3. Teori 11
6.3 Diskursiv formation 3 Omtankesdiskursen 28
I den tredje diskursiva formationen är de identifierade nodalpunkterna omtanke, intelligens och bakomliggande faktorer medan identiteterna byggs av
mästersignifikanterna hjälpklassbarn och kvarsittare. De artiklar som använder den här diskursiva formationen är:
Kvarsittningssystemet ännu en gång (1922). Är kvarsittaresystemet ändamålsenligt? (1922).
Barnen som kräver särskild omvårdnad – Hjälpklasserna är till verklig hjälp (1935). Folkskolan och de psykiskt efterblivna (1939).
Nodalpunkter
I den här diskursiva formationen är omtanke en utmärkande knutpunkt. I den här formationen finns en omtanke för hur de avvikande barnen mår vilket tar sig uttryck i exempelvis talet om hjälpklassens uppgift att värna om elevernas framtid men också om talet om hur eleverna reagerar på undervisningen. ”Barnen som kräver särskild omvårdnad” visar exempel på detta när skribenten beskriver att svårfostrade och psykopatiskt anlagda barn som går från en normalklass till hjälpklass blir upplyfta av denna förändring.
På grund av kvarsittning, ej sällan upprepad, har dessa barn vanligen fått vidkännas flera lärarbyten redan före inträdet i hjälpklassen. Övergången till en dylik, där barnet märker en begynnande framgång efter alla motigheter, väcker nästan undantagslöst en gladare och tillitsfullare inställning till skolan. Denna förändrade inställning medför i regel, att ett barn, som kanske tidigare varit slutet och inbundet eller trotsigt och svårhanterligt, blir tryggt och frimodigt och ganska oförbehållsamt öppnat sig för läraren.59
I den citerade artikeln ovan finns även exempel på denna omtanke i beskrivningen av barnen med psykopatisk natur. Dessa barn besitter normal intelligens men har ändå rubbningar som utgör ett hinder i normalklassen. Skribenten visar på förståelse och omtanke när hen menar att deras speciella situation gör dessa barn disharmoniska och skapar ångest. I artiklarna ”Kvarsittningssystemet ännu en gång” och ”Är
kvarsittaresystemet ändamålsenligt?” visar sig omtanken i talet om kvarsittarna som, enligt författarna, borde placeras i separata B-klasser. Detta är delvis för de begåvade barnens skull då de anses hållas tillbaka av kvarsittarna men det är även för
kvarsittarnas skull, de svagare elevernas, då de får dåligt självförtroende och mindervärdeskomplex av att behöva gå om klasser.60
Intelligens är likt de övriga diskursiva formationerna ett framstående knuttecken. Intelligens är återigen kopplat till begåvning och det är i den här
59 Barnen som kräver särskild omvårdnad (1935).
formationen en viktig funktion i uppdelningen av barn i olika grupper.
Intelligensmätning används och I.Q. är graderingen sådana testskalor graderas efter. I ”Barnen som kräver särskild omvårdnad” beskrivs exempelvis att lärjungar i
hjälpklass har ett I.Q.-värde av ”70-80, i undantagsfall något över- eller understigande dessa tal”.61
Den här diskursiva formationen utmärker sig, utöver ovannämnda
nodalpunkter, även genom att det uppmärksammas och tas upp vad som kan vara bakomliggande faktorer till det avvikande hos de avvikande eleverna. Dels
uppmärksammas det i exempelvis ”Folkskolan och de psykiskt efterblivna” att det som anses vara avvikande hos de ”psykiskt efterblivna” varierar. Det finns ”skiftande uppfattning om när ett barn kan sägas vara >psykiskt efterblivet>”62 vilket medför att en bakomliggande faktor till vad som är avvikande är vad som ses som avvikande. Även i ”Kvarsittningssystemet ännu en gång” ifrågasätts det var gränsen mellan vilka barn som ”anses böra sättas i hjälpklass, och de svagt begåvade barn, som skulle tilldelas B-klass”, men den här nodalpunkten får också betydelse av barnens bakgrund som hemförhållande. I exempelvis ”Kvarsittningssystemet ännu en gång” tas det upp att barnens hemförhållande har betydelse för vilka som blir kvarsittare då man kan begränsa antalet kvarsittare genom ”omvårdnad om fattigare barn”.63
Identiteter
Den första mästersignifikanten jag vill ta upp i den här diskursiva formationen är hjälpklassbarn. Dessa barn är de elever som är satta, eller bör sättas i hjälpklass. De definieras av att de är psykiskt efterblivna och de benämns som lärjungar både i ”Barnen som kräver särskild omvårdnad” (1935) och i ”Folkskolan och de psykiskt efterblivna” (1939). Att hjälpklassbarnen benämns som lärjungar visar på en fostranssyn på barnen där de ska lära sig, och ha nytta av hjälpklassundervisningen. Hjälpklassbarnen är i den här formationen svagt begåvade vilket delvis definieras av intelligens men även själsliga defekter. Eftersom hjälpklassbarnen inte endast definieras utifrån intelligens kan gruppen ses som en något heterogen grupp där alla inte är likadana. Exempelvis inkluderas även psykopater hos hjälpklassbarnen och de
61 Barnen som kräver särskild omvårdnad (1935). 62 Folkskolan och de psykiskt efterblivna (1939). 63 Kvarsittningssystemet ännu en gång (1922).
lyfts fram som exempel på hjälpklassbarn istället för en egen grupp elever som är extra problematiska.64
Kvarsittare är en knutpunkt som får sin betydelse från tecknen långsam och svag begåvning. I både ”Kvarsittningssystemet ännu en gång” och ”Är
kvarsittaresystemet ändamålsenligt?” argumenteras det om att de som är kvarsittare egentligen borde få särskilda klasser som benämns som B-klasser. De här barnen beskrivs som normala men av ”någon orsak ej hava inhämtat det för klassen
föreskrivna måttet av kunskaper”65. I ”Kvarsittningssystemet ännu en gång” påpekas det att dessa barn inte är ”litet utvecklade” eller ”efterblivna” så som hjälpklassbarn är. De är istället svagt begåvade.66 I den här diskursiva formationen tas det upp att vissa barn som är kvarsittare, i bemärkelsen att de fått gå om klasser, egentligen borde vara placerade i hjälpklass då de besitter de egenskaper som identiteten hjälpklassbarn besitter. I ”Barnen som kräver särskild omvårdnad” nämns att många hjälpklassbarn har, före inträdet i hjälpklassen, gått från klass till på grund av kvarsittning.67
Slutligen finns det en omtanke om dessa elever som ses som stackare som inte alltid själva rår för sin bristande begåvning eller för att de inte inhämtat tillräckligt med kunskap. Nedan ges exempel på hur omtanken om kvarsittarna, i det här fallet benämna som eftersläntarna, kan ta sig uttryck i den här diskursiva formationen.
Varje lärare och lärarinna känner det väl som en obarmhärtighet att nödgas tvinga
eftersläntarna att söka följa med, och särskilt plågsamt blir det, då man ser de flitiga och
ambitiösa bland dem anstränga sig över hövan utan att lyckas. Sådana fall finnas. Hur känna dessa små det själva? Å andra sidan känner nog varje erfaren undervisare det där uttrycket av plågsam otålighet hos de bästa i klassen, då läraren långa stunder nödgas stanna inför en liten
obegåvad stackare för att söka få honom att förstå eller avge ett svar.68
64 Barnen som kräver särskild omvårdnad (1935), och Folkskolan och de psykiskt efterblivna (1939). 65 Är kvarsittaresystemet ändamålsenligt? (1922).
66 Kvarsittningssystemet ännu en gång (1922). 67 Barnen som kräver särskild omvårdnad (1935). 68 Kvarsittningssystemet ännu en gång (1922).
Sammanfattning och namnsättning
Sammanfattning av Diskursiv formation 3:
Nodalpunkter Omtanke Förståelse Intelligens Begåvning I.Q. Bakomliggande faktorer Bakgrund Hemförhållande De avvikande Mästersignifikanter Hjälpklassbarn Psykisk efterblivenhet Lärjungar Svagt begåvade Själsliga defekter Kvarsittare Långsamma Svagt begåvade Normala Kunskapsbrist
I den här diskursiva formationen talar skribenterna om de avvikande eleverna med en omsorgstanke och med ett försök att förstå dem. Hjälpklassplacerade och kvarsittare ska inte endast få hjälp på grund av de andra barnens bästa, eller för samhällets bästa utan de behöver få en bra skolgång för deras eget välbefinnandes skull. Det är i den här diskursen viktigt att ta hänsyn till hur de avvikande barnen känner sig när de placeras i exempelvis hjälpklass eller när de exempelvis får gå kvar i normalklass. De avvikande barnen definieras inte i första hand utifrån intelligens i den här
formationen. De definieras istället utifrån sina behov vilket är ett tecken på
omsorgstanken. Kvarsittarna har framför allt brist på kunskap och behöver inhämta den bristande kunskapen. Hjälpklassbarnen är lärjungar med själsliga defekter och behöver även de lära utifrån sina egna möjligheter. På grund av synen på de
avvikande barnen som elever som behöver förstås och få undervisning efter sina egna behov har jag, i min formulering av diskursen valt att döpa den till