Så, hur påverkar då glaset som material och tidens teknik/verktyg det visuella intrycket av de antika motiven? Och hur ser materialets förutsättningar ut? Vilka begränsningar och
möjligheter finns?
Det man med säkerhet kan säga om glas är att det är ett mycket unikt material. Det som går att skapa med glas går inte att skapa på samma sätt i något annat material. Det som mer specifikt gör glaset unikt är dess egenskaper; formbarheten, genomskinligheten och sprödheten. Formbarheten gör att du i princip kan välja vilken form på glaset du vill, vilket är väldigt viktigt när du ska placera ett graverat motiv på det. När konstnärsytan ändrar form måste även motivet göra det, för att upplevelsen inte ska bli skev i dess proportioner. Man kan se den anpassningen i motiven i de fyra verken ovan. Alla har olika form men motivet är fortfarande relativt naturtroget. Om verket har en svängd form som t.ex. på oxhuvudena är en risk att det som placeras i en inbuktning upplevs som ”hoptryckt” och det som placeras i en utbuktning upplevs som förstorat eller ”uppblåst”. Av den här anledningen är också de antika motiven passande för underlag som varierar i form då de redan är väldigt dynamiska i sin utformning. Motiven innehåller mycket rörelse och är ofta asymmetriska med stor detaljrikedom. Det hade varit svårare med motiv som kräver mer pression vad gäller symmetri och geometri. Tenn som i Anna Petrus hantverk är som glaset ganska mjukt, men även när det stelnat, vilket gör att formen kan påverkas av yttre faktorer även efter att verket är ”klart”. Vilket inte skulle vara like bra för gravyren då just formen är viktig för motivet. Dock gör ju även detta att glaset är ett material man måste vara försiktig med. Sprödheten är nämligen en egenskap som påverkar hanteringen av glaset. Ett verk i tenn behöver du inte vara i närheten lika försiktig med när produkten är färdig. Ett litet brott i glaset gör att den för evigt har ändrat form. Därför får man inte underskatta de gravörer som skapat dessa pjäser då flera timmars arbete kan vara bortkastat vid ett litet snedsteg. Så materialet innebär en stor risk och kräver därför stor skicklighet, framförallt när verken är så rikt dekorerade som de exemplen ovan. För ju mer du ska gravera och slipa glaset desto mer tryck utsätter du verket för som kan skada glaset. Om du bara skulle måla på glaset så är risken inte i närheten densamma, eftersom du endast arbetar på glasets yta och inte i den som man gör vid gravyr. Att man under sekelskiftet arbetade med gravyrmaskiner med koppartrissor ökar risken ännu mer, då gravören var tvungen att hålla i verket som hen sedan tryckte mot trissan. Så en olycka kan ske genom att
han tappar verket, eller att han trycker det för hårt mot trissan som gör att det spricker. Såsom gravyrtekniken ser ut idag så hade skaderisken inte varit lika stor.
Genomskinligheten är nog det mest unika med glaset och nog den största anledningen till varför man väljer att arbeta med glas. Denna egenskap gör att ljuset kan gå igenom materialet och brytas på olika sätt beroende på hur ytan är behandlad. När man graverar så orsakar man förändringar i glasytan vilket ger den matta effekten, som då betraktaren uppfattar som en vitaktig, grumlig färg, framförallt vid kasning, linje- och ytgravyr. När djupgravyren används så skapas en liknande effekt bara att det skapas olika nyanser av den ”matta färgen” vilket gör att vi uppfattar djup. Och det som gör att motivet blir så tydligt är just på grund av att ljuset går igenom verket. Om man t.ex. skulle gravera i Carl Milles statyn som är i brons, skulle det knappt synas om man inte gick väldigt nära, då materialet är så pass opakt. Så
genomskinligheten förutsätter möjligheten att ”rita” motiv i glas utan färg. Dock blir då verket också beroende av varifrån ljuset träffar, vilket både kan förhöja intrycket eller tvärtom, då vissa detaljer kanske kommer fram på olika sätt i olika ljus. Ljusets riktning påverkar mer verk med djupgravyr än ytgravyr vilket vi kan se om vi jämför draperiskålen med de andra verken. Hela gravyren har i princip en och samma nyans medans de andra verken bryter ljuset på ett helt annat sätt.
Även verkets form påverkar hur ljuset sprids. I Himmelsgloben som är formad som ett klot får ljuset en annan spridning än t.ex. Bacchuståget som är öppen upptill. Himmelsgloben bryter ljuset flera gånger då det studsar mot väggarna i verket, vilket det inte gör på samma sätt i Bacchuståget. Detta kan vara både till verkets fördel och nackdel. Ett verk som
Himmelsgloben som bryter ljuset mycket kan uppfattas som dynamiskt och levande på ett häftigt sätt, men även som rörigt på grund av just dess form, då hela verket är täckt av motiv som syns igenom på motsatt sida och bryter ljuset som i sin tur träffar andra delar av motivet. Det kan vara svårt att få ett ljus som lyser upp hela verket utan man måste nästan välja vilken del som ska framhävas. Bacchuståget har en form som tillåter en mycket mer jämn
ljusspridning då man alltid kan rikta ljuset uppifrån som då ger alla delarna av motivet lika mycket ljus. Glasets tjockhet och mängden lager glas, så kallade graalglas påverkar även de ljusspridningen.
Vissa av verken i analysen har även inslag av slipade glas t.ex. knoppen på locket på
en stark effekt, framförallt de slipade delar som inte är matta. Knoppen på locket till urnan har stor ljusdispersion. Om man sedan tittar på Fruktskålen av Ewald Dahlskog så kan man se samma effekt, om inte en ännu starkare effekt. Ljuset bryts och nästan bländar en och skapar små prismor om ljuset faller rätt. Så frågan är om kanske slipning av glas ger en bättre effekt än graverat glas, om man utgår ifrån vad som framhäver materialet bäst? Men möjligheten att skapa tydliga motiv genom att slipa glas är inte lika stor som vid gravyr. Så utifrån de antika motiven är gravyren en mer passande teknik, men utifrån att framhäva glaset som material är sliptekniken bäst. Så för att uppnå bästa resultat när man arbetar med glas skulle nog vara att kombinera de två. Och sedan använda djupgravyr då kasning, linjegravyr och ytgravyr inte bryter ljuset alls nästan. För tittar man på draperiskålen där man använder endast ytgravyr så är den ganska enformig och glaset framhävs inte, utan det hade lika väl kunnat vara gjort i plast. Men samtidigt om man tittar på Ewald Dahlskogs verk så ser man knappt vad motivet föreställer. Då är Bacchuståget och Oxhuvudena gyllene medelvägar där de antika motiven är tydligt framställda, samtidigt som de slipade delarna ger dynamik och effektfull ljusbrytning. Att arbeta med glas är som sagt mycket speciellt, och ett material man måste vara mycket försiktig med. Det kräver stor skicklighet av den som hanterar det. Om du lär dig hur materialet fungerar är det ett material med många möjligheter. Om du dock inte förstår eller lär dig dess uppbyggnad kan det istället vara mycket frustrerande att arbeta med. Men för gravyren och dessa antika motiv är glaset ett mycket passande material.
Det finns mycket inom detta område att forska vidare om. Det som det framförallt inte finns så mycket studier om är konstmaterial och dess betydelse för det visuella intrycket, något som hade varit mycket intressant att undersöka. Även det graverade glaset idag finns det väldigt lite om, då det inte är speciellt populärt då billigare tekniker ersatt gravyren. Det skulle kanske öka intresset för tekniken, då det trots allt var en stor del av Sveriges kultur en gång i tiden. Glasvärlden är mycket spännande och bör lyftas fram mer.
Sammanfattning
I denna uppsats undersöks det graverade svenska glaset under mellankrigstiden.
Undersökningen utgår ifrån fyra glaspjäser av glaskonstnärerna Simon Gate och Edward Hald. Uppsatsen undersöker ofärgat glas med antikiserande motiv och tittar på hur de olika äldre gravyrteknikerna påverkar det visuella intrycket. Uppsatsen tittar även på hur glaset som konstnärligt material är att arbeta med och vilka möjligheter och begränsningar det finns för olika uttryck i utförandet av de antika motiven.
Det material som använts i uppsatsen är framförallt tidigare forskning inom ämnet i form av framförallt tryckt material. Med denna forskning som underlag dras i slutet sedan egna slutsatser utefter syftet. Varför just mellankrigstiden har valts är för att vi i Sverige var som mest framstående inom glas då, vilket gör att det finns mycket material att hämta. De antika motiven har valts för att de är relativt avancerade motiv, med stor detaljrikedom, som verkligen kräver teknisk skicklighet, vilket uppsatsen är intresserad av. Uppsatsen utgår mer specifikt från dessa fyra verk: Himmelsgloben 1929 och Bacchuståget 1925 ritade av Edward Hald samt Draperiskålen 1919 och Oxhuvudena 1923 ritade av Simon Gate.
Inom forskningsområdet glas i Sverige finns det en hel del att hämta. Men information om just graverat glas har varit lite mer utmanande. Forskningen som hittats inom graverat glas är oftast i form av biografier av Sveriges två främsta glaskonstnärer Edvard Hald och Simon Gate där man får göra ett urval av det som varit relevant för uppsatsen, då de arbetade mycket med graverat glas men även andra tekniker. Sedan har Kalmar läns museum kommit ut med en katalog om gravyr och slipning, där det tekniska presenteras. I boken Svenskt glas får man lite mer insikt i glasets uppbyggnad men mer utifrån ett kemiskt perspektiv där glasets
egenskaper presenteras. Det har inte hittats någon forskning om just den här uppsatsens ämne, men genom att kombinera information från alla de forskningsområden som uppsatsen berör, så kan frågeställningarna sedan besvaras. I analyserna av de fyra verken används Panofskys ikonologiska metod. Metoden består av en trestegsmodell som är ett verktyg för att utreda en bilds semiotiska värden och betydelse. Metoden är väldigt relevant då analysen ska reda ut de antika influenser som kan ses i verket.
I uppsatsens bakgrund behandlas glaset som ämne, de olika graveringsteknikerna, glasets historia under mellankrigstiden samt berör hur det ser ut idag, samarbetet mellan de olika
aktörerna för gravyren. Glaset är ett speciellt ämne som brukar definieras som en oorganisk smältprodukt. Dess egenskaper är dess formbarhet, då glas inte har en fast smält- eller fryspunkt, genomskinligheten och sprödheten. Idag finns oändligt många olika varianter av glasmassor, men de vanligaste sammansättningarna är sodaglas, blykristall, kalikristall och borsilikatglas. Det är framförallt kristallglas som används vid gravyr då det är ett mjukare glas. under mellankrigstiden använde man en graveringsmaskin för att gravera, med koppartrissor i olika storlekar som gravören höll glaspjäsen mot för att skapa inristningar. Idag används instrument som liknar tandläkarborrar. De fyra huvudteknikerna inom gravyren är kasning, linjegravyr, ytgravyr och djupgravyr. Det graverade svenska glaset var mycket framstående under mellankrigstiden och flera objekt var till och med på Parisutställningen 1925. Samhället präglades under den här tiden av en stilrörelse kallad art deco, som var en blandning av funktionalism och klassicism, vilket är anledningen till de antika motivens återkomst. Carl Mille och Anna Petrus är två samtida konstnärer som även de arbetade med antika motiv i sina skulpturer.
Glas är ett mycket speciellt material att arbeta med och har stor betydelse för hur de antika motiven framställs. Konstnärerna och gravörerna måste med stor eftertänksamhet anpassa motivet efter glaset och tvärtom för att både glaset ska framhävas som material och för att det antika motivet ska ha rätt proportioner. Genomskinligheten gör att optiska effekter skapas då ljuset bryts på olika sätt beroende på hur ytan behandlas. Vid gravyr så blir ytan matt och motivet upplevs som lite disigt och vitt. Däremot vid slipning så bryts ljuset på ett sådant sätt att det upplevs som glittrigt och kan skapa små prismor i luften kring sig. Gravyren passar väldigt bra när de antika motiven ska framställas då det tillåter olika nyanser av det ”matta” vilket gör att man kan skapa tydliga linjer och djup, i alla fall med djupgravyr. En slutsats blir att en kombination av slipning och gravyr skulle vara det bästa för att framhäva glaset som material och de antika motiven. Vidare forskning om glaset bör göras för att lyfta det ännu mer inom konstvärlden.