7.1 Metoddiskussion
Mitt val av metod grundar sig på mitt syfte och mina frågeställningar för min undersökning. Kombinationen av olika tekniker i den kvalitativa metoden har bidragit med att jag har fått en bredare bild av min undersökning, både i text och i antal. Jag har fått fram hur många barn som rektorerna svarat för och deras upplevelser och förståelse för mitt problemområde. Mina förkunskaper har bidragit med en ökat förståelse och en insikt i mitt arbete.
35
Jag valde att ta med min kartläggning som ett bakgrundsmaterial till min intervjuundersökning för att få svar på mina frågeställningar och för att uppnå mitt syfte. Jag anser att jag har haft stor nytta av min kartläggning för att kunna genomföra min undersökning, vilket har bidragit till trovärdighet och giltighet. Kartläggningen var inspirerad av den kvalitativa metoden etnografisk studie. Genom att redovisa hur studien genomförts så kan jag påvisa tillförlitligheten och giltigheten av de som undersökts. Valet av olika metoder i den etnografiska studien är avgörande för att säkerställa ett gott resultat. Jag har varit medveten om att allt jag ser och uppfattar är av betydelse för min tolkning. Enligt Kullberg (2004) inom etnografin talar man om detta i termer av att se saker med nya ögon och att göra det obekanta bekant. Jag har förtrogenhet i den miljö som studerats vilket innebär enligt Kullberg (2004) att forskaren inte behöver ägna energi åt att lära känna fältet utan kan rikta sin uppmärksamhet mot det som ska studeras. Kartläggningen har varit mycket tidskrävande och krävt dokumentation och observation under en längre tid. Jag har noggrant fört anteckningar av det som studerats, vilket ökar trovärdigheten och giltigheten i kartläggningen.
Intervjuerna med rektorerna var ett medvetet val utifrån min kartläggning som visade på vilka skolor som barnen var placerade på. Jag valde bort sex av rektorerna i min undersökning då jag insåg att material från intervjuerna skull bli för omfattande att bearbeta. Med anledning av att jag endast saknade sex rektorer av totalt 22 stycken så anser jag att underlaget i resultatet är representativt för mitt urval i undersökning och att den är trovärdig. Vid valet av att ta med min kartläggning och att genomföra kvalitativ intervju med rektorerna har gett mig ett brett svarsalternativ för underlaget till analys och resultat.
Min uppfattning är att rektorerna var väl förberedda inför mitt besök och mina frågor. Med noggrannhet i mina anteckningar och bearbetning av dem så kunde jag inte finna något som var oklart. Intervjuerna från de 14 rektorerna och två som svarat via e-post, finner jag giltiga i det sammanhang som det ställts.
Min insats som intervjuare har påverkat resultatet, enligt min bedömning positivt. För de personer som jag intervjuade är jag en känd person i kommunen utifrån min profession. Innan intervjuerna var jag väl förberedd och medveten om att rektorerna kunde ta för givet att jag hade kännedom inom området, vilket kunde påverka deras svar. Konsekvensen kunde bli att det inte talde i klarspråk utan antog att jag förstod vad de menade. Svaren från rektorerna på i intervjuerna och på e-post var väldigt samstämda, trots att rektorerna hade möjlighet att svara fritt. Det kan tyda på att övervägande rektorer har en samsyn i de frågor som ställdes.
Analysen av materialet från intervjuerna var tidskrävande men mycket givande. Det svåraste steget under analysstadiet var att blottlägga gripande mönstren i materialet, det vill säga de olika svaren från rektorerna. ”Om arbetet görs grundligt så blir det lättare att relatera till de olika ”bitarna” till varandra och till de teoretiska perspektiv som
36
utgjorde utgångspunkten för undersökningen” (Esaiasson, Gilljam, Oscarsson och Wängnerud, 2009, s. 310).
Mitt val av frågor till rektorerna gav mig svar på mina frågeställningar inom mitt problemområde. Det jag så här i efterhand kan se är att jag skulle ha ställt fler följdfrågor. Några rektorer tog upp att vissa barn kommer att behöva annat stöd och mer stöd i framtiden. Det framgick inte av deras svar hur de tänkte. Jag skulle där ha ställt en följdfråga för att förstå vad de menade. Jag tycker att min kartläggning inspirerad av etnografisk studie och mina intervjuer med rektorerna har ringat in mina syften och metodernas resultat bekräftar varandra. Tillförlitligheten kan endast begränsas till den situation och i den kommun där undersökning genomförts.
7.2 Resultatdiskussion
I min kartläggning framkom det av familjedaghemmen, förskolorna, föräldrar och annan profession att den grupp barn som jag valt att följa var nästa alla i behov av fortsatta stödåtgärder när de började i förskoleklass eller till år ett. I min föreliggande undersökning framkom det av rektorerna att 72,4 procent av barnen tilldelades individförstärkning och 27,6 procent inom skolans egna resurser. Detta visar att många barn är i behov av stora insatser som kräver en mer omfattande åtgärd i skolan. Alla rektorerna har fått information om barnens behov av fortsatt stöd inför skolstart. Den information som skolan får om barnet innan skolstart kan påverka skolan bedömning både positivt och negativt. Det är bra att skolan får information om sådant som kan var till hjälp för barnet vid skolstart och att de i god tid innan skolstart kan planera för bra mottagande av barnet. Negativt kan vara att skolan själv inte har bildat sig en uppfattning av barnets behov av stöd, utifrån det förutsättningar som skolan har. Det är positivt när skolan med förälderns medgivande besöker barnet i förskolan och de personer som arbetar där.
Rektorerna tog upp att de inte har fått information för en stor grupp barn som inte ingått i min kartläggning. Skolan får då svårt att i god tid planera en bra åtgärd, då det ofta handlar om att se över sin organisation för att tillrättalägga för barnen på bästa sätt. Rektorerna menade att många av barnen/eleverna som har stöd har det även under den tid de är på fritidshemmet. Stödet är då i form av personalförstärkning i gruppen. När rektorerna talar om stödåtgärderna är det mest fokus på hur stödåtgärderna är utformade under förskoleklasstid/skoltid.
Nästa alla rektorer anser att stödet är tillräckligt utifrån de handlingsplaner och åtgärdsprogram som var upprättat för barnen. Några föräldrar enligt rektorerna tycker inte att insatsen är tillräcklig, fast skolan anser det. Det kan bero på att föräldern har en annan bild av vad barnet behöver i skolan. Föräldern litar oftast på det som föreslås av annan profession. Det är väldigt vanlig att barn som får en diagnos av något
37
utredningsteam också ger rekommendationer till förskolan eller skolan om vad barnet/eleven behöver för insats, exempel att vara i mindre grupp. Det kan bli problem om förskolan eller skolan redan har en fungerande insats utifrån verksamhetens förutsättningar. Lutz (2009) menar i sin avhandling att makten inom förskolan har över tiden förskjutits från pedagogerna till läkarna och habilitering. Enligt min mening gäller detta även inom skolan. Önskvärt är att professionerna inom förskola/skola och landsting möts för att tillsammans med föräldrarna komma fram till åtgärd/insats utifrån barnets/elevens bästa.
Några rektorer nämner att vissa barn aldrig kommer att nå målen oavsett hur mycket stöd och hjälp barnet får. Om rektorerna reda nu under förskoleklass eller år ett kan göra den bedömningen att barnet trots stora insatser inte kommer att nå kunskapsmålen så får det konsekvenser för barnet. Jag menar att om skolan redan har bestämt att barnet inte kommer att nå kunskapsmålen så kan det påverkar hur man fortsättningsvis arbetar med barnet.
Stödets utformning var enligt rektorerna oftast i form av en extra person i gruppen/klassen och även på fritidshemmet. Undersökningen visar att det fortsatta stödet i skolan utformas på samma sätt som i förskola. Det stämmer väl överrens med vad som framkom i Skolverkets rapport (2008a) och Lillvist, et al., (2009) att barn i förskola oftast får stöd i form av personalförstärkning i den befintliga gruppen.
För barn i skolan var det vanligaste stödet personalförstärkning i den befintliga gruppen och handledning/konsultation (Nilholm, et al., 2007). De barn som avses i undersökningen är yngre barn och det kanske är så att stödet då är riktat i barnets befintliga grupp. Enligt Giota och Emanuelsson (2011) är det inkluderande specialpedagogiska lösningar vanligare i de tidiga åldrarna. Intressant vore att se om och hur stödets karaktär ändras när barnen/eleverna blir äldre och om de är i behov av fortsatta stödåtgärder.
Många av rektorerna nämner att det är viktigt med hanledning, konsultation och fortbildning för att kunna stödja barnen/eleverna på bästa sätt. En rektor svarade att de anpassat miljön för barnen. Fler rektorer menade att miljön och organisation är av betydelse för planering av åtgärder. Min tolkning av svaret är att det endast är en rektor som har behövt anpassa miljön för barn som ingått i min kartläggning. Detta är ett område som handlar mycket om hur på man ser på individen i förhållande till de sammanhang som man är i. Om skolan riktar fokus mot barnet/eleven eller om de ser eleven utifrån miljön, organisationen och de människor som finns där. En stor betydelse för ur rektorerna hanterar och uppfattar barn/elever i behov av särskilt stöd är hur man i kommunen identifierar vilka barn/elever som är i behov av särskilt stöd. Enligt Nilholm, et al., (2007) skiljer det sig åt i olika kommuner hur man definierar elever i behov av särskilt stöd. Det är viktigt att kommunerna tydliggör hur man identifierar elever i behov av särskilt stöd.
38
Den bilden jag har fått i min undersökning stämmer inte riktigt med det som framkom i Giota och Emanuelsson (2011) rapport där man kunde konstatera att de vanligaste skälen till behovet av särskilda stödåtgärder är att finna hos eleven själv, individuella förutsättningar eller egenskaper som motiverar till särskilda stödåtgärder. Mitt resultat kan bero på att övervägande barn går i förskoleklass som ingick i min kartläggning och som rektorerna svarat för. Förskoleklassen arbetar inte efter kunskapsmålen vilket kan vara av betydelse för bedömningen av stödåtgärder.
Det jag har erfarit är att handledning/ konsultation är vanligare i skolan än i förskolan. Utökad kunskap genererar i en bättre förståelse i mötet med barnet. Lärarkompetensen beskrivs i forskningen som den enskilt mest betydelsefulla faktorer för pedagogiskt stöd enligt (Skolverket, 2008b).
Ekonomiska faktorer har anges som en viktig faktor, då skolans personal får uppge skäl till att en del elever i behov av särskilt stöd får för lite stöd enligt (Skolverket, 2005b). Endast en rektor tog upp att individförstärkningen inte räcker till för att kompensera och skapa likvärdiga förutsättningar. Övriga rektorer nämnde inget om att de saknar ekonomiska resurser för att kunna stödja barnet. Däremot gav de konkreta exempel på vad de saknar som mer tid för individuellt stöd och att vissa barn får möjlighet att vara mer i mindre grupp en del av dagen. Min tolkning är att det handlar om lösningar i skolans organisation för hur önskat stöd ska utformas. Många rektorer beskrev olika flexibla lösningar i sin organisation för att ordna en bra insats för barnet/eleven.
Synen på vad som är avvikande respektive normalt påverkas i de beslut som fattas om en elev är i behov av särkilt stöd eller inte. Ett synsätt där individen ses som bristfällig och i behov av speciell hjälp, å andra sidan ett synsätt som kritiskt granskar skolans sätt att hantera elevers olika förutsättningar (Nilholm, et al., 2007). Om skolan ser på skolsvårigheter relaterade till brister/tillkortakommande hos individen riktar åtgärderna in sig på individen det vill säga där det är individen som ska korrigeras eller ”normaliseras” i förhållande till de uppsatta kunskapsmålen, normer för beteende etc. Om skolsvårigheten ses som ett resultat av ett samspel mellan individen och omgivningen följer fokus riktas mot att undanröja barriärer i undervisningsmiljön som kan leda till skolsvårigheter och anpassa undervisningen efter individens förutsättningar (Isaksson, 2009, s.74). Isaksson (2009) menar att om man ser svårigheter endast hos individen kan det få till följd att det blir en specialistuppgift som kan delegeras utanför den sammanhållande klassens ram och som innebär en särskiljande behandling.
I min undersökning framkom det att rektorerna var mycket öppna för att finna olika lösningar om det behövs för att stödja barnen/eleverna som är i behov av särskilt stöd. De nämner att de måste se till helheten i planeringen av insatserna för barnet/eleven, där de inte bara riktar in sig på att det är barnet/eleven som är bärande av problemet. Skolorna är mycket flexibla att finna olika lösningar i sin organisation, miljö och läger stor vikt vid personalens kompetens för att stödja barnet/eleven.
39
Bilden jag fått av forskningen om att stödet inte är tillräckligt och insatserna inte är adekvata, stämmer inte riktigt på den grupp rektorer som jag intervjuat. Det kan bero på att en stor grupp barn/elever är yngre och att kraven inte än så länge handlar om att de ska uppnå kunskapsmålen.
En del av rektorerna menade att i dag var stödet tillräckligt och utformningen av det, men att stödet kanske kommer att vara annat och att det kan behövas mer stödåtgärder i framtiden. Rektorerna nämnde inget om vilket stöd som eventuellt vissa barn kunde behöva i framtiden.
Slutligen kan jag konstatera att resultatet av min undersökning hur rektorerna hanterar och uppfattar det särskilda stödet hos en grupp barn påverkas av olika faktorer. Det beror bland annat på vilken erfarenhet och kunskap rektorerna har, vilka styrdokument och förordningar som verksamheten ska följa. Avgörande är också hur man i den kommun som undersökningen genomförts i definierar vilka barn som är i behov av särskilt stöd.
Det har varit mycket givande att få ta del av den kunskap som rektorerna har inom området och den forskning som genomförts. Jag kommer i min profession har stor nytta av de kunskaper som jag har tillägnat mig för att mitt fortsatta arbete utveckla och hitta former för hur vi ska kunna stödja och hjälpa barn/elever i behov av särskilt stöd på bästa sätt.