Örebro universitet
HumUS, Historia
Idioter, efterblivna och psykopater i svensk folkskola
En diskursteoretisk undersökning av Svensk lärartidning om de avvikande barnen1920-1939
Per Björkil Uppsats i historia C, 15 hp Vårterminen 2015
Sammanfattning
De avvikande barnen är idag definierade av diagnoser som ADHD och autism. Så har det dock inte alltid sett ut vilket gör det intressant att undersöka hur talet om de avvikande såg ut under förra seklet. I den här uppsatsen undersöks hur talet om de avvikande såg ut under perioden 1920 till 1939 i folkskollärartidningen Svensk lärartidning. En diskursteoretisk analys baserad på Ernesto Laclau och Chantel Mouffes teori används och är uppdelad i två steg. I det första steget av analysen definieras diskurser om de avvikande i talet om dem i lärartidningen. I detta steg analyseras även vilka identiteter de avvikande ges i samma diskurser. I nästa steg av analysen undersöks hegemoniförhållanden mellan diskurserna samt förändring över tid.
Jag fann tre diskursiva formationer i materialet. Den första diskursen döptes till objektivitetsdiskursen. Där utmärktes talet om de avvikande med tecknen psykologi som knöts till vetenskap och rationalitet, och intelligens som knöts till åldersutveckling och begåvning. Den andra diskursen döptes till
uppfostransdiskursen. Där talades det om uppfostran som rationell samhällsnytta som skulle leda till arbete. Intelligens var kopplat till begåvning men intelligenstester var inte absolut tillförlitliga. Den tredje diskursen döptes till omtankesdiskursen. I den fanns tanken att de avvikande skulle få utbildning för deras eget välmåendes skull. Intelligens var här, likt den förra diskursen, inte absolut tillförlitlig och i detta tal tas sådant som bakomliggande faktorer till barnens avvikande beteende. Hemförhållande är en sådan faktor.
I hegemonianalysen framgick att lärartidningen framför allt förde politisk kamp med hegemoniska samhällsdiskurser. Det fanns emellertid hegemonitendenser hos objektivitetsdiskursen som övriga diskurser behöver förhålla sig till. Förändringen över tid sågs framför allt i införandet av psykopater i talet om de avvikande under 1930-talet. Det skedde vissa förändringar under den undersökta perioden men synen på de avvikande barnen var i stort densamma.
1. Inledning ... 1
1.1 Syfte och frågeställning ... 2
1.2 Disposition ... 3
2. Forskningsbakgrund ... 4
2.1 Vilka barn passade och passade inte in? ... 4
2.2 Social bakgrund, klass och kön ... 8
3. Teori ... 11 3.1 Diskursbegreppet ... 11 3.2 Identitet/Subjektspositioner ... 12 4. Metod ... 13 4.1 Källmaterial/Urval ... 13 4.2 Metodologi/Analys ... 14 5. Bakgrund ... 17 5.1 Empirin ... 18 6. Resultat steg 1 ... 21
6.1 Diskursiv formation 1 – Objektivitetsdiskursen ... 21
6.2 Diskursiv formation 2 – Uppfostransdiskursen ... 24
6.3 Diskursiv formation 3 - Omtankesdiskursen ... 28
7. Resultat steg 2 ... 33
7.1 Hegemoni ... 33
7.2 Förändring över tid ... 34
8. Diskussion ... 35
1. Inledning
Idag finns det en diagnostiseringskultur där avvikande barn behöver ha en diagnos som exempelvis ADHD eller autism för att fullt legitimt kunna få den hjälp de anses behöva så att de kan anpassas till rådande normer kring hur skolbarn ska fungera. Vissa menar att det råder en ”överdiagnostisering” och att många barn kanske
diagnostiseras på fel grund. Är det så att omogna barn får en ADHD-diagnos trots att de inte lider av koncentrationssvårigheter? Det finns de som menar att den rådande överdiagnostiseringen är ett led i läkemedelsindustrins försök att öka försäljningen av medicin.1
Det här är en utveckling som skett under de senaste decennierna. I samtal med äldre lärare om ordningsproblem i skolan, som jag deltagit i, är det inte ovanligt att de fnyser åt tilltron till diagnoser. När de började arbeta som lärare talades det inte på samma sätt om de elever som inte klarade sig bra i skolan. De barn som idag kan få det smått nedsättande epitetet ADHD-ungar kunde för 30-40 år sedan kort och gott kallas för bråkstakar eller liknande.
Vi är idag medvetna om att det sker en förändring i synen på de avvikande barnen. Det ovannämnda exemplet med ADHD-ungar kontra bråkstakar visar på en sådan förändring över tid. Men hur såg synen på de avvikande eleverna ut om vi backar bandet ytterligare några decennier?
1900-talet presenterades som barnets århundrade av Ellen Key i hennes bok med samma namn från år 1900. I den boken kritiserade hon dåtidens skola som hon ansåg vara alltför likformig. Det fanns enligt henne ingen individualisering i skolan. Istället argumenterade hon för en friare och mjukare uppfostran.2 I Sverige kom 1900-talets nya pedagogik framför allt att synas i nya förbättrade läromedel. Selma
Lagerlöfs Nils Holgersons underbara resa genom Sverige gav exempelvis både barn och vuxna kunskap om landets geografi och natur. Jonas Qvarsebo menar att skolans påbörjade utveckling stannade av under första halvan av seklet då ett par världskrig
1 Se exempelvis artiklarna Omognad kan diagnostiseras som adhd (DN-TT), Omognad kan
diagnostiseras som adhd (Maria Jansson) och ADHD-diagnos har blivit en affärsidé (Christina
Wahlström) http://www.dn.se/nyheter/sverige/omognad-kan-diagnostiseras-som-adhd/
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1650&artikel=6134891 http://www.aftonbladet.se/debatt/debattamnen/familj/article13504060.ab
kom ivägen, men efter det andra världskriget drog drömmen om en demokratisk skola igång.3 Ovan nämnda författare gör en diskursteoretisk undersökning av vilka barn som passade in i skolan under just den tiden efter andra världskriget. Jag har istället valt perioden innan andra världskriget.
Mellankrigsperioden kan eventuellt ses som ointressant när det kommer till svensk skola. Det kan upplevas som att inte mycket hände. Som Qvarsebo påpekar stannar utvecklingen av skolan upp men jag anser att det finns anledning att
undersöka perioden närmare just på grund av den föreställningen. Vore det inte för de tankemönster som förändrades under den perioden skulle inte de stora förändringarna på 1940- och 1950-talen kunna äga rum.
Till skillnad från Qvarsebo, som undersökt talet om fostran av barnen i skolan, är mitt största intresse för den här undersökningen de avvikande eleverna. Vilka det var som inte passade in i den skola, som nu efter Ellen Keys tankar om en
individualiserad skola, skulle vara för alla. Likt Qvarsebo har även jag valt en
diskursteoretisk ansats. Enligt diskursteorin finns inget objektivt vilket gör att jag vill poängtera att jag inte har för avsikt att lyfta fram någon syn på de avvikande barnen som bättre än någon annan. Jag kommer undantagslöst att beskriva talet om de avvikande så som det användes under perioden i den lärartidning som jag har valt att undersöka.
När det talas om skolan finns det en tendens att lärares röster inte gör sig hörda. Det fokuseras på pedagogikexperter av olika slag, lagutredare, lagtexter, politiker eller till och med tyckare utan större insyn i skolans verksamhet. Jag vill istället rikta allt fokus mot hur just lärare talade om de avvikande eleverna. Då det naturligtvis är omöjligt att fråga lärare från den här perioden hur de ser på dessa elever har jag valt att gå till deras tidning istället.
1.1 Syfte och frågeställning
Syftet med den här undersökningen är att belysa hur lärares tal i folkskollärartidningar om de psykiskt och/eller mentalt avvikande eleverna såg ut under perioden 1920-39.
Undersökningens analys är uppdelad i två steg där det första steget har för avsikt att besvara följande frågor:
3 Qvarsebo, Jonas (2006), Skolbarnets fostran: Enhetsskolan, agan och politiken om barnet 1946-
1962, s. 8.
-‐ Hur ser lärartidningarnas tal om de psykiskt och/eller mentalt avvikande eleverna ut?
-‐ Vilka elevidentiteter konstrueras i lärartidningarnas tal om de psykiskt och/eller mentalt avvikande eleverna?
I det andra steget av analysen besvaras följande frågor:
-‐ På vilket sätt förhåller sig lärares tal om de psykiskt och/eller mentalt avvikande eleverna i lärartidningarna, till varandra?
-‐ Hur förändras talet om de psykiskt och/eller mentalt avvikande eleverna i lärartidningarna under den undersökta perioden?
1.2 Disposition
Den här uppsatsen består av åtta kapitel. De fem första kapitlen i uppsatsen består av det förberedande arbetet. Detta förberedande arbete börjar med en inledning, 1. Inledning, som presenterar uppsatsämnet samt beskriver syftet med uppsatsen. Sedan följer 2.Tidigare forskning där forskning inom området tas upp. Detta följs upp av 3. Teori och 4. Metod. I dessa kapitel förklarar jag dels den teori som undersökningens analys grundar sig på samt hur materialurvalet har gått till och hur tidigare nämnda analys har gått till. Det förberedande arbetet avslutas med kapitlet 5. Bakgrund där en överblick av Sveriges folkskolas historia samt en beskrivning av den undersökta tidningen görs.
Efter de inledande kapitlen med det förberedande arbetet följer resultatet av analysen i kapitlen 6. Resultat steg 1 och 7. Resultat steg 2. Dessa två kapitel följs upp av kapitlet 8. Diskussion där resultatet diskuteras i förhållande till bland annat tidigare forskning.
2. Forskningsbakgrund
I den här forskningsbakgrunden kommer jag presentera forskningen utifrån två olika huvudteman. Det första temat har att göra med beteenden. Hur betedde sig barnen som inte ansågs passa in i samhället och skolan? Det andra temat har att göra med barnens omgivning och deras kön. Där vill jag lyfta frågor om vilken klass och social tillhörighet barnen hade samt vilka hemförhållanden som utmärks, och på vilket sätt kön spelade roll för barnens identitet.
2.1 Vilka barn passade och passade inte in?
Jag kommer i det här avsnittet att presentera hur den tidigare forskningen visat vilka barn som passade in eller avvek från det normala i samhället under första halvan av det förra seklet. Jag kommer både ta upp sådant som vilket beteende de avvikande barnen utmärkte sig med samt vilka diskurser kring barnen som var med och konstruerade det normala tillika det onormala. Mitt fokus ligger på skolan och dess syn på frågan men även ett bredare perspektiv kommer att avläggas.
Barnavårdsnämnd och rådgivningsbyrå
I sin undersökning av Stockholm stads barnavårdsnämnd – vilken var en
rådgivningsbyrå för uppfostringsfrågor – ger historikern Ulf Jönson en bild av vad som ansågs vara normalt och avvikande beteende hos barn sett utifrån professionella aktörers agerande. Det är perioden mellan 1930 och 1950 som Jönson har undersökt och det är rådgivningen riktad mot barn och familjer han har i fokus.4
Den bild av det opassande barnet som framkommer hos Jönson är splittrad men han visar vilka barn som anmäldes till rådgivningsbyrån. Dessa barn anmäldes på grund av olika anledningar som Jönson valt att kategorisera som olika ’problemtyper’. Han tar upp nio stycken olika problemtyper och jag kommer nedan att presentera dessa kategorier för att ge en bild av vad som betraktades som opassande beteende för barn under den här tiden. Vem som helst som ansåg att ett barn var problematiskt kunde anmäla barnet till rådgivningsbyrån. Det är alltså både föräldrar som anmält
4Jönson, Ulf (1997), Bråkiga, lösaktiga och nagelbitande barn: om barn och barnproblem vid en
sina egna barn för att de behövde hjälp men även personer som anmält andras barn av andra anledningar.5
Disciplin och laglydighet handlar om problem med att få barnet att lyda. Även lagbrott som snatteri, stöld och lösdriveri förekommer i den här kategorin. Bråkigt eller störande beteende är sådant som har med svårt humör att göra. Raserianfall och aggressivitet är exempel på detta beteende. Den tredje kategorin sexuella beteenden rör sig från sådant som sexuell nyfikenhet till förgripelser på andra barn. Kroppsliga yttringar rör sig om alltifrån egendomligt utseende till sjukdomar som astma men de vanligaste anmälningsorsakerna inom denna kategori var sängvätning, nagelbitning och kroppslig klenhet.
Själsliga yttringar innefattar framförallt nervösa barn. Det kunde vara att barnet var nervöst och rädd för att vara ensam. Kategorin karaktär syftar till en oförmåga eller ovilja att uppfylla de samhälleliga normer som barnen ansågs behöva klara av. Här förekommer termer som underlig eller egendomlig. Intellektuella prestationer är en kategori som framför allt innefattar skolproblem. Att barnet inte följer med i skolan. Kamratrelationer är en kategori med mycket få fall och det
handlar om problematiskt socialt umgänge som att någon utövar dåligt inflytande över en annan kamrat. Den enda kategorin där barnet inte anses vara det huvudsakliga problemet är barnets omgivning. Här handlade det om hemförhållanden och liknande.6
I Maria Sundkvist undersökning – tillika avhandling – av Norrköpings barnavårdsnämnd tar hon upp perioden innan den som Jönson tar upp, 1903-25. De beteenden hos barn hon visar ha lett till anmälningar till ovan nämnda nämnd är framförallt stölder och att barnen misskött skolan. Även att barnen drev runt på gator och sexuella händelser förekom. Tiggeri och misskötsel på arbetet förekom också men var ovanligt.7 De som anmäldes för misskötsel i skolan beskrevs ofta som ’smutsiga’ eller med ord som ’snuskig’ och ’osnygg’. Deras beteende beskrevs som ’tredska’. I ett fall som Sundkvist lyft upp beskrevs en flicka som begåvad men hon kom försent och kunde inte sina läxor. En pojke anmäldes pga. skolk och en annan pojke anmäldes efter att hans föräldrar låtit honom utföra småtjänster och sälja tidningar istället för att gå till skolan. Det som exemplen ovan har gemensamt är att
5 Jönson (1997), s. 71. 6 Jönson (1997), s. 92-98.
7 Sundkvist (1994), De vanartade barnen: Mötet mellan barn, föräldrar och Norrköpings
barnens hemförhållanden ansågs vara orsaken till misskötseln vilket även visar sig i statistiken. Den vanligaste orsaken till anmälningar var nämligen inte vanartigt beteende hos barnen utan just hemförhållanden.8
Särskola och sinnesslöundervisning
I skolan infördes det lagstadgad undervisning för de barn som benämndes som ’sinnesslöa’ men samtidigt ansågs vara ’bildbara’ år 1944. Det infördes alltså en skolplikt som både gav dessa barn rättighet, men även skyldighet att delta i sinnesslöundervisning. Barndomsforskaren Judith Areschoug har undersökt vilka dessa barn var, som en särskild sinnesslöundervisning ansågs vara nödvändig för.9 Hon tar upp vad som definierade sinnesslöhet hos barn under perioden 1925 till 1954.
Areschoug tar dels upp den lagstiftade definitionen av sinnesslöhet, men hon tar även upp dess definition i den professionella debatten. I lagen fanns det en rad olika definitioner av sinnesslöhet. Det definierades bland annat av att barnet inte kunde tillgodose sig folkskolans vanliga undervisning på grund av en bristande förståndsutveckling. Det handlade alltså här om vilka förväntningar skolelever hade på sig när det gällde deras prestationer. Sinnesslöhet definierades - som nämns ovan – som en bristande förståndsutveckling, vilket särskiljer det från andra svårigheter som sinnessjukdom och psykopati. Areschoug nämner även hjälpklasser och poängterar att sinnesslöhet och hjälpklassmässig ska särskiljas även om de båda sågs som en form av intellektuell efterblivenhet. Enligt lagtext skiljdes de åt med hjälp av
intelligensmätning, men gränsen mellan dem var flytande.10 Barn- och skolhistorikern Thom Axelsson påpekar dock att det var bland de professionella - psykologer och läkare - som den här flytande gränsen gällde då de professionella i stort var eniga om att endast tester inte kunde avgöra en elevs placering. I dialog med föräldrar och barn gavs dock en mindre nyanserad bild där intelligensmätningen verkade som en
otvetydig motivering.11
I facklitteraturen som Areschoug tar upp ges bilden av det sinnesslöa barnet utifrån andra värden och termer än lagen. Sinnesslöhet innebar exempelvis en bristande förmåga att skapa associativa förbindelser, en svårväckt uppmärksamhet,
8 Sundkvist (1994), s. 107 & 136ff.
9Areschoug, Judith (2000), Det sinnesslöa skolbarnet: undervisning, tvång och medborgarskap
1925-1954, s. 2 & s. 4.
10Areschoug (2000), s. 82f & s. 118
oförmåga till medlidande, närhet till skadeglädje eller sådant som svårigheter att kontrollera sina drifter. Areschoug menar att den sinnessvaga här målas upp som en potentiell fara för samhället.12
Uppdelningen i olika klasser som hjälpklasser och särklasser utvecklas av Axelsson. I början av 1900-talet togs diskussionen om huruvida skolan skulle vara gemensam eller åtskild upp. Diskursen hade förändrats från 1800-talet på så sätt att det avvikande som uppmärksammades var barnens intellektuella förmåga snarare än deras fysiska egenskaper. Det gällde att på ett tidigt stadium uppmärksamma
avvikarna så att de med dåliga anlag kunde hållas under uppsikt. Man ville
homogenisera klasserna så att varje elev fick den utbildningen den kunde klara av. S.k. idioter och imbecilla avskildes från folkskolan till ovan nämnda
sinnesslöundervisning. S.k. debila och lätt efterblivna stannade inom folkskolan men ansågs inte fungera i normalklasser. De förpassades därför till hjälp- eller
svagklasser.13 Även Jönson poängterar att skolornas bekymmer med elever som blev anmälda till rådgivningsbyrån var just att de inte kunde följa med i undervisningen. Han menar att skolans kriterier för vad som är normalt eller avvikande byggdes på intelligens.14
Problembarnen i skolan
Samhällsvetaren med intresse för utbildning, Jonas Qvarsebo har en annan
infallsvinkel när han tittar på problembarnen i en artikel om det önskvärda skolbarnet. Han har där undersökt lärartidningar och analyserat dem med en diskursanalys
inspirerad av Foucault. Qvarsebo beskriver det som sker under första halvan av det förra seklet när det kommer till synen på problembarnet som ett diskursivt skifte från det vanartiga barnet till det psykiskt defekta barnet. Det vanartiga barnet skulle fostras med regler och bestraffning medan det senare psykiskt defekta barnet behövde
behandling. Han problematiserar emellertid detta och poängterar att olika
fostransdiskurser överlappar och sammanblandas med varandra vilket gör att man inte
12Areschoug (2000), s. 93ff & 119f. 13 Axelsson (2007), s.215 & s. 217. 14 Jönson (1997), s. 110.
tydligt kan urskilja perioder när den ena eller andra diskursen var överordnad den andra.15
I sin barndomshistoriska avhandling utvecklar Qvarsebo resonemangen om fostransdiskursen men också beskrivningen av problembarnen. I lärartidningar framkommer det att det oönskade beteendet hos skolbarn var sådant som psykisk trötthet, omognad, dålig koncentrationsförmåga, impulsivitet, brist på respekt och hänsyn m.m. Som orsak till skolbarnens bristande uppförande – enligt skribenter i lärartidningar – angavs samhällsutvecklingen från början av 1900-talet och i samband med detta kom stora elevskaror och lärarbrist. Qvarsebo menar att det fanns två berättelser. En berättelse innehållande en ljus framtid om humanisering och en mörk berättelse om moraliskt förfall. Den senare dominerade enligt Qvarsebo i
lärartidningar.16
I sociologen, med inriktning mot barn och ungdomsvetenskap, Mats
Börjessons studie av särskiljandets historia - där han har undersökt hur det avvikande skolbarnet har konstruerats i historien – visas att det avvikande har skiljts från normen i fyra riktningar. Han menar att det i material från det förra seklet går att se det
avvikande som oförstånd/utvecklingsstörning, specifika svårigheter som exempelvis ordblindhet, asocialitet som vanart, och rörelsehinder. Skolan har exempelvis krävt en viss rörlighet men den har även, liksom nu, krävt en viss reglering av kroppens
rörlighet. När det kommer till barn med svårigheter att lära och skriva lyfts de ordblinda, psykopater och debila upp. Här var intelligenstest eller begåvningstest viktiga redskap för diagnostisering. Börjesson lyfter emellertid upp problematiken som uppstod när det kom till psykopaterna. Just psykopater definierades inte sällan som begåvade vilket gjorde ovan nämnda tester missvisande när det kom till att upptäcka en sådan särart. 17
2.2 Social bakgrund, klass och kön
En aspekt som framstår som särskilt relevant i den tidigare forskningen om avvikande barn – både i samhället i stort och mer specifikt i skolan – är barnens sociala
15 Qvarsebo, Jonas (2006), ”Det önskvärda skolbarnet. Diskurser om barn och fostran i Svensk
Lärartidning 1946-1962”, i Lind, Judith (red), Normalitetens förhandling och förvandling: En antologi
om barn, skola och föräldraskap, s. 153f.
16 Quarsebo (2006), Skolbarnets fostran: Enhetsskolan, agan och politiken om barnet 1946-1962, s.131
& 133.
17Börjesson, Mats (1997), Om skolbarns olikheter: diskurser kring "särskilda behov" i skolan - med
bakgrund och deras kön. I det här avsnittet kommer jag beskriva vilken påverkan social bakgrund hade på problembarn, men jag kommer även ta upp vilken påverkan kön hade.
Social bakgrund
I Jönsons undersökning av Stockholm stads barnavårdsnämnd visas att de anmälda barnen till rådgivningsbyrån med en liten övervikt dominerades av socialgrupp III följt av II och långt efter kom socialgrupp I. Fördelningen mellan barnen motsvarade emellertid fördelningen i samhället i stort. Vid en klassanalys konstaterar Jönson att en stor majoritet av barnen tillhörde arbetarklassen. Omkring 70 % av barnen tillhörde denna klass varav den största gruppen tillhörde outbildad arbetarklass.18
I sinnesslöundervisningen fördes det inga regelbundna noteringar om barnens hemförhållanden. I vissa fall nedtecknades det emellertid anteckningar under
exempelvis rubriken ’övriga upplysningar’. Där kunde det exempelvis tas upp att hemmet var bristfälligt skött, att modern inte var förmögen att sköta hemmet eller att de var hemlösa. Trots det ringa fokuset på hemförhållandena antecknades information om föräldrarna. Areschoug framhäver att ärftlighet ansågs vara en av de främsta orsakerna till sinnesslöhet. Därför fördes protokoll med information om föräldrarnas intellektuella begåvning men även om övrig släkt som mor- och farföräldrar m.fl. togs upp. Areschoug visar att uppemot en tredjedel av barnen hade en eller två föräldrar som ansågs vara mer eller mindre intellektuellt efterblivna. Detta kan tolkas som att de ansågs vara mindre lämpade att ge sina barn en god fostran vilket kan ha haft betydelse för deras inskrivning i sinnesslöundervisningen. Areschoug visar emellertid att dåliga hemförhållanden endast i ett fåtal fall framhölls som en motivering för barn som presterat bättre än kraven på intelligenstesterna, men ändå blivit inskrivna.19
När det kommer till föräldrarna till barn i sinnesslöundervisningens
klasstillhörighet visar Areschoug att barnen inte visade ett tvärsnitt av befolkningen i övrigt. En övervägande majoritet hade sin tillhörighet i arbetarklassen med fäder som ofta jobbade inom lantbruk.20
18 Jönson (1997), s. 82ff & s. 110. 19Areschoug (2000), s. 186-190 & s. 222. 20Areschoug (2000), s. 222.
Kön och genus
När det kommer till kön var det framförallt pojkar som anmäldes till
rådgivningsbyrån i Jönsons undersökning. Fördelningen låg ungefär på 60/40 i genomsnitt under de undersökta åren med fler anmälda pojkar än flickor. Jönson påpekar att rådgivningsbyrån upprättades efter ungdomsbyrån som endast riktade sig till pojkar. Detta torde leda till en majoritet anmälda flickor då det redan fanns
ungdomsbyrån för pojkar men han noterar även att det fanns alternativa verksamheter riktade till flickor vilket skulle kunna förklara den fortsatt ojämna fördelningen med fler anmälda pojkar än flickor. Bland de anmälda pojkarna var det framförallt skolpojkar under 13 år medan de flickor som anmäldes framför allt var tonåringar.21 Sundkvist som undersöker en tidigare period än Jönson, 1903-25, visar att anmälda pojkar till Norrköpings barnavårdsnämnd var överrepresenterade även då. Pojkar som anmäldes sågs som framtida tjuvar medan flickorna snarare sågs som framtida
prostituerade vilka samhället behövde skyddas ifrån. Flickorna anmäldes ofta med anledning av deras relationer till vuxna män. Sundkvist menar att dessa flickors barndom ansågs förverkad trots att de sexuella händelserna ofta hade inslag av tvång och våld.22
Fördelningen mellan pojkar och flickor i sinnesslöundervisningen såg ut på liknande vis som den hos rådgivningsbyrån. Areschoug visar att andelen pojkar i den här undervisningen låg på ungefär 65 % under de undersökta åren, 1935-54. Hon menar att detta kan förklaras med att pojkar sågs som en grupp med ett beteende som oftare var problematiskt i skolan än flickornas. Därför behövde deras beteende också oftare bearbetas. Areschoug visar även att de inskrivna pojkarna oftare beskrivs som retliga eller lättretliga och även med en lugnare sinnesstämning, än flickorna.
Flickorna beskrevs istället i högre grad som hövliga och med snällt lynne. Hon menar att detta visar att pojkar oftare än flickor skrevs in i sinnesslöundervisningen pga. intellektuell efterblivenhet som visat sig i deras beteenden. Hon menar alltså att pojkar oftare än flickor skrevs in för att de betett sig störande i framförallt skolan.23
21 Jönson (1997), s. 77f. & s. 111. 22 Sundkvist (1994), s. 168f 23Areschoug (2000), s. 176f & 220f
3. Teori
I det här kapitlet går jag igenom den bakomliggande teori som min undersökning är baserad på. Jag kommer först att beskriva diskursbegreppet och hur det tolkas i diskursteorin för att sedan beskriva hur identitet skapas och upprätthålls enligt samma teori.
3.1 Diskursbegreppet
Diskurs är ett begrepp med flera innebörder och betydelser i olika diskursanalytiska traditioner. Det som kan sägas vara gemensamt för dem alla är att språket är
strukturerat i mönster som kan benämnas som diskurser och att språket ses som det centrala för hur världen uppfattas och organiseras.24 Michel Foucault är den
förgrundsgestalt för diskursanalysen som på allvar satte igång teorin. Hans arbeten brukar delas upp i två olika faser som benämns den arkeologiska och den
genealogiska. I den första fasen – den arkeologiska – intresserar han sig för vilka utsagor och berättelser som är meningsfulla och uppfattas som sanna i en historisk epok. Det är i den här fasen Foucault definierar sitt diskursbegrepp med en
socialkonstruktionistisk premiss som innebär att objektivitet inte går att nå. Det sanna är istället en konstruktion – här kallad diskursiv konstruktion – vars betydelse fås av olika ’kunskapsregimer’. I den arkeologiska fasen vill Foucault belysa strukturerna i dessa regimer. Vad som ses som sant och vad som är helt otänkbart i olika tider.25
Till skillnad från Foucaults fixerade, överordnade diskurs menar Laclau och Mouffe – som definierat det vi kallar diskursteori – att språkets föränderlighet gör att diskurser inte kan fixeras totalt. En diskurs kan aldrig vara objektiv. Till och med en framgångsrik diskurs är endast en tillfällig fixering av mening, som när som helst kan utmanas av andra diskurser. De menar att diskurserna är i förändring på det här viset på samma sätt som språket ständigt är i förändring med betydelseförskjutningar. Det här innebär att politisk stabilitet kontra instabilitet länkas samman med diskursiv kamp.26 Laclau och Mouffe menar, tillsammans med flera andra av Foucaults efterföljare, att en konfliktfylld bild med flera samtidigt existerande diskurser som
24 Winter Jørgensen, Marianne och Phillips, Louise (2000), Diskursanalys som teori och metod, s 18 och Quarsebo (2006), s. 30f.
25 Winter Jørgensen och Phillips (2000), s. 19. 26 Quarsebo (2006), s. 35.
kämpar mot varandra är viktigt att belysa. Det här bryter mot Foucaults monologism som innebar att han tenderade att fokusera på att identifiera endast en kunskapsregim under en historisk epok.27
3.2 Identitet/Subjektspositioner
Laclau och Mouffe ser subjekt, dvs personer inom diskurser, som subjektspositioner i en diskurs. Det innebär att de inte ses som aktiva agenter vars agerande bestäms av dem själva. De agerar istället utifrån de identiteter som de rådande strukturerna har givit dem.
As every subject position is a discursive position, it partakes of the open character of every discourse; consequently, the various positions cannot be totally fixed in a closed system of differences.28
Det finns i alla diskurser vissa subjektspositioner som subjektet kan inta vid olika tillfällen. Individer interpelleras, dvs ’försätts’, i förutbestämda positioner inom diskurserna. Hos läkaren finns exempelvis positionerna ’läkare’ och ’patient’. Till dessa positioner knyts vissa förväntningar om hur respektive identitet ska bete sig. När patienten samtalar med läkaren försätts patienten i en situation där läkaren har auktoritet att uttala sig om patientens hälsotillstånd. Om patienten påstår att denne är sjuk, trots att läkaren anser motsatsen, överskrider patienten gränsen för det tillåtna i den positionen och blir stämplad som hypokondriker. Viktigt att påpeka är emellertid att subjektet är fragmenterat. I olika situationer intar subjektet olika identiteter. Tidigare nämnda läkare kan, när hon är på väg hem från jobbet, agera ’kund’ i en taxi för att sedan försättas i rollen som ’förälder’, med de särskilda förväntningar som ligger på en mamma, när hon kommer hem.29
27 Winter Jørgensen och Phillips (2000), s. 20.
28 Laclau, Ernesto & Mouffe, Chantel (1985), Hegemony & socialist strategy, s. 115. 29 Winter Jørgensen och Phillips (2000), s. 48f.
4. Metod
I det här kapitlet kommer jag först beskriva hur min urvalsmetod av källmaterialet har sett ut samt presentera de analyserade artiklarna. Jag kommer sedan att förklara hur min analys har gått till på ett relativt konkret vis med begreppsförklaring och viss teoretisk bakgrund. Detta förklaras i metodologidelen av kapitlet.
4.1 Källmaterial/Urval
För att svara på frågan hur lärare under den undersökta perioden talade om de
psykiskt och/eller mentalt avvikande eleverna har jag valt att undersöka lärartidningar från perioden. Den största och mest betydelsefulla tidningen för folkskollärare var från andra hälften av 1800-talet och fram till mitten av 1900-talet tidningen Svensk läraretidning.30 För att finna artiklar i den här tidningens relativt omfattande upplaga har jag valt att följa den urvalsmetod som historikern Ulrika Holgersson valt att benämna som en sorteringsprincip i sin avhandling om arbete, klass och genus i svensk dampress. Principen går helt enkelt ut på att sortera ut texter från tidningarna som är relevanta för, och även passande för en analys. Holgersson menar att det finns en risk att man, med den här metoden ”plockar russinen ur kakan” och missar
intressanta nyanser i materialet men ett urval behövs. Med en sådan analys som jag gör, och till viss del även hon, skulle ett bredare urval bli alldeles för tidsödande.31 Rent konkret har jag gått tillväga på följande sätt för att göra mitt urval av artiklar att analysera. Tidningarna som jag har valt att undersöka har getts ut i
inbundna årsupplagor. I dessa årsupplagor finns det ett register över samtliga artiklar som publicerats under året. Jag har gått igenom dessa register med artiklarnas rubriker för att göra ett första urval av artiklar som tar upp de ämnen jag är intresserad av. Det jag har letat efter är artikelrubriker som antyder att artikeln tar upp sådant som
efterblivna barn, kvarsittare, hjälpklass, särklass och liknande ord. Efter den här första silningen har jag sedan skummat igenom samtliga markerade artiklar för att få en överblick av vad de tar upp, hur de är utformade, vilken typ av artikel de är osv. Framför allt har jag emellertid koncentrerat mig på huruvida artiklarna är lämpade för en analys och gör det möjligt för mig att svara på mina frågeställningar. Det har varit
30 Svensk läraretidning gick igenom ett antal namnbyten under sin existens. Mer om detta skriver jag i
kapitlet Bakgrund.
31 Holgersson, Ulrika (2005), Populärkulturen och klassamhället: arbete, klass och genus i svensk
viktigt för mig att endast utgå ifrån huruvida texterna är av lämplig längd, dvs inte korta notiser och inte för långa så att analysen tar för lång tid; är lämpliga för analys genom att det finns någon åsikt synlig eller att en bild av eleverna visas i texterna; och att texterna är från en relevant upphovsman, dvs någon i tidningens redaktion eller någon som representerat läraryrket på något sätt och inte att texten exempelvis är återgiven från en dagstidning. Jag har med dessa urvalsstrategier velat få ett urval av artiklar som inte tenderar att vara påverkat av mina egna åsikter eller av vad som vore ett till synes rimligt och lättredovisat resultat.
Med de ovannämnda stegen i min sorteringsprincip har jag gjort ett urval på nio stycken artiklar. Dessa är:
-‐ Efterblivna barns undervisning och uppfostran (1921) -‐ Kvarsittningssystemet ännu en gång (1922)
-‐ Är kvarsittaresystemet ändamålsenligt? (1922) -‐ Kvarsittningen i folkskolan (1926)
-‐ Problembarn i särklass (1933) -‐ Hjälpklassfrågan utredes (1935)
-‐ Barnen som kräver särskild omvårdnad – Hjälpklasserna är till verklig hjälp (1935)
-‐ Hjälpskolan- ett aktuellt spörsmål (1936) -‐ Folkskolan och de psykiskt efterblivna (1939)
4.2 Metodologi/Analys
Jag har valt att dela upp analysen av tidningstexterna i två steg. I det första steget av analysen identifierar jag de diskursiva formationer som finns i talet om eleverna som är psykiskt och/eller mentalt avvikande i skolan samt vilka identiteter som möjliggörs för dessa elever i de diskursiva formationerna. I det andra steget kommer jag att undersöka huruvida det råder hegemoniska tendenser hos någon av de diskursiva formationerna samt undersöka ifall det finns övergripande hegemonier i hela materialet. Nedan kommer jag mer detaljerat beskriva de här analysstegen på ett kombinerat teoretiskt och praktiskt sätt. I min analys använder jag mig utav Winter Jørgensen och Phillips konkretisering av Laclau och Mouffes diskursteori. Laclau och Mouffe ger aldrig någon beskrivning av hur deras teori kan användas i praktiken för att göra en diskursanalys men Winter Jørgensen och Phillips menar att man med lite
fantasi kan använda deras begrepp som analysredskap. De har därför utformat och visat hur en analys med Laclau och Mouffes teori kan gå till.32
I det första steget av analysen lokaliseras först de knuttecken som Winter Jørgensen och Phillips benämner som nodalpunkter. Nodalpunkter är de tecken som i en diskurs har en priviligierad ställning och som de andra tecknen relaterar till. Man kan säga att nodalpunkterna organiserar diskursen och genom att lokalisera dessa punkter kan vi börja se hur diskurserna är diskursivt organiserade. Nodalpunkterna är dock innehållslösa om de inte knyts till andra tecken. Detta görs via ekvivalenskedjor. Det är när nodalpunkterna sätts i relation till andra tecken via ekvivalenskedjor som de får ett innehåll. I en diskurs spänns ett nät av tecken upp inom en specifik domän. Dessa tecken får sina betydelser från deras relation till andra tecken i nätet.
Nodalpunkterna är de tecken som står ut i den specifika domänen och
ekvivalenskedjorna väver noderna samman med övriga tecken i dess närhet i nätet. 33 Utöver nodalpunkter kommer jag även i det första steget av analysen att undersöka elevernas identiteter i diskurserna genom att lokalisera mästersignifikanter. Mästersignifikanter kan förklaras som identiteternas nodalpunkter. På samma sätt som med nodalpunkter får mästersignifikanter sin betydelse via ekvivalenskedjor.
Exempelvis är konstruktionen ’kvinna’ inte nödvändigtvis en beskrivning av en identitet men när signifikanten ’kvinna’ laddas kan den bli det. I en viss diskurs kan likhetstecken sättas mellan ’kvinna’ och ’passivitet’ och ’gymping’. Personer måste då leva upp till dessa föreställningar som finns kring ’kvinnan’ i den specifika domänen för att kunna identifiera sig som ’kvinna’. Samtidigt som identiteten
’kvinna’ etableras ställs den mot exempelvis ’man’ som i samma diskurs kan innebära ’styrka’ och ’fotboll’. Därigenom fråntas signifikanten ’kvinna’ dess möjlighet att laddas med dessa tecken.34 Slutligen kommer jag namnsätta de diskursiva formationer som jag ordnat i det första steget av analysen och därigenom formulera diskurser.
I det andra steget av analysen undersöks hegemoniförhållandena mellan diskurserna. Jag kommer undersöka huruvida någon av de diskurser som
formulerades i det första steget av analysen är starkare än någon annan och om det råder hegemonitendenser. Hegemoni etableras - enligt Laclau och Mouffes
diskursteori - när en diskurs framstår som den enda självklara. Det är mellan det
32 Winter Jørgensen och Phillips (2000), s. 31. 33 Winter Jørgensen och Phillips (2000), s.33 och 57f. 34 Winter Jørgensen och Phillips (2000), s. 50.
politiska och det objektiva som hegemoni befinner sig. Det finns emellertid inget objektivt enligt diskursteorin. Därav fyller hegemonibegreppet ett syfte med att beskriva det som upplevs vara objektivt. I politiska processer och strider kämpar alla diskurser för att nå hegemonistatus och därigenom framstå som oföränderliga. Detta benämns som att diskursen gör en hegemonisk intervention. I det politiska sker alltid kamp mellan diskurser där det görs hegemoniska interventioner och när detta sker kommer de andra diskurserna att göra motstånd. Det här innebär att det är svårt att nå hegemonistatus när det råder politisk kamp mellan diskurser inom en domän.35
I det andra steget av analysen ska jag undersöka hur hegemoniförhållandena ser ut och förändras under den undersökta perioden. Jag kommer därför även att undersöka förändring över tid i det andra analyssteget.
5. Bakgrund
1842 tillkom den allra första folkskolestadgan i Sverige. I och med detta
riksdagsbeslut tog staten över det yttersta ansvaret för medborgarnas uppfostran och undervisning ifrån hemmen. Rent konkret innebar den nya folkskolestadgan att alla stadsförsamlingar och socknar i hela landet skulle erbjuda en skola med utbildad lärare. Där skulle undervisas om läsning, skrivning, räkning, kristendomskunskap och biblisk historia, geografi, historia, naturkunskap, gymnastik och sång. Alla barn skulle nu undervisas i dessa ämnen men svagbegåvade och för fattiga barn kunde undantas med så kallad minimikurs. Viktigt att påpeka är emellertid att varje barn hade en läroplikt, inte skolplikt. Stadsförsamlingarna och socknarna hade därför en skyldighet att hålla kunskaps- och färdighetstester och de barn som hemundervisades hade således skyldighet att infinna sig till dessa tester. Från att den första folkskolestadgan antagits dröjde det till 1882 innan den nya skolorganisationen fullt hade byggts upp. Då hade Sverige utvecklat ett parallellskolesystem med ett statligt läroverk och en kommunal folkskola.36
Det statliga läroverket var en skola för städernas medelklass där barnen skulle utbildas till statliga ämbetsmän. Den kommunala folkskolan var för alla andra. Lite slarvigt kan det sägas att folkskolan var för underklassen men Richardson menar att det synsättet är fel då 90 % av befolkningen i så fall skulle bilda en underklass. Det här parallellskolesystemet skapade en tydlig gräns mellan barnen i de båda skolorna. En gräns som både isolerade barnen från varandra och skapade fiendeskap dem emellan. Utöver det statliga läroverket och de kommunala folkskolorna utvecklades på 1800-talet ett tredje skolsystem på privat initiativ. Flickskolan, eller högre
flickskolan som den också kallades, fick först mot slutet av 1800-talet finansiellt stöd och reglering från staten.37
Mot slutet av 1800-talet fördes diskussioner om en bottenskola för alla istället för en uppdelad skola. Folkskolan skulle ta emot alla elever men redan då fanns tanken om att de s.k. intellektuellt abnorma barnen skulle avskiljas från de övriga barnen så att de kunde få en utbildning som var anpassad till dem. Argument för uppdelningen var exempelvis att inga föräldrar skulle behöva skicka sina barn till en skola där de riskerade att utsättas för ”menligt inflytande”. Dessa diskussioner
36 Richardson, Gunnar (2010), Svensk utbildningshistoria: skola och samhälle förr och nu, s. 50-53. 37 Richardson (2010), s. 56-57 och 70-71.
utmynnade i ett antal institutioner för de omnämnda barnen; uppfostringsanstalt, skyddshem, avsöndringsskola och skolkhem. Utöver dessa institutioner öppnades även hem och anstalter för sinnesslöa.38
Den gemensamma bottenskola som man diskuterade på 1800- och början av 1900-talet blev inte verklighet men diskussionen utmynnade bland annat i högre krav på deltagande i undervisningen. Det här medförde att fler barn med sådant som bristande begåvning var tvungna att infinna sig i skolan men det medförde också att dessa barn behövde särskild undervisning. 1913 infördes ett tillägg i 1897 års folkskolestadga som innebar att skoldistrikten skulle omfattas av hjälpundervisning. Det dröjde dock till 1921 innan hjälpundervisningen blev en officiellt godtagen undervisningsform i folkskolan.39
5.1 Empirin
I det här avsnittet kommer jag att presentera källmaterialet för undersökningen bestående av lärartidningar. Jag kommer beskriva hur Svensk läraretidning är strukturerad, vad den tar upp och är inriktad på och hur innehållet i tidningen förändras under den undersökta perioden.
Svensk läraretidning, senare omdöpt till Svensk lärartidning sedan Folkskolan – Svensk lärartidning och slutligen Folkskolan, existerade från 1882 till 1963.
Tidningen var länge det högst värderade språkröret för folkskolan och dess
lärargrupper och den var ’organ för Sverges allmänna folkskollärareförening’. Det här innebär att tidningen kan ses som en viktig offentlig röst om skolan under den här perioden.40
Som organ för folkskollärarföreningen innehåller tidningen sådant som rör fackliga frågor men även skolpolitiska frågor. Under den undersökta perioden är varje nummer av tidningen ca 20 blad fyllda med text och ett fåtal bilder. Den innehåller flera längre artiklar och ledare som tar upp aktuella skolfrågor men även återgivning av andra texter med korta kommentarer är återkommande. Innehållet i de senare kan röra sig om sådant som skolfrågor i dagstidningar eller referat från föredrag och föreläsningar. En viktig återkommande del i tidningen är även ’Skolnyheter’ där nyheter rörarande skolvärlden i korthet sammanfattas i form av notiser. Även ’Fria
38 Axelsson (2007), s. 65f. 39 Axelsson (2007), s. 72. 40 Quarsebo (2006), s. 43.
ord’ – som är en insändardel förekommer där framför allt lärare får vädra sina åsikter – och uppdateringar om själva folkskollärareföreningens verksamhet är
återkommande inslag i tidningen. Utöver det ovannämnda uppmärksammas även bemärkelsedagar och dödsfall med korta texter om personerna i fråga och även annonser förekommer. Både annonser för lärar- och vikarietjänster och reklam riktad till skolverksamhet men även annonser riktade mot hem och hushåll är
återkommande.
Tidningsartiklarnas innehåll rör sig framför allt, som nämns ovan, om fackliga och skolpolitiska frågor. Över hela den undersökta perioden är lönefrågor frekvent återkommande. Något som diskuteras i flera artiklar i början av perioden är
dyrtidstillägg. Diskussionen om dessa tillägg på lönen avtar efter 1925 men det fortsätter att diskuteras genom hela perioden i åtminstone en artikel om året. Lönefrågor i stort är däremot inget som avtar. Under hela perioden är som sagt lönefrågor ständigt närvarande i tidningen.
1919 tillkom en ny läroplan, 1919 års undervisningsplan.41 Den här nya läroplanen återkommer i diskussionerna i början av den undersökta perioden. Det är till en början upplysande nyheter om att läroplanen har kommit och när den kommer att börja tillämpas. Sedan kommer artiklar som mer utförligt behandlar hur
undervisningsplanen ska tillämpas, både i stort och för enskilda ämnen. Exempelvis den brännande frågan om hur kristendomsundervisningen drabbas av den nya undervisningsplanen.
Mot slutet av 1920-talet växer en diskussion om fortsättningsskolor till liv. 1929-1930 når debatten sin kulmen med ett stort antal artiklar som diskuterar ämnet utifrån flera infallsvinklar. Det var 1918 som en långtgående plan rörande kvalitativ och kvantitativ utveckling av folkskolan resulterade i en utvidgning av folkskolan i form av fortsättningsskolan.42Då började även artiklar om betygsättning att dyka upp i tidningen. Dessa artiklar behandlar framför allt bekymret med icke likvärdig
betygsättning i folkskolan. Innan den nya läroplanen från 1919 ansågs det inte vara något bekymmer med att betygssättningen i folkskolan kunde ses som icke jämlik. Folkskoleutbildningen ledde nämligen inte till någon examen vilket medförde att betygen inte sågs som särskilt viktiga. Efter att den nya läroplanen introducerats 1919 blev det dock allt mer uppmärksammat att betygsättningen inte skedde på enhetliga
41 Richardson (2010), s. 103. 42 Richardson (2010), s. 94.
grunder och att betygen därmed kom att anser vara föga tillförlitliga som kunskapsmätare. Detta är något som diskuteras i flera artiklar i tidningen.
Utöver det jag tagit upp som frekvent förekommande ämnen som diskuteras i tidningen i det här kapitlet är även sådant som fysisk uppfostran – vilket syftar till exempelvis gymnastikämnet – ämnet slöjd, katekesfrågan och skolhygieniska frågor – vilka rör sig om skolbarnens hälsotillstånd och sundhetsförhållanden – frekvent förekommande. Även nyinvigda skolbyggnader får artiklar som beskriver ceremonin och något om själva byggnaden och platsen.
6. Resultat steg 1
Jag kommer i det här kapitlet att presentera resultatet av det första analyssteget. Jag kommer att presentera resultatet ordnat efter de diskursiva formationer som jag funnit i materialet. Jag kommer, i varje diskursiv formation, först lista de artiklar som jag funnit ingå i varje formation. Sedan går jag igenom nodalpunkter och identiteter med hjälp av mästersignifikanter för den diskursiva formationen. För att tydliggöra hur tecknen i de diskursiva formationerna är ordnade kommer jag att beskriva detta i löpande text med knuttecknen nodalpunkter och mästersignifikanter markerade med understrykning medan de tecken som knyts till dessa i ekvivalenskedjan kommer markeras med kursiverad stil. Jag kommer slutligen sammanfatta de diskursiva formationerna och även namnsätta dem.
I alla citat som är hämtade från tidningsartiklarna är kursiveringen min. Jag har markerat de tecken i ekvivalenskedjan som förekommer inom citaten på samma sätt som är beskrivet här ovan. Jag har även konsekvent valt att inte skriva författaren till artiklarna. Jag har valt bort det här då det i flera av artiklarna inte står vem som skrivit artikeln.
6.1 Diskursiv formation 1 – Objektivitetsdiskursen
I den första diskursiva formationen är de identifierade nodalpunkterna psykologi och intelligens medan identiteterna byggs av mästersignifikanterna kvarsittare och hjälpklassbarn. De artiklar som använder den här diskursiva formationen är: Efterblivna barns undervisning och uppfostran (1921).
Kvarsittningen i folkskolan (1926).
Nodalpunkter
Den första diskursiva formationen definieras till stor del av nodalpunkten psykologi. Förutom den uppenbara kopplingen till psyket laddas knutpunkten psykologi även av vetenskap i den här diskursiva formationen. I artikeln ”Efterblivna barns undervisning och uppfostran” lyfts ett antal exempel på hjälpskoleundervisning i Europa där bland annat Österrike lyfts upp som ett gott exempel då deras undervisning ser till
”psykologien” och ”skötes efter vetenskapliga och rationella principer”. De goda exemplen i denna artikel lyfts även fram som ”modärna” vilket leder till att psykologi
laddas med modernitet i den här diskursiva formationen.43 Även i artikeln
”Kvarsittningen i folkskolan” laddas psykologin med vetenskap. I den här artikeln kopplas talet om barnens psyke eller psykiska tillväxt till vetenskaplighet i sättet det går att mäta och kartlägga psykisk utveckling med vetenskapliga metoder. Det lyfts fram faktum om vid vilka åldrar barns utveckling är som störst och det påpekas att det är ”vetenskapligt fullt bevisat” och att ”[d]etta är ett faktum”.44
I den senare av de ovannämnda artiklarna lyfts den andra nodalpunkten intelligens upp. I just den här artikeln kopplas intelligens till ålder genom dess tal om intelligenstillväxt och intelligensålder. Intelligens hos barn går att hänföra till en normalkurva för hur barnens intelligensutveckling bör se ut. De barn som blir kvarsittare – vilket den här artikeln handlar om – är de barn som ligger efter i intelligensålder.45
Att märka är också, huru skillnaderna i intelligensålder bli allt större med tilltagande fysisk ålder för de olika individerna högt begåvad, medelbegåvad och svagt begåvad. Är skillnaden vid 7 levnadsår mellan en medelbegåvad och en svagt begåvad exempelvis 1 ¾ år, så kan den vid 12 levnadsår bli 3 intelligensår. […] Med andra ord, en svagt begåvad 12-åring står på samma psykiska utvecklingsståndpunkt som en medelmåttig 9-åring.46
Här förklaras skillnaden mellan intelligensålder och den fysiska utvecklingen hos barnen. Även begåvning kopplas här till intelligens.
Identiteter
I den här första diskursiva formationen ges mästersignifikanten kvarsittare en
betydande plats. I ”Kvarsittningen i folkskolan” (1926) är kvarsittare laddat med dels psykisk efterblivenhet och svag intelligens som syns i citatet ovan, men även fysisk efterblivenhet får definiera kvarsittarna. De ”fysiskt välutveckade” barnen är normala medan kvarsittare är de ”svagare”.47 Viktigt att påpeka är att efterblivenhet i den här diskursen syftar till tanken om att det finns en viss normal utvecklingstakt och de som inte följer den takten och hamnar efter är de efterblivna. Detta delas i den omnämnda artikeln upp i psykisk/intelligensutveckling och i den fysiska utvecklingen. Tanken
43 Efterblivna barns undervisning och uppfostran (1921). 44 Kvarsittningen i folkskolan (1926).
45 Ibid. 46 Ibid. 47 Ibid.
med kvarsittningen är att barnen ska få tid på sig till utveckling och att komma ifatt i utvecklingen både vad gäller den fysiska som den psykiska utvecklingen. Citatet nedan visar exempel på hur kvarsittare ansågs efterblivna i både fysisk och psykisk bemärkelse.
Ett i bägge dessa avseenden svagt utvecklat eller efterblivet barn kommer genom ett års vila att få nödiga krafter till mera framgångsrikt arbete. Det bästa vore givetvis, om det kunde ordnas så, att ett fysiskt och psykiskt efterblivet barn hemförlovades redan efter första terminen för att vila sig de åtta månader, som kvarstå till nästa hösttermins början.48
Även hjälpklassbarn har en betydande ställning i den här diskursiva formationen. Den här identiteten laddas av ord som sinnesslö, abnorm och med psykiska och moraliska defekter. Det finns en viss gradskillnad mellan hjälpklassbarnen och de tidigare nämnda kvarsittarna men även dessa barn benämns emellertid som efterblivna. Återkommande är dock att de inte är normala barn.49 De ovan nämnda tecknen i ekvivalenskedjan för hjälpklassbarn är hämtade från ”Efterblivna barns undervisning och uppfostran” men även ”Kvarsittningen i folkskolan” definierar hjälpklassbarnen genom att särskilja dem från kvarsittare. Hjälpklassbarnen definieras här efter graden av efterblivenhet när det gäller den psykiska utvecklingen. Rent konkret menar
författaren att en 7-åring som är 1 ½ år, eller mer, efter i psykisk utveckling återfinns som hjälpklassbarn.50
48 Ibid.
49 Efterblivna barns undervisning och uppfostran (1921). 50 Kvarsittningen i folkskolan (1926).
Sammanfattning och namnsättning
Sammanfattning av Diskursiv formation 1:
Nodalpunkter Psykologi Vetenskaplighet Rationalitet Modernitet Intelligens Ålder Utveckling Begåvning De avvikande Mästersignifikanter Kvarsittare Psykisk efterblivenhet Fysisk efterblivenhet Svag intelligens Hjälpklassbarn Sinnesslö Abnorm Psykiska defekter Moraliska defekter Psykisk efterblivenhet I den här diskursiva formationen är talet om de avvikande på ett vetenskapligt och objektivt plan. När skribenterna talar om kvarsittare eller hjälpklassbarn har de en objektiv syn, baserad på vetenskap, på vilka dessa barn är. Det finns exempelvis en normal utvecklingskurva och barnen som inte följer den kurvan blir per definition avvikande. Kurvan är baserad på vetenskapliga undersökningar och vid vissa åldrar är utvecklingen som störst. Detta ses som faktum. På grund av den här tilltron till
vetenskap och den satt-i-sten-objektiviteten som exempelvis ålderskurvorna visar, har jag i min formulering av diskursen valt att döpa den till Objektivitetsdiskursen.
6.2 Diskursiv formation 2 – Uppfostransdiskursen
Den andra diskursiva formationen jag har identifierat i artiklarna byggs av
nodalpunkterna uppfostran och intelligens. De mästersignifikanter som identiteterna i formationen byggs av är psykopater och psykiskt efterblivna, och de artiklar som använder den här diskursiva formationen är:
Problembarn i särklass (1933). Hjälpklassfrågan utredes (1935).
Nodalpunkter
I den här diskursiva formationen får knuttecknet uppfostran en betydelsefull roll. I skribenternas tal om de avvikande framgår det att dessa behöver uppfostras och att uppfostra är exempelvis hjälpklassernas främsta uppgift. Uppfostran av dessa elever är inte något som ska göras för deras skull eller för deras välmående utan det är en rationell syn på uppfostran av vad som fungerar bra och leder till något nyttigt. Det är exempelvis av samhällsnytta att ge de avvikande barnen undervisning och uppfostran men det är också det som eleverna har mest nytta utav, utifrån det samhället som de ska kunna verka självförsörjande inom efter avslutad skolgång. I ”Hjälpklassfrågan utredes” syns den här synen på uppfostran av de avvikande i beskrivningen av vad som sker om dessa ”defekta barn inte blir omhändertagna.”51 Skribenten lyfter i artikeln upp två citat där det första visar att fångar i ungdomsfängelser ofta har ”intellektuella defekter”. I citatet lyfts ett exempel där 24 av 38 intagna visade någon form av sådan defekt. Med detta sagt menar skribenten att de avvikande i det här fallet löper stor risk att hamna i fängelse. Det andra citatet framhäver emellertid att svagt begåvade elever som uppfostras väl och ”får ett arbete, som lämpar sig för dem”, att deras liv icke behöver bli olyckligt. Kontentan är att hjälpklasserna behövs ur en samhällspolitisk synvinkel då ”valet mången gång står mellan fängelse eller uppfostran.”52 I ”Hjälpskolan- ett aktuellt spörsmål” ger talet exempel på det
rationella synsättet då de avvikande eleverna i hjälpskolan ska få en utbildning som de har mest nytta av. Det talas även om en rationalisering av vilka elever som bör få en ordentlig uppfostran. Det talas om ”bildbara” och ”obildbara sinnesslöa” och de förstnämnda är de som resurser bör omfördelas till medan det inte behöver fokuseras lika mycket på den senare kategorin. Men rationaliseringen av uppfostran handlar även om vad man fokuserar på i undervisningen. Då dessa elever framför allt utmärks av deras ”intellektuella efterblivenhet” anses det vara lämpligt att de fokuserar på praktiskt arbete i skolan och det finns ett incitament att isolera dem i egna klasser och ge dem en speciell uppfostran då de stör de ”normala” eleverna i vanliga klasser.53
51 Hjälpklassfrågan utredes (1935). 52 Ibid.
Det är ju väl känt, att de efterblivna barnen hindrar arbetet i en normalklass och har ett
hämmande inflytande på undervisningen. Den största vikten bör dock onekligen läggas vid att
de psykiskt efterblivna barnen erhåller en för dem särskilt avpassad undervisning. Det kan ej anses lyckligt, att dessa barn under hela sin skoltid undervisas tillsammans med normalt utvecklade barn. I intellektuellt hänseende står de långt efter, men i praktisk begåvning kan de i många fall mäta sig med normalt begåvade jämnåriga. Över huvud taget lämpar de sig mera för manuell sysselsättning. Deras skolarbete bör därför till stor del inriktas på att ge dem praktiska
färdigheter. Den merkostnad, som en rationellt genomförd hjälpklassundervisning kommer att
förorsaka samhället, kan också anses vara väl använda pengar.54
En andra nodalpunkt i den här diskursen är intelligens. Intelligens är likt den första diskursiva formationen kopplad till begåvning och utveckling – vilket citatet ovan visar exempel på – men till skillnad från den formationen är intelligens inte ett absolut mätverktyg. I ”Problembarn i särklass” tar skribenten exempelvis upp psykopaterna som trots sin normala intelligens har någon defekt och i ”Hjälpskolan- ett aktuellt spörsmål” definieras de psykiskt efterblivna utifrån defektsgrad istället för intelligens och I.Q. I den senare nämnda artikeln är emellertid intelligensdefekt en
återkommande beskrivning av hjälpklassbarn och intelligensmätning tas upp som en användbar uttagningsmetod till hjälpklass. Dock fungerar intelligensmätning inte som den enda uttagningsmetoden.55
Identiteter
Till skillnad från den tidigare beskrivna diskursiva formationen beskrivs inte de barnen som placerats i hjälpklass, hjälpskola eller särklass som en homogen grupp. I den här diskursiva formationen framhävs elevskarans heterogenitet genom att ett antal kategorier av eleverna definieras. En grupp av eleverna i hjälpklasserna och
särklasserna lyfts fram som problematiska och de särskiljer sig från övriga. Dessa elever är psykopater. I ”Problembarn i särklass” beskrivs det att det ska införas en testklass i Stockholm med ”psykopatiska barn”. Vidare förklarar skribenten att det på senare år, genom skriverier uppmärksammats en elevgrupp som kallats för
problembarn. Det är psykopatiska barn som har normal intelligensutveckling men ändå besitter någon form av ”psykisk egenhet eller defekt”.56
54 Ibid.
55 Problembarn i särklass (1933), och Hjälpskolan- ett aktuellt spörsmål (1936). 56 Problembarn i särklass (1933).
Det är de på senare år så mycket omtalade och omskrivna s. k. Problembarnen – det vill säga sådana barn som visserligen äger fullt normal och utvecklad intelligens – men som har en eller annan psykisk egenhet eller defekt – som folkskoledirektionen med detta beslut vill positivt intressera sig för. (Problembarn i särklass 1933)
I och med att de psykopatiska barnen uppmärksammats i den här diskursiva formationen talas det inte konsekvent om intellektuellt efterblivna barn när exempelvis hjälpklassbarn beskrivs utan barnen beskrivs med andra övergripande begrepp, som exempelvis i ”Hjälpklassfrågan utredes” där hjälpklassbarnen definieras som defekta barn.57
En andra mästersignifikant för avvikande barn i den här diskursiva
formationen är de psykiskt efterblivna. De psykiskt efterblivna beskrivs som att de står i intellektuellt hänseende långt efter sina ”normalt begåvade jämnåriga” eller är intellektuellt efterblivna som skribenten till ”Hjälpskolan- ett aktuellt spörsmål” uttrycker det som. Vidare beskrivs det i den ovannämnda artikeln hur dessa barn är defekta i olika grader. Skribenten delar upp de psykiskt efterblivna i tre olika grupper utefter deras defekthetsgrad. Dessa är idioter, imbecilla och debila. Graderna går från att defekten är så pass djup att barnet inte kan skydda sig själva från faror till att de fordrar hjälp, tillsyn och kontroll. De här eleverna beskrivs även i samma artikel som att de har intelligensdefekt eller som i ”Hjälpklassfrågan utredes” att de är svagt begåvade och även här intellektuellt efterblivna.58
57 Hjälpklassfrågan utredes (1935).
Sammanfattning och namnsättning
Sammanfattning av Diskursiv formation 2:
Nodalpunkter Uppfostran Rationell Samhällsnytta Omhändertagande Till arbete Intelligens Begåvning Utveckling Ej absolut De avvikande Mästersignifikanter Psykopater Problembarn normal intelligensutveckling psykisk egenhet/defekt Psykiskt efterblivna Intellektuellt efterblivna Defekta Svagt begåvade
I den här andra diskursiva formationen kretsar talet om de avvikande eleverna kring en vilja att uppfostra dem till självförsörjande samhällsmedborgare. Anledningen till att avvikande barn ska få utbildning är inte för deras eget välbefinnande eller
självkänsla utan för samhällets och även för de normala barnen i normalklass skull som blir hindrade av de avvikande i deras arbete. När undervisningen ska leda till att barnen blir självförsörjande är det naturligt viktigt att finna rätt undervisningsform för dessa barn. Med anledning av detta uppmärksammas att de avvikande definieras på olika sätt. Det finns exempelvis psykopater som inte är avvikande på grund av svag intelligens. De definieras av andra defekter. Den uppfostran som de avvikande barnen får genom undervisningen i särskilda klasser ska hur som helst leda till
självförsörjning vilket förslagsvis görs genom träning i praktiska övningar. På grund av den här synen på de avvikande som en belastning som behöver uppfostras för att nå självförsörjning, har jag, i min formulering av diskursen valt att döpa den till uppfostransdiskursen.
6.3 Diskursiv formation 3 - Omtankesdiskursen
I den tredje diskursiva formationen är de identifierade nodalpunkterna omtanke, intelligens och bakomliggande faktorer medan identiteterna byggs av
mästersignifikanterna hjälpklassbarn och kvarsittare. De artiklar som använder den här diskursiva formationen är:
