Diskussion och analys av resultat

Nedan diskuteras studiens resultat i ljuset av tidigare forskning, med uppdelningen rättsväsendet och genus, föräldraskap och genus samt intersektionalitet. Vidare diskuteras resultatet utifrån studiens hypotes. Kapitlet avslutas med en sammanställande diskussion.

7.2.1 Rättsväsendet och genus

Tidigare forskning om LVU belyser att det finns skillnader i hur barn tenderar att porträtteras olika utifrån deras kön i domar. Det kan konstateras att ett identiskt beteende hos flickor respektive pojkar framställs och bedöms olika beroende på deras kön. Ett beteende som bedöms

som ett missbruk hos en tjej kan anses som acceptabelt hos en kille (Schlytter, 1999). Samma mönster har kunnat avläsas i denna studie då föräldrarnas kön skildras olika i rättsdokument gällande tvångsvård. Precis som att barnets kön får betydelse i hur rättsdokument framställer pojkar respektive flickor i tidigare forskning, kan liknande betydelse även ses i skildringen av föräldrar i denna studie. Enligt 1 kap. 9 § regeringsformen som är en svensk grundlag, ska rättssystem genomsyras av objektivitetsprincipen, vilket innebär att varje enskild individ står lika inför lagen oavsett kön, etnicitet och sexualitet. Studiens resultat visar att föräldrar skildras olika i domar avseende LVU beroende på kön. Utifrån resultatet kan därmed antaganden göras att objektivitetsprincipen inte beaktas fullt ut i domar om tvångsvård. Bedömningen om vem som anses vara en bra respektive dålig omsorgsgivare beskrivs utifrån samhällets förväntningar på kön. Slutsatsen kan dras att det utifrån sociala kontext är svårt att vara helt objektiv i varje given fråga och situation. Komplexiteten i objektiviteten när det kommer till aspekter rörande genus och kön kan vara att människan ständigt påverkas både medvetet och omedvetet, av rådande normer och samhälleliga strukturer. I studiens fall återspeglas detta i skildringen av ojämlika förväntningar på föräldrarollen i domar om LVU. Rättssystemet kan därför till viss del anses vara bristfälligt i sin objektivitet när det kommer till fråga om jämställdhet och synen på förväntningar på mammor och pappor.

7.2.2 Föräldraskap och genus

Resultat av studien har påvisat likheter med vad tidigare forskning kommit fram till gällande hur den generella bilden på vårdnadshavare ser ut. Ett flertal forskningsrapporter har belyst att mammor i regel anses som den primära vårdnadshavaren medan fäder ses som en sekundär vårdnadshavare i familjerna. En vetenskaplig artikel som tas upp i studien, visar till exempel att fadern primärt anses som en försörjare snarare än en omsorgsgivare (Humer, 2019). Både av samhället men också av barnen (Sinno & Killen, 2009). I en handbok vars syfte är att ge råd till föräldrar beskrivs förväntningar på respektive förälders omsorg på olika sätt. Mamman beskrivs tydligt och direkt som den primära omsorgsgivaren (Ermann et al., 2014). Genom att det läggs mer vikt på mammans omsorg redan innan barnet kommit till världen kan det bli problematiskt då pappan exkluderas i föräldraskapet från början (Ermann et al., 2014). Detta kan även ses i denna studies resultat då domarna i vidare utsträckning beskrev mammors omsorgsbrister än pappors. Detta kan tolkas som att mammor brister mer i sin omsorgsförmåga då hennes brister tillmäts högre vikt i domen. Eventuellt kan detta bero på att samhället ser modern som den primära vårdnadshavaren, det blir således hennes omsorgsförmåga som i en bredare omfattning bedöms. Kategoriseringen av vem som är den primära respektive sekundära

vårdnadshavaren enbart baserat på kön kan därför anses problematisk och ojämlik, vilket även återses i denna studie. Indelningen att mamman ses som primär omsorgsgivare för med sig krav och förväntningar på henne som inte återses hos pappan.

Könsskillnader i samhället förklaras existera främst genom väsentliga biologiska skillnader mellan kvinnor och män, men individers skillnader sinsemellan kan inte enbart förstås utifrån biologiska förklaringsmodeller (Stewart & McDermott, 2004). Genom att dela in individer endast sett till kön är ett mycket förenklat sätt att tillskriva hela grupper egenskaper och karaktärsdrag (Stewart & McDermott, 2004). En ofta använd grundläggande kvinnlig egenskapstillskrivning är att hon är just omhändertagande och därmed bra på att ge omsorg (Stewart & McDermott, 2004). Kön är en naturlig uppdelning av föräldrarna men det är dess egenskapstillskrivningar som kan antas bli problematiska. Dessa förväntningar på kön skildras ständigt i olika samhällskontext, likväl även inom rättsväsendet. Att tillskriva gruppen kvinnor egenskapen omhändertagande ger, som studien visar, en skev utgångspunkt i föräldrarollen. Att kvinnor är de som förväntas ge den bättre mer adekvata omsorgen gör att platsen som primär omsorgsgivare i en familj redan är tillskriven mamman. Det är på hennes axlar förväntningarna läggs, endast utifrån att hon har det biologiska könet kvinna. I studiens resultat framkommer att mammor beskrivs utifrån omsorgsbrist i större omfattning än vad som gäller för fäderna. Detta skulle kunna kopplas till just det att hon har förväntningar från samhället att dessa kvinnliga egenskapstillskrivningar ska finnas naturligt hos henne, som det förväntas finnas hos alla kvinnor. Fäderna å andra sidan skildras i en mer positiv kontext i rättsdokumenten gällande LVU. Detta kan vara en konsekvens av att samhället har olika förväntningar på de båda könen samt ger föräldrarna egenskapstillskrivningar endast utifrån aspekten kön. Förväntningarna på pappan finns inte naturligt genom hans könstillhörighet, därför ses det som bra att han försöker och det som fungerar kan vara värt att lyfta fram då det inte förväntas att något ska komma naturligt för honom.

Att det finns större förväntningar kring en mammans omsorg kan antas problematiskt. Av studie framkommer att mammor bedöms hårdare i rättsprocesser. Kvinnors modersinstinkt förväntas infinna sig av naturlig art (Naylor, 2010). Fäder har inte de förväntningarna från samhället avseende den naturliga instinkten (Naylor, 2010). Det räcker med att pappan “gör så gott han kan” för att han ska benämnas med positiva ord i rättsprocessen. Tendensen kan även utläsas i denna studies resultat då mammor beskrivs mer än pappor avseende omsorgsbrister. Baserat på studiens resultat och tidigare forskning kan därför antagande göras att mammor har en högre fallhöjd avseende sitt föräldraskap än vad pappor har, då det förväntas komma naturligt för henne att vara en bra moder. Det vanliga blir att fokusera på kritiserandet av en

mammas omsorg då förväntningarna på kvaliteten och förekomsten från början är missvisande eller snedfördelad. Detta sätt att se på omsorg, kön och förväntningar är troligen ganska omedvetet. Därför blir det intressant att försöka ta fram dessa könsskillnader i ljuset för att synlig- och medvetandegöra om dessa tydliga könsroller alltid finns där och får konsekvenser för individer och grupper. Såsom att hela gruppen mammor förväntas födas in i rollen som en naturlig omsorgsgivare. Denna indelning lever vidare genom att den är starkt implementerad i allt från enskilda individer till rättssystemet.

Begreppet instinkt som Naylor (2010) tar upp i sin forskning, definieras i Nationalencyklopedin (NE, u.å.) som något som förväntas komma just naturligt. Handlande, reaktioner och beteenden som utan medvetande sker. Det kan även beskrivas genom att en person “känner på sig” hur något ska göras. Begreppet modersinstinkt är ett vedertaget begrepp som de flesta troligtvis hört och som ryms under begreppet instinkt. På samma sätt som en flyttfågel instinktivt känner när det är dags att förflytta sig, förväntas en moder på instinkt kunna ge bra omvårdnad, skydd och kärlek till sitt barn. Fadersinstinkten å andra sidan är ett begrepp som inte är allmänt känt eller ens verkar existera. Ingen av studiens författare har hört begreppet och det finns inte heller beskrivet under instinkt i Nationalencyklopedin. Därmed kan det konstateras att en pappa inte förväntas ha den naturliga förmågan att direkt veta hur ett barn ska tas om hand på ett adekvat sätt. Detta sammanfattar egentligen allt om hur snedvridna förväntningar är på den medfödda instinkten. Det går således att konstatera att förväntningarna på en mammas naturliga omsorgsförmåga är mer utbredda och betydande. Uppfattningen att detta ska komma naturligt för henne gör att hon omedvetet får rollen som barnets viktigaste omsorgsgivare. Därmed kan en följd bli att det är hon som behöver stå till svars när det inte fungerar så naturligt och instinktivt som det “borde”. Detta kan vara en förklaringsmodell till resultaten i denna studie. Då mamman naturligt borde kunna ge en god omsorg, är det hon som brister mer när omsorgen inte fungerar.

Björkhagen (2019) presenterar i sin rapport att även barnavårdsutredningar skildrar föräldrarna olika avseende deras föräldraförmåga, enbart kopplat till deras kön. Mammor kritiseras i större utsträckning för sitt moderskap medan papporna ses som frånvarande men lämnas utan kritik av vad de faktiskt gör. I linje med denna rapport bekräftar denna studie att mammans omsorgsbrist i större utsträckning bedöms hårdare även i domar om tvångsvård. Detta innebär således att denna studie inte motsätter sig tidigare forskning utan ytterligare bekräftar ojämlikheten.

7.2.3 Diskussion utifrån ett intersektionellt perspektiv

Att mammors omsorgsbrister beskrivs mer i LVU-domarna kan konstateras vara ett uttryck för ojämlikhet. Med hjälp av ett intersektionellt perspektiv kan förtryck studeras och uppmärksammas (JA-delegationen, 2014). Det intersektionella perspektivet synliggör förtryck som på olika sätt tar sig uttryck i samhället (Matsson, 2015). Perspektivet synliggör att skiljaktigheter mellan utrymmet i domarna som respektive kön får kan anses bero på strukturella problem. Till följd av att män har högre maktpositioner i samhället än vad kvinnor har återspeglas denna ojämlikhet i sin samhälleliga kontext. Med detta i beaktande kan av studien konstateras att kvinnor diskrimineras på ett strukturellt plan i rättsdokumenten och att resultaten av denna studie kan beskrivas i termer av strukturell ojämställdhet. I denna studie påvisas att mammors brister beskrivs med fler antal fraser än pappors. Utifrån genusteori kan könsskillnader tolkas genom samhällets rådande normer om kön (Schlytter, 1999). Till följd av könsstereotypiseringar har samhället mer förväntningarna på en mammas omsorgsförmåga än en pappas. Det kan ses som en förklaringsmodell till varför hon beskrivs i en mer negativ bemärkelse än fäderna när omsorgen brister. Med ett genusperspektiv synliggörs ojämlikheter vilka kan ses som ett socialt och strukturellt dilemma då dessa förväntningar på kön finns djupt rotade i samhället och hos individer.

Målbilden i samhället är total jämlikhet mellan könen i alla avseenden, inte bara i fråga om arbete och lön eller maktpositioner (Schlytter, 1999). Därmed behöver frågan om omsorg och förväntningar på individer som föräldrar bli jämlik. Även om Sverige idag kan anses ha kommit en bit på vägen exempelvis genom en mer jämlik uppdelning av föräldraledighet än tidigare (Schlytter, 1999), innebär inte det att synen på vem som är en naturligt bra omsorgsgivare har ändrats. Detta kan ytterligare bekräftas av denna studie. Därför är genus och intersektionalitet centrala begrepp i denna studie, och behövs för att synliggöra ojämlikheten och medvetandegöra om orättvisor och diskriminering i samhället. Genom att medvetandegöra och belysa dessa orättvisor som råder mellan könen bidrar det i sin tur till ett mer jämställt samhälle där förväntningar, krav och stereotypiseringar av kön reduceras.

7.2.4 Diskussion kring resultat och studiens hypotes

Studiens hypotes utifrån tidigare forskning var att mammor kommer att få ett större utrymme i domar om tvångsvård. Denna studie påvisar att Förvaltningsrätten i Stockholm beskriver föräldrars omsorgsförmåga och bristerna däri olika beroende på förälderns kön. Resultaten i studien bekräftar hypotesen att det finns skillnader gällande omfattningen i utrymmet som föräldrarna ges i domarna beroende på deras kön. Vad resultatet beror på besvaras inte i studien.

Det går bara att spekulera kring detta genom att se denna studies resultat i ljuset av tidigare forskning om genus och könsstereotypiska förväntningar. Tidigare forskning och studiens resultat borde gå att binda ihop och sammanfatta genom att belysa samhällets olika förväntningar på kvinnor och män. Föräldrarollen visar sig inte vara något undantag, utan tvärtom verkar det finnas stora skillnader i förväntningar på respektive kön avseende föräldraskap. En mamma förväntas att naturligt vara en god omsorgsgivare. Hon ska kunna se till att barnets hälsa och utveckling inte tar skada, samt tillgodose både den materiella och känslomässiga omsorgen på ett önskvärt sätt. En pappa har inte dessa förväntningar på sig. Hans roll i familjen kan främst sammanfattas som en försörjare med ett sekundärt ansvar då det gäller barnen. När en familj inte lyckas med att ge den omsorg som ett barn behöver syns det tydligt att mamman är den som har mer förväntningar på sig och därmed blir det också hon som framställs som den som brustit i sitt föräldraskap. Genom att inte ge bra omsorg har hon misslyckats med uppgiften att vara en naturligt bra moder, detta är något som samhället har bestämt att hon borde kunna. Utifrån studiens resultat kan objektivitetsprincipen i rättsprocessen ifrågasättas. Hur objektivt kan det anses vara att blanda in subjektiva könsförväntningar? När en mamma, som i studien framkommit, beskrivs med ett större antal fraser bör även slutsatsen kunna dras att det från samhället finns fler och större förväntningar på henne både som kvinna, förälder och omsorgsgivare. Kanske är det också därför som hon får stå som ansvarig när omsorgen brister.

7.2.5 Sammanställande diskussion

Tidigare forskning poängterar att mannen anses vara den primära försörjaren i familjen, därför borde således en koppling synas mellan fäder och beskrivning av den materiella omsorgsbristen i domar om LVU. Förväntningarna på honom borde då vara att det är hans ansvar att tillgodose att familjen har ett stabilt hem och en trygg ekonomi. Men av studiens resultat kan konstateras att inte heller inom den materiella omsorgsbristen beskrivs han med fler fraser än mamman. Kanske eftersom det i hemmet ändå är mamman som förväntas tillgodose tryggheten. Tidigare forskning beskriver pappor som familjens försörjare, men att han förväntas försörja familjen är dock inget som framkommer i domar. När ekonomin brister syns det i domarna att båda föräldrarna står till svars för detta. Det framgår således inte att detta enbart är något som pappan skulle förväntas stå för vilket på ett sätt är bra, att den uråldriga synen på manligt och kvinnligt inte skulle verka existera längre. Men å andra sidan, om inte han har rollen som familjens försörjare och inte heller familjens omsorgsgivare. Vad är då hans roll? Vad förväntas egentligen av honom?