Nedan följer en diskussion av det empiriska materialet, bestående av tre intervjuer med fyra socialarbetare som är verksamma i Malmö stad. Resultatet av dessa knyts till tidigare forskning samt teoretiska utgångspunkter.
6.1 Kvalitet i relationerna
Eftersom socialt människobehandlande arbete handlar om arbetet med människor som råmaterial borde det vara närmast självfallet att det mellanmänskliga mötet står i fokus för arbetet. En ledstjärna i det moderna sociala arbetet är samarbete, och framför allt samarbetet mellan professionell och klient, och för att ett sådant samarbete över huvud taget ska vara möjligt är mötet centralt. Det är i detta möte som den professionella socialarbetaren genom sin kompetens kan försöka skapa en allians med, utreda behov och frigöra resurser hos sin klient. Som tidigare nämnt är detta möte, eller snarare kvaliteten av detta möte, även av yttersta vikt för resultatet (Hasenfeld 2010). Man skulle kunna säga att om socialarbetaren saknar rätt kompetens eller av olika anledningar inte får utrymme att praktisera den kompetens hon har, är förutsättningarna för att resultatet av samarbetet (eller avsaknaden av samarbetet) inte faller ut särskilt väl. Det är därför beklämmande när socialsekreteraren Karin anger att: ”jag
kommer inte hinna träffa alla som ligger på min tjänst. Och det påverkar mig på ett personligt plan mer än professionellt, de klarar ju sig utan att träffa mig men jag hade velat jobba mer med uppföljningar och mer praktiskt än vad vi gör nu”. Situationen hon beskriver
torde göra kvaliteten på arbetet undermåligt och medföra att en stor del av den kompetens Karin har att tillgå istället går förlorad, för inte kan man väl ett samarbete vara optimalt om man aldrig ens träffas? Karin beskriver dessutom hur situationen även påverkar henne på ett personligt plan, då hon känner att hon helt enkelt inte ges utrymme för att göra vad hon kan. Socialsekreteraren Ulrika berättar även hon om en arbetsbörda som försvårar hennes arbete och uttrycker en känsla av hopplöshet: ”Ibland känns det som att man inte förändrar
någonting alls [...] hade jag kunnat ägna mer tid åt varje klient och jobbat närmre tror jag att jag hade kunnat hjälpa”.
Utifrån de båda socialsekreterarnas utsagor framstår en bild av ett arbetssätt som på grund utav resursbrist i olika grad gör avkall på det mänskliga mötet, vilket i förlängningen försvårar eller omöjliggör ett fungerande samarbete, eller om man vill: en symbolisk interaktionism. Relationen mellan socialarbetaren och klienten präglas då inte av samförstånd eller samordning, vilket är det optimala. Istället finns risken att det uppstår diskrepans i symbolisk förståelse, vilket påverkar alla inblandade aktörer negativt och relationen och samarbetet riskerar att fallera och skapa aversion till förändringsarbetet.
Bostad först-teamet, Göran och Maria, skulle antagligen inte känna igen sin arbetssituation utifrån den verklighet som Karin och Ulrika beskriver. Modellen de arbetar efter utgår i större omfattning från den täta klientkontakten och de ansvarar enbart för maximalt tio klienter per tjänst (jämfört med fyrtio respektive trettio för Karin och Ulrika). Hos teamet är samarbetet en viktig del av verksamheten, vilket Maria beskriver som: ”Det är lätt att skapa bra relationer,
bra förutsättningar för att jobba med de här personerna som är här. [...] Man jobbar ganska mycket tillsammans upplever jag det som, man är inte så mycket motpoler”. Detta arbetet
verkar utifrån vad teamet anger även vara positivt för dem själva: ”Det är lätt att jobba här vill jag påstå. Man får väldigt mycket positivt liksom smetat på sig såhär. Jag känner mig priviligierad, bortskämd, det är lätt, för mig har det varit jädra lätt att gå till jobbet. Man får väldigt mycket tillbaka”.
29
Så är då Bostad först en bättre modell är boendetrappan om man ser till hur samarbetet professionell – klient fungerar? Det är antagligen en ganska orättvis fråga att ställa, då de två modellerna praktiseras av olika typer av professionella, där socialsekreterarna som praktiserar trappstegsmodellen har en väsentligt annorlunda funktion utifrån sin myndighetsutövning mot Bostad först-teamet som inte har någon utredande eller beslutsfattande funktion. Eller som Ulrika beskriver det: ”Bostad först är mer som ett boendealternativ, som ett lågtröskelboende.
Det vi gör är ju att vi utreder. De har mest tillsyn och motivationsarbete och sånt”. Även om
Ulrikas bild antagligen förminskar teamets arbete något finns det ändå en poäng i det hon säger, Bostad först liknar mer en insats, en insats som en utredande socialsekreterare beslutat om. Sett till hur de olika kategorierna socialarbetare uppfattar sin arbetssituation står dock klart att där det hos de myndighetsutövande socialsekreterarna existerar en viss frustration och nedstämdhet, existerar det hos Bostad först-teamet en entusiasm och positivism.
6.2 Rollernas betydelse
För att fortsätta på spåret om relationernas betydelse blir det intressant att se till de professionellas uppfattningar kring sina uppdrag och sina roller. Båda socialsekreterarna och Bostad först-teamet har fundamentala likheter i sina ambitioner för vad de vill uppnå med sitt arbete, ytterst vill de alla förbättra situationen för sina klienter. På grund utav organisatoriska ramar och professionella krav är deras tillvägagångssätt dock fundamentalt olika. Socialsekreterarna arbetar inom en struktur de inte har varit med att skapa, de har tilldelats en professionell position och klivit in i en roll som följer med denna. Bostad först-teamet har själva utformat sin verksamhet och strukturen för denna, vilket även möjliggjort att de själva har större bestämmanderätt över sina professionella roller.
En yttre struktur som bestämmer socialsekreterarnas roller är den som dikterar vilka arbetsmetoder socialsekreterarna ska arbeta efter. Om organisationen, i detta fall socialtjänsten, exempelvis beslutar att dess handläggare ska ha en kontrollerande funktion så är det handläggarnas plikt att kliva in i den kontrollerande rollen. Eftersom trappstegsmodellen inom socialtjänsten utgör en sådan yttre struktur i arbetet mot hemlöshet krävs det av den enskilde socialsekreteraren att praktisera denna, och därmed inta en roll utifrån detta. På grund utav trappstegsmodellens krav (på exempelvis ”normalisering” och nykterhet) får då socialarbetarna en roll av att ständigt utforma regler och förhållningssätt för sina klienter. När dessa regler sen inte följs av olika anledningar blir konsekvenserna ofta straff i form av exempelvis förlorat bistånd eller avhysning från boende, vilket inte helt oväntat skapar en frustration och hopplöshetskänsla hos klienten. Socialsekreterarens roll vid en liknande situation blir då den bestraffande, vilket antagligen inte ger de bästa förutsättningarna för ett särskilt förtroendegivande eller fruktsamt samarbete med klienten. Som Ulrika beskriver det: ”[...] man blir straffad för sin svaghet som har gjort att man
hamnde där från början. Vid dessa tillfällen är det ofta också svårt för oss att få kontakt och jobba med klienterna i tid”. Samtidigt finns det belöningar för de som rättar sig efter reglerna
och det är detta som fungerar motiverande för klienterna. Karin ger en pragmatisk bild av det:
”Sen har vi myndighetsutövning också så det handlar ju om att vi fattar både positiva och negativa beslut för våra klienter, och det gör vi ju hela tiden”.
Både Karin och Ulrika anger att de i grunden positiva till sina professionella roller och sina uppdrag. Jag anar dock en viss ambivalens då de båda även vid flera tillfällen återkommer till att de inte riktigt kan arbeta på det sätt de skulle vilja, på grund utav resursbrist och överbelastning, klart organisatoriska faktorer. Detta visas genom följande citat av Karin: ”Vi har ju en arbetsbelastning som gör att jag inte riktigt kan jobba så som jag önskar att jag hade kunnat jobba [...] Och det känns inte alls bra [...] det är väldigt väldigt påfrestande rent psykiskt att aldrig någonsin känna att man är klar för dagen”. De båda
30
trappstegsmodellen: ”[...]det kan drabba klienterna ganska illa tänker jag”, säger Karin om bestraffningar vid exempelvis återfall.
Bostad först har ingen kontrollerande funktion och det sker inga bestraffningar från deras sida. Om en klient missköter sig kan de visserligen bli av med sitt bistånd och avhysas från sin lägenhet, men eftersom biståndet ligger hos ansvariga socialsekreterare (som Karin och Ulrika) är det därifrån bestraffningen kommer och Bostad först-teamet blir således aldrig ”bad guys”. Deras roller är istället renodlat stöttande och motiverande och teamet beskriver att deras positiva och nära samarbete med klienterna möjliggörs just eftersom de har dessa roller:
”Vi kör ju inte ner massa saker i halsen på dem, utan det bygger väldigt mycket på frivillighet och egen motivation”, som Göran uttrycker det. Maria är av samma uppfattning: ”[...] sen så har vi inte det här vanliga kravet som socialen har ställt på dem; kanske försökt forma dem in i ledet i decennier liksom”.
Bostad först-teamet är odelat positiva till sina professionella roller, antagligen eftersom de själva fått utveckla dessa relativt fritt. Den enda förändringen de skulle vilja se i denna fråga är en utökning av den egna verksamheten och en implementering av deras metod i socialtjänstens rådande modell.
”Min bild av det hela är också att många av dem dras med ett lågt förtroende för socialen och kommunen och politiker, ja det blir liksom de tappar sugen lite grann. Svårt att hålla hoppet levande” -Göran beskriver hur han uppfattar att hans klienter ser på deras samarbete med socialtjänsten. Citatet går att koppla till klientens roll i det hela, och det är trots allt klientens rollbyte som är det centrala. Enligt rollteori kan en människa uppleva ett utanförskap och en rotlöshet vid ett rollbyte (Johansson 1996). Karin beskriver hur detta utanförskap kan te sig: ”[...] liksom fastnar i någon slags ensamhet och utanförskap direkt
också. Det har jag varit med om flera gånger, för att man är lite snabb ibland med att placera personer i lägenhet och så kommer den här ensamheten och sysslolösheten och så fylls tiden med saker som kanske inte är så bra för en”. För att stötta klienten i dennes
förändringsprocess är det viktigt med en förståelse för dessa mekanismer men det är även viktigt med en fungerande praktik för att hantera situationen, där arbetsmetod och resurser är direkt avgörande för ett positivt resultat.
Alla respondenter i denna studie är av uppfattningen att alla människor kan, med rätt stöd, bo självständigt. Men vad är då rätt stöd? Det är i denna fråga modellerna skiljer sig, där trappstegsmodellen framför allt använder sig av det kontrollerande stödet medan Bostad först använder sig av det motiverande. Piska och morot kontra det egna ansvaret i kombination med ett omfattande stödarbete.
6.3 Stigmatisering
Klart är att hemlösa idag utgör en stigmatiserad grupp. Många människor skulle mest troligt bli oroliga eller rent av arga om man fick höra att ett härbärge eller liknande skulle slå upp portarna i det egna bostadsområdet. De hemlösa uppfyller inte samhällets identitetsnormer och fördomar om gruppen som kriminella och sjuka är än i vår tid vanligt förekommande (Blid 2008; Knutagård 2006; Sahlin 1996). Men vad betyder då detta i fråga om arbetsmetoder för att motverka situationen hemlöshet? Enligt Goffman (2011) skapas stigma genom interaktion, det är en yttre aktörs stämpling som stigmatiserar en individ. Eftersom människobehandlande arbete som sagt utgör från relationer kan det absolut utgöra en grund för stigmatisering av olika slag. Socialarbetaren måste därför vara försiktig med att inte medverka till den hemlöse klientens möjliga stigmatisering och därigenom kanske medverka till att klienten istället för att motta hjälpinsatser vänder sig från dem (Johansson 1996). Ur
31
denna synvinkel blir det svårt att vara onyanserad då man bedömer insatserna för att motverka hemlöshet vilket jag ska visa nedan.
I socialtjänstens trappstegsmodell är boendeformer där hemlösa bor kollektivt i särskilda kategoriboenden vanliga (Socialstyrelsen 2010). Detta innebär att det finns boenden som specifikt riktar sig mot olika kategorier hemlösa; de med missbruksproblematik, de med psykisk ohälsa, de med samsjuklighet, de med kriminalitet i bagaget osv. I praktiken är dessa dock långt ifrån renodlade och olika kategorier blandas både i dessa lösningar och i andra såsom hotell och härbärgen. Ulrika beskriver tänkbara scenarier:
Till exempel en ung kille som inte har några missbruksproblem kan tvingas leva med ganska gravt psykiskt sjuka och tunga missbrukare på till exempel stadsmissionen och vallhem och backabo och de här ställena, eftersom det inte finns något annat som vi kan erbjuda. Och till exempel barnfamiljer, invandrade barnfamiljer, som bor på Park hotel i Arlöv tillsammans med, ja missbrukare som i vissa fall kan vara hotfulla, vilket såklart inte är bra.
Det krävs inte mycket eftertanke för att inse att situationerna i citatet ovan är långt ifrån positiva då det kommer till de placerade människornas stigmatisering (eller tillvaro överlag för den delen). Man blir som man umgås brukar det heta, och även om detta är ett extremt generaliserande uttalande så kan det användas för att belysa det faktum att en individ är väldigt mottaglig för yttre tryck och omgivningens attityder. Det stigma som uppstår, eller förstärks, i sådana situationer kan göra att den stigmatiserade individen internaliserar de egenskaper som denne blivit tilldelad (Becker 2006) och därmed stjälps snarare än hjälps av insatsen. Goffman (2011) menar att ett sätt att motverka stigmatisering, eller av-stigmatisera en individ, är att låta denne socialisera med ”normala”. Trappstegsmodellen och dess karakteristiska kollektivboenden står i bjärt kontrast denna teori och krasst kan man säga att trappstegsmodellen bygger på att en normalisering sker genom att anpassa sig efter högst onormala förhållanden [sic!]. Regeringens hemlöshetssamordnare Marcus Knutagård (2009) menar även att dessa kategoriboenden används med ekonomiska incitament snarare än med utgångspunkten att verkligen hjälpa människor ur hemlöshet.
Bostad först torde enligt teorin om stigma vara det bästa sättet att undvika stämpling genom att normaliseringsprocessen inte är påtvingad utan anses bäst uppnås genom interaktionen med ”normala” grannar i ett ”normalt” bostadsområde (Blid 2008). Kontrakten klienterna skriver skiljer sig inte heller särskilt mycket från ett vanligt hyreskontrakt, vilket gör situationen mer stabil då det inte finns något hot om avhysning för minsta snedsteg. Göran från Bostad först beskriver det som: ”När man har tak över huvudet och man har mat i magen
och man har lite lugn och ro och möjlighet att bara fundera, det har vi ju sett att det är precis så det blir för väldigt många. Då kommer tanken på att man vill göra förändringar”.
Jag vill här poängtera att jag inte vill påstå att socialtjänsten arbetar med uppenbart bristfälliga lösningar utav illvilja eller okunskap eller liknande. Man arbetar med de medel som står till buds och man har ett ständigt politiskt tryck där besparingar och kostnadseffektivitet krävs. Tyvärr är en slutsats som går att dra utifrån empirin att resurserna i form av personal, pengar, bostäder etc. är alltför bristande. Det måste även poängteras att det inte hellergår att med rättvisa jämföra Bostad först med socialtjänstens arbete på denna punkten. Bostad först har i dagsläget hand om sjutton klienter som alla har en egen lägenhet, de genomför inga akutplaceringar och tar sig inte an mer än tjugo klienter åt gången. Detta är lyxförutsättningar jämfört med de som socialsekreterarna arbetar efter, där tillfälliga akutplaceringar är ett tvång
32
för att uppfylla de lagstadgade krav som finns att erbjuda tak över huvudet för samtliga som bedöms inte kunna tillgodose detta själva.
6.4 Evidensbaserad praktik?
Evidensbaserad praktik (EBP) har kommit att bli ett viktigt begrepp inom socialt arbete, något man talar om ute på såväl socionomutbildningarna som på socialförvaltningarna ute i landet. EBP innebär helt kort att det praktiska arbetet som utförs ska vila på en grund av forskning och vetenskaplig kunskap. Man ska med andra ord arbeta på ett sätt som man har belägg för fungerar och man ska kunna förklara varför man valt att arbeta efter vissa metoder. EBP är inte bara en vision, sedan 2008 har Sveriges kommuner och landsting (SKL) genom olika överenskommelser med staten (i form av Socialdepartementet) beslutat att aktivt arbeta för att EBP ska införas i socialtjänstens verksamheter (www2). Men hur motiverar då socialtjänsten sin användning av trappstegsmodellen och Bostad först-teamet användningen av Bostad först- modellen, utifrån vetenskaplig evidens? Det korta svaret är att det gör man inte. Socialarbetarna som är representerade i denna studie har alla sin egen uppfattning om vilka metoder som fungerar, hur och varför, för- och nackdelar (vilket förvisso var studiens syfte att undersöka). Men hur står deras uppfattningar sig mot vetenskapliga kunskapsbildningen? Tyvärr är det en fråga som är näst intill omöjlig att besvara utifrån det kunskapsläge vi har att tillstå idag, eftersom det som tidigare anfört finns ytterst få studier som behandlar det nationella och kommunala arbetet mot hemlöshet i Sverige (Blid 2008; Socialstyrelsen 2009).
33
7. SLUTSATSER
Det finns antagligen ingen ”rätt” metod för att bedriva arbete mot hemlöshet, problemet är för komplext för att finna en universallösning på det viset. Som med allt annat människobehandlande arbete måste insatser utformas individuellt för att vara framgångsrika. Det är heller inte ett problem som endast kan lösas genom att arbeta med människor. Det är en allt för individualistisk syn som riskerar att ta fokus från det enorma strukturella problem som finns i avsaknaden av bostäder, och framförallt prisvärda bostäder även för de med mycket lite, eller inga medel. Med det sagt så finns det inte någon motsättning som blir tydlig i att det finns flera alternativa arbetsmodeller för det sociala arbetet mot hemlöshet, snarare det motsatta. Den enda egentliga risken med flertalet arbetsmetoder är att det riskerar att bli förvirrande för klienterna och kan skapa en känsla av att det offentliga inte behandlar alla medborgare på lika villkor, vilket kan vara ett problem då en sådan föreställning kan bidra till en känsla av uteslutande.
En annan slutsats är att det krävs, för att kunna utveckla det sociala arbetet, ett mycket mer omfattande kunskapsunderlag i form av bland annat forskning kring nationella och kommunala arbetsmetoder kring arbetet mot hemlöshet och utvärderingar av de arbetsmodeller och insatser som existerar idag. Det krävs även att teori och praktik knyts samman genom ett större utbyte än vad som förs idag.
Det stora problemet som är ständigt återkommande är dock resursfrågan; överbelastade socialsekreterare som uppmanas vara hårdare i sina bedömningar och som inte ens hinner träffa sina klienter, undermåliga boendelösningar för de hemlösa, avsaknaden av billiga bostäder etc. Budgetkrav och besparingar som i förlängningen gör att utbildade socialarbetare inte får utrymme att utöva sin profession utan snarare reduceras till administrativa handläggare medför att en enorm samlad kompetens kastas bort. Här behöver politiker ta ett ansvar för att inte samhället segregeras ytterligare utifrån socioekonomiska positioner. För om inte socialtjänsten ens ges resurser för att arbeta effektivt med de relativt få (ca 40.000) hemlösa individerna i detta land, ser framtiden dyster ut för alla som lever på marginalen idag.
34
REFERENSER
Aspers, Patrik (2011), Etnografiska metoder: att förstå och förklara samtiden, Malmö: Liber Becker, Howard S (2006). Utanför: avvikandets sociologi. Lund: Arkiv förlag.
Beijer, Ulla (2007) Forskning om hemlösa i Sverige: en kunskapsöversikt. Stockholm: Forsknings- och utvecklingsenheten, Stockholms stadsledningskontor.
Berg, Bruce L (2004) Qualitative research methods: for the social sciences. Boston: Pearson Education, Inc.
Blid, Mats (2008) Ett folkhem för alla? – Kommunala insatser mot hemlöshet.
Doktorsavhandling, Fakulteten för Socialt Arbete, Mid Sweden University Östersund
Blumer, Herbert (1969) Symbolic Interactionism. Perspective and Method. Englewood Cliffs, NJ: Prentice Hall
Chapleau, Ann (2010) Voices from the Street: How Structural and Individual
Factors Influence Homelessness, Occupational Therapy in Mental Health, 26:4, 387-400 Goffman, Erving (2011). Stigma: den avvikandes roll och identitet. 3. uppl. Stockholm: Norstedt
Gullberg, Anders & Börjesson, Martin (2000) Att undersöka grupper i svaga positioner på bostadsmarknaden. Ur Runquist, Wedding & Swärd, Hans (red.) (200) Hemlöshet. En