Diskurser om förskolebarnet

Även om upphovspersonerna verkar ha en ambition att skildra en sammansatt barngrupp är de barn som har huvudrollen i berättelserna är slående lika varandra vilket bidrar till att

producera diskursen om ett normerande förskolebarn. Mallan, Snurran, Vera, Rally, Lyra, Limpa, Idde och Ester är allihop flickor och kan allihop tolkas som etniskt svenska. Med undantag för Rallys glasögon har ingen av dem några synliga funktionsnedsättningar. Som huvudpersoner har de utrymme att uttrycka fler känslor än barnen i bakgrunden men den dominerande känslan hos dem är ändå glädje. De är aktiva, verkar trivas och passa väl in i förskoleverksamheten och i de fall det uppstår konflikter kan de argumentera och tala för sig.

Att barnen framställs som aktiva, glada stämmer även in på diskursen om det kompetenta barnet. Det märks extra tydligt i de fyra böcker där barnen måste interagera med någonting främmande som kommer in på förskolan, en pappa eller olika djur. Det främmande både roar och stör och gör att barnen måste inta en kompetent roll och förklara hur man ska uppföra sig.

Dumma kossa, man får inte trängas och bökas, man måste vänta på sin tur

förklarar Vera för Tisdagskossan. När kossan försvinner leker Vera vidare med de andra barnen utan att sakna den och tänker att kossan flyttat till en gräsig hage där den kan springa fritt. Till skillnad från Vera passar kossan uppenbarligen inte in på förskolan.

När Mallans pappa är med på förskolan en dag gör han hela tiden fel, som att hänga sina kläder på fröken Lovisas krok och att kalla förskolan för dagis. Mallan hoppas att ingen ska lägga märke till pappas misstag, hon förklarar och ger tips men det blir ändå rörigt och till slut tycker Mallan att det är dags att gå hem.

Vad kul det var, säger pappa i hallen. Fast det var otur det där med kaffet…

Mm, säger Mallan. Och fotbollen … och att du tog nästan alla ärterna…

Mallan har, som Halldén (2007, s.14) formulerar det, inblick i ett sammanhang som är främmande för pappa som, trots att han är vuxen, just i det här sammanhanget skulle kunna ses som ofärdig eller becoming.

33

Att förekommer det betydligt fler pappor än mammor i det studerade materialet talar emot idealet om modern som den viktiga personen i barnens liv och för att barnen är sociala och i behov av samspel och relationer med flera personer vilket även det stämmer in på diskursen om det kompetenta barnet (Halldén 2007, s. 167).

Relationer är temat i de flesta av böckerna och barnen klarar för det mesta av att hantera konflikter, förhandlingar och samarbete sinsemellan utan hjälp av de vuxna. Bästa kompisarna Rally och Lyra kämpar igenom hela boken Rally och Lyra och Limpa med att hantera de påfrestningar på vänskapsrelationen som det innebär när den nya flickan Limpa börjar på förskolan. Limpa har fina flätor och kan gå ner i spagat och i kampen om att imponera på henne och bli hennes vän förvandlas Rally och Limpa till gröna monster. När de till slut kommer ihåg att de båda älskar fredagsdiscosamling försonas de och därefter är Rally, Lyra och Limpa bästa kompisar alla tre. På bokens allra sista sida börjar Emmi på förskolan och vi förstår av flickornas intresserade ansiktsuttryck att vänskapsrelationerna måste omförhandlas igen. Varken pedagoger eller föräldrar lägger sig i Rally och Lyras konflikt även om

föräldrarna finns där för att trösta när Rally och Lyra drömmer mardrömmar.

Även om diskursen om det kompetenta barnet i stort sett har intagit en hegemonisk ställning finns det i materialet också exempel på sårbara barn i behov av stöd. Hemma hos Liten blir bråken så stora mellan föräldrarna Ena och Andra att det blir farligt. En dag lämnar Ena familjen och Andra kan inte trösta vare sig Liten eller sig själv. Liten måste rädda sig själv genom att berätta allt för sin pedagog på förskolan. Det ska nämnas att den här boken har ett särskilt syfte, på dess baksida kan man läsa att den är producerad av Brottsoffermyndigheten som en del i ett regeringsuppdrag att informera barn och unga om sina rättigheter vid brott.

Lo i Trädet är en hemlighet är kanske det barn som står allra längst ifrån bilden av det kompetenta barnet. Lo verkar helt ointresserad av att skapa några relationer på sin förskola utan umgås hellre med ett antal fantasidjur uppe i ett träd när hon måste skiljas från sin pappa. I diskursen om det romantiska barnet kopplas barnet samman med naturen. Förutom Lo interagerar barn och djur i ytterligare tre böcker där djuren kommer in som något främmande i förskolan.

I Björnarnas dagis, där ett mänskligt barns förskola visar sig tillhöra björnar på natten, leker björnungarna vilt och med deras starka tassar tar de sönder saker. Vid matbordet sitter det

34

mänskliga barnet fint och äter medan björnarna både kryper under bordet och slänger blåbär omkring sig. Bildernas blålila ton är varm men förstärker samtidigt känslan av främlingskap. Björnungarna framstår som snälla och farliga på samma gång vilket får det mänskliga barnet att söka sig till björnpedagogen Majbjörn för tröst. När det dessutom visar sig att björnarnas vila innebär att sova hela vintern bestämmer sig det mänskliga barnet för att återvända till människornas värld.

Visserligen är barnen närmare djuren än de vuxna men de är ändå inte det samma, djuren framstår som ”den andre” även gentemot barnen. Djuren skulle också kunna tolkas som okontrollerade vilda barn men intressant nog förekommer det inte något mänskligt barn i den rollen i någon av böckerna. Visserligen framstår Snurran som ganska vild, materialets enda slagsmål utspelar sig mellan Snurran och kompisen Saltis, men hon visar samtidigt kompetens när det gäller att förklara sitt beteende rationellt och förhandla om vad som är ett ok

uppförande.

Burr. Jag måste visa honom hur det känns att få sand på sig, så att han kan lära sig. Jag fyller min röda hink med sand och häller allt över honom. Helt enkelt.

Snurran i förskolan är det enda bok som berättas ur ett jagperspektiv, vilket möjliggör ett

kontrapunktiskt förhållande mellan text och bild. När det är dags för vila berättar Snurran;

Inga barn kan sova på vilan och det är bara Saltis fel.

medan bilden visar hur både Snurran och Saltis är inblandade i en dragkamp om en madrass. Ett visst närmande till naturen förekommer i boken Det är en gris på dagis. Flickan som kallas Gyllenhåret, som är den som smugglar in grisen på förskolan, har inga problem med att, när det behövs, själv uppföra sig som en gris, det vill säga i det här fallet att spilla och slafsa vid matbordet för att leda pedagogernas uppmärksamhet ifrån grisen. Till skillnad från Vera i Tisdagskossan vill Gyllenhåret att grisen ska stanna på förskolan och det uppstår en dragkamp mellan den pedagog som upptäcker grisen och barnen innan grisen slutligen puttas ut från förskolan. I bokens slut kommer förskolan och hälsar på grisen i dess hage. Alla, inklusive pedagogen Långa Lena, är iklädda tryne.

35

Långa Lena säger att även om grisar inte kan vara på dagis så kan ju dagiset komma till Grisen. Han kan säkert lära barnen mycket. Om djur. Natur. Sånt.

Sammanfattningsvis framstår barnen som viktigast i böckernas persongalleri och det barn som oftast är i huvudrollen är en aktiv, glad och etniskt svensk flicka. Den diskurs som dominerar är den om det kompetenta barnet även om det också finns exempel på det romantiska barnet.

36

7 Slutsats och diskussion

Studiens syfte är att undersöka framställningar av förskolan i svenska bilderböcker utgivna efter den reviderade läroplanen 2010. Den bild som framträder är inte enhetlig. Förskolan beskrivs som en plats att längta till (Björnarnas dagis) eller ifrån (Trädet är en hemlighet). En plats där man får stöd (Liten) eller försummas (Trädet är en hemlighet). Det är en plats för vänskapsrelationer (Rally och Lyra och Limpa) och konflikter (Snurran i förskolan).

Övergripande teman är beskrivningar av förskolan, att något främmande kommer in i förskolans vardagliga miljö och relationer.

Analysen visar att i de allra flesta fall skildras förskolan som en trygg och vardaglig plats. Phillips och Sturm (2012, s. 471) diskuterar betydelsen av positiva berättelser om erfarenheter av kindergarten då de menar att läsarna ofta internaliserar de känslor som böckernas

karaktärer uppvisar. Det skulle betyda att de studerade böckerna skapar en förväntning hos läsaren av förskolan som just trygg och vardaglig.

Bilden av om förskolan som plats är dock inte entydig. Begreppet den institutionaliserade barndomen kan tolkas som att barns liv domineras av institutionen. I viss mån stämmer det in på barnen i böckerna då de måste rätta sig efter regler och efter den tidsordning som råder. Samtidigt finns det en frihet att själv välja vad man ska göra. Det finns också möjlighet att utmana vissa regler och att förhandla dem vilket stämmer in på diskursen om förskolan som ”intermediate domain”. Båda dessa diskurser förekommer parallellt och kan uttryckas i samma bok, det råder en diskursiv kamp mellan dessa båda synsätt. Däremot menar Halldén (2007, ss. 86-87) att förskolan som plats förhandlas av både barn, personal och föräldrar men det stämmer inte med resultatet. I de bilderböcker som analyserats finns inga exempel på att föräldrarna varken har eller försöker få någon möjlighet att påverka. Även om böckernas huvudsakliga målgrupp är barnen läses de sannolikt också av föräldrarna och kan därmed påverka den syn föräldrarna har på sin roll i förhållande till förskolan. Samtidigt finns inskrivet i läroplanen att förskolans arbete ska ske i ett nära och förtroendefullt samarbete med hemmen (Skolverket 2016, s. 31).

I de studerade böckerna pågår mängder av olika aktiviteter men barnen ägnar sig mest åt den fria leken inom vilken det finns plats för relationsarbete, konflikthantering och förhandlingar. Pedagogerna ägnar sig mest åt omsorg och till en viss del åt pedagogiska aktiviteter. När det

37

gäller vad förskolans verksamhet ska bestå av skriver Halldén (2007, s. 60) att det under mer än 50 år har pågått en kamp där förskolepersonalen strävar efter att ses som pedagoger och inte bara som att de tillhandahåller barnpassning som en service till föräldrarna. I och med etablerandet av begreppet educare som framställer omsorg som en aspekt av lärande kom förskolediskursen att domineras av lärandebegreppet. Att lärande skulle vara hierarkiskt överordnat omsorg är inte en syn som reproduceras i materialet som studerats. Att det finns få föremål som för tankarna till annan pedagogisk verksamhet än den estetiska och att

pedagogerna ägnar mest tid åt omsorgsaktiviteter skulle kunna ses som negativt för den professionaliseringskamp som beskrivs ovan.

Halldén menar emellertid att det finns aspekter som bör diskuteras även med att tillåta

lärandebegreppet att dominera. Det finns risk för omsorgsunderskott och att förskolan inte ses som en plats där barnet tillåts bara vara utan att alltid vara på väg någonstans (Halldén 2007, s.80).

Den projektsyn på barn som förbinds med lärandebegreppet är också kopplat till diskursen om barnet som kompetent. Diskursen om det kompetenta barnet dominerar i den här studiens material även om den inte har uppnått total hegemoni då det finns exempel på konkurrerande diskurser som den om barnet som natur. Diskursiva praktiker, som skapandet och tolkandet av bilderböcker är ett av många exempel på, ses ur ett kritiskt diskursanalytiskt perspektiv som bidragande till social och kulturell reproduktion och förändring. Just diskursen om det kompetenta barnet menar Kampmann till exempel understödde den utbyggnad av förskolan som skett i Sverige (Halldén 2007, s. 167).

En aspekt av det kompetenta barnet är dess förmåga, behov och villighet att skapa relationer med personer utanför familjen. Som påpekats tidigare skulle vissa historier i det studerade materialet kunna utspela sig på en annan plats med vissa mindre omarbetningar. Det gäller främst de böcker som handlar om relationer. Jag tänker mig dock att förskolan utgör en

naturlig mötesplats för barn. Som vi ser i Vem hämtar vem är gatan och den omgivande staden en farlig plats (även om det inte hindrar barnen i den här boken från att ge sig ut i den) men inom förskolans ramar har barnen frihet. Inom barndomssociologin förs resonemang om vilka platser som kan sägas vara för barn och det påpekas att gatan tagits över av vuxna och att barndomen idag är så reglerad att naturliga möten inte sker i någon större utsträckning (Halldén 2007, s. 89). Förskolan framstår i bilderböckerna som en plats där dessa möten kan

38

ske och där barn kan skapa relationer utan alltför mycket inblandning från de vuxna. Barnen som möts är dessutom är av olika kön, etnicitet, ålder, med och utan funktionsnedsättning och från olika sorters familjer.

Däremot kan man ifrågasätta varför de barn som är böckernas huvudaktörer inte är mer olika. Som nämnts tidigare är det i huvudsak etniskt svenska flickor, de är glada, kompetenta och har ingen synlig funktionsnedsättning. En poäng med den kritiska diskursanalysen är att synliggöra och försöka förändra maktstrukturer. Om man tänker sig att en sorts makt är att få utrymme att uttrycka sig, agera och bli representerad skulle man önska att diversiteten i bilderböckernas persongalleri vore större vilket även var en av Phillips och Sturms slutsatser (2012, s. 471).

En sak som slagit mig är den nästan totala avsaknaden av datorer och lärplattor som präglar materialet. Det framstår som en märklig anakronism särskilt som upphovspersonerna verkar ha en ambition att förankra historierna i samtiden då man tar upp ämnen som stjärnfamiljer, genus och etnicitet och på en bild i en av böckerna avbildar en kvinna som tigger. Jag

funderar på om en möjlig förklaring skulle kunna vara de diskussioner som förs angående små barns skärmanvändande. Under tiden för det här arbetet har det till exempel publicerats inlägg på DN.åsikt (Wincent 2017) som gett uttryck för uppfattningen att digital teknik används för att döva barns känslor och står i vägen för deras förmåga till självreglering. Tekniken framstår som ett hot mot den goda barndomen. Att barnet kan ses som en länk till den egna

barndomen, en symbol för den förlorade kontinent som den vuxne längtar till, skulle också kunna förklara varför man vill framställa barnens miljö som tidlös. Att det skulle vara förklarningen motsägs dock av att berättelserna innehåller andra inslag som placerar dem i nutid.