppsats ska därför behandla hur minoritetspolitiken i Sverige ser ut, och framförallt fungerar och inte fungerar.
1.2 Syfte
Uppsatsens syfte är att undersöka hur den nuvarande svenska minoritetspolitiken ser ut på pappret och hur den fungerar i praktiken efter år 2000.
1.3 Frågeställningar
Det har gått snart 10 år sedan Sveriges riksdag antog regeringens proposition om nationella minoriteter i Sverige, och fem minoritetsgrupper fick nationell minoritetsstatus. För att ta reda
på vad den nya minoritetspolitiken innebar lyder uppsatsens första frågeställning: Vilka
rättigheter blev de nationella minoriteterna berättigade till?
Med bakgrund till den kritik Sverige får utstå från Europarådet angående sin minoritetspolitik lyder den andra frågeställningen: Hur efterlevs de rättigheter minoriteterna tilldelades i och
med statusen som nationell minoritet?
Dessa två frågeställningar är tänkta att tillsammans ge en tydlig och heltäckande bild av Sveriges minoritetspolitik idag.
1.4 Disposition
Uppsatsens teoretiska ramverk kommer att introduceras för att presentera de tre rättigheter som sedan ska appliceras på Sveriges minoritetspolitik. Sedan kommer val av metod och material presenteras och motiveras, även källkritik kommer att gås igenom. För att få en överblick av Sveriges minoritetspolitik kommer det sedan att först ges en bakgrund som innehåller presentationer av Europarådet, minoritetskonventionerna samt Sveriges
förhållanden till dem. Sedan i kapitel 5 beskrivs de fem nationella minoriteterna var för sig för att ge en tydlig bild av vilka de är. I kapitel 6 och 7 refereras en sammanfattning av
ramkonventionens samt minoritetsspråkskonventionens artiklar för att se vilka rättigheter dessa nationella minoriteter nu har i Sverige. Kapitel 8 handlar sedan om hur Sverige efterlever konventionerna och kommer att behandla vad Europarådet, DO,
jämställdhetsministern och minoriteterna själva anser om den svenska minoritetspolitiken. I det efterföljande kapitlet kommer detta sedan att analyseras för att i det sista kapitlet
2. Teoretiskt ramverk
Som teoretisk utgångspunkt i denna uppsats har jag valt Will Kymlickas teorier kring nationella minoriteter och hans gruppdifferentierade rättigheter som han anser att dessa minoriteter är berättigade till.
Den kände kanadensisk politisk filosofen Will Kymlicka är en ledande förespråkare för mångkulturalism och minoriteters rättigheter. Han anses vara den mest framstående teoretikern på området och har vunnit flera priser och utmärkelser. 2
Ur hans verk Mångkulturellt medborgarskap har jag hämtat den teoretiska grunden för uppsatsen, nämligen hans teorier kring nationella minoriteter och hans gruppdifferentierade rättigheter.
2.1 Definitioner
Kymlicka använder sig av en rad olika begrepp inom sin teori om gruppdifferentierade rättigheter, därför följer här en förklaring till de mest centrala:
Nationella minoriteter – tydliga och potentiellt självstyrande samhällen som har införlivats
med en större stat.3 Inkorporerade kulturer som för det mesta vill fortsätta vara distinkta samhällen vid sidan av majoritetskulturen och framför krav på olika former av autonomi eller självstyre för sin överlevnad som distinkta samhällen.4
Etniska grupper – invandrare som lämnat sin nationella gemenskap för att inträda i ett annat
samhälle.5 Vill oftast integreras i det omgivande samhället och accepteras som fullvärdiga medlemmar. Även om de önskar att få ett större erkännande för sin etniska identitet, har de inte som mål att bli en självstyrande nation.6
Polyetnicitet – Etniska grupper som fungerar som löst sammanhållna subkulturer inom det
större majoritetssamhället. De vill hävda sin rätt och uttrycka sin etniska egenart inom
majoritetssamhällets institutioner, och har ingen vilja att upprätta ett parallellt samhälle, något som de nationella minoriteterna brukar kräva.7
3.2 Gruppdifferentierade rättigheter
Att komplettera traditionella mänskliga rättigheter med minoriteters rättigheter är någonting som Kymlicka anser vara inte bara berättigat utan också oundvikligt. För att en teori om rättigheter i en mångkulturell stat ska vara heltäckande måste den innehålla både universella rättigheter, som ges till individer oberoende av vilken grupptillhörighet de har, och vissa gruppspecifika rättigheter för minoritetsgrupper.8
Men att erkänna minoriteters rättigheter kan innebära fara då språket om minoriteters rättigheter lätt kan missbrukas. Både förespråkare för rassegregation och apartheid samt nationalister och fundamentalister har missbrukat termen ”minoriteters rätt” för att rättfärdiga dominansen över människor som antingen inte tillhör den egna gruppen eller för att förtrycka oliktänkande inom gruppen. Kymlickas syfte med Mångkulturellt medborgarskap är därför att påvisa att en liberal teori om minoriteters rättigheter måste förklara hur dessa samexisterar med de mänskliga rättigheterna. Dessutom hur minoriteters rättigheter begränsas av principer såsom individuell frihet, demokrati och social rättvisa.9
Kymlicka tar upp tre former av gruppdifferentierade rättigheter som han anser att nationella minoriteter har rätt att kräva i en stat. Dessa tre former är rätt till självstyrelse, polyetniska
rättigheter och rätt till särskild representation. De definieras enligt följande:
Rätt till självstyrelse: Innebär en delegering av makt till nationella minoriteter, ofta genom
något slags federalism.10 Till exempel kan man dra gränserna så att en regionalt koncentrerad nationell minoritet i en federation bildar en majoritet i en federal underenhet (provins, delstat,
kanton). På det sättet få möjlighet till betydande självstyrelse och möjlighet att inom vissa områden fatta beslut utan att riskera att röstas ned av majoritetssamhället.11
Polyetniska rättigheter: Gäller rätten till ekonomiskt stöd och lagligt skydd för vissa seder
och traditioner som associeras till bestämda etniska eller religiösa grupper.12 Polyetniska rättigheter är gruppspecifika åtgärder såsom krav från etniska minoriteter att befrias från lagar och föreskrifter som missgynnar dem på grund av sin religion, till exempel undantag från att tvingas bära skoluniform i förmån för att bära religiösa attribut. Dessa rättigheter ska hjälpa etniska minoriteter att uttrycka sin särpräglade kultur och religion utan att det påverkar dem negativt i det dominerande majoritetssamhället. Precis som rätten till självstyrelse, ses inte heller polyetniska rättigheter som tillfälliga åtgärder. Men polyetniska rättigheter anses, tvärtemot rätt till självstyrelse, gynna integrationen i majoritetssamhället enligt Kymlicka.13
Särskilda rättigheter till representation: Innebär att minoritetsgrupper har rätt till
garanterade platser i majoritetssamhällets centrala institutioner14 för att motverka att de blir underrepresenterade i samhället.15 Denna rättighet bör ses som en följd av rätten till
självstyrelse, eftersom minoritetsgrupperna bör garanteras representation i varje organ som kan tolka eller modifiera dess befogenheter till självstyre för att undvika att något yttre organ fattar beslut angående en minoritets självstyrelse utan att rådfråga minoriteten i fråga.16
De är dessa tre ovanstående gruppdifferentierade rättigheter som jag kommer att tillämpa på Sveriges minoritetspolitik.
De tre rättigheterna är till för att minska minoritetsgruppernas sårbarhet gentemot det större samhällets påtryckningar och beslut. Vissa grupper är endast intresserade av
skyddet göra det möjligt för gruppen att fullt ut kunna respektera de egna medlemmarnas medborgerliga och politiska rättigheter.Andra grupper däremot vill införa
gruppdifferentierade rättigheter för att kunna ha uppsikt över medlemmarna i syfte att kontrollera den inre oenigheten i gruppen. Rätten till självstyre samt polyetniska rättigheter kan användas på ett sådant sätt att de kan begränsa rättigheterna för medlemmarna i
minoritetsgruppen.17
Kymlicka har tre argument för att försvara behovet av gruppdifferentierade rättigheter. Det första kallar han jämlikhetsargumentet. Där motiveras behovet av gruppdifferentierade rättigheter på det sättet att de behövs för att säkerställa att det råder verklig jämlikhet mellan alla medborgare. Eftersom, som Kymlicka uttrycker det, ”den sanna jämlikhetens kärna ligger i hur olikheter tillgodoses” är det viktigt att de gruppspecifika rättigheterna finns för att tillgodose olikheterna mellan olika grupper i samhället.18
Det andra argumentet handlar om de historiska överenskommelsernas roll och menar på att de gruppdifferentierade rättigheterna i vissa fall är resultat av historiska överenskommelser, till exempel avtalade rättigheter för urbefolkningar. Det är vikten av att uppfylla historiska avtal som Kymlicka använder som ett argument till försvar av de gruppdifferentierade
rättigheterna.19
Värdet av kulturell mångfald är det tredje försvarsargumentet, och bygger på föreställningen
om att förekomsten av fler kulturer inom samma land berikar människors liv, eller annorlunda uttryckt ”den samhälleliga mångfalden stärker livskvaliteten genom att berika vår erfarenhet och vidga de kulturella resurserna”.
De två första argumenten hänvisar till majoritetens skyldigheter medan det tredje argumentet om värdet av kulturell mångfald vädjar till majoritetens intressen, och fokuserar på hur hela samhället har nytta av de gruppdifferentierade rättigheterna.20
Mångkulturellt medborgarskap avser, som tidigare nämnts, att framställa ett påtagligt liberalt synsätt på minoriteters rättigheter. Det är inte detsamma som att framställa den traditionella liberala synen, och måste därför göras om på nytt genom att man lägger fram de liberala grundläggande principerna och sedan se hur de påverkar de krav som ställs från etniska och nationella minoriteter. De traditionella liberala grundläggande principerna är givetvis principer för individuell frihet och kan därför endast stödja minoriteters rättigheter när de är förenliga med respekt för individuell frihet. Men Kymlicka menar här att minoriteters rättigheter inte bara är förenliga med individuell frihet, de kan även främja den individuella friheten. Han påvisar detta genom att visa att det liberala värdet valfrihet har vissa kulturella förutsättningar och att frågor om kulturell tillhörighet därför måste införlivas i liberala principer.21
Kymlicka anser att liberaler måste inse det viktiga i att se till människors kulturella
tillhörighet på grund av den roll denna spelar för att göra det möjligt för individen att göra ett meningsfullt val och för att stödja självidentiteten. Den kulturella tillhörigheten ger alltså människor en trygg känsla av identitet och medlemskap som vi har behov av när vi ska ta itu med frågor om personliga värderingar och projekt. Medlemmarna av en (liberaliserad) nation delar idag inte längre samma moraliska värderingar eller traditionella levnadssätt, men de har fortfarande en djup bindning till sitt språk och sin kultur.22
På grund av att den nationella identiteten inte längre delar gemensamma värderingar ger den en säker grund för individuell autonomi och självidentitet. Just det faktum att den nationella identiteten inte kräver gemensamma värderingar förklarar på samma gång varför nationer är lämpliga enheter för den liberala teorin på så sätt att nationella grupperingar ger en krets av frihet och jämlikhet. De är även en källa till ömsesidigt erkännande och förtroende men som även kan innehålla oundvikliga meningsskiljaktigheter om hur det goda i samhället ser ut. I den utsträckning det är på det sättet så kan gruppdifferentierade rättigheter som skyddar minoritetskulturer inte bara ses som förenliga med liberala värden utan också som befrämjande av dem. 23
3. Metod
För att besvara uppsatsens frågeställningar om hur den svenska minoritetspolitiken ser ut och fungerar kommer metoden kvalitativ textanalys att användas.
Kvalitativ textanalys går i det stora hela ut på att få fram det huvudsakliga, mest betydande innehållet genom en grundlig läsning av textens delar, helhet och den kontext den ingår i. Det mest grundläggande i tillvägagångssättet är att läsa texten aktivt och samtidigt ställa frågor till den för att se om texten eller en själv kan besvara dessa frågor. För att kunna genomföra detta måste texten läsas många gånger, såväl snabbt som långsamt.24
En kvalitativ textanalys ska vara någonting mer än bara en sammanfattning av texten, som Metodpraktikan uttrycker det: ”det är du som berättar en historia med hjälp av texten, det är inte texten som berättar en historia för dig”25 Men man ska komma ihåg när man gör en
kvalitativ textanalys att det alltid är någon mänsklig aktör som framställt de texter som ska analyseras. Detta kan innebära problem om man inte har det i minnet när man utför sin
textanalys, och det är därför viktigt med källkritik när man använder kvalitativ textanalys som metod. 26
Det är detta som kommer att utföras på materialet som ligger till underlag för uppsatsen (som kommer att presenteras nedan) för att kunna redogöra för hur den svenska minoritetspolitiken ser ut både på pappret och i verkligheten.
Någon tidigare forskning på min infallsvinkel av Sveriges minoritetspolitik är svårt att hitta. Forskning om respektive nationell minoritet har gjorts, dock i varierande grad. Ett exempel är Mörkenstams Om”Lapparnes privilegier” som behandlar föreställningar om samiskhet i svensk samepolitik 1883-1997. Efter att minoritetspolitiken infördes som ett eget
politikområde 2000 blev det tydligt att kunskapen om tidigare forskning på området var bristfällig. För att åtgärda detta inrättades Forum för nationella minoriteter i Sverige vid Centrum för multietnisk forskning vid Uppsala Universitet, vars målsättning är att förbättra
24 Esaiasson m.fl 2005 s. 237 25 Ibid s. 243
möjligheterna för forskningssamarbete för forskning inom nationella minoriteter,
minoritetsspråk och minoritetskulturer samt att fungera som ett forum för kunskapsutbyte mellan minoritetsorganisationer och berörda myndigheter.27 Även uppsatser har skrivits på temat Sveriges minoritetspolitik, men de har inriktats på en av minoriteterna eller på ett par minoriteter, till exempel Sverigefinnar - från invandrare till nationell minoritet28.
3.2 Material
Materialet som jag tänkt utföra en kvalitativ textanalys på kommer främst att utgöras av offentliga handlingar och rapporter, såsom regeringens proposition Nationella minoriteter i
Sverige, statens offentliga utredningar på området samt rapporter från bland annat
Diskrimineringsombudsmannen gällande situationen för de nationella minoriteterna.
Europarådets ramkonvention om skydd för nationella minoriteter och
minoritetsspråkkonventionen kommer att utgöra en viktig del av materialet, då jag kommer att referera artiklarna för att besvara min frågeställning. Även rapporterna från den svenska regeringen till Europarådet samt Europarådets utlåtanden om Sveriges minoritetspolitik och dess efterlevnad ligger till underlag för uppsatsen.
Insamlandet av detta materialkommer till stor del hämtas från källor på Internet, som till exempel Sveriges regerings hemsida, Europarådets hemsida och liknande. Material kommer även att hämtas från minoriteternas intresseföreningar, till exempel från Sverigefinska riksförbundet (SFRF).
Även böcker kring minoriteter i Sverige kommer att utgöra underlag för att få med bakgrund till området Sveriges minoritetspolitik. Till exempelKenneth Hyltenstams Sveriges sju
inhemska språk – ett minoritetsspråksperspektiv, för att täcka hur det ser ut rörande
minoritetsspråken i Sverige. Och böcker såsom Elenius Nationalstat och minoritetspolitik för att få med minoriteternas bakgrund, perspektiv och situation.
3.3 Källkritik
Källkritik är en samling metodregler som hjälper till att värdera sanningshalten och bedöma trovärdigheten i påståenden om till exempel historiska förlopp såväl som nutida
omständigheter.29 För att bedöma sanningshalten i påståenden finns fyra olika källkritiska regler: äkthet, oberoende, samtidighet och tendens.30
När det gäller äktheten rörande mitt material finner jag inga tvivel om att mitt material skulle vara förfalskat eller planterat, eftersom äkthetskriteriet gäller själva pappret (dokumentet) i sig och mestadels är ett problem när det gäller historiska källor.31
Det finns tre aspekter på oberoende, den första är möjligheterna att bekräfta berättelser det vill säga trovärdigheten ökar om vi med hjälp av ett annat påstående från en annan källa kan bekräfta vårt första påstående.32 Den andra är avståndet mellan berättare och berättelse, där
lyder regeln att primärkällor (förstahand) är bättre än sekundärkällor (andrahand). Den tredje aspekten är berättarens grad av oberoende och rör i stort om det kan ha funnits någon olämplig påverkan på berättaren i form av hot, tvång eller förväntningar.33 Jag bedömer att mina källor uppfyller oberoende kriteriet. Detta eftersom jag har flera källor med olika ursprung som överensstämmer och att de allra flesta är primärkällor, då jag har tänkt på att använda mig av till exempel offentliga dokument samt att dubbelkolla vissa uppgifter från andra källor. Den tredje aspekten ser jag inte som trolig i detta fall, då jag inte kan tänka mig att någon skulle, trots att detta är en viktig fråga för många, utföra en sådan allvarlig påverkan som hot eller tvång inom detta ämne.
Samtidighet rör problemet med att risken för att berättelsen kommer att innehålla minnesfel
etc. ökar ju längre tid som förflyter mellan händelsen och nedtecknandet av denna.34 Även detta kriterium anser jag att mina källor infriar då de är nedskrivna direkt, till exempel propositioner och liknande som utgör en stor del av mitt material.
När källans ursprung har intresse av att återge en snedvriden, avsiktligt tillrättalagd berättelse om verkligheten är den tendentiös. Här är huvudregeln att man aldrig ska tro på en ensam tendentiös källa. Den måste kompletteras med minst en ytterligare oberoende källa eller en källa med motsatt tendens.35 Detta är bra att tänka på när man läser material från källor som har intresse av hur minoritetspolitiken utförs. Till exempel är det ju stor sannolikhet att
Sveriges regering i dess rapporter till Europarådet framhäver de positiva framsteg de gjort och inte lika utförligt de mindre positiva sidorna av minoritetspolitiksarbetet. Problem kan även uppstå med minoriteternas egna uppfattningar om situationen, då risken för att de är partiska är överhängande. Det är därför viktigt att få med olika källor för att ge en mer rättvisande bild, till exempel att ta med Europarådets utlåtanden för att få en mer neutral syn på Sveriges minoritetspolitik.
4. Sveriges nationella minoriteter
4.1 Samerna
Samerna är en urbefolkning vars kultur växte fram ur den fångstkultur som skapades efter den sista istiden. Från början ägnade de sig åt jakt och fiske men med tiden blev det rennäringen som blev samernas huvudsakliga försörjning. Samer finns i de norra delarna av Norge, Sverige, Finland och Kolahalvön i Ryssland. Samerna i Sverige har trots sin
minoritetsställning genom alla tider lyckats behålla sin kultur och gruppidentitet, en kultur som kraftigt skiljer sig från den svenska. Utmärkande drag i den samiska kulturen är det samiska språket, rennäringen, sameslöjden, den traditionella klädedräkten, jojken och matkulturen.36
Det samiska språket är som nämnt en viktig del i den samiska kulturen. Samiskan är ett finsk-ugriskt språk och finns i olika varieteter i Sverige (nordsamiska, lulesamiska och sydsamiska). Förutom språket är ställningen som ursprungsfolk viktigt för samernas identitet. Riksdagen konstaterade år 1977 att samerna är ett ursprungsfolk i Sverige och att de därför ska ha en särställning.
35 Ibid s. 321f
Det finns ungefär 15 000 – 20 000 samer i Sverige, av vilka ca 2 500 ägnar sig åt renskötsel. De är bosatta i framför allt de traditionella bosättningsområdena som sträcker sig från Idre i Dalarna till Kiruna i Norrbotten37, detta område kallar de Sápmi.38
Det finns ett antal samiska riksförbund för att tillvara ta samernas intressen, även
nationsöverskridande förbund finns eftersom de flesta samefrågor rör samerna som folkgrupp och inte nationell tillhörighet.39
Sametinget invigdes år 1993 och bildades i syfte att förbättra för de svenska samernas möjligheter till att som ursprungsbefolkning kunna bevara samt utveckla sin kultur.40 Sametinget är både en statlig myndighet och ett folkvalt samiskt parlament vars uppgifter består av bland annat att besluta om fördelningen av statliga bidrag.41 Sametinget är inget
organ för samiskt självstyre. Detta tydliggörs i den svenska regeringens proposition om Sametinget från 1992: ”trots benämningen TING är det inte frågan om något organ för självstyre, som skall verka i stället för riksdag eller kommunfullmäktige, eller i konkurrens med dessa organ”.Att den svenska staten inte var beredd att gå längre än att göra sametinget till ett samiskt organ med begränsat inflytande har gjort att dess verksamhet från starten präglats av en konflikt mellan samernas önskan om ett ökat självstyrelse och statsmaktens återhållsamhet och myndighetsutövning.42
International Labour Organisation (ILO) är ett FN fackorgan som arbetar för att främja ekonomiska och sociala rättigheter i arbetslivet. ILO har även sedan en längre tid bevakat ursprungsfolkens arbete och livsvillkor, år 1989 kom ILO:s konvention nr 169 om
ursprungsfolk och stamfolk i självstyrande länder till. Konventionens artikel 4 anger att staten
ska säkra enskilda individers rätt till egendom, arbete, kultur och miljö. Ett av konventionens syften är även att staterna ska erkänna den äganderätt och besittningsrätt till den mark som ursprungsfolken av tradition bor och verkar på.
År 1997 tillsatte den svenska regeringen en utredning för att ta ställning till om Sverige kan ratificera ILO - konvention samt vilka åtgärder Sverige skulle behöva vidta för att kunna efterleva bestämmelserna i konventionen. Bedömningen i betänkandet Samerna – ett
ursprungsfolk i Sverige (SOU 1999:25) lyder att Sverige måste genomföra en rad åtgärder
gällande samernas rätt till mark innan ILO - konventionen kan ratificeras. Enligt
konventionen måste den mark som samerna har rätt till identifieras, vilket innebär att en gränskommission måste tillsättas för att reda ut markfrågorna innan en ratificering kan vara aktuell för Sveriges del.43 Regeringens ambition i rapporten till Europarådet från 2006 är att så snart det är möjligt ratificera ILO-konventionen 169 om ursprungsfolk och stamfolk i självstyrande länder.44
4.2 Sverigefinnarna
Under ca 600 år var Sverige och Finland ett rike och en livlig rörlighet av befolkningen mellan länderna förekom. Finska har därför använts väldigt länge i Sverige, bland annat bildades en finska församling i Stockholm redan år 1533. Finska har även pratats i andra delar av landet genom tiderna, till exempel av de skogsfinnar som flyttade till bland annat Dalarna och Värmland i slutet av 1500-talet.
Sverigefinnarna skiljer sig från den svenska majoritetsbefolkningen både genom sin kultur och sitt språk. De kulturella särdragen återspeglas i en rad olika områden, och intresset att bevara sitt språk och sin kulturella särart är mycket starkt bland sverigefinnarna.45
Ca 450 000 första och andra generationens sverigefinnar finns idag i Sverige, ungefär hälften av dessa använder det finska språket. Vilket gör sverigefinnarna till den största minoriteten i både Sverige och Norden.46 Majoriteten av sverigefinnarna flyttade till Sverige efter andra världskriget, år 1970 var inflyttningen som störst och har därefter minskat.
43 Prop. 1998/99:143 s. 13f 44 Sveriges rapport 2006 s. 7 45 Prop. 1998/99:143 s. 23
Sverigefinnarna har länge varit och är än idag en väldigt välorganiserad grupp.47
Sverigefinska riksförbundet (SFRF) bildades år 1957 och deras uppgifter är att fungera som en gemensam minoritets-, intresse- och fritidsorganisation för sverigefinnarna, att främja sverigefinnarnas gemensamma sociala och kulturella strävanden för att uppnå jämlikhet med Sveriges majoritetsbefolkning samt att underlätta sverigefinnarnas aktiva deltagande i det svenska samhället och utveckling till en tvåspråkig befolkningsgrupp.48
Efter att Sveriges Riksdag fattade beslutet om inrättandet av en nationell minoritetspolitik fick sverigefinnarna ett behov av ett demokratiskt organ för att representera hela den sverigefinska majoriteten och fungera som en samarbets- och motpart till statsmakten. År 1999 beslutade man att bilda ett sådant organ, Sverigefinländarnas delegation. Till sin karaktär påminner delegationen om ett "miniparlament" med representanter från de största riksorganisationerna, Svenska kyrkans finskspråkiga arbete samt ett antal sverigefinska nätverk som representerar olika yrkesområden.49
Sverigefinländarnas delegation har i uppgift att bevaka sverigefinnarnas språkliga, kulturella, samhälleliga och sociala intressen. Delegationens uppgift består även av att upprätthålla kontakter med den svenska statsmakten och svenska myndigheter, Europarådet och andra nationella, nordiska och internationella samfund.50
4.3 Tornedalingarna
I området runt Torne älv har det troligen sedan före medeltiden funnits en finsktalande bosättning och även idag dominerar det finska språket i området. Efter att Sverige förlorat kriget mot Ryssland 1809 drogs den nya gränsen genom Tornedalen, trots detta har tornedalingar på båda sidor gränsen lyckats med att bevara både sitt språk och sin kultur.
finska och inget eget språk. Men meänkieli utseddes likväl till ett nationellt minoritetsspråk då flera skäl ansågs tala för att meänkieli ska behandlas som ett eget språk, bland annat
tornedalingarnas språkliga, kulturella och historiska särdrag samt deras strävan efter att värna meänkieli och dess särart.52
Förutom språket har tornedalingar även en egen matkultur, hantverk och byggnadsstil. Den laestadianska väckelserörelsen har även haft, och har fortfarande en stor betydelse i
Tornedalen.
Det bor idag ca 50 000 tornedalingar i Haparanda, Övertorneå och Pajala kommuner men även i delar av Kiruna och Gällivare kommuner. I området bor även ca 16 000 nyinflyttande personer som pratar standardfinska.53
Intresset för den egna särarten och identiteten bland tornedalingar har under den senaste tiden vuxit sig allt starkare. Ett exempel på detta är bildandet av Svenska Tornedalingars
Riksförbund – Tornionlaaksolaiset (STR-T) 1981. Förbundet fungerar som en intresseorganisation för Tornedalen och tornedalingar i språkliga, kulturella samt i
samhälleliga frågor, de är även regeringens remissinstans i frågor rörande Tornedalen och dess befolkning. Målsättningför förbundet är att främja och stärka tornedalingarnas identitet samt språkliga och kulturella förankring som nationell minoritet.54
4.4 Romerna
De första romerna kom till Sverige under 1500-talet, sedan dess har romer från olika länder under olika tidsepoker kommit till Sverige. Ca 15 000 – 20 000 romer är idag bosatta i Sverige, svenska romer, finska romer och utomnordiska romer inräknade.
Romernas språk, kultur och traditioner är vad som skiljer dem åt från den svenska
majoritetskulturen. Språket romani chib består av olika varieteter och har rötter från sanskrit,
52 Prop. 1998/99:143 s. 33 53 Ibid s. 24
då romerna ursprungligen härstammar från nordvästra Indien och delar av nuvarande Pakistan och kom till Europa för första gången på 1200-talet. Romerna i Sverige tillhör olika
”stammar” med olika traditioner och olika varieteter av romani chib men detta till trots så känner de sig som ett sammanhållet folk.55
Romernas särpräglade traditioner har haft svårt att accepteras av majoritetssamhället vilket lett till att många romer har diskriminerats ända fram till idag. Ombudsmannen för etnisk diskriminering får många klagomål från romer som nekats tillträde till offentliga lokaler eller upplever att de behandlas sämre än majoritetsbefolkningen på en rad olika sätt.
År 1973 bildades Nordiska Zigenarrådet som blev en paraplyorganisation för ett femtontal föreningar i Sverige och övriga Norden, idag heter organisationen Romernas Riksförbund (RR). Förbundets uppgift består framför allt av arbetet med sociala frågor och insatser för att stärka romernas ställning i samhället. Verksamheten rör också romernas språk, kultur och historia och fungerar även som rådgivande organ i relation till enskilda och kommuner. 56
För att förbättra romernas situation i Sverige bildades 2007 en delegation för romska frågor, med syftet att främja romernas rättigheter och hjälpa till att bryta romernas politiska och sociala marginalisering. Delegationens uppgifter är bland annat att utreda romernas situation i Sverige, genom att samla in, sammanställa, analysera och redovisa erfarenheter och kunskap på området, ge förslag på hur romernas situation kan bli bättre i det svenska samhället samt att informera om romerna och dess situation i samhället.57
55 Prop. 1998/99:143 s. 25 56 Ibid
4.5 Judarna
De första judarna kom till Sverige i slutet av 1600-talet, sedan dess har nya grupper judar kommit till Sverige som en följd av olika förföljelser mot dem.
Judarnas egen religion, egen kultur, eget språk och egna traditioner skiljer dem åt från resten av den svenska befolkningen. Den svenska judiska befolkningen har bevarat sin religion, sitt språk och sina traditioner väl. Även de judar som inte anser sig vara ortodoxa deltar i
shabatgudstjänster, firar judiska helgdagar och håller koscher etc.58
Det språk som främst binder samman världens judar är hebreiska, men även jiddisch talas i stor utsträckning. De först judarna som kom till Sverige talade jiddisch, och även andra grupper av judar som flytt till Sverige genom åren har använt jiddisch. Bland annat de judar som flydde efter andra världskriget gjorde åter jiddisch aktuellt i Sverige. Språket minskade sedan i omfattning innan det, som en del av den judiska kulturen på senare tid åter väckt intresse.59 Jiddisch är idag även ett av de nationella minoritetsspråken i Sverige.60
Om man inkluderar både de som har två föräldrar med judisk börd och de som har en av föräldrarna av judisk börd så finns det ca 25 000 judar i Sverige idag. Majoriteten av dessa bor i storstäderna, Stockholm, Göteborg och Malmö.
År 1945 bildade de Judiska församlingarna i Sverige Det Judiska Centralrådet. De största församlingarna driver egna daghem och religionsskolor, det finns även en judisk
grundskoleutbildning samt högstadieundervisning i Stockholm och judiska ålderdomshem i Stockholm och Göteborg. Viktig för församlingarnas verksamheter är att erbjuda koscher mat i egen butik i samarbete med livsmedelsbutiker.61
58 Prop. 1998/99:143 s. 26f 59 Ibid s. 26f
5. Bakgrund till Sveriges minoritetspolitik
1999 antog Sveriges Riksdag propositionen 1998/99:143 Nationella minoriteter i Sverige och godkände därmed en ratificering av Europarådets konvention om skydd för nationella
minoriteter (s.k. ramkonventionen) samt den Europeiska stadgan om landsdels- eller minoritetsspråk (s.k. minoritetsspråkskonventionen). Till följd av detta inrättades
minoritetspolitiken som ett eget politikområde i Sverige år 2000, och ingår nu i Integrations- och jämställdhetsdepartementets ansvarsområde. 62
Det är de bestämmelserna i dessa två ovanstående konventioner som utgör grunden för den svenska minoritetspolitiken.63
Målet för den svenska minoritetspolitiken kan delas in i tre huvudområden: • att ge skydd för de nationella minoriteterna,
• att stärka deras möjligheter till inflytande,
• att stödja de historiska minoritetsspråken så att de hålls levande64
5.2 Europarådet
Europarådet (Council of Europe) bildades 1949 med ambitionen att genom samarbete kunna värna om individens rättigheter för att på så sätt bidra till fred, stabilitet och säkerhet i Europa.65 Året efter kom den Europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, kortfattat Europakonventionen till. Vid sidan av Europakonventionen har sedan andra konventioner utarbetas, bland annat konventioner om minoriteter och minoritetsspråk.66
62 Sveriges regering 2007 63 DO
64 Regeringens webbplats om mänskliga rättigheter 2008 (1) 65 Sveriges regering 2008
5.3 Ramkonventionen
Europarådets ramkonvention om skydd för nationella minoriteter trädde i kraft 1998 och är uppbyggd som en principdeklaration. De principer som anges i konventionen ska enligt konventionen förverkligas genom nationell lag och lämplig regeringspolitik. En definition på vad en nationell minoritet är saknas i ramkonventionen vilket innebär att de ratificerande staterna själva får bestämma hur en nationell minoritet ska kännetecknas.67 Konventionen är även mer inriktad på individuella rättigheter än kollektiva för personer som tillhör en nationell minoritet.68
5.3.1 Ramkonventionen och Sverige
Ramkonventionen saknar som nämndes ovan tydliga kriterier för vad som definierar begreppet nationell minoritet, det enda som framgår är att nationella minoriteter ska ha en identitet som grundar sig på religion, språk, traditioner och kulturarv. Den svenska regeringen har därför ställt upp egna kriterier som minoriteter ska uppfylla för att bli erkända som
nationella minoriteter. Kriterierna för minoriteterna i Sverige att uppfylla för att betraktas som nationell minoritet är:
• Grupp med en uttalad samhörighet som till antalet i förhållande till befolkningen i stort inte har en dominerande ställning i samhället. Gruppbestämningen görs inte bara på grund av gruppens numerära storlek utan även gruppens struktur och
sammanhållning vägs in.
• Religiös, språklig, traditionell och/eller kulturell tillhörighet. Det räcker att gruppen endast uppvisar ett av dessa särdrag, men det särdraget måste på något sätt avskilja sig väsentligt från majoriteten.
• Självidentifikation. En vilja och strävan att behålla sin identitet ska finnas hos både den enskilde såsom hos gruppen.
• Historiska eller långvariga band med Sverige. Att dra någon bestämd gräns anser inte regeringen vara möjlig, men deras bedömning är endast minoritetsgrupper vars minoritetskulturer funnits i Sverige före sekelskiftet uppfyller detta kriterium.
De grupper som uppfyller ovanstående kriterier för en nationell minoritet ärsverigefinnar, tornedalingar, romer, judar och samer.69
5.4 Minoritetsspråkskonventionen
Den europeiska stadgan om landsdels- eller minoritetsspråk, den så kallade
minoritetsspråkkonventionen, trädde även den i kraft 1998. 70 Syftet med konventionen är kulturellt, genom att främja och skydda minoritetsspråken vill man bevara och utveckla Europas språkliga mångfald.71
Minoritetsspråkskonventionens avsikt är inte att stödja minoritetsspråken på bekostnad av de officiella språken, utan dess syfte är att uppmuntra till kunskap om minoritetsspråken i de ratificerande länderna.
Minoritetspråkskonventionen består av fem delar och 23 artiklar, de ratificerande staterna kan med en viss grad av valfrihet välja bland de artiklarna vilka man vill anta samt vilken
ambitionsnivå man vill uppnå.72
Minoritetsspråkskonventionen innehåller, till skillnad från ramkonventionen, bestämmelser om vilka kriterier som ska ligga som grund till att ett språk ska behandlas som ett
minoritetsspråk. I artikel 1 står det att ett landsdels- eller minoritetsspråk ska ha använts av hävd inom ett visst territorium inom en stat av statens medborgare. Språket ska även vara annorlunda än det officiella språket, samt ha tillräckligt med personer som talar språket. Ett språk som inte uppfyller kravet på historisk geografisk anknytning kan trots det omfattas av vissa av konventionens bestämmelser som ett territoriellt obundet språk.73
69 Prop. 1998/99:143 s. 31 70 Kulturförvaltningen 2008 (2)
71 Sveriges officiella minoritetsspråk 2003 s. 7 72 Prop. 1998/99:143 s. 14f
5.4.1 Minoritetsspråkskonventionen och Sverige
Regeringen har bedömt att fem språk i Sverige uppfyller minoritetsspråkskonventionens kriterier. Alla fem har talats av hävd och skiljer sig betydligt från svenskan, de har även ett tillräckligt stort antal talare för att språken har goda möjligheter att bevaras. De fem språken är finska, meänkieli, romani chib (alla varieteter), jiddisch och samiska (alla varieteter). Finska, meänkieli och samiska har historisk geografisk bas medan de två andra, romani chib och jiddisch, är territoriellt obundna språk i Sverige. Ett minoritetsspråk som har en historisk geografisk bas ges enligt minoritetsspråkskonventionen ett starkare skydd än till det skydd som ges språk som är territoriellt obundna.
Begreppet minoritetsspråk kommer att används när alla fem språken avses och begreppet
landsdels- eller minoritetsspråk när endast språken med en historisk geografisk bas avses.74
5.5 Rapportering
Enligt artikel 24 i ramkonventionen ska Europarådets ministerkommitté övervaka de fördragsslutande parternas genomförande av ramkonventionen.75
Sverige rapporterar därför till Europarådet vart femte år om vilka åtgärder man vidtagit för att genomföra ramkonventionen, och vart tredje år om minoritetspråkskonventionen. Europarådet granskar sedan rapporterna och besöker berörda myndigheter och organisationer i Sverige.76 Därpå sammanställer Europarådet en rapport med sina slutsatser och rekommendationer som en övervakningsmekanism för att följa upp Sveriges arbete och utveckling med att uppfylla konventionerna.77 Efter att kommittén granskat Sveriges rapporter ger den sina slutsatser och sedan är det Europarådets ministerkommitté som antar en resolution med rekommendationer till Sverige.78. Den senaste rapporten från Europarådet om Sveriges tillämpning av
ramkonventionens bestämmelser lämnades 2007. Rörande minoritetsspråkskonventionen är den senaste rapporten från Europarådet från 2006.79
74 Prop. 1998/99:143 s. 32f
75 Prop. 1998/99:143 Bilaga 2 s. 129
76 Regeringens webbplats om mänskliga rättigheter 2008 (3) 77 Sveriges regering 2007
6. Ramkonventionens artiklar
Här följer en sammanfattad redogörelse av ramkonventionens artiklar, det vill säga de principer Sverige åtagit sig att följa för att skydda sina nationella minoriteter.
I konventionens första del slås det fast att var och en som tillhör en nationell minoritet ska ha rätt till att själv besluta om man ska behandlas eller inte behandlas som medlem i en
minoritetsgrupp. De som beslutar att tillhöra sin nationella minoritetsgrupp har rätt att utöva de rättigheter och ta del av de friheter som följer med ramkonventionens principer enskilt såväl som tillsammans med andra.80
Del 2 i ramkonventionen berör artiklar om diskriminering och jämlikhet. Artiklarna 4 och 5 fastställer att parterna ska förbjuda all diskriminering som beror på tillhörighet av en nationell minoritet, samt att sträva efter jämlikhet mellan de som tillhör en minoritet och de som tillhör majoriteten. I artikel 5.1 förbinder sig parterna, det vill säga de som undertecknat
konventionen, även att ge de nationella minoriteterna de nödvändiga förutsättningar som finns för att minoriteterna ska lyckas behålla och utveckla sin kultur och bevara sin religion, språk, traditioner och kulturarv.81
För att motverka att diskriminering uppstår ska parterna enligt artikel 6 uppmuntra till tolerans och mellankulturell dialog samt vidta effektiva åtgärder för att främja ömsesidig respekt och förståelse. Parterna ska även vidta åtgärder för att skydda personer som hotas eller
diskrimineras på grund av sin etniska, kulturella, språkliga eller religiösa identitet.82
I enlighet med artikel 9.1 ska parterna garantera att rätten till yttrandefrihet för
minoritetsmedlemmar omfattar åsiktsfrihet och frihet att ta emot och sprida uppgifter och tankar på minoritetsspråket utan att de offentliga myndigheterna ingriper, samt garantera att representanter från nationella minoriteter inte diskrimineras när det gäller tillträde till media.
80 Prop. 1998/99:143 Bilaga 2 s. 120 81 Ibid s. 121
Utan tvärtom, enligt 9.4, vidta åtgärder för att underlätta deras tillträde till media, för att på så sätt främja tolerans och kulturell mångfald.83
I artikel 10 tar parterna på sig att erkänna att alla som tillhör en nationell minoritet har rätt att fritt använda sitt minoritetsspråk både privat och offentligt, skriftligt och muntligt. I områden som av hävd eller i ett mycket stort antal bebos av personer tillhörande en nationell minoritet ska parterna även så gott det går säkerställa att förutsättningarna för att använda
minoritetsspråket i kontakt mellan personer tillhörande en minoritet och
förvaltningsmyndigheterna finns, om personerna i fråga begär detta samt om ett verkligt behov för detta existerar.84
I artikel 12 ska parterna, där det är lämpligt, vidta åtgärder för att främja kunskapen om sina nationella minoriteters liksom om majoritetens kultur, historia, språk och religion på
utbildnings- och forskningsområdet. Inom detta ska även parterna ge möjligheter till lärarutbildning och tillgång till läroböcker samt underlätta kontakter mellan studerande och lärare i olika grupper av befolkningen. Parterna ska även åta sig att arbeta för lika möjligheter till tillträde på utbildning på alla nivåer för personer tillhörande nationella
minoritetsgrupper.85
I artikel 14 erkänner parterna rätten för personer som tillhör en minoritet att lära sig sitt minoritetsspråk. I områden som av hävd, eller har tillräckligt stor befolkning av nationella minoriteter samt där efterfrågan finns, ska parterna sträva efter att ge minoriteterna
tillfredsställande möjligheter att få undervisning i eller på minoritetsspråket. Detta utan att inlärningen eller undervisningen av det officiella majoritetsspråket ska inskränkas.86
Del 3 tar upp att vid utövandet och besittningen av friheterna som kommer med principerna i ramkonventionen ska de som tillhör en nationell minoritet följa den nationella lagen och andras rättigheter, speciellt de som tillkommer personer tillhörande majoriteten eller tillhör
andra nationella minoriteter. Samt att inga bestämmelser som ingår i ramkonventionen ska tolkas som att de ger någon rätt att bedriva en verksamhet eller utföra en handling som strider mot grundläggande folkrättsliga principer. Inga bestämmelser ska heller tolkas som att de innebär en begränsning eller avvikelse från de mänskliga rättigheter och grundläggande friheter som kan vara garanterade i en parts lagar eller dylikt.87
7. Minoritetsspråkskonventionens artiklar
Här följer en sammanfattning av de bestämmelser som Sverige undertecknat för att skydda sina landsdels- eller minoritetsspråk i den Europeiska stadgan om landsdels- eller
minoritetsspråk.88
Viktigt att notera är att de territoriellt obundna språken, romani chib och jiddisch, omfattas av bestämmelserna i del 2, medan finska, meänkieli och samiska omfattas av både del 2 och 3.89
I stadgans andra del, artikel 7, om mål och principer ska parterna grunda sin politik, lagstiftning och praxis i de områden där landsdel- eller minoritetsspråk används på bland annat följande mål och principer. Erkännandet av landsdel- eller minoritetsspråk som uttryck för kulturell rikedom, behovet av handlingskraftiga åtgärder för att främja språken i syfte att skydda dem, underlätta och uppmuntra användningen av språken i både tal och skrift,
offentligt som privat. Samt tillhandahållande av passande former och medel för undervisning i och på landsdels– eller minoritetsspråk på alla behöriga nivåer och främjande av studier och forskning om språken vid universitet.
I artikel 7.2 förbinder sig parterna att avskaffa alla oberättigade åtskillnader, undantag,
restriktioner eller preferenser som angår användningen av landsdels- eller minoritetsspråk och som samtidigt syftar till att motverka eller äventyra dess fortsatta existens eller utveckling.
Parterna förbinder sig i artikel 7.3 att vidta lämpliga åtgärder för att gagna ömsesidig förståelse mellan olika språkliga grupper inom landet. Även att verka för att respekt,
förståelse och tolerans gällande landsdels- eller minoritetsspråken ska innefattas i målen för undervisning och utbildning samt att uppmuntra massmedia till samma mål.90
I enlighet med artikel 7.4 ska parterna ta hänsyn till de behov och önskemål som personerna som använder språken har när politiken om landsdel- eller minoritetsspråken ska beslutas. Parterna uppmuntras även att upprätta rådgivande organ till myndigheterna rörande frågor om landsdels- eller minoritetsspråk.91
Stadgans tredje del inleds med artikel 8 som rör utbildning. I 8.1 förbinder sig parterna till följande när det gäller frågor om utbildning i områden där landsdel- eller minoritetsspråk används, i enlighet med varje språks situation och utan att försämra undervisningen i det officiella majoritetsspråket:
a) att tillhandahålla förskoleundervisning helt eller en väsentlig del på landsdels- eller minoritetsspråk och tillämpa någon av åtgärderna för åtminstone de elever vars föräldrar begär det och antalet anses vara tillräckligt.
b) att tillhandahålla undervisning i de lägre årskurserna i grundskolan helt eller en väsentlig del på landsdel- eller minoritetsspråket, eller se till att undervisning i landsdel- eller
minoritetsspråk ingår som en integrerande del av läroplanen, åtminstone vidta några av åtgärderna för de elever vars föräldrar begär det och antalet anses vara tillräckligt.
c) Samma som ovan gäller även undervisningen för de högre årskurserna i grundskolan och i gymnasieskolan.92
90 Prop. 1998/99:143 Bilaga 1 s. 93f 91 Ibid s. 94
I artikel 8 förbinder sig parterna även till att om det inte går att tillhandahålla
universitetsutbildning och annan högre utbildning på landsdel- eller minoritetsspråk ska i alla fall resurser för studier av dessa språk tillhandahållas.93
I artikel 9 förbinder sig parterna att i brottsmål se till att ge en anklagad rätt att använda sitt eget språk. De ska även se till att skriftlig eller muntlig bevisning inte ska avvisas endast på grund av att de är upprättade på ett landsdels- eller minoritetsspråk, och att tillhandahålla handlingar på berörda landsdel- eller minoritetsspråk utan att det ska innebära någon extra kostnad för de inblandade. I tvistemål förbinder sig staterna i enlighet med artikel 9 till i princip samma punkter som gällande brottmål.94
Parterna förbinder sig i 9.2 att bland annat inte vägra att godkänna giltigheten av juridiska dokument endast för att de är skrivna på ett landsdels- eller minoritetsspråk, och i 9.3 att på landsdels- eller minoritetsspråk tillhandahålla de viktigaste lagtexterna och de texter som särskilt riktar sig till användare av dessa språk.
Artikel 10 handlar om förvaltningsmyndigheter och samhällsservice, om att parterna i rimlig utsträckning förbinder sig att, inom de administrativa områden där antalet talare av ett landsdels- eller minoritetsspråk motiverar det, vidta nedanstående åtgärder:95
Inom lokala och regionala myndigheter åtar sig parterna att tillåta att landsdels- eller minoritetsspråk används i framställningar från allmänheten och i myndighetens officiella dokument. Enligt 10.2.g ska också traditionella och korrekta ortsnamn på landsdels- eller minoritetsspråk införas, om nödvändigt parallellt med de officiella språken.96
I artikel 11 om massmedia förbinder sig parterna att inom de territorier där landsdels- eller minoritetsspråk brukas och i den utsträckning som radio och tv står i det offentligas tjänst att se till att vidta åtgärder för att program på landsdels- och minoritetsspråk ska tillhandahållas av tv-kanaler och radiostationer. Samt att uppmuntra och underlätta för att en tidning ska upprätthållas på landsdels- eller minoritetsspråken.97
I fråga om ekonomisk och social verksamhet förbinder sig parterna i artikel 13 till att ta bort varje bestämmelse i lagarna som obefogat förbjuder eller begränsar användning av landsdel- eller minoritetsspråk i handlingar som har med ekonomiska och social förhållanden att göra, som till exempel anställningskontrakt och i brukshänvisningar för varor och utrustning.98
I artikel 14 om utbyte över gränserna förbinder sig parterna att:
a) tillämpa gällande bilaterala och multilaterala avtal med stater där samma språk i liknande form. Eller ingå sådana avtal för att främja kontakten mellan språkanvändarna i de olika staterna, gällande till exempel kultur och utbildning.
b) underlätta/främja samarbete över gränserna till gagn för landsdel- eller minoritetsspråk, speciellt mellan regionala och lokala myndigheter på vilkas territorium samma språk används i samma utsträckning.99
8. Sveriges efterlevnad av minoritetskonventionerna
8.1 Europarådets utlåtanden
Här följer en sammanfattning av Europarådets andra utlåtande på Sverige gällande ramkonventionen om skydd för nationella minoriteter från år 2007, genom en kortfattad redovisning av rapportens huvuddrag.
Sverige får kritik för att myndigheterna inte ansträngt sig tillräckligt för att uppmärksamma ramkonventionen, till exempel saknas det både en svensk översättning samt översättningar på minoritetsspråken på Europarådets första utlåtande. Även upprepade ändringar om vilket departement som ska ansvara för minoritetspolitiken kritiseras, då det blir svårt för minoriteterna att involvera sig i övervakningen. Kritik ges även för att lagstiftningen på området har saktats ner sen den senaste rapporten. En rad viktiga initiativ för att utveckla det lagstiftande ramverket utreds och diskuteras men leder inte till några konkreta resultat.100
98 Ibid s. 109 99 Ibid s. 111
Det svala intresset bland de lokala myndigheterna för att skydda minoriteterna oroar Europarådet på grund av att de har en viktig roll när det gäller implementeringen av ramkonventionens bestämmelser. Att diskriminering av de nationella minoriteterna förekommer är även det oroande för Europarådet som råder Sverige att fortsätta vidta och förbättra de lagstiftande åtgärderna för att få bukt med problemet.
Den viktiga lagen om att få använda sitt minoritetsspråk i kontakt med
förvaltningsmyndigheter och domstolar (samt i förskola och äldrevård) är fortfarande
begränsad till de fem förvaltningsområdena i norr, trots det stora behovet av att utvidga dessa till andra delar av landet. Europarådets rekommendation är att påskynda arbetet med detta. Europarådet ser positivt på Skolverkets granskning av hur nationella minoriteter framställs i läromedel och att en webbsida för modersmål har skapats. Men trots dessa initiativ är problemen man påvisade i den förra övervakningsrundan gällande
minoritetsspråksundervisningen fortfarande aktuella. Man uppmärksammar vidare att de offentliga skolornas utbildning i och på minoritetsspråk är högst bristfällig och att det är friskolorna som i störst och bäst grad erbjuder tvåspråkig undervisning.101 Europarådet uppmuntrar här Sverige till att stödja initiativ på området samt överväga att införa en lagstadgad skyldighet att anordna tvåspråkig undervisning.102
Bristen på lärare som behärskar minoritetsspråk framhålls även som ett stort problem för Sverige. Regeringens initiativ till att få till en plan för att erbjuda universitetsutbildning för minoritetsspråkslärare välkomnas, men samtidigt efterlyses konkreta resultat. Bristen på lärare i romani chib och sydsamiska anses särskilt allvarlig och Europarådet kräver här både
kraftfulla och snabba insatser.103
Sverige har vidtagit åtgärder för att öka inflytandet för de nationella minoriteterna i
beslutsfattandet, till exempel gett Sametinget en större befogenheter gällande renhållningen. Men fortfarande har till exempel Sametinget inte mer än renhållningen att säga något närmare om. Nya institutioners, såsom delegationen för romska frågor, inflytande och representation återstår att komma i praktik.104
101 Ibid s. 5f
I rekommendationerna från Europarådet 2006 gällande Sveriges tillämpning av
minoritetsspråkskonventionen rekommenderas Sverige att utöka förvaltningsområdena för finska och samiska samt anta specifika lagar för landsdels- och minoritetsspråk och att ett organ inrättas för att övervaka implementeringen av dessa lagar.
Vidare rekommenderas Sverige även att stärka utbildningen i och på minoritetsspråken, att ta itu med problemen man har med struktur och medel. Samt att höja kvaliteten och stärka tillgången till modersmålsundervisning och vidta åtgärder för att erbjuda minoritetselever tvåspråkig utbildning.105
8.2 Minoriteternas åsikter
Regeringen för en kontinuerlig dialog med representanter för de nationella minoriteternas organisationer för att varje minoritetsgrupp ska få ett ökat inflytande i det statliga
minoritetsarbetet genom att få lyfta fram specifika områden som de anser viktiga. I Sveriges rapport till Europarådet redovisas en del av denna dialog, där uttrycker till exempel
representanterna för sverigefinnarna kritik som går ut på det krav om att minst fem elever i en kommun måste begära modersmålsundervisning i finska för att kommunen ska vara tvungen att anordna sådan undervisning. Medan det för samiska, meänkieli och romani chib räcker med en elev. Sverigefinnarna anmärker även på bristerna på modersmål i förskolan, att både lagstadgad rätt och öronmärkta medel till detta saknas. Vilket har resulterat i att finskspråkiga förskolegrupper tvingats stänga och barnens språkutveckling hämmas.106
Alla nationella minoriteters representanter har även framfört att skolornas utbildning om de nationella minoriteternas språk, historia och kultur är bristande och till och med många gånger obefintlig, trots att det står med i skolans läroplan. De påstår också att läromedel för att
undervisa i ämnet saknas. Samtliga grupper lyfter även upp situationen för minoritetsspråken som ett problem. Eftersom minoritetsspråken i varierande grad är hotade på grund av att de under en längre tid endast varit ”hemmaspråk” och inte använts i kontakt med samhället. De vill därför ha ett starkare skydd för att bevara och utveckla språken, genom till exempel ett språkvårdande organ för minoritetsspråken.107
Minoritetsgrupperna efterlyser även mer information om de nationella minoriteterna till statlig och kommunal verksamhet då man anser att kunskapsnivån om minoriteternas rättigheter fortfarande är mycket låg. Många av representanterna för de nationella minoriteterna upplever det som att det saknas kunskap om att det finns en minoritetspolitik överhuvudtaget. Vilket resulterar i brister på den lokala och regionala nivån som skapar problem i genomförandet av till exempel rätten till modersmålsundervisning. Även information till de nationella
minoriteterna själva efterlyses då många inte vet om sina rättigheter och därför inte heller kan ta till vara dem. Krav på ökat inflytande på frågor som berör de nationella minoriteterna på alla nivåer är också någonting som samtliga framför.
För att få statistisk information om hur stor den sverigefinska gruppen är föreslår
representanterna från sverigefinnarna språkregistrering. Något som de andra grupperna är starkt emot eftersom de bland annat upplevt förtryck på grund av sin etniska tillhörighet.108
Sverige för inte officiell statistik över vilken etnisk eller språklig tillhörighet människor har, eftersom man anser att det inte finns tillräckligt etiska acceptabla eller vetenskapligt säkra metoder för att genomföra en sådan beräkning.109 Detta får man istället skatta genom att utgå från medborgarskap och födelseland.110
8.2.1 Minoritetsspråkslagarna
Sedan år 2000 finns det en lagstiftning i Sverige som innebär att samerna, sverigefinnarna och tornedalingarna har en särskild rätt att använda sitt minoritetsspråk när det har kontakt med myndigheter, samt har rätt till att få äldreomsorg och förskoleverksamhet på eller delvis på sitt minoritetsspråk. Det som är speciellt med lagstiftningen är att den inte gäller i hela landet utan endast i några kommuner i Norrbotten. Den består av två identiska lagar, en för samiska och en för finska och meänkieli. För samiska innefattar förvaltningsområdet Arjeplogs, Gällivare, Jokkmokks och Kiruna kommuner, och för finska och meänkieli är förvaltningsområdena Gällivare, Haparanda, Kiruna, Pajala och Övertorneås kommuner.111
108 Ibid s. 90f 109 Ibid s. 9
Undersökningar som en arbetsgrupp vid Länsstyrelsen i Norrbotten gjort visar att
användandet av minoritetsspråk i kontakt med domstolar och myndigheter är förenat med svårigheter, orsakade av bland annat attityder och värderingar samt av språkliga hinder.112
8.3 Diskriminering av nationella minoriteter
På många sätt har de nationella minoriteterna haft en underordnad roll i det svenska samhället och har även under vissa perioder öppet motarbetats av majoritetssamhället. Den
assimilerings- och utbildningspolitik som Sverige bedrev under en längre tid påverkade minoriteterna negativt i fråga om livsvillkor och möjligheten att tillägna sig sitt språk.113 Diskrimineringsombudsmannen (DO) har skrivit en rapport om diskriminering av nationella minoriteter inom utbildningsväsendet (förskola och grundskola), för att synliggöra nationella minoriteters erfarenheter av just diskriminering. Eftersom det är väldigt viktigt att skolan arbetar för att främja demokrati och lika villkor, så att alla barn får samma möjligheter att tillgodose utbildningen och har samma chans till att studera vidare och ta sig ut i
arbetslivet.114
Sveriges fem nationella minoriteter omfattas av den svenska diskrimineringslagstiftningen och har särskilda rättigheter i både nationell lagstiftning samt internationell rätt. DO:s uppgift är att som statlig myndighet förebygga diskriminering som förekommer på grund av etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning. I och med den nya
diskrimineringslagstiftningen från 2003 stärktes skyddet för den enskilde individen och DO fick större möjligheter att se till att enskilda individer kan utöva dess rättigheter. Det finns även en lag från 2006 som förbjuder diskriminering och annan kränkande behandling av barn och elever, och föreskriver skolan att aktivt arbeta för alla elevers lika rättigheter samt att förebygga att trakasserier grundade på etnisk tillhörighet uppstår.115
Att ta emot anmälningar om etnisk diskriminering är en stor del av DO:s verksamhet, men benägenheten att anmäla diskriminering bland de nationella minoriteterna är dock låg. Från samer har det sedan år 2000 kommit in ett 30-tal anmälningar. Det har då i flesta fall rört sig
112 SOU 2006:8 s. 284
113 DO:s rapportserie 2008:2 s. 5 114 Ibid s. 6
om brister i modersmålsundervisningen och liknande. Från romer har det kommit in fler anmälningar, cirka 30 till 40 anmälningar per år från år 2001. Varav nästan hälften har rört nekande till offentliga lokaler, men även romers rätt till bostad samt om handläggningen och bemötandet hos socialtjänsten.116
Sedan år 2000 har sverigefinnar gjort cirka 120 anmälningar till DO. Ett exempel på handlande av DO var att DO tog initiativ till ett tillsynsärende efter en anmälan om
språkförbjud på arbetsplats. Anmälan var riktad mot Uppsala kommun där ett kollektivavtal kunde tolkas som att det förbjöd andra språk än svenska att talas på arbetsplatsen, vilket då drabbade de sverigefinnar som arbetade där. Efter att DO bland annat framfört att ett sådant förbud strider mot diskrimineringslagstiftningen skrevs ett nytt kollektivavtal.
Från judar och tornedalingar har DO endast fått in ett fåtal anmälningar som rör utbildningssituationen.117
Hela den svenska statliga politiken från 1800-talet till 1970-talet präglades av ett
nationalistiskt synsätt som utgick från majoritetens intressen och gjorde att man förnekade den språkliga och kulturella mångfald som sedan länge funnits i Sverige. Ett exempel på språklig assimilering i de svenska skolorna är det statsbidrag som infördes i slutet av 1800-talet och som krävde att endast svenska fick användas som undervisningsspråk, svenska var även de enda språket som fick talas under både lektionerna och rasterna. Detta gällde fram till 1950-talet.118
På 1970-talet ändrades sedan den politiska riktningen efter att pluralistiska internationella tankegångar om värdet av kulturell och språklig mångfald framhölls samt att invandringen till Sverige ökade. Då infördes bland annat en sorts hemspråksundervisning, tolkservice samt stöd för kulturella aktiviteter på andra språk än svenska.
Redan från början var avståndet mellan hemspråksundervisningen och genomförandet av den stort, och större blev det under 1980- och 90-talens ekonomiska nedskärningar. Hyltenstam
menar att detta avstånd mellan lagstiftningen om hemspråk och genomförandet beror på att de nationalistiska idéerna fortfarande finns kvar i den svenska utbildnings- och språkpolitiken.119
Att romska barn fick möjlighet till skolgång först på 1960-talet och att skolan sedan dess har präglats av öppet rasistiska föreställningar om romer och att föräldrar därför i många fall har hållit sina barn hemma från skolan har bidragit till att skolgången för romska barn än idag är bristfällig.120
Nationella minoriteter har även på andra sätt behandlats illa, till exempel genom att Sverige år 1921 inrättade ett rasbiologiskt institut där en rasbiologi utvecklades och ledde till en
raspolitik som bland annat innebar steriliseringar av romer och samer. Ända in på 1960-talet var ”tattarblod” en anledning till sterilisering. Även sverigefinnar, tornedalingar och judar utsattes för diverse rasbiologiska studier.
I DO:s dialog med de nationella minoriteterna har just den utbildnings- och
assimileringspolitiken fått stor uppmärksamhet. De nationella minoriteterna anser att denna politik har påverkat deras självbild negativt och ser det som kränkande att inte få hävda sin identitet samt bli berövad sitt modersmål.121 Till exempel berättar både äldre och medelålders samer samt tornedalingar att de som barn lidit av att de inte fick prata sitt modersmål i skolan och att de därför inte fick den träning de behövde i sitt modersmål.122123 Även barn
tillhörande någon av de nationella minoriteterna idag har erfarenheter av att blivit tillsagda av skolpersonal att inte prata sitt modersmål i till exempel skolmatsalen, vilket tydligt strider mot minoritetskonventionerna som ger en utökad rätt till att använda sitt modersmål offentligt. DO:s rapport innehåller även andra erfarenheter av trakasserier som minoritetsbarn blivit utsatta för av både lärare och andra elever på grund sin etniska tillhörighet. Detta har förekommit i form av glåpord liknande ”lappjävel” och ”judeunge” samt misshandel och verbala trakasserier utan att skolan ingriper och vidtar åtgärder.124
Erfarenheterna av att skolan inte bidrar till att stärka eller bekräfta vare sig identiteten, språket eller kulturen presenteras även i DO:s rapport. Detta påpekas även i en rapport från
Skolverket där en analys av ett urval läroböcker gjorts med avseende på om, hur och i vilken utsträckning de avviker från värdegrunden i läroplanen. Där konstateras det att många läroböcker till och med upplevs som kränkande eller diskriminerande av minoritetseleverna. Många böcker är för komprimerade för att ens nämna till exempel samernas situation, medan andra ger en skev bild av de förhållande som råder idag gällande de nationella
minoriteterna.125
Gällande modersmålsundervisningen upplever de nationella minoriteterna att kommuner inte tar hänsyn till deras rätt till undervisning som den uttrycks i konventionerna, vissa upplever det till och med som att kommunerna motarbetar deras rätt att få modersmålsundervisning. Ett exempel på detta är att det många gånger är föräldrarnas engagemang och kunskap om deras rättigheter som blir avgörande för deras barns möjlighet till att få modersmålsundervisning. Föräldrarna ordnar fram en lärare om det inte finns någon, och kommunen motarbetar genom att hävda att den föreslagna läraren inte är ”lämplig”.126 Minoriteterna upplever även att modersmålsundervisningen ofta sätts på undantag med kortsiktiga och ostrukturerade
lösningar. Exempel på detta är modersmålsundervisning som äger rum på en annan skola utan att kommunen anordnar skolskjuts, uteblivna läroböcker, modersmålslärare utan nycklar vilket resulterat i att de antingen blir utelåsta helt eller att andra lärare skyndar på för att kunna låsa och gå hem.
De svenska reglerna för modersmålsundervisning är formulerade som en skyldighet att anordna utbildning och inte som en rättighet för de nationella minoriteterna. Problemet med den utformningen är att de nationella minoriteternas möjlighet att utkräva rätten till
modersmålsundervisning är mycket begränsad. Det finns inte heller någon sanktionsmöjlighet att vidta mot en kommun som inte följer förordningarna.127
Ännu ett problem är att skyldigheten att anordna modersmålsundervisning är kopplade till vissa förutsättningar, som att eleven måste ha ”grundläggande kunskaper” i modersmålet och att det finns ”lämpliga lärare”. Problemet med dessa krav är bland annat att kommuner tolkar ”lämplig lärare” som behörig lärare, vilket är väldigt svårt att få i ett språk med ett litet antal
125 Ibid s. 31 126 Ibid s. 35
