I detta avsnitt förs en diskussion och reflektion kring de resultat som framkommit i studien. Resultaten diskuteras i förhållande till tidigare forskning, teori, resultat och analys. Avslutningsvis följer även en diskussion kring förslag för framtida forskning i ämnet.
6.1 Resultatdiskussion
När man tolkar barnens känslor ur ett relationellt perspektiv så var barnen inte rädda för polisen. Inte just här och nu. I polisbilen satt inga rädda förortsungar med låg socioekonomisk status. I polisbilen satt lustfulla, skrattande, glada barn som tillsammans med oss, varandra, polisen, polisbilen, pistolen och platsen skapade en förståelse för sin omvärld. Barnet som tog det första steget in i bilen är på grund av sin utvecklingstörning mindre medveten om de sociala diskurser som råder kring henom. Jag tror att det är därför hen gav vika för sin nyfikenhet och utforskarglädje tidigare än de andra barnen. Resten av barngruppen läste av det vi pedagoger och den närmande polisbilen förmedlade vilket förmodligen var spänning, nervositet och kanske lite rädsla. Vi förväntade oss att barnen skulle vara rädda och därför konstruerades en barngrupp som agerade utifrån våra förutsättningar.
I utvecklingspsykologin menar man att anknytningsbehovet är något universellt och alla barn runt om i världen har samma grundläggande behov och att utvecklingen sker stegvis (Broberg mf). Ur ett postmodernt synsätt ifrågasätter man idén om ett universellt barn som är oberoende av kulturella förutsättningar och praktiska sätt att ta hand om ett barn. Det finns ingen ”normal” utveckling utan ett barn måste förstås i sitt sammanhang och förändras i platser och tider (Nordin Hultman 2011).
Pedagogerna på förskolan är ofta fast i utvecklingspsykologiska tankemönster. Det råder en tydlig trend i att hitta förklaringar till varför ett barn ”är” på ett specifikt sätt. Allt fler barn på förskolan blir diagnostiserade och ofta hör man pedagoger diskutera barnens beteende
33
utifrån förmodade hemförhållande. Kanske är detta ett sätt att föröka hantera den press som ligger på förskollärare idag. Barngrupperna växer, föräldrar ställer högre krav och ansvarsområdet ökar. Istället för att säga att vi har misslyckats med att bemöta detta barns behov så blir det lättare att skylla på diagnoser och hemförhållanden.
Enligt anknytningsteorin blir pedagogernas roll att i så stor utsträckning som möjligt försöka efterforska och analysera barnets inre arbetsmodeller för att kunna anpassa verksamheten efter detta (Broman mf 2012). Sroufe menar att det krävs ett stort arbete från förskolan för att hjälpa otrygga barn att utveckla nya inre arbetsmodeller. Forskning visar dock att ett otryggt barn inte sällan agerar på ett sätt som får förskolepersonal att reagera negativt på barnet vilket förstärker otryggheten hos barnet (Broberg mf 2012).
Ur ett postmodernt synsätt är detta faktum ganska självklart. Barnet visar upp ett visst beteende i en situation eller situationer. Barnet har dessutom en bakgrund av otrygg anknytning enligt de analyserande pedagogerna. Barnet förväntas då bete sig på ett specifikt sätt i dessa situationer vilket är förklarligt med tanke på barnets bakgrund. Barnet kommer då fortsätta leva upp till dessa förväntningar och snart kommer barnet se sig själv genom dessa förväntningar och identifiera sig själv med dessa.
Klart att förortsbarnen var rädda för polisen. Barnen uppträder genom de diskurser vi ger dem tillgång till. Nordin Hultman liknar detta med en verktygslåda som barnen får tillgång till genom de diskurser pedagogerna ser dem igenom.
Genom att sammanfoga dessa två teorier kan man använda sig av en ny modell som jag kallar yttre arbetsmodell. Genom att tillsammans med barnen bemöta det okända och oplanerade med en positiv inställning arbetar man upp en yttre arbetsmodell som barnen använder i mötet med främmande platser, personer och ting. Ur ett postmodernistiskt synsätt smittar den vuxnas positiva förväntningar av sig på barnet och barnet agerar utifrån dessa förväntningar. Samtidigt som man ur ett utvecklingspsykoligiskt synsätt befäster en positivitet i varje okänd situation och barnet kommer med dessa erfarenheter förvänta sig att nästa okända möte också är positivt. Det hade varit intressant för studien att använda sig
34
av denna yttre arbetsmodell modell på Kim om hen hade valt att följa med och träffa poliserna. Kim är det barn som agerat avvikande i studien och därför mest intressant.
Oavsett om man väljer att se barnen utifrån ett utvecklingspsykologiskt perspektiv eller ett relationellt perspektiv så blir barnen färgade av de vuxna i områdets relation till polisen. I Kamalis (2005) undersökning framgår det tydligt vilka diskurser som råder. De vuxna i förorterna ser sig själva som åsidosatta av flera anledningar. Faktum är att genom att kritisera den särbehandlingen så stärker du diskursen av vad en förortsbo är. Genom att se sig själv genom andras ögon förstärks bilden av att vara en bidragstagande, kriminell invandrare. I förorten råder en annan bild av polisen än i andra områden. Då det råder en så stark misstro bland polisen i förorterna är det inte konstigt att barnen är rädda för polisen. Polisen som är rasister och våldsamma är den diskurs barnen får tillgång till.
Dessa barn blir på grund av sitt boendeområde stämplade av samhället i tidig ålder. I området där studien ägde rum går barnen ut skolan med bristande betyg. Detta är något som pedagogerna på förskolan frekvent pratar om och befäster genom att se barnen ur ett utvecklingspsykoligiskt perspektiv.
Aspelin & Person menar att pedagogen kan med hjälp av en god relationell kompetens, ledarroll och didaktisk konsekvens göra skillnad och motverka strukturella faktorer som exempelvis sociokulturell bakgrund (Aspelin & Person 2011). Självklart löser ett relationellt synsätt på förskolorna inte problemet med den segregerade bostadsmarknaden eller ungdomskriminaliteten. Dock gör vi ett litet steg i rätt riktning. Genom att ge barnen tillgång till andra diskurser så breddar vi vägen och jämnar ut förutsättningarna för dessa barn. Det är inte upp till oss eller samhället att sätta en stämpel på barnet. Det är upp till oss att ge barnen tillgång till en verksamhet som inte fokuserar på att bedöma barnet utan snarare fokusera på att utforska världen tillsammans utan att veta vart vi hamnar.
35
6.2 Framtida forskning
Då denna studie påvisat ett intressant fenomen anser jag att det finns anledning att i framtiden forska vidare på området. Studien har ju som jag flera gånger tidigare nämnt påvisat att det med enkla metoder går att påverka barnens inställning till polisen i en positiv riktning. Det är av intresse att göra fler studier som använder det postmodernistiska synsättet som en lösning på de problem som uppstår när man enbart använder sig av utvecklingspsykologin. Förslag på framtida studier är att använda sig av yttre arbetsmodeller i situationer som barnen tycker är obehagliga. Ett problem är dock att denna studie enligt min uppfattning inte är tillräcklig för att påstå att så är fallet generellt. Ett annat problem är att denna studie inte säger något om ifall resultaten är bestående över tid. Av den anledningen anser jag därför att det hade varit intressant att i framtiden fortsätta forska på ämnet och i ett större perspektiv, över en längre tidsperiod, göra en liknande undersökning. Exempelvis på ett flertal förskolor, i olika områden med olika problembilder. Forskning som skulle kunna visa att ett tidigt relationsskapande, mellan polis och förskolor, skulle kunna förebygga brottslighet tror jag hade varit väldigt värdefullt för framtiden.
36