Diskursen om att alla kan dansa

Dans och kroppslighet anknyter till föreställningar kring vem (och vilka kroppar) som kan betraktas som legitima i dans. Diskursen uttrycker att alla kan dansa.

… Vi hade en särskola här förra veckan. Och då kom de in med sina rullstolar.

(förställde rösten som elev) Hur ska den kunna dansa? Ja men då är ju rullstolen kroppen, då får man ju utgå ifrån det, och att alla kan vara med. Och det står ju i varenda skollag att alla kan vara med oavsett kropp och ja du vet. Men får ju uppmuntra eleverna hela tiden till att alla kan göra det här faktiskt. men inte på kanske ett sätt då man har två armar och två ben (Maria, intervju, 17-03-2017).

27 Citatet visar på hur Maria förklarar för sina elever att en person med funktionsvariation kan dansa. Diskursen utmanar traditionella föreställningar om kropp och kroppslighet, eftersom de ideal som präglat traditionell dansundervisning har fungerat exkluderande. Genom att visa elever och förklara att alla kroppar kan dansa kan nya traditioner skapas som är inkluderande.

Denna diskurs tar sig i uttryck genom att danslärarna vill att alla ska kunna dansa även om normen för vad som är accepterat och inte finns kvar i bland dansare. Denna diskurs finns ofta med som en värdegrund till bland annat skolan men även till andra föreningar och

organisationer inom dans. Diskursen om att alla kan dansa går in i diskursen om den ideala kroppen. Där vissa förmågor ingår i den ideala kroppen och är exkluderande för de som inte har de förmågorna. Intervjun med Ann visade sig denna diskurs genom att hon svarade på frågan om hur en dansande kropp ser ut. Funktionalitet har varit ett ämne som diskuterats på bland annat Dans- och cirkus högskolan och som Ann tagit del av.

Tyvärr så är vi ju fortfarande lite grann stucked i det här att det finns ett

kroppsideal. Men det börjar hända saker. [Berättar om föreläsning på Dans- och Cirkus högskolan]. Ett kompani som har funktionshindrade som är med och dansar utifrån deras handikapp, de satt i rullstol eller hade någon annan slags

funktionsnedsättning. Men jag tror att det tyvärr finns ett kroppsideal. Man anser ju att utifrån vad man hör inifrån dansvärlden och utifrån så förväntar man sig att dansare ska se ut på ett visst sätt. De kanske ska vara muskulösa, viga och smala och så (Ann, Intervju, 18-03-2017).

Detta utdrag visar att diskursen ser ut att få ökat utrymme bland dansare. I Anns intervju framkommer diskursen där alla kan dansa och i nästa mening presenteras den ideala dansaren.

Genom att inte visa dansare med en funktionsvariation exkluderas de ur ett mer traditionellt danssammanhang. För att ändå vinna berättigande i danssammanhang får de då lyfta fram sin funktionsvariation och i egenskap av att äga en sådan få möjligheten att dansa.

Vid observationstillfällena fick jag vetskap om att två elever hade diskbråck och att en annan elev hade karpaltunnelsyndrom. På de lektioner där de eleverna med skador deltog var läraren noggrann med att de skadade eleverna skulle göra andra rörelser, där de inte utsattes för extra påfrestning.

28 4.5 Diskursen om den ideala kroppen

I diskursen om kroppen visade den innehålla att en dansare ska vara vältränad, smidig och smal. Danslärarna fick frågan om vad de tänkte på när de hörde orden ”dans kropp”, eller ”en ideal kropp”.

De [eleverna] behöver inte ha en stängd femte position, det de behöver göra är att förstärka kroppen, de måste ha kroppsmedvetenhet, de måste vara smidiga och starka. De måste vara rörliga, de måste ha koordinationsförmåga, de måste kunna förstå tekniken, förstå linjerna, förstå formerna. Det är det de måste ha” (Ann, Intervju, 18-03-2017).

I diskursen ska eleverna ha vissa förmågor och för att klara av att dansa, vilket omedvetet skapar en uppfattning om en ideal kropp. Ett exempel på det är när en danslärare berättade att även om viss utveckling har skett för att bryta normer, förväntar sig dansläraren att en

dansares kropp ska vara muskulös, vig och smal.

Diskursen visar att även om alla kroppar ser olika ut finns ett kroppsideal. Gemensamt för danslärarna i studien är att de uttrycker att en dansare ska ha en styrka i kroppen. En stark kropp är ett kroppsideal som ofta återfinns bland de som dansar: en vältränad kropp som är smidig och stark och ska kunna klara av dansen. En sådan kroppsuppfattning kan kopplas samman med att kroppen är det verktyg som dansare använder för att uttrycka konstnärlighet genom. Samtidigt blir då också kroppen något en publik ser och bedömer. Ur ett

genusperspektiv går det i denna diskurs att spåra normer till hur kvinnan ska behaga en manlig publik. Kvinnan ses som mer attraktiv om den är smal och smidig.

På Lisas lektion fick eleverna göra en övning som stärkte främst bålen och på Frejas lektion gjordes en styrkeövning för benen samt på Anns lektion gjordes en styrkeövning för bål och armar. Detta visar att diskursen om den ideala kroppen har ett utrymme i undervisningen, men som även är skadeförebyggande då danslärarna gör styrketräning med sina elever.

4.6 Diskursen om undvikande av samtal

Trots att danslärarna är medvetna om de ideal som finns, tar de inte upp viktiga saker som kan göra att elever inte skadar sig. Diskursen om undvikande av samtal visade att danslärare saknar erfarenhet om att prata med sina elever om kropp och hälsa. Det framkom att alla tre danslärare på något sätt undviker att prata med sina elever om kroppen av olika anledningar.

En orsak är att de är rädda att eleverna ska få inspiration till att gå ned i vikt, ett exempel på

29 det framkom i intervjun med Maria där hon har haft elever med ätstörningar. Ett moment i hennes undervisning har varit att eleverna fått skriva ett matschema i syfte att lära sig att äta rätt i förhållande till träningen.

Jag har fått undvika till exempel att skriva matlistor och analysera matlistorna, utan bara pratar allmänt om vad man behöver i kroppen för att träna och dansa och så vidare. Vad kroppen behöver för näringsämnen. Så har vi fortsatt. Så har vi från grupp till grupp kunnat jämföra med det jag har undervisat i (…) Och en grupp som kanske inte alls har någon aning om eller är medvetna om hur de lever och äter det får man ju bara prata om och sen får man bara hoppas liksom att det kommer (Maria, Intervju 18-02-2017).

I diskursen råder ett hänsynstagande och övervägande om vad eleverna är redo att ta in.

Diskursen visar att lärarna måste få kunskap om några elever är i riskzonen för att utveckla en osund relation till mat. Denna relation kan dels vara att elever undviker mat, eller äter osund mat som inte gynnar deras träning.

Diskursen visar att danslärarna inte har befunnit sig i situationer som kräver samtal om kropp och hälsa.

Jag tar inte upp såna saker [samtal om kropp och hälsa] /…/ för jag har aldrig bemött en situation som jag känner att jag har varit tvungen att göra det (Ann-17-03-2017).

Diskursen visar att danslärarna pratar med sina elever när det är nödvändigt. Det framkom i intervjun med Eva när hon oroade sig för en elev som svimmade på hennes lektion. Det gjorde att Eva pratade enskilt med eleven vad hon äter. I övrigt tar hon inte upp det mer än att säga att eleverna ska ta hand om sig.

Jag fört det samtalet med en av mina elever nu på sistone, för hon har tuppat av och inte orkar med, så då har jag kollat av hur intaget ser ut och så. Men jag tror att jag inte har jobbar tillräckligt länge, det finns ju vissa saker man gör i vissa perioder så jag har inte kommit in i det där ännu. Men nu börjar det bli lite aktuellt när jag ser henne och blir orolig för henne. /…/Hon menar på att hon äter ordentligt men att hon någon hade glömt bort det, och det är där jag inte riktigt vet. Eftersom hon är en överaktiv högpresterande tjej. Och lite så att det är slutet på 9an [för eleven]

med många prov. Sen så har jag väl märkt att hon har gått ner lite i vikt, men inte

30 så där att man, du vet. men det behöver inte vara det heller. det kan vara så känsligt

det där för det är inte så att hon bara har rasat, men det kan ju ändå vara knas fast man ändå inte märker det rent tydligt liksom (Eva, Intervju, 20-03-2017).

I diskursen visar sig en svårighet för danslärare att förhålla sig till samtal om kroppen. Dels så känner de ett ansvar för eleverna och vill inte att eleverna ska få problem med kroppen, å andra sidan saknas erfarenhet av att samtala om kropp och hälsa med eleverna samt hur danslärarna ska hantera det.

5. Diskussion

Syftet med examensarbetet var att synliggöra hur normer och attityder kring kropp, hälsa och skaderisk tar sig uttryck i samtal om och undervisning i dans. I detta kapitel diskuteras först resultatet i studien i relation till tidigare forskning. Sedan diskuteras hur resultaten kan användas i yrkesrollen som danslärare och sist följer en metoddiskussion.

5.1 Resultatet i jämförelse med tidigare forskning

I denna del diskuteras resultatet med förankring i tidigare forskning som står i del 2.2.6 i uppsatsen. Syftet med examensarbetet är att öka kunskapen om hur skaderisker i dans tar sig uttryck i danslärares samtal och undervisning.

5.1.1 Diskurser om dans, kroppslighet, smärta, träning och skaderisker

När en dansare pressar sin utåtvridning kan skador uppstå i knä och fotled då idealet inom baletten är att ha en 180 graders utåtvridning i höfterna (Quanbeck, 2017; Russel, 2013;

Bowling, 1988). I kontrast till det visar sig diskursen som dans och smärta att danslärarna inte vill att eleverna ska pressa sin utåtvridning, och anpassar sin undervisning och arbetar på ett hållbart som är mer skonsamt för kroppen. Det finns en stor medvetenhet hos danslärare och koreografer men att eleverna skadar sig ändå (Yau, 2017; Russel, 2013). En förklaring till varför det blir så kan vara att elever pressar sig i positioner som de inte har rörlighet till att göra. Resultatet i denna studie visar att danslärarna är medvetna om skaderiskerna och försöker anpassa sin undervisning för att minska skador. Till exempel så visade sig diskursen dans och träning när Ann och Maria berättade om hur de reducerar rörelser eller dansstilar för att undvika att eleverna ska skada sig.

31 Russel (2013) fann att dansare gärna ställer upp och dansar trots att de skulle behöva en vila.

Inom diskursen om dans och träning fann jag att danslärarna ger ett ansvar till eleverna att träna om sidan av dansen för att stärka sina kroppar så att eleverna kan dansa länge och vara skadefria. Diskursen visar att danslärare pratar om att eleverna ska ta hand om vis och lyssna på kroppen.

Det finns en viss skillnad i hur danslärarna förhåller sig till diskursen dans och smärta beroende på vilken utbildning de arbetar på. Skillnaden ligger i tidsaspekten som visar att de olika danslärarna i studien har olika mycket undervisningstid som i sin tur styr hur mycket ägna sig åt skadeförebyggande arbete. Styrke (2015) hävdar att danslärare som arbetar på gymnasiet uttrycker att de har för lite undervisningstid. Resultatet i denna studie visar att lärare som arbetar på kulturskola visar lika förhållanden där det inte finns utrymme att arbeta mer skadeförebyggande. På kulturskola är det frivilligt och eleverna betygsätts inte och tiden kan vara mer begränsad gällande undervisningstid.

Det finns en kultur inom dansvärlden som har gjort att det finns en acceptans i

dansundervisning att dansa med smärta (Molnar & Karin, 2017). Uttryck som ” no pain, no gain” och ”allt för konsten” gör att smärtan tillåts då det är ett konstnärligt arbete som ska utföras. I denna studie synliggjordes det att danslärarna förhåller sig till diskursen på olika vis.

Diskurserna kring skaderisk, träning, smärta och kropp innebär en ambivalent hållning till smärta, där viss smärta är accepterad samtidigt som eleverna själva ska vara uppmärksam på smärta och själva ta ansvar för sin hälsa. Dansare som vill in i danskompanier pressar sina kroppar genom smärta för att lyckas (Molnar & Karin, 2017). Det som gör att danslärare kan tillåta detta är att de vill se sina elever lyckas, men eleven riskerar då att få en kort karriär.

Som Thomas (2003) skriver finns det inom andra konstområden en skiljelinje mellan

konstnären och den faktiska konsten, men inom dans är kroppen både konst och en utövande konstnär (Thomas, 2003). Resultatet synliggör att danslärare inte att det ska vara ”allt för konsten”, men kan vara svårt att stoppa elever som har ett svårt mål och dansar med smärta.

5.1.2 Diskursen synen på den dansande kroppen

I Sundberg & Quennerstedts (2003) studie om vilka diskurser som finns om kroppen i ämnet idrott och hälsa i grundskolan visade att idrottslärarna främst ville att eleverna skulle vara aktiva och ha vältränade kroppar och i studien får idrottsundervisningen ett nyttofokus. I likhet med denna studie finns det normer som talar för en stark och vältränad kropp i dansundervisningen. Diskursen om ideala kroppen visade att danslärarna ville att eleverna

32 skulle ha förmågor som god koordination, vara smidiga, starka. I kontrast till den tidigare forskning som är med i denna studie håller synen på kroppen håller på att förändras och bli mer hälsosam. Det visade sig i diskursen om ideala kroppen där danslärarna inte ansåg att kroppen skulle se ut på något speciellt vis. Både idrott och dans har flera likheter där fokus är på det kroppsliga och vad kroppen ska utföra. Skillnaden med de två är att idrott är att det är en tävling och dans är ofta en form av underhållning. Däremot finns det tävlingsdans men tas inte upp i detta examensarbete.

Inom dansen finns även en smalhetsnorm vilket diskursen om ideala kroppen visar. Dansare svälter sig och kan utveckla anorexi och psykisk ohälsa (Molnar & Karin, 2017; Bowling, 2017). Detta glorifieras i bland annat populärkultur som filmer som Black Swan menar Molnar och Karin (2017). Resultatet i denna studie visar att danslärarna är medvetna om diskursen om kroppen och smalhetsnormen, men att de vill bryta sig loss från den och främja välmående dansare.

Ur ett genusperspektiv visar sig diskursen om den ideala kroppen försätta dansare i ett

perspektiv där de ska beskådas av någon annan. Molnar och Karin (2017) hävdar att kvinnliga dansare har svultit sig för att behaga en publik. Min tolkning av det är att kvinnan ska behaga den manliga publiken genom att vara smal, lätt och smidig. I enlighet med Hirdman (2001) kan idealet av en smal dansare upprätthållas med könsordningen där det manliga anses vara normen, och kvinnan är utanför normen. Resultatet i detta examensarbete visar på att danslärarna uttrycker att en dansares kropp inte ska se ut på ett visst sätt, och samtidigt belyser att smalhetsnormer råder i dansundervisning.

I Mitchell, Haase, Malina, Cummings (2016) studie visade det sig att danslärare upprätthåller smalhetsnormen och att de inte pratar om de förändringar en person kan gå igenom i puberteten. Författarna menar att danslärare behöver ta upp sådana kroppsliga förändringar med sina elever och dessutom få utbildning i vad det innebär när kroppen förändras under tonåren (ibid, 2016). I likhet med det anser jag att alla danslärare bör få kunskap om hur de kan hantera elever som är i tonåren. Danslärare bör kunna prata om kroppen, ätstörningar och psykisk ohälsa som i sin tur kan leda till fysiska skador. Ett skadeförebyggande perspektiv på dansundervisning, vilket inkluderar kunskap om exempelvis matvanor och psykisk hälsa, anser jag vara högst relevant då konsekvenserna annars kan bli väldigt allvarliga. Det blir i sin tur ett upprätthållande av en smalhetsnorm om danslärare inte vågar ta sig an samtalet om kroppen och vad det innebär att kroppen förändras under livet.

33 Diskursen om den ideala kroppen bär på en mångsidighet som innehåller dels

smalhetsnormen, men även funktionalitetsnormen. Dansare med funktionsvariationer får inte lika stor plats på scen och göms då undan, vilket i sin tur gör att diskursen om kroppen

upprätthålls. Det framkom från danslärarna i denna studie att det är ett relativt nytt ämne inom dansen om dansares funktionalitet. Till exempel så talade Maria om för sina elever att en dansare som sitter i rullstol använder rullstolen som en del av kroppen. Funktionalitet inom dans är ett ämne som jag anser måste diskuteras vidare för att skapa acceptans och förståelse för dansen som konstform, och inte som ett upprätthållande av gamla traditioner. Diskursen om kroppen visar även att det finns möjligheter till förnyelse och modernisering av konsten, och vilka som får dansa och vara på scen problematiseras.

I diskursen om kroppen framkommer att danslärarna intar en ambivalent hållning gentemot skaderisker, det blir en svår och komplex handling då danslärarna vill hjälpa eleverna att utvecklas som dansare. Även om det sällan sägs uttryckligen att en dansare ska se ut på ett visst sätt skapas en ideal kropp genom att lyfta fram de förmågor som danslärarna idealiserar, som smidighet, styrka och koordination. Genom att se på vad danslärarna pratar och inte pratar om kan diskurser om kropp visa sig i tystnaden. I resultatet var det bara en danslärare som pratade om funktion och endast en danslärare belyste genusperspektivet i

dansundervisning. Detta visar att det finns saker att lyfta och föra samtal om för att

synliggöra. I enlighet med Hirdman (2001) behöver vi tala om genus kan det skapa en bredare förståelse för hur genusstrukturer formar och styr oss (Hirdman, 2001). Det innebär även att kunna synliggöra strukturer som inte talas om i lika stor utsträckning. Diskursen om kroppen kan även kopplas samman med om det finns någon skillnad mellan det kroppsliga och

konsten.

5.1.3 Skadeförebyggande diskurser

I resultatet i denna studie visade sig en diskurs som innebär att danslärare använde humor som ett skadeförebyggande tillvägagångssätt. Sööt och Viskus (2013) menar att danslärarens roll idag skiljer sig från den traditionella danslärarens roll där eleven ska imitera dansläraren.

Dagens danslärare ska utöver att undervisa i dansteknik kunna förmedla sina pedagogiska tankar verbalt (Sööt &Viskus, 2013). Detta visar sig på olika sätt för alla danslärare, och i denna studie lyfts diskursen om humor skadeförebyggande modell där diskursen inringar huruvida om det som faktiskt sägs förmedlas. I resultatet visade det sig att ett skämt om elevers landning fick stort utrymme, fast det viktiga egentligen var att eleverna skulle landa på

34 böjt landningsben. Denna diskurs vill jag lyfta då det finns dels en positiv sida och en negativ sida i den. Det positiva är att dansläraren vill att eleverna ska ha roligt och bjuder in till skratt vilket kan skapa en stämning där skämt är tillåtet. Det negativa är att det viktiga i uttalandet hamnar i skymundan, skratten åt skämtet får det viktiga att verka mindre betydelsefullt.

Denna diskurs bär på en skadeförebyggande idé, men som inte fungerar eftersom skämtet får större plats. Detta kan medföra att elevernas riskerar att skada sig ökar. Det är ett känsligt ämne som kräver god förmåga att leva sig in i elevens liv så att ingen elev blir kränkt eller på annat sätt negativt påverkad.

Genom att inte prata om genus i och om undervisningen kan konsekvenser som skaderisker i dansen uppkomma. I enlighet med Hirdman (2001) kan förståelse nås genom att

problematisera genus i dansundervisningen, En viktig uppgift för dansläraren blir att våga problematisera kroppsuppfattningar i dansundervisning. Diskursen om undvikande av samtal

problematisera genus i dansundervisningen, En viktig uppgift för dansläraren blir att våga problematisera kroppsuppfattningar i dansundervisning. Diskursen om undvikande av samtal