Frågeställningarna i detta arbete var att ta reda på: Hur presenteras de spansktalande länderna i läroboken Caminando 1? Hur framställs den spanskspråkiga världens sociala förhållanden och samhällen samt deras kulturella likheter och skillnader i förhållande till Sverige? Och hur behandlas de olika aspekterna ur de utvalda spansktalande kulturerna i läromedlet? Jag kommer i detta avsnitt diskutera dessa frågor i den ordning som jag presenterade dem i resultatet.
Att Spanien diskuteras mera ingående än Latinamerika är kanske inte något som läsarna reflekterar över. Ett skäl till att Spanien får ett större utrymme än Latinamerika i spanskundervisningen tror jag att beror på Skolverkets läroplan för moderna språk steg 1; då kravet för kulturmålet är:
att känna till något om vardagslivet i något land där målspråket används. (Ferm & Malmberg 2001:193).
Det kan även bero på att många väljer Spanien som turistmål eller en plats för vidare studier oftare än platser i den övriga spansktalande världen. Eller så följer man det faktum att Spanien ligger i Europa och är på så sätt närmare geografiskt och kanske även kulturellt. Dessutom är Spanien, precis som Sverige, ett EU-medlemsland. Gert Hofstede (2005) hävdar att man lär sig kultur från den egna sociala miljön och på så vis reagerar eleverna inte på differenserna mellan Europas Spanien och Latinamerikas länder som läromedlet uppvisar. De är helt enkelt lärda att tänka i banorna med Europa som centrum och ledande kontinent. Det sociala arvet visar sig även i deras interkulturella medvetenhet. Det vill säga att kolonialmakten är det primära och kolonierna de sekundära som Edward Said (1995) skriver i sin bok Kultur och Imperialism. Vi har kanske fortfarande ett kolonialmaktstänkande, undermedvetet eller inte och det utgås från att de europeiska länderna är de trendgivande och står för både det historiska perspektivet och den utvecklande framtiden. Det här synsättet existerar även i Latinamerika. Många gånger ser de sig själva som kulturellt underställda Europa eller vissa europeiska länder.
Länderna som läroboken fördjupar sig i är Spanien och Nicaragua. I Caminando 1 tas de spanska storstäderna Madrid och Barcelona upp. Dock är det Barcelona som är den mest
dominerande staden och beskrivs noggrannast. Övriga länder i Central- och Sydamerika nämns i texterna endast vid specifika eller enskilda sammanhang som t.ex. att tango kommer från Argentina eller att salsan härstammar från Kuba. Trots att 340 av över 400 miljoner människor i världen som har spanska som modersmål bor i Latinamerika har författarna varit begränsande i sin presentation av den spansktalande befolkningen. Hela den sydamerikanska kontinenten klumpas ihop till ett och Caminando1:s författare tar inte hänsyn till varje enskilt Sydamerikanskt lands egenheter och skillnader sinsemellan.
Det går inte att dra liknande paralleller mellan länder i t.ex. Europa eftersom språken skiljer sig från land till land. Även om spanska är ett utbrett språk i Latinamerika har varje land sin unika form och borde behandlas som ”unikt”. Författarna visar hur, enligt dem, ointressant den utomeuropeiska spansktalande befolkningen är genom att ägna elva sidor åt dessa. Genom att använda Nicaragua som exempelland i läromedlet kan läsaren få intrycket av att hela Latinamerika har ett liknande samhällssystem och social bakgrund. Varje land i Latinamerika har dock påverkats olika av kolonisationen och under den moderna tiden av invandring från olika länder. Därför har varje latinamerikanskt land inte bara olika sociala förutsättningar utan de olika ländernas politik och ekonomi uppvisar stora skillnader.
Slutligen konstaterar jag att Spanien och Nicaragua är de länder som i huvudsak tas upp i Caminando 1, men bokens författare har tagit upp alla de spansktalande länderna i Latinamerika genom att nämna dem i något sammanhang, språkligt eller kulturellt.
Analysen visar att boken behandlar både skillnader och likheter ur kulturell synvinkel. Vikten av att ”nia” på målspråket betonas och det pekas på skillnaden med svenskan där man ”duar” alla medan man på spanska i princip säger ni till alla äldre, lärare och ibland även sina föräldrar. Författarna av boken säger sig erbjuda elever som studerar spanska både spansk grammatik och interkultur som verktyg för att kunna kommunicera med och möta spansktalande oavsett om de kommer från Spanien eller Sydamerika. Författarnas avsikt med den korta presentationen av den spansktalande utbredningen är kanske att ge lärarna möjlighet till att välja fördjupningsland; till exempel att lärarna väljer ett land, att eleverna väljer ett annat eller att båda parterna tillsammans väljer ett fördjupningsområde. Det är bra att textboken inte styr undervisning för hårt med tanken på Ferm & Malmbergs (2001) rekommendationer till dagens språklärare där motivationen är grundläggande för all språkinlärning och den drivande kraften.
Som nämns ovan har Spanien en ledande roll i texterna när de gäller olika kulturella aspekter. Det kan konstateras att Caminando1 i första hand eller i till stor del beskriver det spanska språket i Spanien och i huvudsak den spanska kulturen, samt att författarna använder sig av mindre delar av Latinamerika som jämförelseobjekt. Ett exempel finns redan i första kapitlet där vikten av att alltid hälsa tas upp. Att det är viktigt att hälsa i Sydamerika får eleven veta men inte på vilket sätt man hälsar, utan då hänvisas det till det spanska sättet. Edward W Said (1995) i boken Kultur och Imperialism menar att Europa med dess centrala ställning har ett övertag över kolonierna. Man kan klart se att författarna har skrivit läromedlet på detta sätt. Det så kallade moderlandet är mallen som efterföljs och Latinamerika spelar den sekundära rollen. Har författarna varit påverkade av Saids (1995) teori om primär och sekundär kulturstatus – alltså Europas särställning som språkvaggan i och med att de avhandlar de cirka 400 miljoner spansktalande latinamerikanerna på fyra sidor?
Eleverna får veta hur de olika ungdomarna i läroboken bor, deras rum beskrivs liksom hur deras familjer är uppbyggda. I avsnittet 4b, berättar Eloy att han läser Arns-böckerna, som är skrivna av Jan Guillou, en svensk författare som låter de svenska eleverna göra en kulturell koppling. De kan relatera till något för dem bekant och det blir en kulturell parallell mellan Eloy i Spanien och de svenska eleverna. Skillnaderna och likheterna gör att läsarna kan associera till sina egna liv och dra slutsatser som leder till en ökad förståelse mellan dem och målspråksgrupperna. Ytterligare en positiv sida av detta är att eleverna får ett konkret exempel på att svenska böcker faktiskt översätts till spanska, vilket många ungdomar inte tänker på. Det är genom ungdomarnas berättelser om deras dagliga liv och händelser som eleverna får den internationella kompetensen som beskrivs av Ulrika Tornberg (2001). Genom diskussioner i klassrummet vidgar de den till interkulturell kompetens.
Det går att skönja en viss linje i läromedlet när det gäller ländernas status, både ekonomisk och kulturell. Landet som står som modell och som författarna utgår ifrån, är Sverige, vilket i sig är naturligt eftersom båda författarna är svenska och läsarna har Sverige som referensland. Spanien är det land som oftast jämförs med Sverige i läromedlet.
Textboksförfattarna har valt att skriva om Nicaragua som målspråksland i Sydamerika. Varför valet föll på just Nicaragua kan bero på att det är ett land som Sverige har stöttat under många år genom hjälporganisationen Sida, vilket också nämns i läromedlet, och på så sätt är Nicaragua mera känt för de svenska eleverna. De har redan en ytlig kontakt eller kännedom om målspråkslandet.
Något av det mest intressanta ur ett interkulturellt perspektiv som diskuteras i läroboken är skolsystemet i målspråksländerna. Betygsnivåer, skolämnen och tider för skolgången i Spanien och Nicaragua tas upp. I Nicaragua finns det tre olika skolskift. Detta för att många nicaraguanska elever måste arbeta parallellt med sina studier för att hjälpa till ekonomiskt i familjen, något som för de flesta svenska elever är helt främmande. Skoluniform används i de flesta spansktalande länderna. Författarna väljer att inte berätta att eleverna i både Spanien och Latinamerika köper sitt eget skolmaterial och själva står för matkostnaderna i skolan. Det är även mycket vanligt med privata skolor, vilket inte heller tas upp i läromedlet.
Caminando 1 försöker verkligen eftersträva att ge läsarna en sociokulturell upplevelse. På många plan lyckas de väl. Genom att välja miljöer som är relativt familjära för eleverna frestar författarna dem att i klassrummet dra paralleller mellan deras egen värld och de ungdomars värld som de möter och lär känna i boken. De flesta situationerna som beskrivs sker i ungdomskulturens sfär där även de svenska eleverna befinner sig. I läromedlet tas de kända klädesmärkena Mango och Zara upp. Dessa är kända klädkedjor för svenska ungdomar. De handlar där och bär deras kläder. Att ta med dem i boken gör att eleverna känner igen sig och har möjlighet att känna en gemenskap med de spanska ungdomarna. De klär sig i samma märke och samma mode råder länderna emellan. Den så kallade kulturchocken minskar och en större förståelse föds. En slags aha-upplevelse: de är precis som vi! Ferm & Malmberg (2001) menar att kunskap ger förståelse för andra kulturer. Ungdomarna i boken har samma intressen som läsarna och ett samförstånd över kulturgränserna kan uppstå. Det underlättar inlärningen av målspråket menar Ferm & Malmberg (2001).
Läsarna får främst lära känna spansktalande ungdomar från medelklassen i Spanien. Deras liv och intressen är ganska lika de svenska ungdomarnas. Spanska ungdomar lyssnar på samma eller likvärdig musik som de svenska ungdomarna. Båda länders unga köper samma
sorts kläder av samma märken i stora gallerior medan det inte nämns något om dessa områden när det gäller Latinamerika. Caminando 1 framställer Spanien som relativt likt Sverige på det kulturella planet. Den ekonomiskt likvärdiga situation som beskrivs i läromedlet mellan de bägge länderna kontrasteras starkt i kapitlet som behandlar Nicaragua. Där får läsaren en bestämd bild av ett land som både socialt, kulturellt och ekonomiskt ligger väldigt långt från både Spanien och Sverige. Kulturchocken för läsaren blir större. På så vis blir det svårare att hitta ett samförstånd och kanske en mindre förståelse för denna kultur. Eftersom Nicaragua är landet som symboliserar Latinamerika i läromedlet innebär detta också att kulturkrocken gäller hela området. Istället för att uppnå en interkulturell medvetenhet så blir det en internationell medvetenhet som Ulrica Tornberg (2001) beskriver.
De kulturella aspekterna från målspråket och dess länder beskrivs kort när det gäller religion. Författarna nämner att spanjorerna tog med sig sin religion till Sydamerika under kolonisationen av regionen. Att det var katolicismen får eleverna inte veta. Däremot talar författarna om varför man talar spanska på kontinenten och att kolonisationen förde med sig stora vedermödor för ursprungsbefolkningen, vilka innebar att de inte bara fick ge upp sitt egna språk men också sin kultur, tro och sin egen identitet.
Vikten av maten och dess kultur i de spansktalande länderna förmedlas genom ett kafébesök och en meny från en bar, belägna i Barcelona respektive Madrid. Det berättas om skillnader mellan mattider i Sverige och Spanien och att det är vanligt att man träffar sina vänner på ett kafé över en kopp kaffe istället för hemma hos varandra.
Vad gäller konst tas musik och dans upp från olika spansktalande länder. Texter till populära låtar och tillhörande musik på CD tillkommer också. Dessa är inte artister som är kända av den svenska befolkningen. Av de mest berömda spansktalande musikartisterna som finns idag nämns fyra; Ricky Martin, Shakira, Juanes och Enrique Iglesias men ingen låttext från några av deras hits finns med i boken. Som tidigare nämnts tas danserna flamenco, tango, salsa och merengue upp. Läsarna får ta del av kända konstnärer från Spanien såsom Dalí, Pablo Picasso och Goya samt museer där deras mest kända verk är utställda. Några bilder av dessa finns dock inte i läromedlet.
Olika sporter, framför allt fotbollen och de två största fotbollslagen i Spanien, Real Madrid och F.C. Barcelona beskrivs relativt ingående. El Clásico står inte bara för två fotbollslagmatch utan är symbol för två motparter i ett och samma land. Som Said (1995) förklarar kan en primär och sekundär kultur existera i ett och samma land och behöver inte enbart gälla ett moderland och dess gamla eller nuvarande kolonier. Boken kommer också in på de olympiska spelen och deras spansktalande värdländer. VM-vinster i fotboll för Argentina och Uruguay tas också upp eftersom de är länder som vunnit fotbolls-VM.7 Läromedlets behandling av politiken är bristande. Det berättas endast att Franco var en diktator i Spanien och att katalanska var förbjudet under dennes regeringstid. Politik i Latinamerika behandlas kort och det enda som nämns är det så kallade fotbollskriget mellan Honduras och El Salvador 1969 med en tillhörande bild.
Kroppsspråket ett område inom språkinlärningen som ofta glöms bort och få läromedel för moderna språk tar upp detta. Ferm & Malmberg hävdar att ”En gest som i ett språk har en ”oskyldig” betydelse kan i ett annat ha en vulgär eller obscen innebörd” (Ferm & Malmberg 2001:208). Jag kan, efter min undersökning, bekräfta att författarna i Caminando 1 inte har tillägnat kroppsspråk och gester en enda sida.
Läromedlet lyckas, enligt min personliga åsikt, trots en ”fattig” beskrivning av Latinamerika ändå höja elevernas kulturella kompetens. Det lyckas författarna genom kvaliteten på de olika texterna i egenskap av vardagliga dialoger och beskrivande faktatexter på spanska och svenska. Dessa ger utrymme för inte bara diskussioner och jämförelser med elevernas egen verklighet, utan även reflektion och medvetenhet. Dessa aspekter höjer elevens motivation för lärandet, vilken enligt Per Malmberg (2001) är A och O i språkinlärningen. Författarna av Caminando1 når de kulturella målen som skolverket kräver i och med att de:” utvecklar sin förmåga att reflektera över levnadssätt och kulturer i de länder där språket används, att göra jämförelser med egna kulturella erfarenheter.” (SKOLFS: 2002:16)
5.1 Reflektion över genomförande och analys
Jag har försökt att vara objektiv i min analys. Men genom arbetets gång har analysen blivit påverkad av att jag har varit mer kritisk i mitt tänkande när det gäller hur läromedlet har presenterats. Framför allt när det gäller författarnas val att presentera Nicaragua som exempel för den latinamerikanska kulturen. När jag började min analys var jag beredd på att Spanien skulle vara det spansktalande land som dominerade både språkligt och kulturellt i läromedlet. Så blev också resultatet. Jag hade förväntat mig att analysen skulle visa att författarna hade valt ut olika länder från Latinamerika som skulle exemplifiera det spanska språket och de olika kulturella inslagen i den spansktalande delen av världen. Så var inte fallet utan författarna hade valt ut ett land från Sydamerika, Nicaragua. Det fick representera hela den latinamerikanska kulturen. De andra länderna från Latinamerika nämns bara i korthet utan att ge någon djupgående insikt om dem. Caminando1 visar alltså målspråket och dess kultur ur två länders perspektiv, nämligen Spaniens och Nicaraguas. Troligen har jag varit extra kritisk i min analys på grund av mitt egna sydamerikanska ursprung, vilket gjort att jag har haft högre krav på en bredare exponering av den latinamerikanska målspråksdelen av boken än vad eventuellt en med svensk eller spansk härstamning skulle ha haft.
Jag har för reliabilitetens skull, med hjälp av citat understrukit exemplen i textanalysen och på så sätt kan läsaren lätta hitta källan för att följa upp resultatet. Terminologin är enkel att förstå och uppsatsens tre frågor blir besvarade vilket förstärker valideringen.
Det skulle givetvis ha gett ett djupare resultat om analysen av Caminando 1 hade jämförts med en eller två andra spanska läromedel. Att jag valt att analysera endast denna bok har gjort att analysen koncentrerats på dess fördelar och brister och författarna har helt fått stå ensamma utan att en jämförelse med andra författare av liknande läromedel har gjorts. Deras arbeten har kanske blivit påverkade av föregående arbeten, detta är frågor som inte kommer fram i min analys. Min egen sydamerikanska bakgrund kan i viss mån ha påverkat hur analysen av denna uppsats ser ut. Kritiken eller koncentrationen på detta skulle kanske ha varit mindre om det var en spanjor eller svensk som gjort samma analys. Dock anser jag att detta är en mycket relevant punkt och därmed också mycket viktig för denna uppsats.