I det följande avsnittet diskuterar jag i relation till sociokulturell teori. ”Det sociokulturella perspektivet menar att människor aldrig är bara individer utan de är individer i grupper och sociala sammanhang”. Allt vi lär oss, lär vi oss i sociala sammanhang, i interaktion med andra människor. Du lär dig vem du är och du lär dig hur du ska agera i olika situationer. Ett tydligt fokus ligger alltid på att förklara tankar, känslor och beteenden i relation till den sociala påverkan individen utsätts för. Därför blir de grupper vi tillhör och den kultur vi växer upp i av största vikt ur detta perspektiv. Gruppen är en del av oss men vi är också en del av gruppen. Aroseus, F (2013)
6.1
Resultatdiskussion
Pedagoger söker specialpedagogisk handledning då de saknar kunskap, då de söker nya framkomliga vägar i det pedagogiska arbetet med avvikande barns beteende, då de behöver stöd i kontakten med föräldrar och då de behöver distansera sig och reflektera kring den egna verksamheten.
I intervjuerna framkommer en klart övervägande positiv inställning till specialpedagogisk handledning och utdelningen av densamma.
35
6.1.1 Personlig och professionell utveckling
Den övergripande positiva utsagan om specialpedagogisk handledning går bland annat att finna i pedagogernas stora behov av reflektion. Studien visar att det finns många områden där pedagogen har behov och stor nytta av specialpedagogisk handledning och det som tydligt framkommer ur intervjuerna är pedagogernas behov av att få diskutera det som de själva upplever som väsentligt att analysera och bearbeta. Normell (2004) framhåller att en av handledningens fördelar, jämfört med andra strukturerade samtal, är att här finns utrymme att diskutera det som deltagaren/deltagarna väljer att ta upp. Den handledde ges en möjlighet att genom samtalet distansera sig till verksamheten, sovra i de många intrycken och få syn på vad som primärt behöver fokuseras. Genom att specialpedagogen i det kvalificerade samtalet bidrar med att införa fler fokus än det individorienterade skapas fler infallsvinklar för det fortsatta förändringsarbetet kring ett barn (SFS 2007:638). Med hjälp av handledningen vidgas perspektivet till att även fokusera relationerna kring ett barn i behov av särskilt stöd. Fokus riktas också mot hur förändringar i den pedagogiska miljön kan verka välgörande för gruppen. Då relationer mellan pedagoger och barn sätts i fokus, bidrar det till en såväl personlig som professionell utveckling.
Studien visar att den specialpedagogiska handledningen beträffande dilemman kring barns avvikande beteende, bidrar med ökad kunskap vilket genererar ökad självtillit hos pedagogerna. Handledningen utgör starten för ett utvecklingsarbete, som innefattar förändring i bemötande och samspel med barn och en medveten analys av den pedagogiska miljön med syfte att undanröja hinder och tillmötesgå barns behov.
Med hjälp av de teoretiska system som fokuserar relationer mellan människor, och som vid analys av individers beteende, känslor och tankar, alltid har den sociala påverkan individen utsätts för i åtanke, är det möjligt för specialpedagogen att i handledningen införa flera perspektiv. Dessa teorier, systemteori och det sociokulturella perspektivet, ger specialpedagogen stöd att tillsammans med samtalsdeltagare omdefiniera dilemman kring enskilda barn till att även gälla de relationer som innefattas i systemet.
Som tidigare belysts har det inkluderande idealet som presenteras i ”en skola för alla” fått till följd att mycket av arbetet med barn i behov av särskilt stöd, numera vilar på klassläraren/förskolläraren. Alla elever ska kunna tas om hand inom den reguljära
36
undervisningen och genom att specialpedagogen arbetar via läraren, så undviks att eleven behöver skiljas från sin undervisningsgrupp. ”I officiella dokument för förskola och grundskola uttrycks en strävan efter en sammanhållen skola där lärarna tar ansvar för alla barn.”(Bladini sid.8) Lärare skulle få grundläggande specialpedagogiska kunskaper med syfte att ge dem underlag för att kunna omfatta alla elevers undervisning inom klassrummets ram. Förändringen inom skolan har medfört ett utökat specialpedagogiskt handledningsbehov. Ahlberg skriver att genom ett inkluderande undervisningssätt bli det inte en angelägenhet för den enskilde individen att anpassas utan det blir en angelägenhet för skolan att förändras för att anpassas till eleven.
I arbetet framkommer behov av två olika former av specialpedagogisk handledning. Båda efterfrågas av pedagoger och båda fyller en funktion. Några av pedagogerna i studien kände sig okunniga och oerfarna i arbetet med barn med neuropsykologiska diagnoser. De sökte i den specialpedagogiska handledningen kunskap kring de olika diagnoserna, men också konkreta råd för hur de skulle bemöta barn med neuropsykologiska diagnoser på bästa sätt.
Pedagoger hade också frågor av relationell art, hur de kan underlätta kommunikationen mellan barnet och pedagogen, och hur kan de arbeta inkluderande, så att barnet ifråga accepteras av sina kamrater och blir en självklar kamrat i gruppen.
Pedagogerna uppgav flera funktioner av den specialpedagogiska handledningen som svarade mot deras egna behov i arbetssituationen. De hade behov av avlastning genom reflektion. Det finns ett uppdämt behov hos pedagoger att få tid att sovra i de dagliga intrycken och att genom distansering, lättare få syn på och fokusera på det väsentligaste som de i första hand borde ägna sin uppmärksamhet. Denna möjlighet till distansering kan, hur paradoxalt det än tycks verka, i förlängningen medföra en ökad närvaro i arbetet kring enskilda barn. Bladinis (2004) beskrivning av handledning som verktyg och rum för reflektion är intressant som ett eventuellt svar på ett stort behov hos pedagoger inom såväl barnomsorg och skola. Ett resultat i Bladinis studie kring specialpedagogers handledningssamtal formulerar hon så här: ”Resultatet visade att handledning kan vara såväl ett verktyg för att åstadkomma förändring för barn som ett rum för pedagoger att reflektera över aspekter av sitt arbete”.(2004 sid.161).
Skolverkets rapport (2003) påpekar att barngruppens storlek har större betydelse än personaltätheten i förskolan. Det är att föredra mindre barngrupper än större barngrupper med samma personaltäthet. Det är yngre barn och barn i behov av särskilt stöd som mest gynnas av
37
att vistas i mindre grupper. Identitetsutvecklingen och språkutvecklingen för de yngre barnen kan ta skada i stora barngrupper pekar rapporten på. Att personalens kompetens har betydelse är en annan strukturell variabel som har stor betydelse för den pedagogiska kvalitén, dock kan den inte kompensera en låg personaltäthet. En av lärarna påpekade att eleverna och läraren vunnit mycket om skolledningen från början använde sin erfarenhet och tillsatte resurser i förebyggande syfte i stället för att i efterhand lappa över när de problem man kunde förutse väl uppstår. Det är alltid bättre att reagera direkt då något inte är hållbart.
Reagera direkt och inte komma i efterhand. Lägga vikt vid om man behöver dela klassen i två eller kanske rentav tre grupper för att eleverna ska kunna tillgodogöra sig undervisningen på optimalt sätt. Det är inte så att man kan sätta ihop alla de med stora behov, men det kan fungera att man sätter dem tillsammans med några andra.
En skicklig specialpedagogisk handledare som ställer klargörande och utmanande frågor, hjälper pedagogen att angripa dilemman ur nya perspektiv och pröva nya angreppsmetoder. Det finns ett antal positivt laddade meningar från pedagogerna, som i viss mån kan sammanfatta pedagogernas erfarenhet av specialpedagogisk handledning. ”Ett stort stöd som medförde ökad självtillit hos pedagogen. Professionellt och personligt utvecklande genom att ställas inför klargörande och utmanande frågor. Tillfälle till reflektion, möjlighet till distansering. Vidgade perspektiv, nya vägar, nya möjligheter”.
6.1.2 Andra reaktioner
Trots de positiva erfarenheterna av specialpedagogisk handledning, visade intervjuerna på ett visst motstånd att söka specialpedagogisk handledning. Det framkom en sorts gradering, när pedagogen var bekväm med att söka specialpedagogisk handledning och när hen inte var det. Det barn som var utagerande och uppvisade ett aggressivt eller i vart fall så störande beteende att det äventyrade balansen i gruppen, det barnet var pedagogen snabbare att söka stöd hos specialpedagogen för. Det barn som var avvikande på ett inbundet sätt, som hade svårigheter med att skapa kamratkontakter och drog sig undan, och egentligen inte störde gruppen, det barnet arbetade pedagogen längre med utan att söka stöd.
38
Det är viktigt att medvetandegöra specialpedagoger om att mötet med pedagoger ibland kan upplevas laddat och att det av några upplevs som ett maktförhållande mellan specialpedagogen och pedagogen som kan orsaka svårigheter i samarbetet. Det finns en föreställning om vad pedagogen själv bör kunna klara av och som man anser ingår i deras uppdrag. Om problematiken kring ett barn hamnar inom detta område kan det vara svårt att söka hjälp även om man upplever ett behov av det. Men när barn med diagnoser kommer till gruppen är det enkelt att be om stöd, för kunskapen ligger utanför pedagogens djupare kunskaper. Som tidigare framhållits kan det finnas en känsla hos vissa pedagoger att det är ett misslyckande att söka specialpedagogiskt stöd och/eller att pedagogen känner sig bedömd vid ett besök av en specialpedagog.
Ett intressant resultat som framgick ur studien, var när en pedagog uttrycker sin besvikelse över det svala intresse som skolledningen visade för specialpedagogisk handledning. Samma lärare önskade att rektor tog ett större ansvar för att satsa på specialpedagogisk handledning som läraren ansåg utgjorde ”en viktig grund för pedagogerna att bygga vidare på”. I ett inlägg i tidningen Specialpedagogik,(2003,s.13) betonar Stenberg att relationen mellan specialpedagog och skolledning bör stärkas.
Förskollärare och grundskollärare verksamma inom grundskolan anser att specialpedagogen har en viktig uppgift då det gäller barns övergång från förskola till skola. De poängterar specialpedagogens roll som bro mellan förskola och skola. I de fall där specialpedagogen varit inkopplad på barnet redan i förskolan, kan hen med föräldrars godkännande, överlämna förinformation och förbereda skolan på vilka eventuella hjälpinsatser som kommer att behövas. Då kommer det till stånd en gemensam bedömning kring vad för slags stöd som kan komma att behövas i skolan. Bedömningen vilar på förkunskaper om barnet från förskolan, förmedlade av specialpedagogen i ett förebyggande arbete inför skolstart.
6.2
Specialpedagogiska implikationer
Det gäller för den specialpedagogiska handledaren att vara medveten om ifall hen bidrar till att lägga fokus på individen eller situationen. I den specialpedagogiska handledningen finns möjligheter till att medvetandegöra de handledda och därigenom få dem att ändra perspektiv från det individcentrerade till det relationella perspektivet.
39
Det relationella perspektivet öppnar möjligheter till att väcka intresse hos pedagogen att observera relationerna kring barnet, både relationen mellan pedagogen-barnet och relationerna barn-barn. Genom att efter en handledning gå ut i verksamheten med uppdrag att observera och dokumentera händelser och möten kring ett barn, kan det leda till nya upptäckter och behov av att utveckla nya förhållningssätt. Det kan upplevas befriande att få in nya perspektiv och fokus när det handlar om ett välkänt dilemma kring ett barn. Uttrycket att ”se med nya ögon” kan i detta sammanhang vara högst relevant. Det kan bli väldigt utvecklande att i handledningen framhålla ett lösningsfokuserat perspektiv, hur kan vi hjälpa Kalle att hitta sitt lugn, hur kan vi underlätta samspelet med de andra barnen och hur kan vi ändra i den rumsliga miljön så att vi åstadkommer små rum i det stora där barn har möjlighet att leka några stycken? Frågorna är många och det är också lösningarna!
Det är specialpedagogens uppgift att peka på flera faktorer och framhålla olika fokus som kan vara relevanta för samtalets syfte. Det kan handla om hur pedagogerna samspelar med barnen eller det kan handla om den irritation en förälder eller ett barn kan väcka hos pedagogen. Hur bearbetar vi våra känslor och hur utvecklar vi vår empati? Genom införande av fler fokus ges större samtals- och reflektionsunderlag som kan bidra till ny kunskap och utveckling av de pedagogiska miljöerna.
”Vid de samtal då läraren och specialpedagogen är produktinriktade och snabbt vill hitta en lösning, begränsas samtalets rörelse och därmed möjligheterna till reflektion. När de däremot är processinriktade utvidgas rörelsen och samtalet ger utrymme för problematisering och reflektion. En förutsättning för att samtalet ska vara fruktsamt är att en förtroendefull relation mellan parterna skapas” (Ahlberg, 2001, s. 161).
Det är utvecklande för deltagare i handledning att specialpedagogen synliggör ”oliktänk.” Genom att visa på olika tillvägagångssätt att lösa dilemman, finns det möjligheter att frångå de invanda synsätten. Det är angeläget att samtalen blir till gemensamma projekt som bidrar till medvetna förändringar. Näslund (2004) skriver att handledaren har i grunden att balansera stöd med utmaning. Specialpedagogen bör i sitt samtal bidra med utmaningar till de handledda så att inte handledningen bidrar till stagnation i arbetet. Näslund betraktar handledning som en nödvändig förutsättning för professionell utveckling.
40
6.3
Metoddiskussion
Efter det att intervjuerna var utförda, insåg jag att det är utmanande att på så kort tid bygga upp ett förtroende hos den intervjuade. Några av pedagogerna var lite ängsliga för huruvida de kunde tala fritt. En bidragande orsak kan ha varit att intervjuerna försiggick på deras arbetsplats, hos en av de intervjuade uppfattade jag genom hens nervositet att hen kände det som att väggarna hade öron. Också det faktum att samtalen spelades in hade initialt en hämmande inverkan.
Det har varit intressant att ta del av de intervjuades erfarenheter och synpunkter på specialpedagogisk handledning. Min förförståelse för pedagogernas pedagogiska verksamhet gör att jag velat vara extra vaksam vid analysen av deras intervjuer, så att inte mina egna erfarenheter färgar tolkningen av intervjuerna. Jag ville få fram deras motiv och känslorna kring olika dilemma, och vilken konsekvens i det pedagogiska arbetet den specialpedagogiska handledningen fick, därför valde jag den kvalitativa analysen.
6.4
Förslag på fortsatt forskning
Pedagoger i studien framhöll, att de är medvetna om att man måste söka bakomliggande orsaker till barns frustrerade beteende och pekade då på att orsaken kunde ligga i att barnet saknade förmåga att göra sig förstådd. Även jag har i mitt arbete som förskollärare noterat barns avsaknad av begrepp, som de behöver för att kunna uttrycka sina känslor och behov. När många barn vistas tillsammans måste man som pedagog skapa tillfälle att dagligen möta och samtala med varje enskilt barn. Här är det av vikt att erinra om skolverkets rapport (2003) som framhåller storleken på barngruppen och dess inverkan på barnens språk- och identitetsutveckling. De yngre barnens utveckling i dessa avseenden kan ta skada i stora barngrupper där det personliga samtalet mer får en karaktär av uppmaningar. I arbetet med barnen är det önskvärt att samtalet får en mer framträdande roll. I samtalet kommer vi nära, och barnen växer av att bli lyssnade till. Det verkar som en bra och framkomlig väg, att bidra till att stärka barnens självkänsla, genom att en del av deras vardag i barnomsorg och skola, ägnades åt reflektion, där barnen får uppleva att vi tänker tillsammans, och att det är helt i sin ordning att vi tänker olika.(Monika Berg (2012) En intressant fortsatt forskning skulle vara att titta närmre på barnens förmåga till reflektion, och hur det bidrar till att utveckla deras språk, tänkande och samtal.
41
Att resonera, att samtala är djupt nödvändigt. Om du inte samtalar kan du hamna i
Övertygelsens våld.
42
REFERENSER.
Ahlberg, A. (2001). Lärande och delaktighet. Lund: Studentlitteratur.
Aroseus, F. (2013) Sociokulturellt perspektiv https://lattattlara.com
Bladini, K. (2004). Handledning som verktyg och rum för reflektion: en studie av
specialpedagogers handledningssamtal. Doktorsavhandling Diss., Karlstad Karlstads
Universitet.
Bladini, K. & Naeser M. 2012). Red. Det handlar om samtal. Essäsamling om ett kvalificerat
samtalsuppdrag. Reflektionens betydelse för arbetet i förskolan Berg M (2012)
Emsheimer, G. (2014). Handledning i lärarutbildning, att utforska undervisningssituationer. Lund: Studentlitteratur AB.
Gjems, L. (1997). Handledning i professionsgrupper. Lund: Studentlitteratur:
Handal, G. & Lauvås, P. (1993). Handledning och praktisk yrkesteori. Lund: Studentlitteratur.
Hammarström-Lewenhagen, B. & Ekström, S. (1999). Det mångtydiga mötet, ett försök att
förstå komplexiteten i pedagogisk handledning med yrkesverksamma. Stockholm: HLS
Förlag,
Kinge, E. (2000). Empati hos vuxna som möter barn med särskilda behov. Lund: Studentlitteratur.
Kvale, S. & Brinkman, S. (2009). Den kvalitativa forskningsintervjun. Lund: Studentlitteratur. Lauvås, P.& Handal , G. (2000). På egna villkor. Lund: Studentlitteratur.
Malmgren – Hansen, A. (2002). Specialpedagoger-Nybyggare i skolan. Stockholm: HLS Förlag
Merriam, S.B. (1994). Fallstudien som forskningsmetod Lund: Studentlitteratur. Normell, M. (2002). Pedagog i förändrad tid. Lund: Studentlitteratur.
Normell, M (2004). Pedagogens inre rum- om betydelsen av känslomässig mognad. Lund: Studentlitteratur.
43
Näslund, J. (1995). andledning av yrkesverksamma: definitioner och centrala begrepp Linköping: Universitet, Institutionen för pedagogik och psykologi.
Rask, L; Svensson, G. & Wennbo, U. (1985). En skola för alla: att arbeta förebyggande och
stödjande. Stockholm: Skolöverstyrelsen och Liber Utbildningsförlaget.
Sahlin, B. (2005). Utmaning och omtanke En analys av handledning som en utvidgad
specialpedagogisk funktion i skolan med utgångspunkt i tio pionjärers berättelse.
Doktorsavhandling. Lärarhögskolan i Stockholm. SFS 2007:638. Examensordning
SFS 2008:132 Examensordning
Skolverket (2003:237). Gruppstorlekar och personaltäthet i förskola, förskoleklass och
fritidshem.
Skolverkets rapport nr 237 (2003)
Slutbetänkande 1999, LUK 99(SOU 1999:63,s202)
Stenberg, K. (2003). Skolledningarna har en förlegad syn på specialpedagogik.
Specialpedagogik (4), 38.
Åberg, A. & Lenz Taguchi, H. (2006). Lyssnandets pedagogik: etik och demokrati i