Att motverka hemlöshet

ATT MOTVERKA HEMLÖSHET

SOCIALARBETARES ERFARENHETER AV TVÅ

OLIKA ARBETSMODELLER

ATT MOTVERKA HEMLÖSHET

SOCIALARBETARES ERFARENHETER AV TVÅ

OLIKA ARBETSMODELLER

KIM STÉEN

Stéen, K. Att motverka hemlöshet. Socialarbetares erfarenheter av två olika arbetsmodeller.

Examensarbete i socialt arbete 15/30 högskolepoäng. Malmö högskola: Fakulteten för hälsa

och samhälle, institutionen för socialt arbete, 2014.

Hemlösheten i Sverige ökar och problemet är som störst i storstadsregionerna. I Malmö är den vanligaste arbetsmodellen för att motverka hemlöshet den så kallade trappstegsmodellen, som syftar till att steg för steg träna hemlösa att klara av ett eget boende. Detta genomförs rent praktiskt genom att hemlösa placeras i och flyttas mellan olika tillfälliga boendelösningar som villkoras genom exempelvis krav på nykterhet eller deltagande i behandling. Ett nytt initiativ i arbetet mot hemlöshet har dock införts i staden, en modell som kallas Bostad först. I denna modell erbjuds hemlösa med en psykosocial problematik en permanent boendelösning utan krav på nykterhet eller behandling. I denna studie presenteras yrkesverksamma socialarbetares syn på de olika modellerna samt vilka för- och nackdelar dessa innebär för deras arbetssituationer. Resultaten visar att socialarbetarnas arbetssituationer skiljer sig väsentligt på flera punkter. En summerande slutsats är dock att socialarbetarna är eniga i fråga om att de inte anser att en metod behöver utesluta en annan.

Nyckelord: Arbetsmetoder, Bostad först, hemlöshet, malmö, socialarbetare,

TO COUNTERACT HOMELESSNESS

SOCIAL WORKERS EXPERIENCES FROM TWO

DIFFERENT WORK METHODS

KIM STÉEN

Stéen, K. To counteract homelessness. Social workers experiences from two different work methods. 15/30 högskolepoäng. Malmö University: Faculty of health and society, Department of social work, 2014

Homelessness in Sweden is increasing and the problem is mostly confined to the big city regions. In Malmoe the most common work model for counteracting homelessness is the so called staircase model, which step by step trains homeless people to be housing ready. Homeless people is placed in and moved about amongst different short sighted housing solutions with the conditions of for example sobriety or participation in treatment. A new initiative in the work against homelessness is however being introduced in the city, a model that goes by the name Housing first. According to this model, homeless people with psychosocial problems is offered a permanent housing solution without any conditions of sobriety or participation in treatment. I this study, the social workers views on the different models are presented, as well as the up and downsides these have on the workers work situations. The results show that the social workers work situations are substantially different. A summarizing conclusion is however that the social workers are unanimous in the belief that one method does not have to rule out another.

Keywords: Homelessness, Housing first, Malmoe, social workers, staircase model, working

INNEHÅLLSFÖRTÄCKNING

1. INLEDNING... 1

1.1 Syfte och frågeställningar ... 2

1.2 Begreppsdefinitioner ... 2 1.3 Avgränsning ... 3 2.METOD ... 4 2.1 Kvalitativ ansats ... 4 2.2 Forskningsetik... 5 2.3 Forskarrollen ... 5

2.4 Val av respondenter och avgränsningar ... 6

2.5 Övriga etiska överväganden ... 6

2.6 Tillvägagångssätt ... 6

3. TIDIGARE FORSKNING OCH UTGÅNGSPUNKTER ... 8

4. TEORETISKA UTGÅNGSPUNKTER ... 12

4.1 Socialpsykologi ... 12

4.1.1 Symbolisk interaktionism ... 12

4.1.2 Roller... 13

5. RESULTAT ... 15

5.1 Bostad först - våga testa och keep it simple ... 15

5.2 Trappstegsmodellen – ett viktigt utredningsverktyg ... 21

5.2.1 Utredning och service ... 21

5.2.2. Systemfel snarare än bristfällig modell ... 24

6. DISKUSSION ... 28 6.1 Kvalitet i relationerna ... 28 6.2 Rollernas betydelse ... 29 6.3 Stigmatisering ... 30 6.4 Evidensbaserad praktik? ... 32 7. SLUTSATSER ... 33 REFERENSER ... 34 BILAGOR ... 37

1

1. INLEDNING

Under det senaste decenniet har antalet hemlösa barn i Malmö femdubblats (Stigendal & Östergren 2013: 62). Barn som redan från början får förutsättningar som inte är värdiga det välfärdssamhälle vi anser oss vara. Barn som tvingas tigga för matpengar, som sover i källarutrymmen och i tält, eller om de får hjälp av det sociala blir placerade på slitna hotell tillsammans med missbrukare och kriminella. Barn som växer upp och i värsta fall cementerar sin position och blir vuxna hemlösa. Vuxna hemlösa som i värsta fall utvecklar psykisk och fysik ohälsa, missbruk och kriminalitet. Vuxna hemlösa som skaffar barn och riskerar att föra vidare utanförskapet ytterligare generationer. Det är ett allvarligt välfärdsproblem för både individen och samhället i stort, i fråga om allt från humanistiska värderingar till ekonomi. Hemlöshet är en fråga som sedan 1800-talet och framåt ständigt varit på tapeten i den svenska offentliga debatten (Sahlin 1992). Det är en brännande fråga i bland annat sociala, bostadspolitiska och välfärdspolitiska hänseenden, vilket även medför att definitionerna och arbetsmotederna för att motverka fenomenet är ständigt skiftande beroende på samhällelig kontext, politiska intressen etc. (Beijer 2007; Knutagård 2006; Sahlin 1992; Socialstyrelsen 2011a). Sedan 1993 har Socialstyrelsen med jämna mellanrum kartlagt hemlösheten i Sverige och sedan 2002 har Socialstyrelsen på uppdrag av regeringen att även utveckla arbetsmetoder för att motverka den rådande situationen för de människor som hamnar utanför den ordinarie bostadsmarknaden av olika anledningar (Socialstyrelsen 2011a).

Den rådande modellen för arbetet mot hemlöshet utgår idag främst utifrån en modell där den hemlöse individen i flertalet steg avancerar mot målet, som oftast definieras som ett förstahandskontrakt på en hyresrätt (Sahlin 2005). Vägen dit kan se olika ut beroende på den hemlöses individuella problembild och förutsättningar, men bygger i stora drag på att individen börjar sin resa i temporära boendelösningar med olika grad av kravbild och frihetsbegräsningar för att succesivt ta olika steg ”uppåt” mot en mer självständig och långvarig boendeform (a.a.). Denna modell benämns som trappstegsmodellen, på grund av symboliken i att från botten ta sig genom flera steg uppåt mot normaltillståndet.

I kontrast till trappstegsmodellen står en i Sverige relativt ny modell som benämns som Bostad först (efter engelskans Housing first1). Modellen erbjuder hemlösa med bakomliggande psykisk ohälsa och/eller missbruksproblematik en långsiktig boendelösning utan de traditionella kraven på exempelvis nykterhet eller deltagande i psykiatrisk behandling (Socialstyrelsen 2011a). Modellen kan skifta något i utförande beroende på huvudman, men är oftast uppbyggd så att den hemlöse erbjuds ett andrahandskontrakt med möjlighet till övertagande efter en bestämd tids skötsamhet, i form av denne betalar sin hyra i tid och sköter boendet på samma vis som är ålagt andra hyresgäster. Trots att det inte finns några krav på att delta i behandlingar eller ta emot några andra sociala insatser, pågår ett individuellt socialt motivationsarbete med den boende utifrån dennes behov (Socialstyrelsen 2011b).

Jag som genomför denna studie arbetar som socialsekreterare på en boendeenhet inom socialtjänstens individ- och familjeomsorg i Malmö stad. Som myndighetsperson är det mitt arbete att utreda mina klienters behov av boende, finna lämpliga boendelösningar och förbereda beslut i boendefrågor för individer och familjer. Inom den förvaltning jag företräder arbetar man främst enligt trappstegsmodellen utifrån den verksamhetsplan, de styrdokument, policys etc. man antagit. Detta ger mig en förstahandsinblick i hur boendetrappan fungerar och hur diskursen förs bland enhetschefer och medarbetare som arbetar enligt densamma. I

1

Ursprungsmodellen lanserades 1988 i Los Angeles, USA av den ideella organisationen PATH Beyond Shelter som en progressiv reaktion på en ökande hemlöshet.

2

mitt arbete ingår även regelbunden kontakt och samverkan med Bostad först-teamet, som är den enhet som på uppdrag av Malmö stad bedriver arbete enligt Bostad först-modellen i Malmö. Således har jag även erfarenhet av och tillgång till dessa medarbetares upplevelser av olika arbetssätt för att motverka hemlöshet.

Oavsett efter vilka riktlinjer man arbetar så är syften och mål desamma, men vägarna dit skiljer sig på flera punkter och säkerligen även så synpunkterna på de olika modellerna. Om man framförallt arbetar efter trappstegsmodellen i staden och anser att detta är ett framgångsrikt angreppssätt kan man fråga sig varför det anses finnas ett behov av att införa ytterligare strategier. Strategier som inte implementeras inom socialförvaltningarnas ordinarie verksamhet utan som istället är förlagda till projektliknande enheter utanför. Man kan även fråga sig om det råder en konkurrens om klienterna och anspråk på kunskapsmonopol eller liknande inom de skilda verksamheterna. Jag anser att arbetsmetoder framförallt inom det offentliga är intressanta att undersöka på grund utav att det i grund och botten trots allt handlar om vår gemensamma välfärd och gemensamma samhälls- struktur och funktion. Det kan säkert kännas främmande för flertalet att engagera sig i sociala frågor som hemlöshet, som ofta ligger långt ifrån gemene mans vardag, men det är en fråga som berör oss alla av den enkla anledningen att vi har valt att leva och verka i detta samhälle och därmed har ett socialt- och ekonomiskt ansvar gentemot varandra.

1.1 Syfte och frågeställningar

Mitt syfte med denna studie är att undersöka hur yrkesverksamma socialarbetare upplever att arbetet mot hemlöshet, utifrån trappstegsmodellen samt Bostad först-modellen, är framgångsrikt och främst tillfredställande utifrån de givna premisser som finns. Dvs. hur de respektive modellerna motsvarar det uppdrag man har antagit. Jag vill även undersöka hur de upplever sina respektive arbetssituationer. Min ambition är således inte att genomföra någon utvärdering eller att statistiskt säkerställa några resultat utifrån de nämnda modellerna, utan snarare att få socialarbetarna unika upplevelser av för- och nackdelar med olika arbetsmetoder och försöka dra analytiska slutsatser av dessa.

De centrala frågeställningarna för studien är:

 Vilka för- och nackdelar finns, enligt socialarbetarna, med de respektive arbetsmodellerna?

 Hur uppfattar socialarbetarna att modellerna påverkar deras arbetssituation och situationen för deras klienter?

 Anser socialarbetarna att deras arbetssätt är tillfredställande i relation till det uppdrag man antagit?

1.2 Begreppsdefinitioner

Som jag i denna studie kommer visa är det ytterst problematiskt att definiera ett begrepp som hemlöshet, då det inte finns någon tydlig samstämmig definition eller operationalisering av begreppet (Gullberg & Börjesson 2000; Sahlin 1992). Det är i min mening inte heller intressant att försöka göra denna definition, utifrån studiens syfte och frågeställningar. Den definition som ligger närmst får trots detta vara den breda definition som Socialstyrelsen för närvarande använder sig av. Denna innefattar fyra olika situationer som en människa kan befinna sig i för att räknas som hemlös; 1. Akut hemlöshet, 2. Institutionsvistelse och kategoriboende, 3. Långsiktiga boendelösningar och 4. Eget ordnat kortsiktigt boende

3

(Socialstyrelsen 2011a). Eftersom kommunalt socialt arbete omfattar alla som befinner i alla dessa fyra situationer blir det onödigt att ägna definitionsfrågan någon större uppmärksamhet i denna studie.

Då jag i studien skriver om hemlösa personer gör jag det utifrån de professionellas synvinkel, vilket gör att dessa hemlösa beskrivs som klienter och brukare. Det finns inget ett begrepp som används av de professionella, varför jag skiftar mellan de olika benämningarna något.

Trappstegsmodellen eller Boendetrappan som den även kallas är de begrepp jag använder för

att beskriva det arbete som bedrivs vid socialförvaltningarna i Malmö. Detta är den vanligaste modellen för att arbeta mot hemlöshet i Sverige och ett begrepp som används av Socialstyrelsen (Socialstyrelsen 2009).

Bostad först är något svårt att definiera då det finns flertalet varianter av modellen, både

nationellt och lokalt skiftande (Knutagård & Kristiansen 2013). Bostad först är idag i Sverige därför inte att se som en enhetlig modell utan snarare ett antal riktlinjer som utgår från en ursprunglig modell. I denna studie presenteras Malmö stads egen lokala variant av Bostad först.

1.3 Avgränsning

Då jag bor, studerar och är yrkesverksam i Malmö är det situationen i Malmö jag vill undersöka. Jag har därför avgränsat mig till att intervjua socialarbetare som är verksamma i Malmö samt framför allt läst verksamhetsbeskrivningar, rapporter, utvärderingar och statistik som rör staden.

4

2.METOD

Följande avsnitt presenterar metodologisk ansats och motiveringar, förklaring av val av respondenter samt källkritiska- och etiska överväganden. Jag har för denna studie valt att genomföra semi-strukturerade djupintervjuer med socialarbetare som arbetar eller arbetat på olika sätt med hemlöshet. Metodvalet i denna studie är baserat på dels tidsaspekter, dels på det faktum att jag framför allt är intresserad mina respondenters upplevelser av rådande situationer samt deras egna tolkningar av verkligheten. Hårda fakta och statistik är inte intressant för denna studie.

2.1 Kvalitativ ansats

Då min ambition med studien är att undersöka professionella individers upplevelser och attityder inför det arbete de utför, snarare än att mäta resultat eller fokusera på vad som verkligen görs, anser jag att en kvalitativ ansats lämpar sig bäst. En kvalitativ ansats kan beskrivas som strävan att genom analys förstå hur människor upplever sig själva eller sina handlingar i den situation de befinner sig (Berg 2004; Lundahl & Skärvad 2009).

Råmaterialet i studier med kvalitativ ansats är i huvudsak de uttryck som mänskligt beteende tar sig, så som tankar, uttalanden och handlingar (Lundahl & Skärvad, 2009). Detta anser jag mig bäst kunna fånga med hjälp av semistrukturerade djupintervjuer, vilket innebär att jag på förhand formulerar frågor och till viss del bestämmer ordningsföljd på dessa (Aspers 2011). Fördelen med semi-standardiserade intervjuer är att det ger informanterna möjlighet att själva utveckla sina svar i form av personliga föreställningar och upplevelser, men tillåter forskaren att i viss utsträckning styra upp intervjun och se till att informationsbehovet för intervjun täcks så att denne får syftet med intervjun uppfyllt (a.a.). Mina intervjuer spelas in för att sedan transkriberas i sin helhet. Under intervjuerna antecknar jag även egna reflektioner kring det som framkommer för att senare kunna använda detta i min analys. Jag försöker kategorisera materialet utifrån de frågor jag ställt men försöker även att hitta meningsfulla mönster i annat som framkommer under de olika intervjuerna. Då detta är gjort och en helhetsbild framtagen, återstår arbetet med att hitta empiri som bäst går att applicera på mina frågeställningar (Rosengren & Arvidsson 2002).

En viktig aspekt att ta hänsyn till är att kategoriseringarna inte blir för riktade, fritt tolkade eller subjektiva utifrån min utgångspunkt i arbetet. Det är respondenternas svar som ska framkomma. Genom analysen vill jag försöka skapa mig en förståelse utifrån de berörda personernas perspektiv, eftersom jag anser att det är de professionella utövarna som innehar den mest tillförlitliga förstahandinformationen om arbetsmetoderna de praktiserar. För att kunna förstå människors livsvärld är det också väsentligt att ta hänsyn till den sociala miljö dessa rör sig i, då detta påverkar deras perspektiv att se på sig själva som individer, men också som yrkesutövare. I denna studie är det därför intressant att undersöka respondenternas respektive arbetsplatser och hur dessa påverkar, med andra ord undersöka om det finns en skillnad att ha sin arbetsplats på en stor socialförvaltning som man delar med andra enheter inom social myndighetsutövning mot att ha den på ett mindre kontor där man delar lokaler med andra verksamheter. Med anledning av denna utgångspunkt var det viktigt att utföra intervjuerna i de lokaler respondenterna arbetar.

Kvalitativ ansats är ett väldigt vitt begrepp, men kan ändå i grova drag delas in i två olika utformningssätt där jag valt det sätt som benämnts som analytisk induktion (Lundahl & Skärvad, 2009). Analytisk induktion kan förenklat förklaras i sex olika steg, vilka jag haft som riktlinjer under arbetet:

• Jag har formulerat och utförts en avgränsning av en frågeställning, dvs. en definition av vilka jag är intresserad av studera och vad jag vill studera.

5

• Jag har utgått från de frågeställningar som ställts i början av arbetet och jag har i största möjliga utsträckning utan förutfattade meningar försökt besvara dem. • Jag har letat upp och valt ut relevanta och tillförlitliga informationskällor i form av vetenskapliga texter och artiklar.

• Jag har valt ut informanter som kan tänkas bidra med relevant kunskap för arbetet samt som kan knytas till frågeställningarna.

• Jag har fortsatt att successivt samla in data så vidare kunskap och information kan ackumuleras och skräddarsys efter de tidigare frågeställningarna.

•Jag har analyserat insamlad data genom kodning och därefter tolkning.

(Lundahl & Skärvad, 2009).

2.2 Forskningsetik

Respekt för den personliga integriteten är ett krav vid studier med informanter. Det informationskrav man som forskare har innebär att studieobjekten/informanterna skall, på ett begripligt sätt, få information om syftet med studien samt varför och hur informanterna nyttjas (Olsson & Sörensen 2007; Vetenskapsrådet 2002). Vidare skall varje deltagare i studien ge sitt samtycke till medverkan samt ges möjligheten att ta ställning till huruvida medverkan skall vara konfidentiell eller ej (a.a.). I min initiala kontakt med Bostad först-teamet beskrev jag på ett utförligt sätt vad min studie behandlar samt varför jag vill intervjua dem. Vid själva intervjun delgav jag dem med ytterligare information om studiens tänkta innehåll och ambition. Jag förhörde mig om deras inställning till att jag spelade in vårt samtal, vilket de medgav till. Jag frågade även om huruvida de önskade vara anonyma, vilket de inte såg något behov av.

En informant från socialtjänsten var initialt tveksam till att medverka. Hon fick då ett utkast för intervjustrukturen och en försäkran om att informationen hon gav ej var tänkt att användas med en alltför kritisk utgångspunkt, varpå hon accepterade. Hon önskade dock vara anonym, vilket jag förklarade inte var några problem. Den andra informanten, även hon representant för socialtjänsten, tänkte till en början ställa upp under sitt eget namn. I samband med att jag informerade om att hon hade möjligheten att vara anonym fick hon veta att hennes kollega valt det alternativet, varpå hon ändrade sig och önskade även hon vara anonym.

2.3 Forskarrollen

I en studie med informanter är det i högsta grad relevant att reflektera över sin egen roll som forskare och hur de egna föreställningarna kan påverka både förfarandet och slutprodukten. En ambition kan vara att medverka till en så objektiv studie som möjligt, trots att en sådan ansats kan anses omöjlig i en icke-formaliserad, icke-standardiserad studie som den kvalitativa intervjun utgör (Robsson 2011). Dock är inte heller ambitionen i denna studie att presentera en rent objektiv bild av den studerade situationen, utan snarare att fånga innebörden av informanternas åsikter och tolka uttrycken utifrån min data.

En faktor såsom förutfattade meningar angående informanten kan alltid sätta ramarna för intervjun, oavsett om dessa förutfattade meningar är medvetna eller ej (Berg 2004). Även blotta närvaron av intervjuaren och medvetenheten om att informantens yttrande skalla användas i ett studiesyfte riskerar att förvanskliga beteenden och kommentarer, både å informantens sida och forskarens (Lundahl & Skärvad 1992). Det faktum att de informanter jag använt mig av är mina egna kollegor och samarbetspartners i mitt vardagliga arbete gör även att det finns en risk för särskild aktsamhet eller eftertänksamhet i den information jag

6

får. Det finns även en risk att jag, eftersom studiens tema är något jag som forskare är väldigt intresserade av inte minst då det i viss mån är min egen verklighet jag undersöker, lägger egna åsikter och värderingar i de frågor jag studerar. Det är dock min ambition att hålla mig så opartisk som möjligt och låta tidigare forskning samt informanternas utsagor tala för sig själv.

2.4 Val av respondenter och avgränsningar

Mitt val av respondenter grundar sig på vissa förkunskaper om studiens frågeställningar och kommunala insatser för att motverka hemlöshet. Eftersom jag själv är yrkesverksam inom området använder jag mig av ett bekvämlighetsval, vilket innebär att jag baserar mitt val av respondenter på att dessa är möjliga för mig att på ett enkelt sätt kontakta och tillfråga (Rosengren & Arvidsson 2002). Från början var tanken att jag ville undersöka det traditionella sociala arbetet som trappstegsmodellen utgör gentemot det mer progressiva som Bostad först modellen utgör utifrån både de professionella utövarnas position samt ur ett brukarperspektiv (genom intervjuer av hemlösa som mottagit insatser utifrån de olika modellerna). Detta hade mest troligt gett en mer nyanserad bild och möjliggjort en djupare analys, men jag insåg att det hade blivit ett alltför omfattande arbete att finna och intervjua alla de olika respondenterna och sedan analysera datan. Hemlösa människor är som Gullberg & Börjesson (2000: 284) beskriver dem: ”notoriskt svårfångade”. Även den geografiska aspekten är viktig vid val av respondenter (Robson 2010). Eftersom min ambition är att undersöka arbetsmetoder mot hemlöshet i Malmö är det viktigt mina respondenter är verksamma i staden.

2.5 Övriga etiska överväganden

Som tidigare nämnt skulle det vara ett alltför tidskrävande arbete att tillägga ett brukarperspektiv på min studie. Det finns även ett etisk problem med detta, då jag själv arbetar med detta klientel och på så vis har dels sekretess att ta hänsyn till, dels hade detta kunnat komplicera min professionella hållning i relationen professionell – klient. Jag har tänkt både en och två gånger på att ämnet jag behandlar kan anses något besvärande för mig på grund utav min professionella roll som socialarbetare på en myndighet, där jag är ålagd att utföra ett arbete enligt särskilda bestämmelser. Det finns en viss risk för att jag i min analys är partisk på ett eller annat håll på grund av exempelvis rädsla för att kritisera min arbetsgivare eller för att jag försvarar min yrkesroll för hängivet. För att motverka detta måste jag göra mitt yttersta för att så neutralt som möjligt genomföra denna studie så att tillförlitligheten och trovärdigheten säkras.

2.6 Tillvägagångssätt

Då jag cyklade till intervjun med Bostad först-teamet visste jag inte vad jag hade att vänta mig. Då jag tidigare träffat åtminstone en av dessa personer tidigare, då i en professionell situation, funderade jag på om och hur våra vanliga roller kunde påverka intervjun och resultatet. Innan vi började själva intervjun delgav jag teamet mina funderingar, varpå Göran som jag tidigare träffat sa att det inte var någon fara, han talade gärna om verksamheten helt omaskerat inför vem som helst. I huset där Bostad först har sitt kontor satt fem män och en kvinna och fikade och pratade om musik, jag kände igen en av dem som en tidigare klient. Där satt även ett par personer vid var sin dator i en liten öppen datorsal, jag kunde urskönja hur en av dem, en äldre man i 70-årsåldern, spelade candy crush saga.

Jag satte mig ner i ett samtalsrum med teamet. Intervjun bandades med min iphone, vilket ingen av de två respondenterna hade några invändningar mot. De resonerade något skämtsamt att i dagens moderna samhälle där alla har smarta telefoner i fickan så är det ändå svårt med integritet som det är. Jag följde min intervjuguide relativt strikt, med undantag för följdfrågor och uppmaningar att fördjupa vissa svar. Datainsamlingen tog drygt en timmes

7

tid och jag kände att jag fått det material jag förväntat mig under denna tid. Samma kväll satte jag mig och transkriberade materialet i sin helhet med hjälp av transkriberingsprogrammet oTranscribe (http://otranscribe.com/). En reflektion jag gjorde under tiden då jag transkriberade var att en av intervjuns två deltagare ganska tydligt var den som pratade mest, något jag inte uppmärksammat under själva intervjun. Då materialet transkriberats kategoriserade jag svaren genom att numrera mina ställda frågor och matcha svaren till dessa nummer. Detta gav mig 18 kategorier.

De två andra intervjuerna jag genomförde, med socialsekreterare, gjordes på två av Malmös socialförvaltningar, platser jag är väl förtrogen med. Känslan man får av dessa platser är mer av myndighetskaraktär. Folk studerar en på ett mer ingående sätt när man går förbi och det finns en professionalism, eller stelhet om man vill, som sitter i väggarna. I receptionen på den första socialförvaltningen stod en man och pratade högljutt om hur sjukt det var att han inte fått sina pengar medan en annan man såg ut att sova med huvudet nerböjt intill ena väggen. Socialsekreteraren Karin kom och tog emot mig i receptionen och vi satte oss på hennes kontor. Karin hade krävt viss övertalning för sin medverkan, men visade sig ändå inte hålla igen med innehållet i sina svar då vi startade. Inte heller Karin hade några invändningar angående att jag spelade in vårt samtal, hon resonerade att så länge det hjälpte mig så var det ok. Jag följde intervjuguiden (en något bearbetad version av den med Bostad först-teamet) med undantag av ett par frågor som inte kändes relevanta. Intervjun med Karin tog drygt 45 minuter. Efteråt tyckte hon att det kändes lite överväldigande och hon uttryckte att det var spännande att hon fått tänka till lite extra då frågorna var bra formulerade. Jag transkriberade Karins intervju på samma vis som med den föregående samt utgick från samma kategorier som för den föregående med Bostad först.

Förvaltningen där socialsekreteraren Ulrika arbetar är uppbyggd på ungefär samma vis som Karins, om något lite mindre lokaler. Det satt endast en person i receptionens väntrum och ljudnivån var minimal bortsett från trafiken utanför. Ulrika mötte mig i receptionen och vi satte oss på hennes rum som hon vanligtvis delar med en annan socialsekreterare. Vi talade lite kring studiens utformning och syfte och Ulrika uttryckte entusiasm över att få medverka. Hon tänkte först göra intervjun i sitt eget namn, men eftersom den andra socialsekreteraren (Karin) valt att vara anonym, tänkte Ulrika om. Hon sa att det kanske var: ”lika bra så man inte säger fel saker [sic]”. Att intervjun bandades utgjorde inga problem alls för henne dock. Jag följde här samma intervjuguide som den för intervjun med Karin och denna gång tog intervjun ca. en timme att genomföra. Ulrika tyckte efteråt att intervjun fått henne att tänka till lite extra om sitt arbete och uttryckte att hon alltid är positiv till undersökningar om socialtjänstens arbete. Även denna intervju transkriberades och kategoriserades på samma vis som de föregående två.

Utifrån kategoriseringarna började jag sedan sammanställa resultatet i skrift. Jag började med mina data från Bostad först-intervjun då denna var det mest omfattande i fråga om kvantitet. Utifrån det nedskrivna resultatet från denna intervju försökte jag sedan matcha de övriga två intervjuerna för att få en så tydlig stringens som möjligt i presentationen.

8

3. TIDIGARE FORSKNING OCH UTGÅNGSPUNKTER

En diskussion om hemlöshet kan ha en mängd olika utgångspunkter. Man kan exempelvis försöka förklara och definiera själva begreppet i sig och identifiera olika typer av hemlöshet utifrån givna premisser. Detta är en ständigt återkommande utgångspunkt i rapporter och kartläggningar (se t.ex: Hammar 2013; NCH 2007; Sahlin 1992; Socialstyrelsen 2006, 2011a) som visserligen kan hävdas vara nödvändig, men som även ständigt skiftar beroende på vem som är beställare (Sahlin 1992). Det finns med andra ord ingen tydlig samstämmig definition eller operationalisering av begreppet hemlöshet, vilket gör att rapporter som ovan nämnda är problematiska att ställa mot varandra (Gullberg & Börjesson 2000). Eftersom det ofta ligger politiska motiv bakom kartläggningar är det därför även viktigt att se till en bredare kontext och vara extra källkritisk då man analyserar dessa. Med det anfört kommer begreppet hemlöshet i denna studie utgå från Socialstyrelsens breda definition av hemlöshet (www1) eftersom myndigheten utfärdar juridiskt bindande alternativt vägledande föreskrifter om hur kommunernas socialtjänst skall bedrivas, vilket är mitt intresse.

Man kan även diskutera fenomenets ursprung genom olika förklaringsmodeller och kategorisera orsaker till den rådande situationen utifrån dessa. I de flesta studier med denna ansats ligger fokus på strukturell kontra social hemlöshet (Beijer 2007; Blid 2008; Chapleau 2010; Maine 1998). Även utifrån dessa två utgångspunkter råder stora skillnader i definitioner och perspektiv och åsikterna går isär i frågan om vilken av kategorierna som är den störst bidragande faktorn för hemlösheten (Knutagård 2006; Maine 1998; Parsell & Parsell 2012). Det råder dock en relativ samstämmighet i att den position som hemlöshet utgör ofta kan förklaras som en komplext sammansatt problematik där både individuella och strukturella faktorer kan spela in (Socialstyrelsen 2011a; Knutagård 2006, 2009). Ej att förglömma är även att den hemlösa befolkningen är en väldigt heterogen grupp som var och en har sin egen historia och sina egna behov (Knutagård 2009; Socialstyrelsen 2010; Swärd 2000). Det är inte denna studies syfte att förklara uppkomsten av hemlöshet eller kartlägga de olika kategorierna som nämnts, det är ett för omfattande arbete för en studie av detta slag. Det är även för omfattande att utgå från och förhålla sig till alla de individuella orsaker som hemlösheten kan ha. Nedan nämns därför kortfattat förklaringar av själva begreppen social- och strukturell hemlöshet, varpå resten av studien enbart kommer använda dessa två kategorier utan djupare analys av själva begreppens innebörd.

Den strukturella hemlösheten kan förklaras som ett resultat av samhällsstrukturella hinder att etablera sig och/eller behålla sin position på den ordinarie bostadsmarknaden, såsom bostadsbrist eller ekonomiska svårigheter. Gruppen strukturellt hemlösa står även i stor utsträckning utanför arbetsmarknaden (Maine 1998; Ringheim 1993; Socialstyrelsen 2011a) och i Sverige har endast tio procent av dess medlemmar inkomst i form av lönearbete (Socialstyrelsen 2011a). I den strukturella förklaringsmodellen betonas även att hemlösheten i stor utsträckning är att se som ett bostadspolitiskt problem (Knutagård 2009; Socialstyrelsen 2011a). Det kan förklaras med att det byggs för få hyreslägenheter i förhållande till vår förändrade demografi. Det i kombination med att hyresvärdarna ställer för höga krav gentemot potentiella hyresgäster, på exempelvis inkomst och skuldfrihet, leder till att systemfel uppstår i form av att framför allt ungdomar och utrikesfödda stängs ute från bostadsmarknaden på grund utav ekonomiska skäl (Boverket 2010; Socialstyrelsen 2006, 2011a). Stereotypen av den hemlöse människan är traditionellt och fortfarande den av en trasig själ med missbruksproblematik, psykisk sjukdom och kriminell livsstil - en medelålders man som inte klarar av ett självständigt boende och som kräver sociala insatser framför en bostad (Blid 2008; Knutagård 2006; Sahlin 1996). Och även om man idag i större

9

utsträckning ser till strukturella faktorer än för tio år sedan (Socialstyrelsen 2011a), är det utifrån den sociala utgångspunkten den mesta forskning kring hemlöshet bedrivs (Beijer 2007). Trots detta visar forskning att den strukturellt betingade hemlösheten idag är markant större än den socialt betingade (Hammar 2013; Socialstyrelsen 2011a). Om man ser till situationen i Malmö är detta väldigt tydligt, och i en del stadsdelar uppgår den strukturellt hemlösa gruppen till över 70 % av den totala hemlösheten (Hammar 2013; Välfärdsredovisning för Malmö 2013).

Den socialt betingade hemlösheten kan förklaras utifrån ett mer individuellt perspektiv. Perspektivet utgår från att den hemlöse individen befinner sig i sin situation på grund utav, eller som följd av individuella sociala problem så som missbruk, psykisk sjukdom eller andra asociala beteenden som hindrar individen från att befinna sig på den reguljära bostadsmarknaden (Blid 2008; Knutagård 2006; Sahlin 1992, 1996). Historiskt sätt har individuella faktorer varit den rådande förklaringsmodellen då man talat om hemlöshet (Neale 1997; Parsell & Parsell 2012; Socialstyrelsen 2011a). Man har stämplat hemlösa som avvikare som antingen förtjänar sin situation eller har valt den själv (Neale 1997; Parsell & Parsell 2012; Swärd 2000). Genom att luta sig mot denna föreställning har man därigenom kunnat satsa minimala resurser från samhällets sida för att hjälpa dessa utslagna människor och avsäga sig det yttersta ansvaret för situationen (Neal 1997; Swärd 2000). Socialstyrelsen (2011a) slår fast att man i Sverige idag har nått en viss konsensus om att det är ett mer komplext problem och en kombination av individuella och strukturella faktorer som bidrar till situationen. Ledande forskare, som Swärd (2000:70–71), menar att utgångspunkten individperspektivet utgör inte bara mest ofta är felaktig, utan att det även kan vara rent skadligt för att analysera problemet då det riskerar att cementera missvisande föreställningar och påverka angreppsätten. Med detta sagt så måste det ändå poängteras att många hemlösa faktiskt har missbruks- och beroendeproblematik, särskilt de som är akut hemlösa eller som lever på intuitioner och i kategoriboenden (Socialstyrelsen 2011a). Om detta är en effekt av eller en orsak till den uppstådda situationen lämnar jag därhän, då det är en för stor fråga att undersöka i denna studie.

En annan utgångspunkt är hur man kan motverka hemlösheten, dvs. ett mer lösningsfokuserat sätt att se på saken och det är denna utgångspunkt jag huvudsakligen förhåller mig till i denna studie. Eftersom man idag ser på hemlöshet som ett socialt problem och det offentliga på olika vis är ålagt att arbeta med detta, är det huvudsakliga praktiska arbetet mot hemlöshet förlagt på kommunernas socialtjänst.

Den vanligaste modellen för hur kommunerna arbetar mot hemlöshet är den så kallade trappstegsmodellen (Socialstyrelsen 2010) och utgör min ena utgångspunkt i denna studie. Denna modell förespråkar behandling och/eller social träning som primär åtgärd för att möjliggöra ett eget boende och utgår från premisserna att en människa för att kunna upprätta ett kvarvarande eget boende först måste få behandling för sitt missbruk och/eller psykiska ohälsa, eller helt enkelt ges träning i hur man hanterar sin egen boendesituation (Padget et al. 2006; Padget et al. 2009; Sahlin 2005). Modellen kan ha vissa lokala skillnader i fråga om till exempel hur många alternativa boende som finns etc. samt hur stort inslag av vård som erbjuds eller krävs (Blid 2008). Boendetrappan är även att se som individuell då en hemlös, utifrån dennes behov, kan starta på olika positioner/steg i trappan (Socialstyrelsen 2010). Modellens grund är dock att en hemlös genom trappan ska ”tränas” i att klara ett eget boende och succesivt belönas för sin följdsamhet och sitt arbete mot detta (Sahlin 2005). Boendeformer där hemlösa bor kollektivt i särskilda kategoriboenden där det finns personal är vanliga enligt trappstegmodellen (Socialstyrelsen 2010).

10

__Eget boende/ förstahandskontrakt

__│Övergångslägenhet/andrahandskontrakt – Ofta med viss tillsyn __│Träningslägenhet – Ofta mindre kollektiv

__│Kategoribostad – Ofta kollektiv boendeform med personal och stöd │Härbärge/Hotell

Figur 1. Ett exempel på hur en boendetrappa kan vara organiserad.

Vandringen i trappan syftar alltså till att erbjuda klienten en ”normaliseringsprocess” där denne i slutändan anses klara av sin självständighet i ett ”normalt” boendealternativ, som lägenhet med förstahandskontraktet definieras som. För att detta ska kunna uppnås krävs som regel att klienten är drogfri och har sysselsättning av något slag (Runquist 2011).

Det finns idag omfattande kritik mot trappstegsmodellen i Sverige (Blid 2008). Sahlin (2005:118) menar att trappstegsmodellen befäster bilden av att det är individens tillkortakommanden som resulterar i dennes hemlöshet, snarare än att se på situationen som den komplexa summa av flertalet faktorer som exempelvis Socialstyrelsen (2011a) fastslagit är ett faktum. Även andra ledande forskare inom området är starkt kritiska till modellen; bland dessa syns Marcus Knutagård, regeringens hemlöshetssamordnare som i boken Skälens

fångar (2009) menar att trappans kategoriboenden inte i första hand handlar om att motverka

hemlösheten på lång sikt utan snarare är att se som ekonomiskt billigare alternativ än hotellvistelser och liknande.

En annan modell som vunnit mark i Sverige de senaste åren, och som utgör min andra utgångspunkt i denna studie, är Bostad först. Bostad först finns idag i flera svenska kommuner som alternativ till boendetrapporna. Det finns dock ingen enhetlig svensk Bostad först-modell utan arbetet bedrivs med lite olika lokala varianter som delar en grundsyn i lösningen med hemlöshet, dvs. att det som först behövs är en bostad (Knutagård & Kristiansen 2013). Det är alltså som namnet antyder bostaden som är det primära enligt denna modell och det finns få krav förenade med att erhålla en bostad. Ofta är det erbjudna boendet i regel dock inte ett förstahandskontrakt initialt. Precis som i boendetrappan föregår en viss tids skötsamhet för att klienten ska erbjudas ett övertagande av kontraktet, men med skillnaden att det endast rör sig om ett steg; från övergångslägenhet till övertagande av kontraktet2. Den andra väsentliga skillnaden är att det inte finns krav på nykterhet eller övrig behandling, sådana eventuella alternativ är helt separerade från boendet och sker, genom motivationsarbete, på eget initiativ av klienten (Blid 2008). Grunden i Bostad först utgår också från en normaliseringsprocess av klienten, men sätter tron till att det egna normala boendet och interaktionen med ”normala” grannar skapar större förutsättningar för sådant förändringsarbete (a.a.), varför är det viktigt att de lägenheter som erbjuds klienterna ligger i vanliga bostadsområden. Kraven som riktas mot klienten är samma krav som resten av Sveriges befolkning har att rätta sig efter vid boende i hyreslägenhet, dvs. att betala sin hyra i tid, sköta om sin lägenhet och att inte störa sina grannar. Samtidigt pågår dock parallellt ett omfattande psykosocialt stöttningsarbete och motivationsarbete för att klienterna, trots att de erhållit bostad, ska kunna få hjälp med sociala problem i övrigt (Socialstyrelsen 2011b). Eftersom Bostad först är ett så pass nytt initiativ finns det därmed inte heller några omfattande utvärderingar av arbetsmodellen från Sverige. Det finns en utvärdering som gjorts som har visat på ett lyckat kvarboende för omkring 80 procent av deltagarna i ett av de svenska Bostad först-initiativen (Knutagård & Kristiansen 2013). Liknande siffror visar forskning om Bostad

11

först från USA, där modellen praktiserats och studerats något längre (Pleace 2012). Resultat från europeiska länder som arbetar med Bostad först-modellen, däribland: Finland, Norge, Tyskland och Frankrike visar även dessa på positiva resultat (a.a.).

Det finns sammantaget i Sverige väldigt lite forskning kring de insatser som kommunerna använder sig av i sitt arbete mot hemlöshet, både gällande utformning och resultat (Blid 2008; Socialstyrelsen 2009). Socialstyrelsen (2009: 13) konstaterar att ”det funnits en alltför svag relation mellan kunskapsbildning och praktik när det gäller insatserna mot hemlöshet”. Det är därför väldigt problematiskt att försöka dra några slutsatser om modellernas för- respektive nackdelar utifrån det underlag som finns. För att göra detta måste man dessutom även precisera vilka mål man talar om och hur dessa prioriteras, huruvida det viktigaste är att alla har tak över huvudet eller om det viktigaste är ett drogfritt ”normalt” liv för alla, till exempel. Även om det alltså inte finns någon effektutvärdering utav vare sig trappstegsmodellen eller Bostad först kan man dra vissa slutsatser från studier, framförallt amerikanska, om boendelösningar för hemlösa (Socialstyrelsen 2009). En sådan är att en så permanent lösning som möjligt är att föredra, då stabilitet har visat sig vara viktigt för såväl normaliseringsprocessens gång som för effekten av vård och behandling av olika slag (a.a.). Forskningen talar för att Bostad först kan vara ett lovande alternativ till boendetrapporna, men det innebär för den skull inte att trappstegsmodellen avfärdas. Om vård- och stödinsatser på ett adekvat sätt kopplas till boendetrappan kan denna modell mycket väl fylla sin funktion, dock behövs det ytterligare forskning utifrån svenska förhållanden för att kunna dra några klara slutsatser kring detta (a.a.).

Denna studie kan förhoppningsvis ge svar på hur professionella ur olika perspektiv ser på det arbete de utför, vilket även det som är syftet, snarare än att förorda endera av de två modeller som fokus ligger på.

12

4. TEORETISKA UTGÅNGSPUNKTER

I följande avsnitt redogörs för de teoretiska utgångspunkter som studien byggs kring och de perspektiv som insamlad empiri kopplas till.

4.1 Socialpsykologi

Socialpsykologin beskrivs ofta i termer av att vara vag och möjlig att förklara på olika sätt beroende på vilken disciplin man utgår från, den sociologiska eller den psykologiska (Johansson 1996; Nilsson 1996). Mycket kort kan man dock beskriva den som en förklaringsmodell för hur samspelet mellan individuella och yttre samhälleliga sociala processer påverkar varandra, och därmed är en viktig del i både psykologiska och sociologiska studier (a.a.). Samhället samt olika strukturer, normer, värderingar etc. inom det genomgår en ständig förändringsprocess och människans påverkan samt tolkning av processerna kan sägas vara det som sätter ramarna för det mänskliga beteendet, i handling och i ord (Berg 2004). Eftersom jag undersöker handling och tanke i en professionell kontext, det sociala arbetet, är det intressant att undersöka hur de professionella utövarna tolkar sina arbetsuppgifter och sin arbetssituation och om dessa tolkningar stämmer överens med hur de uppfattar sin roll i kontexten. Gunella Westlander (1993) skriver att man med fördel kan använda sig av socialpsykologi då man undersöker förhållanden i en arbetssituation då det: ”I realiteten är det sociala samspelet och de sociala relationerna mestadels inbäddade i insatser och uppgifter som skall utföras” (Westlander 1993: 13).

4.1.1 Symbolisk interaktionism

Symbolisk interaktionism är närliggande socialpsykologin och är en viktig del i den sociologiska kvalitativa forskningstraditionen (Hughes & Månsson 1988; Johansson 1996). Termen myntades första gången 1937 av Herbert Blumer (1900-1987) som har formulerat sin egen definition av termen, men som i sin tur främst ger George Herbert Mead (1863-1931) äran för att ha lagt grunden till tankemodellen (Blumer 1969: 1). En utgångspunkt i symbolisk interaktionism är att det mänskliga beteendet, framför allt i sociala relationer, både styrs av och samtidigt styr den sociala verkligheten (Blumer 1969; Hughes & Månsson 1988). Verkligheten är således inte en konstant utan ett resultat av mänskliga uttryck och tolkningar som hela tiden förändras. Individen måste vara medveten, inte bara om sitt eget utan även, om andra människor sociala liv i form av verbala yttringar, gester, värderingar etc. För att kunna fungera i ett samhälle. Den symboliska aspekten kan förklaras i att två eller fler människor delar en förståelse för sådana uttryck (Hughes & Månsson 1988). Den interaktionistiska aspekten kan förklaras i att vi enligt detta tankesätt är beroende av varandra som människor för att kunna konstruera, utveckla och verka i vår sociala verklighet, genom ständig social interaktion.

Den symboliska interaktionismen utgår med andra ord från relationer, och försöker finna mening i hur dessa påverkar människan. Relationer existerar och uppstår i alla tillfällen då ett mellanmänskligt möte äger rum. De utvecklas ständigt utifrån vad som förmedlas i dessa möten och trots att människan enligt detta synsätt ständigt strävar efter samförstånd och samording (Hughes & Månsson 1988), kan det även skära sig om detta inte uppnås. I arbetslivet, och framför allt i människobehandlande yrken, är relationer en mycket central del. Oavsett vilka arbetsmetoder man praktiserar och vilka ramar en professionell aktör har att rätta sig efter är själva kärnan i det sociala arbetet det mellanmänskliga mötet, varför denna teori är passande för en studie av detta slag. Hasenfeld (2010) beskriver hur relationen tjänsteman – klient i människobehandlande yrken har mycket stor betydelse för arbetets resultat. Han menar vidare att denna relation delvis formas av organisationens normer (a.a.). Uppstår det då en situation där klienten och den professionella inte kan ha ett

13

fungerande samarbete på grund utav olika värderingar och inte kan nå samordning i sin relation, är det mycket troligt att resultatet icke blir det önskvärda. Därmed har den professionelle, och i förlängningen organisationen, misslyckats i sitt uppdrag. För att göra denna interaktion mer handgriplig ur ett sociologiskt perspektiv kommer man osökt in på rollbegreppet, ett begrepp som väl går att applicera på det moderna samhället och dess organisationer3 (Moe 1994).

4.1.2 Roller

Roller är ett annat viktigt begrepp inom både sociologisk och psykologisk forskning (Moe 1994; Westlander 1993). En roll kan beskrivas som ett beteendemönster i fråga om normer, värderingar och regler som bestämmer individens handlingsutrymme i en viss kategori och i vissa situationer (Johansson 1996; Moe 1994; Westlander 1993). Att undersöka rollernas relevans för det praktiska arbetet torde vara relevant då man talar om hur relationen professionell – klient påverkar resultatet, i detta fall hur de olika kategorierna socialarbetare uppfattar att deras respektive arbetssätt fungerar.

Socialpsykologen Goffmans (1922-1982) tolkningar av rollteori går med fördel att använda då man undersöker det moderna samhället och dess organisationer. Han menar att den roll en människa har i stor utsträckning bestäms av yttre strukturer och att systemet sätter ramarna för individen (Moe 1994). Systemet kategoriserar grupper av individer och skiljer dessa från varandra utifrån de attribut de blivit tillskrivna, med målet att ”behandla” vissa kategorier till förändring enligt systemets normer (a.a.). Dessa individer ska genom olika steg i en process styras och formas i ”rätt” riktning, vilket uppnås genom kontrollerande mekanismer i form av exempelvis att individerna får orealistiskt hårda regler att förhålla sig till (a.a.). För att formas enligt systemets mall kan detta vara en fungerande strategi, men som ett individuellt förändringsarbete är denna taktik ohållbar, då allt fokus riktas till att följa dessa regler och inte ägna sig åt annat självutvecklande arbete. Denna process beskriver egentligen mest institutioner likt låsta psykiatriska sådana och är hämtad ur Goffmans bok

Asylums (1961), där han kallar liknande strukturer för totala institutioner (Moe 1994). Det går

dock att dra paralleller till även andra områden i samhället idag där dessa kontrollmekanismer återfinns, exempelvis i vissa boendelösningar, missbruksbehandlingar och i vissa fängelsen.

En annan aspekt inom rollteori är att undersöka olika vändpunkter i en människas liv, eller rollbyten. Rollbyten sker då individen, antingen av egen vilja eller av yttre påtryckningar, bestämer sig för att förändra sin situation och därmed sin roll (Johansson 1996). Under en sådan förändringsperiod, och ofta även efter, kan människan uppleva ett utanförskap och en rotlöshet då hon inte längre hör hemma i det gamla men heller inte funnit sin plats i det nya (a.a.). Dessa känslor är särskilt vanliga hos människor som genomgår en förändringsprocess från en av samhället stigmatiserad roll till en allmänt accepterad, och rollbytet för dessa kan då riskeras att misslyckas (a.a.). Eftersom socialt arbete mot hemlöshet ytterst handlar om ett förändringsarbete blir detta rollperspektiv viktigt. En socialt utslagen hemlös har mest troligt en mycket stigmatiserad roll att spela i samhället och i takt med förändringsarbetets gång är ambitionen att denne ska finna en nya, eller kanske flera nya roller att bli bekväm i. Med detta i åtanke är rollteori relevant för att kunna förstå den hemlöses position på ett djupare vis.

4.1.3 Stigmatisering

Som ovan nämnt kan stigmatisering påverka en människas förutsättningar att förändra sin situation. Goffman skrev 1963 det kanske viktigaste verket i ämnet, Stigma, som beskriver

3

Bör tilläggas att den symboliska interaktionismen och rollteorin i den har kritiserats kraftigt för att på ett konservativt vis utgöra ett alltför statiskt verktyg för att analysera det ständigt förändrade samhället (Johansson 1996).

14

mekanismerna i den marginalisering av människan som stigmatisering innebär (Johansson 1996). Stigma kan förklaras utifrån de allmänt socialt accepterade identitetsnormer som existerar i ett samhälle, och hur allt som avviker från dessa riskerar att behandlas i negativ bemärkelse. Hemlösa och de som lever i ett utanförskap i allmänhet är idag förknippade med ett starkt negativt stigma. Det rör sig om människor som inte uppfyller samhällets identitetsnormer och som avviker från de acceptabla samhälleliga kategorierna, varför Goffman benämner dessa för avvikare (Goffman 2011). För att kunna bli stigmatiserad på detta vis krävs det att en yttre aktör belägger individen med denna avvikelsestämpel, med andra ord är aldrig en situation i sig själv ett stigma, utan stigmat skapas genom interaktion (a.a.). Ur en hjälpar-professionell synvinkel är det därför viktigt att vara medveten om teorierna kring stigmatisering för att inte skapa sämre förutsättningar för den man ska hjälpa, genom att exempelvis synliggöra klientens avvikande och tillskriva denne särskilda egenskaper i onödan.

Då en människa blivit stigmatiserad, eller stämplad, kan det leda till att denne svarar på detta genom att undvika situationer som kan leda till ytterligare stigmatisering (Johansson 1996). Goffman (2011:119) skriver att den stigmatiserade människan troligen kommer uppleva sig själv som mindre stigmatiserad, eller till och med icke-stigmatiserad, om denne socialiserar med ”normala”.

Stämplingen kan även göra att den avvikande internaliserar de egenskaper som denne blivit tilldelad, eller med andra ord befäster sin självbild utifrån hur andra betraktar denne (Becker 2006), vilket försvårar ett förändringsarbete ytterligare.

15

5. RESULTAT

Under detta avsnitt presenteras resultatet av de intervjuer som genomförts med två socialarbetare som arbetar med Bostad först i Malmö samt två socialsekreterare som arbetar med myndighetsutövning inom Malmö stads socialtjänst. Min ambition är att uppfylla studiens syfte och besvara frågeställningarna utifrån deras utsagor. För tydlighetens skull är de olika intervjuerna uppdelade i två avsnitt där det första presenterar resultatet från Bostad först och det andra resultatet från socialtjänstens representanter. En analys av empirin följer i nästkommande kapitel. Intervjun med Bostad först-teamet genomfördes genom att de två respondenterna gemensamt svarade på frågorna. Socialsekreterarnas intervjuer genomfördes separata från varandra vid två olika tillfällen.

Då de två socialsekreterarna framfört att de önskar vara anonyma används fingerade namn då dessa citeras.

5.1 Bostad först - våga testa och keep it simple

Då jag möter Bostad först-teamet i deras lokaler på Norra Grängesbergsgatan i Malmö, lokaler som de delar med andra kommunala sociala initiativ4, möts jag på ett välkomnande vis av de två team-medlemmarna Göran Lundin och Maria Cederfors. Göran berättar, utan att jag hunnit fråga, om hur fördelaktiga lokalerna är för deras arbete och visar var hemlösa och missbrukare (bland andra) brukar sitta vid datorerna och surfa. Han verkar entusiastisk över att få berätta om den verksamhet han själv var med och startade upp år 2012 och som nu kommit igång ordentligt. Maria har bara varit delaktig i verksamheten sedan detta året men verkar även hon väldigt nöjd med var hon är, eller som hon själv beskriver det: ”det här är ett roligt sätt att jobba på”.

Både Göran och Maria är socionomer, men med lite olika arbetslivserfarenhet. Göran har bland annat arbetat inom frivården och som personligt ombud för funktionshindrade och Maria har bland annat arbetat med vräkningsförebyggande och inom missbruks- och hemlöshetsuppsökande verksamhet inom socialtjänsten. Eftersom Bostad först i Malmö är relativt nytt berättar teamet att relativt mycket tid gått åt till att bygga förtroendekapital hos lägenhetsenheten5, Malmös kommunala bostadsbolag MKB, andra fastighetsägare samt att upplysa om sin verksamhet ute bland socialförvaltningarna och för politiker. För det är inte någon självklarhet vad Bostad först är, varken i Malmö eller på andra håll, och inte heller vad teamet verkligen gör. Göran berättar att han vid uppstarten av Bostad först hade svårt att få raka besked om hur arbetsmodellen skulle se ut i Malmö:

”Det var märkligt, jag tror inte nån vet hur det gick till. När vi började, började vi med att gå upp till Rolf Nilsson [dåvarande bostadssamordnare i Malmö stad] och fråga hur man tänkte angående inriktning och förväntningar och sådär, och det fanns liksom inget formulerat. Det fanns ett beslut och det fanns pengar till två heltidstjänster och en permanent verksamhet. Då tog vi det ett steg längre och frågade, man får ju liksom inte pengar utan någon slags framställan och tänkte i den kanske det finns formulerat hur man tänkte, men vi fick aldrig fatt i den. Så då var vi väldigt chockade och tänkte att då får vi väl komma på det själva.”

4

Norra Grängesbergsgatan 28 har blivit en social mötesplats där bland annat Aktivitetshuset, Bostad först-teamet och Råd- och stödteamet för sexuella tjänster huserar. Hemlösa och missbrukare är välkomna att komma hit för att fika, umgås, tala med socialarbetare, använda dator etc.

5

Fastighetskontorets enhet som har juridisk, teknisk och ekonomisk förvaltning av kommunens inhyrda lägenheter för socialt boende samt tecknar kontrakt med hyresvärdarna och hyresgästerna.

16

Maria berättar att det i andra delar av landet finns liknande arbetsmodeller som deras och att de ibland träffas i ett nationellt nätverk för bostad först verksamheter i Sverige. Hon beskriver dock att: ”man gör olika mycket avkall på de här grundtankarna om bostad först. Jag tänker

att det ibland kanske inte är bostad först längre, de kallar det för det men det är ändå väldigt likt trappstegsmodell-tänket. Det ska ju vara vissa komponenter för att det ska vara Bostad först”. Göran förklarar att det rent juridiskt inte är någon skillnad på hur deras kontrakt med

klienterna skiljer sig från hur de andra sociala kontrakten förvaltas, från de sociala myndigheterna, mer än att ”man måste inte gå via trappan för att få tillgång till det”.

Tillsammans ansvarar teamet idag för 20 brukare som fått lägenhetskontrakt genom Bostad först. Dessa har haft en kontakt på stadsområdenas socialförvaltningar på grund utav sin socialt betingade hemlöshet och blivit remitterade till Bostad först genom sin socialsekreterare. 20 brukare är vad teamet har kapacitet för att arbeta med för att nå så goda resultat som möjligt genom att de kan ge brukarna den mängd individuell tid som behövs för tillsyn, olika former av stöd, förändringsarbete etc. Göran beskriver det dagliga arbetet:

Vi försöker träffa klienterna egentligen rätt så ofta. Vi ska ha tio max var, så det är tjugo stycken som vi kan ha i drift så att säga. Det är personliga möten med dem; ”hallå hur är läget, bara en koll hur det är, hur mår du, går det bra, lite allmänt liksom. Man hänger med på möten och vårdplaneringar och vi jobbar mycket med att länka dem till existerande stödfunktioner eller vad det nu kan vara som finns där ute som dom själva vill ha. Vi kör ju inte ner massa saker i halsen på dem, utan det bygger väldigt mycket på frivillighet och egen motivation.

Jag ber teamet beskriva deras syn på dagens hemlöshet i Malmö och hur situationen ser ut för de hemlösa. Göran målar upp en bild av en utbredd hopplöshet:

Jag inbillar mig att de själva upplever liksom nån sån här hopplöshetsfeeling; lite ”äh, det är lite hopplöst” känns det nog för rätt många, så är min bild av det. Min bild av det hela är också att många av dem dras med ett lågt förtroende för socialen och kommunen och politiker, ja det blir liksom de tappar sugen lite grann. Svårt att hålla hoppet levande.

Maria bekräftar och beskriver ett system som inte lyckas i kontinuitet:

Det är ganska många som åker ut och in i systemet ganska mycket. Periodvis bor man på vallhem6, sen så får man ett ryck och bor kanske till och med på ett drogfritt boende och sen så är man lite trött på systemet och orkar inte ta kontakten och så bor man ute ett tag. Så blir det konflikter och så sen söker man sig in igen. Mycket så hoppande från olika boenden, är min upplevelse av en rätt stor grupp i alla fall.

Ingen av dem tror att situationen skiljer sig nämnvärt från andra storstadsregioner i Sverige, men Maria beskriver att Malmös hemlöshetsproblem beror mycket på att: ”Malmö är en ganska stor stad med högt tryck; hög inflyttning, stor trångboddhet och en stor strukturell

6

Vallhem är ett dygnsboende för hemlösa män, med 46 boenderum. Verksamheten på Vallhem är av lågtröskelkaraktär, vilket innebär att de även tar emot personer med hög missbruksfrekvens.

17

hemlöshet [...] just nu är det väldigt mycket EU-migranter som bor ute också, om man ska prata om de som verkligen bor under små träd och broar och så”.

Bostad först vänder sig till gruppen socialt betingat hemlösa, det vill säga människor vars hemlöshets anses bero på psykisk ohälsa och/eller missbruksproblem. Göran anser dock att det är problematiskt att skilja denna grupp från den som benämns som strukturellt betingade hemlösa:

Jag har lite svårt för det här med strukturell kontra socialt betingad hemlöshet. Det flyter ihop, jag har svårt med dom där begreppen, jag tänker att hade vi haft ett överskott på lägenheter så hade väldigt många av dem här socialt betingade hemlösa gruppen... den hade varit mindre helt plötsligt, så är min bild av det i alla fall.

Göran och Marias mål med verksamheten är såklart att alla deras klienter ska kunna leva mer eller mindre självständigt i ett eget boende. Om detta mål är realistiskt är svårt, kanske omöjligt svara på enligt teamet. De förklarar att det säkert finns de som andra behov än att bara klara ett eget boende, men de menar att man måste vara villig att testa för att få några resultat. Göran ger sin bild av det:

Förmåga kan ju variera över tid, en människas livscykel kan se olika ut. Det är jävligt svårt att veta om man klarar ett eget boende om man inte testar, det går inte att förutsäga, det är forskarna ganska överens om. Och det har ju också vart återkommande på träffarna, vi har inte kunnat förutse vem som kommer fixa det eller hur länge. Man får vara lite modig, man får prova, men framförallt får man inte sluta trumma det här. Vi kan inte förutse, menar jag och många andra också, vi kan inte förutse vilka det går bra för, så då får vi sluta med det tycker jag. Maria fyller på:

Det finns så mycket moralism kring det där, vem som kan och inte kan och vem som förtjänar och inte förtjänar. Det har jag upplevt när jag jobbat ute i stadsdelarna att det finns ganska mycket ute på professionell nivå att det finns mycket moralistiska värderingar om att ”det skulle aldrig funka”, ”den ska vi premiera” och så vidare.

Då jag frågar teamet om vilka för- respektive nackdelar deras arbetsmetoder har blir det snabbt ganska klart att de båda är nästan odelat positiva till Bostad först som modell för att motverka hemlöshet. De båda radar upp argument på argument för både de individuella vinsterna för brukarna och för samhället i stort. Bland de individuella vinsterna för brukarna beskriver Maria att:

Det har ju hänt mycket bra saker med dem som kommit in i programmet, mycket positiva förändringar [...] vi har personer som har ansökt om behandling, ett par som är iväg på behandling. Många som knyter kontakt med familj och sådana saker igen, som dom inte haft kontakt med på åratal. Många som tar tag i sin hälsa på olika sätt, söker hjälp och vård för det, olika hälsoproblem [...] Alla har gjort olika framsteg på olika sätt.

18

Ofta börjar det ju bara med boendet men så kommer det där andra med hälsa och hälsorelaterade grejer. Kanske god man eller ansöka om behandling och såna prylar kommer liksom efter hand. Man koncentrerar sig på att öka chanserna för att personen ska kunna bo kvar och sen tänker vi att vill dem sen göra några andra förändringar i sitt liv så kommer det dyka upp efter hand. När man har tak över huvudet och man har mat i magen och man har lite lugn och ro och möjlighet att bara fundera, det har vi ju sätt att det är precis så det blir för väldigt många. Då kommer tanken på att man vill göra förändringar och då försöker vi fånga upp det och försöker tillsammans hitta dit då. [...] Ganska många har minskat sin drogkonsumtion väldigt drastiskt, minskat så pass att man inte behöver langa längre.

De båda anser även att klienternas förändrade situation ger vinster för samhället och Malmö stad. Om detta säger Maria: ”eftersom de har den här tryggheten har vi också kriminalitet som minskat också eller försvunnit. Man går runt på sin mycket mer på sin vanliga försörjning liksom”. Om man ska se de kostnadsmässiga effekterna förklarar Maria vidare:

Jag tänker också på kostnadseffektivitet. Om man ska prata pengar så är ju detta ett väldigt kostnadseffektivt sätt att arbeta på också. Det kommer också till en gräns där man måste se om detta inte är ett alternativ som man som behöver vara större, utökas liksom. Än så länge har vi ju otroligt låga kostnader för det är jag och Göran som är kostnaderna i princip. Vårt lilla kontor och vi som är kostnaden. Det är ju rätt stor skillnad gentemot en dygnskostnad på Vallhem liksom i år ut och år in, eller nåt hotell eller vad det kan vara, det blir rätt höga siffror liksom.

Göran delar samma bild:

Vi tror ju absolut att det har varit bra för individen, men vi tror att det har varit bra för staden också. Många av dem har kommit ifrån olika typer av akutboenden och sånt där liksom som kan kosta 800 spänn natten, det känns ju rätt bra om dom kommer ur det. Många har varit där ganska långa perioder, farit ganska illa.

Om man ser till det mer fast uttalade målet med att brukarna ska kunna överta kontraktet i form av ett förstahandskontrakt är det svårt att visa på några konkreta resultat. Detta beror på att initiativet fortfarande är nytt och de två åren som skalla gå för att kontrakten övertas av brukarna ej än har fortlöpt. Det är även så nytt att det inte gjorts någon utvärdering av teamets arbete, något de själva dock efterlyser. Klart är dock att allt än så länge har fungerat väl i fråga om kvarboende. Göran berättar att:

Ingen har blivit avhyst. Ingen än så länge! Vi har en som har lämnat. Han aktualiserade det själv. Han ville tillbaka till ett ställe där de hade dygnet-runt-personal, alltså som ett stöd. Han sa upp lägenheten. Han flyttstädade också. Eftersom det är socialtjänsten som remitterar klienter till Bostad först frågar jag dem om det inte kan vara så att de klienter de har hand om är dem som socialtjänsten anser kunna klara av det bättre än någon annan. Göran tror inte det är så enkelt:

19

Jag tror att alla de remisser som vi har de är utvalda på väldigt mycket det här liksom, vem man tror på, vem förtjänar det här eller vem är man trött på. Vem vill man inte se mer, vem har man inga alternativ till, vem är man grymt frustrerad över. Det är nog en salig blandning. Men försöker man göra urval på dom här grunderna, vem ska klara av det utifrån boendeförmåga då kommer man att misslyckas, där slår man inte slumpen.

Eftersom Göran och Maria har ett relativt nära samarbete med socialtjänsten i övrigt och Maria dessutom arbetat vid en socialförvaltning är jag intresserad av hur de upplever arbetet som bedrivs där. Göran säger att det förekommit en del kritik från professionellt håll:

Det finns många som har åsikter om hur man ska hantera det här med hemlöshet. Hur man ska se på det här med missbruk. Finns mycket moralism, både bland brukare och professionella. Många som konkurrerar om den här gruppen och konkurrerar om sanningen om hur det här ska gå till. Det är ett spänningsfällt [...] många som har gjort stora investeringar i tid och pengar under lång tid och så kommer nån och gör precis tvärt emot och så visar det sig att det här går ganska bra. Klart att det kan skapa lite...

Göran hejdar sig och tillägger:

Man kan ju inte hålla på att trampa dem på halsen som har jobbat i det här systemet [trappstegsmodellen] eller trott på det, eller tagit sig ur hemlöshet med hjälp av det liksom, kan man ju inte göra. [...] Det är dock svårt att hålla rörelse i trappan, det har vi sett.

Maria som själv arbetat med andra alternativ målar upp en bild av en ganska dyster arbetssituation:

[...] på handläggarsidan. Det gör något med de människorna som jobbat med det ganska länge, det är ganska lätt att man hamnar i nån konstig karusell där individerna försvinner. Det blir någon slags handläggararbete där man liksom inte vill ha kontakt med folk, där det blir väldigt tufft och man motar folk i dörren liksom, upplevde jag det väldigt mycket. Tung arbetsbelastning, det tärde mycket på de som arbetade där och det var väldigt hög sjukskrivningsfrekvens och många som slutade, och så vidare och så vidare.

Om spänningarna säger hon:

Kanske inte alla professionella som är så jättepositiva alltid. Det vänder lite uppochner på det vanliga sättet som man jobbat med jättelänge och ifrågasätter ganska mycket hur man har jobbat jättelänge med någonting.

Jag ber teamet beskriva sin egen arbetssituation. Maria beskriver att Bostad försts struktur gör att arbetet med klienterna blir annorlunda i jämförelse med klienternas kontakt med sina socialsekreterare:

Det är lätt att skapa bra relationer, bra förutsättningar för att jobba med de här personerna som är här. Dels så kommer vi lite som tomten, liksom med lägenheten, och sen så har vi inte det här vanliga kravet som socialen har ställt