Diskussion - Alla barn är olika och unika : Om förskollärares och specialpedagogers uppfattning

Nedan har vi diskuterat och problematiserat vårt resultat i samband med den tidigare

forskningen som vi funnit relevant för denna studie. Utifrån diskussionen presenterade vi vår slutsats och diskuterade vårt val av metoden. Vi avslutade sedan med förslag till framtida forskning.

Förskollärarnas uppfattningar av innebörden barn i behov av särskilt stöd

Olikheter som tillgång

Resultatet utifrån förskollärarnas uppfattningar kring innebörden av barn i behov av särskilt stöd skiljer sig till en viss del från den tidigare forskningen, dock förekom det även likheter. I intervjuerna framkom det att verksamheten försökte främja synen på olikheter genom att inkludera alla barn som en i gruppen oavsett behov. Detta genom att se dessa barn som en tillgång i verksamheten för både barn och personal. Lutz (2009) nämnde att förskollärarna i hans studie upplevde att kategoriseringen av barn skapade möjligheter till att enklare få stöd. Dock menade Renblad och Brodin (2014) att kategoriseringen av barn skapade särlösningar i verksamheten vilket gav en negativ effekt i barngruppen. Hjörne och Evaldsson (2012) menade att anledningen till att kategorisering av barn förekom i verksamheten, var på grund av att barngrupperna var stora och det var brist på resurser. Likt Renblad och Brodin (2014) belyste samtliga förskollärare i intervjuerna att alla barn oavsett behov skulle ha rätt till stöd och att verksamheten skulle undvika att kategorisera barnen. På sådant vis blev barnet som var i behov av särskilt stöd inte utpekat och alla blev inkluderade och accepterade olikheter. Som förskollärare var det viktigt att behandla alla barn lika oavsett behov eller inte. Eftersom det ledde till att barnen inte såg något fel med att vara olika. Utan de ansåg att alla är lika mycket värda samt att det även var viktigt som förskollärare att tänka på att bemöta barnen på ett likartat sätt.

Barn både med och utan diagnos

Utifrån våra intervjuer framkom det att samtliga pedagoger beskrev sin uppfattning kring innebörden av barn i behov av särskilt stöd, att barnet nödvändigtvis inte behövde ha en diagnos för att vara i behov av särskilt stöd. Utan det kunde även vara barn som hade sociala och motoriska svårigheter. Likt förskollärarna i resultatet menade Sandberg, Lillvist,

Eriksson, Björck-Åkesson och Granlund (2010) att barn som var i behov av särskilt stöd behövde inte nödvändigtvis ha en diagnos, de menade att det även kunde vara barn med

koncentrationssvårigheter eller svårigheter med att integrera sig med andra. Författarna nämnde att de barnen ansågs vara i riskzonen och de kunde delas in i två olika grupper. Den första innefattade barn som hade identifierade diagnoser och den andra barn som behövde särskilt stöd i sin vardag men som inte hade en formell identifiering av svårigheter. Författarna belyste även att det fanns olika typer av svårigheter, det kunde vara sociala, medicinska, psykologiska eller fysiska. Lindqvist, Nilholm, Almqvist och Wetso (2011) likt Sandberg, Lillkvist, Eriksson, Björck-Åkesson och Granlund (2010) nämnde att det

nödvändigtvis inte behövde vara en diagnos för att barnet skulle få stöd i verksamheten. Som förskollärare är det därför viktigt att ha en fungerande kommunikation i arbetslaget, för att på sådant vis kunna tala om hur de skulle bemöta barn som är i behov särskilt stöd. Det kan även vara bra att benämna för vikarier vilka barn som är i behov av särskilt stöd eftersom det blir enklare för vikarierna att veta hur de ska vara mot dessa barn.

Specialpedagogernas uppfattningar av innebörden barn i behov av särskilt stöd

Tillfälligt och ständigt behov

Specialpedagogerna i resultatet uppfattade begreppet barn i behov av särskilt stöd som ett tillfälligt eller ständigt behov. Det kunde vara barn som var sena i språket, ledsna, tysta eller utåtagerande samt barn med motoriska svårigheter. I den tidigare forskningen nämnde

Lindqvist, Nilholm, Almqvist och Wetso (2011) att barn i behov av särskilt stöd var barn som hade svårigheter i sin utveckling och sitt lärande samt fysiska och medicinska svårigheter. I resultatet uppfattade specialpedagogerna att det nödvändigtvis inte ständigt behövde vara barnet som var i behov av stöd, det kunde även vara förskolemiljön som skapade ett beteende hos barnet och på sådant vis behövde ändras och anpassas utifrån barnets behov. I den tidigare forskningen nämnde Palla (2011) att det var viktigt att anpassa och utforma miljön utifrån barnets individuella behov.

Barn i behov av särskilt stöd uppfattades olika av specialpedagogerna eftersom de menade att det berodde på situationen barnet befann sig i. Ett exempel på en situation kunde vara att barnet gått igenom en svår situation hemma och på sådant vis ledde det till att barnet tillfälligt behövde stöd. Palla (2011) nämnde i den tidigare forskningen att stödet gynnade barnets hälsa, lärande och utveckling samt gav en positiv vistelse för barnet i förskolan. Utifrån detta har vi fått konstaterat att det är viktigt som förskollärare att uppmärksamma hur ett barn mår, för att på sådant vis skapa dem bästa förutsättningarna för barnet. Istället för att ta för givet att ett barn är jobbigt kan pedagogerna tala med föräldrar eller specialpedagogen för att få en

tydligare bild över varför barnet är som det är. Annars kan det leda till att barnet blir sämre och blir otrygg på förskolan.

Förskollärarnas uppfattningar om arbetssättet

Otillräckligt och ständigt omprövande mål

En förskola är till för alla barn oavsett behov de ska få möjligheten att vara på förskolan för att lära och utvecklas. I samband med detta var det förskollärarnas ansvar att möta alla barn inklusive dem som behövde särskilt stöd på ett främjande och gynnsamt sätt. Utifrån vårt resultat framkom det att förskollärarna ansåg att kunskap och kompetens var viktigt att ha för att kunna möta alla barn oavsett behov. Dock menade de på att tiden var begränsad för att kunna möta alla barns behov.

I intervjuerna framkom det även att det var brist på kunskap och kompetens bland

förskollärarna i arbetet med barn i behov av särskilt stöd, vilket förskollärarna beskrev som en begränsning i sitt arbete. Förskollärarna upplevde att de inte räckte till och behövde stöd i vissa situationer. Samtliga förskollärare i intervjuerna påpekade värdet av kunskapen likt Lai Mui Lee, Seeshing Yeung, Tracey, Barker (2015) som nämnde att det gav en positiv effekt om förskollärare hade möjligheten till att utveckla sina kunskaper inom specialpedagogik. De flesta förskollärare var intresserade av att utvecklas och lära sig mer om arbetet med barn i behov av särskilt stöd (Lai Mui Lee, Seeshing Yeung, Tracey och Barker, 2015). Eftersom de ansåg att kunskap och utbildning underlättade hur de ska hantera olika situationer i

verksamheten.

I arbetet med barn i behov av särskilt stöd uppfattade förskollärarna att de ständigt arbetade med att ompröva mål. En fortsättning för att göra ett bra arbete var att skapa en handlingsplan med mål som skulle gynna barnets vistelse i förskolan. Handlingsplanen skapades utifrån barnets enskilda behov. Förskollärarna menade att en handlingsplan gav struktur och ordning i arbetet med barn i behov av särskilt stöd men ibland fungerade det inte ändå och då krävdes snabb omprövning eller formulering av helt nya mål. Arbetets utförande definierades både från planeringen och från situationerna som utvecklades. Förskollärarnas uppfattning av arbetet med barn i behov av särskilt stöd visade en arbetssituation som ställde stora krav på deras förhållningssätt i arbetet. Arbetet med barn i behov av särskilt stöd ställer stora krav på förskollärarna vilket kan leda till att de blir utbrända och inte kan finnas tillgängliga för alla barn. Därför är det viktigt att alla förskollärare får en utbildning inom specialpedagogik för att

på sådant vis kunna arbeta på ett sätt som leder till att barnet utvecklas och kan erfara nya kunskaper.

Systematiska åtgärder

En anknytande uppfattning om systematiska åtgärder var den närhet förskollärare skapade i arbetet med barn i behov av särskilt stöd. Närheten och tryggheten upplevdes gynnande för barnens utveckling och lärande. Den tidigare forskningen visade att en trygg koppling till förskollärarna var väldigt viktig för barnen (Naile Demirkaya och Bakkaloglu, 2015). Som tidigare nämnt var det viktigt att inkludera alla barn i barngruppen och detta enligt Griebling, Elgas och Konerman (2015) skedde genom ett temaarbete i förskolan vilket skapade möjligheter som stöttade barnets vistelse i verksamheten. Samt att barnen utvecklade ett samspel och interaktion med andra barn. Utifrån uppfattningar i vårt resultat framkom det att vissa förskolor arbetade med teckenspråk som stöd i hela barngruppen samt

träningsstunder i samlingarna där alla barn deltog. På sådant vis blev inga barn utpekade utan alla barn var inkluderade. Vi tolkar det som att förskollärarna likt Nilholm (2005) gav uttryck för dilemmaperspektivet, de berättade om tydliga och strukturerande ramar samt temaarbeten vilket gynnade både det enskilda barnet och hela barngruppen. Vi fann också att

förskollärarnas beskrivning av arbetet hade tydlig förankring i förskolans läroplan, skollagen och FN:s barnkonvention om barns rättigheter. Genom att arbeta på ett sätt där alla barn är inkluderade blir inget barn utpekat samt att alla barn får lika mycket rätt till att utvecklas. Likaså upplever barnen en trygghet till förskollärarna eftersom de behandlar alla lika.

Samverkan-föräldrar som stöd och specialpedagogen som stöd

Förskollärarna i vårt resultat uppfattade föräldrarnas samtycke och stöd som väldigt viktigt för att skapa förutsättningar för barnets utveckling och lärande i både hemmet och förskolan. I den tidigare forskningen framkom det ingenting om föräldrasamverkan, men däremot framkom det om specialpedagogen som stöd i förskolan. I den tidigare forskningen nämnde Bladini (2004) att specialpedagogens uppgift har sedan 1990-talet varit att stödja

förskollärarnas arbete med barn i behov av särskilt stöd i förskolan. Vilket även framkom i vårt resultat där förskollärarna uppfattade specialpedagogen som ett stöd i deras arbete. Eftersom de uttryckte att det var viktigt att någon utifrån som kom och observerade

och förbättras. Genom att specialpedagogerna finns tillgängliga för både föräldrar och förskollärare leder det till att barnet kan utvecklas och uppleva en trygghet i förskolan. Om inte specialpedagogen varit tillgänglig hade det kunnat leda till att barnet inte fått den hjälp som anses behöva eftersom det krävs specialpedagogisk utbildning för att kunna bedöma vad barnet behöver för stöd.

Behov av förhållningssätt

Resultatet i vår studie visade emellertid att förskollärarna uppfattade att tiden är begränsad och det riskerade att leda till att barnet inte fick möjlighet att utveckla sin potential. I den tidigare forskningen beskrev Linikko (2009) olika perspektiv på barn i behov av särskilt stöd. Linikko menade att dilemmaperspektivet innebar att verksamheten skulle anpassas efter barnets behov. I samband med detta framkom det i vårt resultat att förskollärarna helst arbetade med mindre barngrupper och att de hade tillgång till mer personal vid behov. Dessa förutsättningarna skulle innebära möjligheten till ett mer professionellt förhållningssätt och därmed tillgodose alla barns behov. Även Nilholm (2005) beskrev dilemmaperspektivet, vilket innefattade att förskollärarna lyfte fram barnets svårigheter och förde en dialog i

arbetslaget. För att på sådant vis sträva efter att skapa åtgärder utifrån barnets aktuella behov.

Specialpedagogernas uppfattning om arbetssättet

Tillgång för förskollärarna

Resultatet visade att specialpedagogerna ansågs vara en tillgång för förskollärarna i

verksamheten. Bladini (2004) nämnde att specialpedagogutbildningen startades på 1990-talet, specialpedagogens uppgift var att handleda och stödja förskollärarnas arbete med barn i behov av särskilt stöd i verksamheten. I resultatet uppfattade specialpedagogerna arbetet med barn i behov av särskilt stöd som ett samarbete med både föräldrar och förskollärare.

Specialpedagogens samarbete med föräldrarna och förskollärarna skapade goda

förutsättningar för barnet i förskolan. I arbetet med barn i behov av särskilt stöd menade specialpedagogerna i resultatet att det var viktigt att ha med föräldrarnas samtycke vid observationer och diskussioner av ett enskilt barn. Dock krävdes det inget samtycke om specialpedagogen skulle observera hela barngruppen, eftersom specialpedagogen ansågs då vara ett stöd för förskollärarnas arbetssätt. Eftersom det var barn med variationer och

olikheter i förskolan menade Bladini (2004) att det var viktigt med specialpedagogiska kunskaper och stöd. I vissa situationer kunde det framkomma att förskollärarna upplevde sig otillräckliga och inte visste hur de skulle hantera situationen. Specialpedagogerna i resultatet menade då att det var bra om någon utifrån kom och observerade barngruppen med andra ögon, detta för att uppmärksamma sådant som förskollärarna inte uppmärksammat. Som specialpedagog är det viktigt att alltid finnas tillgänglig för både föräldrar och förskollärare. För att på sådant viss kunna stärka förskollärarnas arbete med barn i behov av särskilt stöd, när de inte vet hur de ska hantera en situation. En specialpedagog har som tidigare nämnt specialpedagogiska kunskaper och vet hur en situation ska hanteras på bästa sätt. Om

situationen inte hanteras i tid kan det leda till att barngruppen blir mer svårhanterad. Likaså är det viktigt att specialpedagogen talar med föräldern om det är något de uppmärksammat eftersom det krävs ett samtycke från föräldrarna om specialpedagogen ska kopplas in.

7.1 Slutsats

Utifrån vårt resultat har vi fått konstaterat att förskollärarna och specialpedagogerna

uppfattade barn i behov av särskilt stöd olika, det behövde inte nödvändigtvis innefatta barn med en diagnos, det kunde även vara barn som tillfälligt var i behov av särskilt stöd eller barn med motoriska och sociala svårigheter. Problematiken som vi uppmärksammade var att arbetet med barn som var i behov av särskilt stöd kan i vissa situationer vara begränsat. Detta på grund av brist på tid, kunskap och kompetens samt brist på personal i verksamheten. För att underlätta dessa begränsningar föreslog förskollärarna och specialpedagogerna att de skulle skapa mindre barngrupper och få in mer personal, samt att det var viktigt att tillgodose barnets behov i tidig ålder för att kunna förebygga och åtgärda inför den framtida skolgången.

7.2 Metoddiskussion

I sökandet av den tidigare forskningen upplevde vi svårigheter med att hitta relevanta artiklar och avhandlingar. De flesta innefattade arbetet med barn i behov av särskilt stöd i skolan. Därför var vi tvungna att använda oss av flera olika sökord och fick tillslut fram några relevanta artiklar och avhandlingar där de hade använt sig av kvalitativa och kvantitativa forskningsmetoder, som exempelvis intervjuer, observationer och enkäter.

För att kunna uppnå vårt syfte och frågeställningar valde vi att använda oss av en kvalitativ forskningsmetod med semistruktuerade intervjuer, detta för att kunna få en djupare förståelse i hur förskollärare och specialpedagoger uppfattade begreppet barn i behov av särskilt stöd samt arbetet med dessa barn. I början av vår studie var tanken att vi skulle genomföra intervju – och enkätundersökning. Men eftersom vi ansåg att det skulle bli svårt och formulera en enkät med frågor som skulle ge oss djupa svar samt att vi inte var säkra på om vi skulle få tillbaka några svar, valde vi endast att genomföra intervjuer och fokusera på förskollärarnas och specialpedagogernas uppfattningar och tankar kring arbetet med barn i behov av särskilt stöd.

Under intervjuerna upplevde vi inga svårigheter. Likt Bryman (2011) ansåg vi att fördelen med dem semistrukturerade intervjuerna var att vi hade möjligheten att ställa följdfrågor utifrån vår strukturerade intervjuguide, som vi ansåg vara nödvändiga för att få djupare svar och mer information. Eftersom vi hade en direktkontakt vid intervjuerna kunde vi förklara och rätta till feltolkningar som framkom, vilket vi inte hade kunnat göra om vi hade använt oss av enkäter. När vi utförde transkriberingen av intervjuerna upplevde vi att det var svårt vid vissa tillfällen att höra vad pedagogerna sa under intervjuerna. Därför var det av betydelse att vi under intervjuerna antecknade svaren samtidigt som vi spelade in.

Med hjälp av fenomenografi som dataanalys har vi transkriberat vårt insamlade material från intervjuerna. För att få en förståelse för vad som ligger bakom pedagogernas uppfattningar av begreppet barn i behov av särskilt stöd och arbetet med dessa barn. Fenomenografi som metodansats har en tydlig ram att följa för att kunna analysera materialet, dock upplevde vi svårigheter när vi skulle formulera kategorierna utifrån transkriberingen och att komma på en gemensam nämnare för informanternas uppfattningar. Vid vissa tillfällen upplevde vi att det var svårt att tänka utifrån informanternas uppfattningar och inte sina egna. Eftersom vi genomförde semistruktuerade intervjuer fick vi enbart ta del av förskollärares och

specialpedagogers uppfattningar och inte hur det såg ut i praktiken. På sådant vis var det svårt för oss att få en bild över om det de benämnde för oss var trovärdigt och tillförlitligt (Fejes & Thornberg, 2015). Det går endast att se om det fungerar i praktiken genom att utföra det. Bryman (2011) har nämnt att trovärdighet är motsvarade till intern validitet som använts i en kvantitativ forskning. Till skillnad från kvalitativ forskning ligger fokus inom det kvantitativa på varför saker och ting är som det är, vilket innebär att det är mätbart. Bryman (2011) har belyst att trovärdighet handlar om hur forskaren har uppfattat verkligheten utifrån

för respondentvalidering. Författaren har även nämnt tillförlitligt men han benämner det istället för pålitlighet, vilket är motsvarande till reliabilitet som även det tillhör den kvantitativa forskningen. Pålitlighet innebär att forskaren säkerställa att det som

informanterna nämnt är användbart för studien. Vi ansåg att vårt resultat var användbart och tillförlitligt eftersom det var en del likheter bland svaren. Vi uppmärksammade att det inte fanns lika mycket skillnader som likheter, vilket var intressant och fick oss att fundera på vad anledningen till det kan vara. Vi antog att det kan ha att göra med att förskollärare inte får tillräckligt med utbildning inom specialpedagogik i förskolan vilket vi nämnde i vår inledning. Det gav oss även en fundering på vad anledningen kan vara till att

specialpedagogiken bara ingår till en viss del. För att kunna skapa dem bästa förutsättningen för alla barn i förskolan skulle det underlätta om blivande förskollärare fick mer kunskap inom specialpedagogik på förskollärarprogrammet. Det kan annars leda till en osäkerhet bland förskolläraren vilket kan försämra barnens utveckling och lärande i förskolan.

7.3 Förslag till fortsatt forskning

I vår forskning har vi belyst hur förskollärare och specialpedagoger idag uppfattar begreppet barn i behov av särskilt stöd samt hur arbetet med dessa barn uppfattas i förskolan. I dagsläget ökar antalet barn i behov av särskilt stöd och det är viktigt att ge dessa barn det stöd och hjälp de behöver. Därför anser vi att forskning inom detta område är av stor betydelse till att hjälpa dessa barn. Genom en fortsatt forskning inom området anser vi att dessa barn kommer få större möjligheter till att få mer stöd i sin utveckling och lärande på förskolan. Vi funderar därför på hur arbetet med barn i behov av särskilt stöd kan utvecklas för att förskollärarna ska kunna tillgodose alla barns behov. Ytterligare ett förslag på forskning är att det hade varit intressant att genomföra observationer i verksamheten eftersom intervjuerna endast gav oss pedagogernas uppfattningar och inte hur det ser ut i praktiken.

Referenser

Björck-Åkesson, E. (2014). Specialpedagogik i förskolan. I A. Sandberg (Red.), Med sikte på förskolan- barn i behov av stöd (s.23–41). Lund: Studentlitteratur.

Bladini, K. (2004). Handledning som verktyg och rum för reflektion: En studie av

In document Alla barn är olika och unika : Om förskollärares och specialpedagogers uppfattningar om innebörden av barn i behov av särskilt stöd och deras arbetssätt med dessa barn (Page 37-48)