I diskussionskapitlet analyseras och diskuteras studiens resultat. Generellt så visar resultatet att informanternas inställning till inomhusvistelse i samband med en kärnkraftsolycka påverkas av deras förtroende för myndigheter, kärnkraft, samhället i stort och sin hembygd men även av deras kunskapsnivå och behov av information. Därutöver påverkar deras förberedelse och respons, det vill säga deras egen beredskap, hur de tror att de reagerar på en eventuell olycka samt hur de uppger att de skulle agera.
Kapitlet innehåller även en diskussion om arbetets metod, vilka styrkor och svagheter som funnits med den valda metoden och avslutas med en presentation av studiens slutsatser samt förslag till vidare forskning inom ämnet.
4.1. Resultatdiskussion
Kärnkraft är en verksamhet som av allmänheten ofta uppfattas som en stor risk. Den uppfyller de kriterier som Slovic (1987, i Olofsson & Öhman, 2009) menar ökar människors känsla av risk; den är okänd, den uppfattas som katastrofal och individen har ingen kontroll över den.
Syftet med den här studien är att undersöka inställningen till en rekommendation om inomhusvistelse hos människor bosatta utanför nuvarande beredskapszon men innanför de planerade zonerna runt kärnkraftverket i Forsmark. Resultatet visar att det för individerna handlar om att hantera osäkerhet. Deltagarna i studien litar generellt på kärnkraft som kraftkälla.
Den ses inte som en alltför stor risk. Troligtvis har det att göra med egenskaperna hos riskkällan som Lichtenstein et al. (1978, i Breakwell, 2014) menar påverkar människors riskperception, speciellt den om vilken kunskap människor har om den och om hur omedelbar effekten av den är. Deltagarna i studien bor som mest fem mil från kärnkraftverket och har antingen själva, eller känner någon, som jobbat på verket eller i anslutning till det på något sätt. Arbete är en omedelbar positiv effekt av kärnkraftverket och de har som minst en ytlig kunskap om vad kärnkraft är. De använder sig av den kunskap de har om kärnkraft och strålskydd när de värderar risken att bo nära ett kärnkraftverk. Det bidrar troligtvis till att deras känsla av risk är mindre än hos människor som bor längre bort. Resultatet visar att en utökning av zonerna kommer att öka människors känsla av beredskap och de ser det som positivt att zonerna utökas. Detta överensstämmer med Enander och Johanssons (1995, i Enander, 2018) undersökning av RDS-mottagarna där människor upplevde god beredskap på grund av förtroende för myndigheterna och känslan av att vara välinformerad. De som deltagit i studien bor i dagsläget utanför beredskapszonen. Det innebär att de inte får någon särskild information i dagsläget och de efterfrågar en kärnkraftsversion av broschyren Om krisen eller kriget kommer, för att kunna spara den om något skulle inträffa. Detta finns i dagsläget utdelat inom den nu gällande inre beredskapszonen kring kärnkraftverken och troligtvis skulle de få en sådan broschyr hemskickad om och när beredskapszonerna ändras. Enander och Johansson (1995, i Enander 2018) talar om de fyra handlingsalternativ människor bosatta i de svenska beredskapszonerna ser vid en eventuell kärnkraftsolycka. Att följa myndigheternas råd, avvakta och se, vidta försiktighetsåtgärder eller lämna området. Detta bekräftas av den här studien där deltagarna nämnde samtliga som alternativ. De som uppger att de litar på myndigheterna uppger även att de skulle lyssna mycket på myndigheternas råd och rekommendationer och att de skulle följa dem.
Även om känslan av risk inte verkar överdrivet hög hos deltagarna i studien så finns det okunskap när det gäller kärnkraft och samhällets beredskap för kärnkraftsolyckor. Detta överensstämmer med behovet av tydlig information utan utrymme för tolkningar som Enander (2003, i Enander, 2018) pekar på i samband med diffusa och oklara hot. Enander (ibid.) lyfter
24
även vikten av respekt för människors oro vid osäkerhet vilket överensstämmer med resultatet i studien. Människor förväntar sig löpande information från myndigheterna. Studien visar att det finns ett enormt behov av information. Det handlar om information om hur samhället hanterar en kärnkraftsolycka samt om grundläggande utbildning i strålskydd så att människor har förståelse för hur de kan skydda sig mot radioaktiva ämnen och strålning om de trots en rekommendation om inomhusvistelse behöver gå ut. Sato (2016) menar att kommunikation om strålning och radioaktivitet i samband med en kärnkraftsolycka är en svår utmaning. Därför behöver riskkommunikation ske i förväg på ett begripligt, praktiskt och trovärdigt sätt. Inför införandet av förändrade beredskapszoner efterfrågar människor information om varför zonerna förändras. Det är viktigt att det förklaras på ett tydligt sätt, annars finns risken att människor upplever att kärnkraften har blivit farligare eftersom zonerna blir större. Deltagarna efterfrågar även fakta om hur de bäst skyddar sig, om det är bra att ha så mycket material som möjligt mellan sig själv och de radioaktiva ämnena eller inte, om det är bättre att gå ner i en källare och om de är bättre skyddade om huset har en vind än om så det saknas. Detta överensstämmer med de krav som finns på varningsmeddelanden som skickas ut, behovet av riskkommunikation om kärnkraft och att myndigheterna förstår människors oro samt att de måste förklara sina bedömningar och antaganden för att öka allmänhetens förtroende för deras rekommendationer.
(Mileti & Peek, 2000; Hoong, 2018; Persson, 2004) Deltagarna i studien skulle använda sig av de erfarenheter de har av krissituationer. De som har erfarenhet av Tjernobyl relaterar till den händelsen och de som inte har det relaterar till andra samhällskriser såsom storm och liknande för att avgöra hur de tror att de skulle agera vid en händelse.
Resultatet visar att allmänheten tror att myndigheterna kommer att undanhålla information för att undvika paniksituationer med igenkorkade vägar, tömda bensinmackar och slagsmål om resurser och liknande. Detta överensstämmer med Asp och Sjölund (2014) som menar att det finns en risk att myndigheter undanhåller information av just den anledningen, att undvika att allmänheten grips av panik. Offentliga aktörer har inte speciellt hög tilltro till enskildas krisberedskapsförmåga, de betraktar allmänheten som känslosam och felinformerad. (Asp, 2015; Asp & Sjölund, 2014) Detta gör att informanterna tror att de själva skulle tvingas ”läsa mellan raderna” i den information som ges vid en händelse eller tvingas analysera hur troligt det är att det stämmer. Ett uttryck för detta är när deltagarna uppger att de skulle hämta information från flera olika källor, främst nyhetssajter för att bekräfta den information som ges.
Det är ett beteende som både Enander (2010) och Wester (2011) bekräftar. Därför är den helhetssyn ur ett kommunikationsperspektiv som MSB (2018) förespråkar viktig. Även om allmänheten tar del av information i olika medier och hos olika ansvariga myndigheter så bör de avgörande budskapen få genomslag så att händelsen i stort går att förstå, oavsett var allmänheten tar del av informationen. Saklig och korrekt information möjliggör helt enkelt för dem att agera på ett bra sätt.
De deltagare som saknar erfarenhet av kärnenergiberedskapen tror att myndigheterna kommer att gripas av panik och de har inte speciellt hög tilltro till myndigheternas krishanteringsförmåga. Den optimistiska snedvridning Weinstein (1980, i Breakwell, 2014) talar om bekräftas i studien när deltagarna ger uttryck för att andra i allmänheten skulle reagera på, som de uppfattar det, felaktigt sätt vid en händelse. Det handlar exempelvis om att de som borde evakuera inte gör det. Denna uppfattning har dock inte stöd i tidigare forskning som snarare visar att människor riskerar att reagera för sent på en hotande fara. (Dombroski et al, 2006) Även McConnel et al. (2010) och Mawson (2005) menar att det är en myt att människor får panik och flyr. Skulle det hända en olycka visar resultatet i den här studien att människor tror att de till stor del får klara sig själva, både vid inomhusvistelse och vid en eventuell evakuering. Vid en eventuell evakuering tror de även att det finns risk för plundring. Detta stämmer dock inte heller överens med tidigare forskning som visar att människor agerar
25
rationellt och hjälper varandra vid en krissituation. (Mawson, 2005; Wester, 2011) Forskningen ger inte heller stöd för den plundring som deltagarna förväntar sig vid en krissituation. (Sandin
& Wester, 2009)
Resultatet visar, föga förvånande, att människor vid en kärnkraftsolycka skulle oroa sig. De skulle inte känna sig trygga även om de följde myndigheternas rekommendationer och de skulle fundera mycket på hur de skulle påverkas av ett eventuellt nedfall. Detta handlar troligtvis om att det finns ett osynligt hot som gör individen otrygg. Radioaktiva ämnen är ett sådant osynligt hot som inte går att uppfatta med sinnena, därmed ökar människors känsla av otrygghet. Det motsatta, alltså frånvaro av hot, är enligt Jakobsen och Karlsson (1999) liktydigt med trygghet.
Logiskt tänkande och agerande är den sista kategorin som den här studien har funnit har betydelse för människors inställning till en rekommendation om inomhusvistelse. Följsamheten till en rekommendation påverkas av den osäkerhet som råder gällande praktiska begränsningar.
Det handlar om begränsningar i individens egen hemberedskap, om begräsningar som skapas av det yrke individen har, begränsningar i form av djur som behöver omvårdnad och därmed tvingar människor att välja mellan att följa rekommendationen eller låta djuren fara illa.
Begränsningar kan även vara i form av kunskap, antingen kunskap så sett att individen inte vet eller i kunskap så sett att individen vet men inte har utrustning för att agera så som hen vet att hen borde göra. En annan stor fråga är om familjen är samlad eller inte och människor är mer benägna att följa en rekommendation om inomhusvistelse om de har familjen och barnen hos sig. Ett intressant resultat i studien är de könsskillnader som finns. Männen uppger i högre utsträckning att de kan påverka sin situation än vad kvinnorna gör. Medan männen menar att de kan lyssna på rekommendationer och därefter välja hur de ska följa dem eller om de alls ska följa dem så uppger kvinnorna att de inte kan påverka sin situation mer än att hålla sig inne om myndigheterna rekommenderar det. Det kan antingen handla om att kvinnorna skattar risken högre än vad män gör (Breakwell, 2014) eller att männen misstror myndigheterna mer. Det skulle även kunna handla om en större känsla av sårbarhet hos kvinnorna och en bristande känsla av sårbarhet hos männen. Troligtvis är detta ett uttryck för utbildningsnivå, kunskap och kännedom om kärnkraft och strålskydd samt upplevd kontroll i överensstämmelse med Chauvin et al. (2007).
Skulle människor då följa en rekommendation om inomhusvistelse vid en kärnkraftsolycka?
Resultatet visar att risken att föräldrar skulle försöka ta sig till sina barn är överhängande. Detta pekar på behovet av att kommuner, skolor och förskolor är tydliga och informerar föräldrarna om åtgärder de skulle vidta för att skydda barnen vid en kärnkraftsolycka. Om föräldrar känner sig trygga med att barnen är omhändertagna på ett bra sätt ökar chansen att de stannar inomhus där de är. Om inte kommer de med stor sannolikhet att ignorera en rekommendation om inomhusvistelse för att ta sig till sina barn. Resultatet kan då bli att både föräldrar och barn befinner sig utomhus vid ett eventuellt nedfall. En utmaning är givetvis de föräldrar som ger uttryck för att de vill vara hos sina barn, oavsett om barnen är omhändertagna på ett bra sätt eller inte.
Det som får människor att bryta en rekommendation om inomhusvistelse är alltså om familjen befinner sig på olika platser, speciellt om barnen är separerade från föräldrarna. Avsaknad av livsmedel och andra nödvändiga resurser hemma, speciellt om el och vatten försvinner samtidigt, samt djur som kräver omvårdnad kan också få människor att bryta en rekommendation om inomhusvistelse.
26
4.2. Metoddiskussion
Studiens har genomförts med en kvalitativ metod med induktiv ansats. Data har samlats in genom intervjuer med en fokusgrupp och ett par och de genomfördes med hjälp av en semistrukturerad intervjuguide. Datamaterialet bestod därmed av människors funderingar, antaganden och upplevelse av hur de skulle reagera och agera vid de situationer som behandlades under intervjuerna. Texterna från de transkriberade intervjuerna har genomgått kvalitativ innehållsanalys. En fördel med den valda metoden är möjligheten att identifiera kunskapsluckor genom intervjuer med berörda representanter från det geografiska området, det vill säga människor bosatta runt kärnkraftverket i Forsmark. Detta möjliggör förslag till fortsatt forskning inom området, exempelvis skulle en kvantitativ enkät kunna baseras på resultatet från intervjuerna för att kunna få en mer generell bild av hur individer tänker kring de här frågorna.
En svaghet i studien kan vara urvalsförfarandet, vilket skedde med ett kombinerat strategiskt och tillgänglighetsurval. Det finns en risk att de som anmälde sitt intresse att delta var mer intresserade av kärnkraft och beredskapsfrågor än gemene man. De kan i sin tur ha valt att ta med andra bekanta med intresse i frågorna. Därmed finns det en osäkerhet om de som deltagit är representativa för allmänheten i stort. På grund av urvalet går resultatet därmed inte att generalisera till samtliga bosatta inom fem mil från kärnkraftverket. Syftet med en kvalitativ studie är dock inte att generalisera och uttala sig om andra individer än dem som deltagit i den aktuella studien. Syftet är istället att fördjupa förståelsen för just dessa individers inställning till en rekommendation om inomhusvistelse. En annan svaghet i studien kan vara antalet informanter. En kvalitativ datainsamling ska avslutas när mättnad uppkommer. Även om informanterna kom med liknande uttalanden vid de olika intervjuerna och de berörde samma funderingar och frågor kring inomhusvistelse så är det möjligt att ytterligare intervjuer bidragit till större nyansering i resultatet. En styrka i urvalet är könsfördelningen bland deltagarna som nästan var jämt fördelat mellan kvinnor och män. En svaghet är dock att ingen av deltagarna var yngre än 35, ingen var ensamstående och ingen hade någon annan etnisk bakgrund än svensk. Möjligheten till ett annat resultat om det funnits representation ur dessa grupper är överhängande.
Det finns även en fråga om intention versus handling som är värd att nämna. Studien bygger på intervjuer där människor har fått uppge hur de tror att de skulle agera, det finns inga uppgifter om hur de de facto reagerar och agerar vid en eventuell händelse. Den här studien kan alltså enbart säga något om hur de individer som deltagit i studien avser att agera och reagera.
4.3. Slutsatser och praktiska följder
Det är många faktorer som påverkar människors inställning till skyddsåtgärden inomhusvistelse. Deltagarna i den här studien bor utanför nuvarande beredskapszon runt kärnkraftverket i Forsmark. De har varierande kunskaper om kärnkraft och kärnenergiberedskap och deras kunskapsnivå har betydelse för hur de uppger att de skulle agera och hur de tänker kring kärnkraft och en eventuell katastrof.
Vad myndigheter behöver göra för att förmå människor att stanna inomhus handlar om att ha klara handlingsplaner för hur barn, äldre och andra sårbara grupper tas om hand vid en eventuell kärnkraftsolycka. Dessa handlingsplaner behöver även vara kommunicerade till anhöriga så att de är trygga med att deras anhöriga är omhändertagna på ett bra sätt. Myndigheterna behöver även tillhandahålla information om vad inomhusvistelse är för slags åtgärd och varför det är en effektiv skyddsåtgärd.
Myndigheter behöver dessutom förklara på ett tydligt sätt varför beredskapszonerna förändras för att undvika att människor tror att kärnkraften, och därmed deras bostadsområde, blivit
27
farligare. Det behöver kommuniceras tydligt vad det innebär att människor nu bor i en beredskapszon, vilka förväntningar myndigheter har på dem och vad de kan förvänta sig före, under och efter en eventuell händelse. Det måste även finnas grundläggande fakta om hur människor kan skydda sig vid en eventuell olycka, så att de förstår vad de själva kan göra för att inte utsätta sig själva för onödiga faror. Slutligen måste det finnas en förståelse hos myndigheterna för att allmänhetens informationsbehov kommer att vara enormt vid en händelse. Mycket av det som allmänheten kommer att fråga om går att förbereda i förväg. Det handlar exempelvis om fakta om strålning, fakta om kärnkraft, fakta om radioaktiva ämnen, strålskyddsprinciper och så vidare. Dessutom behöver myndighetskommunikatörer lita på att allmänheten inte grips av panik och flyr om de får den information som finns. Att undanhålla information för att hålla allmänheten lugn gör det svårt för dem att agera på ett bra sätt. (Asp, 2015; Asp & Sjölund, 2014; Enander, 2010; Wester, 2011) Det skapar helt enkelt inte tillit och utan tillit till myndigheter kommer inte allmänheten att följa en rekommendation om inomhusvistelse. I slutänden innebär det att rekommendationens avsedda effekt, att skydda befolkningen, misslyckas.
4.4. Framtida forskning
Framtida forskning skulle vara att göra en större studie. Den skulle med fördel kunna läggas upp som en kombinerad kvantitativ och kvalitativ studie. Den kvalitativa delen skulle kunna utformas som den här studien fast med ett betydligt större urval för att ytterligare bredda och fördjupa kunskapen om människors tankar. Resultatet av den kvalitativa delen skulle därefter kunna användas för att utforma en kvantitativ enkät för att kunna säga något om människors skillnader i inställning till inomhusvistelse som skyddsåtgärd. En sådan studie skulle kunna kombineras med en identisk studie där urvalet utgjordes av människor bosatta inom dagens beredskapszoner för att se likheter och skillnader mellan de båda grupperna, om de som idag bor inom en beredskapszon, som har RDS-mottagare och förhandsutdelande jodtabletter samt fått information tänker annorlunda än de som inte har fått det. Det skulle även vara intressant att jämföra om boende kring tre kärnkraftverken har samma eller skilda sätt att tänka och om olika faktorer har starkare påverkan i de olika länen. Som ett komplement till en sådan studie skulle en kvalitativ studie kunna genomföras där länsstyrelserna skulle intervjuas för att se om de olika länsstyrelsernas sätt att hantera sitt uppdrag inom kärnkrafthaveriberedskapen påverkat invånarnas upplevelser.
Ett ytterligare förslag till framtida forskning skulle vara en större kvalitativ studie som, med utgångspunkt i resultaten i den här studien, tittar på om allmänhetens benägenhet att följa myndigheternas rekommendationer påverkas av riskkällan eller inte. Det är resultat som skulle vara värdefullt för samhället vid framtida samhällsstörningar.
28