Syftet med studien är att synliggöra hur förskollärare samtalar om barn i planerad undervisning med digitala verktyg. Dessutom ämnar examensarbetet att ge kunskap om genus i samband med förskollärares reflektioner och genom det finna olika tillvägagångssätt för förskollärare att verka för ett aktivt arbete med jämställdhet. I följande avsnitt diskuteras resultat och analys i
29
relation till 1. Inledning, 2. Tidigare forskning samt 3. Teori. Avsnittet består av tre rubriker, Flickor kommer i skymundan, Ålder spelar roll och Stereotypa antaganden och jämställdhetsarbete. Tematiseringen i diskussionen är fristående från tematiseringen i 5. Resultat och analys för att kunna relatera resultaten från olika tema med varandra och skapa nya mönster.
6.1 Flickor hamnar i skymundan
Samtliga respondenter var kvinnor, vilket stämmer överens med fördelningen av förskollärare i stort (Statistiska Centralbyrån, 2020). När förskollärare talar om barn och deras könstillhörighet har det framkommit av analysen att det främst är pojkarnas perspektiv som framhävs. De respondenter som inte benämner barn som pojkar och flickor utgår istället utifrån barnen som en grupp individer och det är sällan barnet som enskild individ som betonas. När flickor nämns i aktiviteter med digitala verktyg så är det ofta i genrer av att de inte visar intresse eller att de är i bakgrunden av pojkars engagemang. I ett av de tolv citaten framhäver en förskollärare att flickorna visar mer intresse för ett digitalt verktyg, på grund av dess ljud. Trots att majoriteten av förskollärare är kvinnor, och forskning visar att flickor presterar bättre resultat i undervisning av kvinnor (Sullivan & Umaschi Bers, 2018), framförs inte flickors användning och intresse för teknik på samma sätt som pojkarnas. När det väl görs så visar resultaten att flickors användning av digitala verktyg är förvånande och att flickor befinner sig i bakgrunden. Detta stämmer överens med Boströms (2018) studie, där han fann liknande resultat, där pojkarna beskrevs i positiva ordalag kopplat till deras aktivitet, vilket inte flickorna gjorde. Detta tyder på att inom förskolan finns en hierarki, där förskollärare talar om pojkar i positiva ordalag i sammanhang med digitala verktyg. Detta skapar en kultur, där flickor inte synliggörs på samma sätt som pojkar och där de hamnar i skymundan. Detta i sin tur förstärker den manliga normen i dessa situationer och pojkarnas agerande fortsätter (Hirdman, 2004). Detta ökar risken för att könen ska likställas i en förhoppning om att öka det heteronormativa maskulina idealet och att inte arbeta aktivt med jämställdhet (Edström, 2014)
Ur analysen går det att utläsa att när förskollärare relaterar vissa digitala verktyg till andra objekt eller leksaker, till exempel att de jämför programmeringsrobotar med radiostyrda bilar, antyder det till att de gör normer om objektet. Alltså vad som anses kvinnligt respektive manligt. Detta menar Lindahl och Folkesson (2012) kan bidra till att hur något tolkas och hur något används blir normativt av de som talar om och använder objektet. Eftersom en radiostyrd bil är en leksak
30 som förknippas med manliga normer (Gullberg, Andersson, Danielsson, Scantlebury & Hussénius, 2018) och att förskollärarna gör jämförelser mellan det och programmeringsroboten bidrar det till att programmeringsroboten blir manligt kodad. Detta resonemang utmanas dock av en annan förskollärare som hävdar att det är funktionerna av en radiostyrd bil som gör att flickorna visar mer intresse för programmeringsroboten. Förskollärarnas olika resonemang påverkas dock av maktstrategier, där flickor och pojkar framhävs gilla olika funktioner hos respektive programmeringsrobot med funktioner som en radiostyrd bil. Dessa maktstrategier fungerar som möjligheter och/eller begränsningar för de olika könen, men är aldrig densamma för dem båda. Konsekvenserna blir därför att de gillar olika funktioner hos samma objekt (Hirdman, 2004).
Anledningen till att pojkar i resultatet visar större intresse för digitala verktyg är för att de fått det mer tillgodosett tidigare. Detta menar Sullivan och Umaschi Bers (2013) kan resultera i att pojkar stundvis presterar bättre resultat än vad flickorna gör. Detta kan därför förklara bland annat att vissa av respondenterna framhäver att pojkarna pausar med roboten eller att de självmant hämtar roboten och att pojkarna slänger sig över digitala verktyg och att flickorna därför backar, trots att de säkert är lika kapabla till att genomföra aktiviteten, vilket vissa resultat av respondenterna också visar. Detta beror nödvändigtvis inte på barnet som enskild individ, eller pojkar som grupp, eftersom normer skapas och upprätthålls av det omgivande samhället samt vuxna som förekommer i barns vardag (Hellman, 2010). Att pojkar använder digitala verktyg i större utsträckning beror på att de getts möjlighet och tid för att utveckla intresse för det, eftersom det oftare finns en risk för att förändra flickors intresse och val än vad det finns för pojkar (Brunila & Edström, 2013). Detta är riskabelt eftersom det inte utmanar traditionella könsroller, utan snarare upprätthåller och återskapar dessa (Boström, 2018).
6.2 Ålder spelar roll
Stundtals visar resultatet och analysen på en bekräftelse av den litteratur som presenteras i inledning och i tidigare forskning. Till exempel tyder vissa analyser på att förskollärare framhäver berättelser om barns stereotypa antaganden/agerande, alltså att pojkar tycker om att leka med programmeringsrobotar och webbägg, men att det inte är aktiviteter flickor tar sig för eller visar intresse för. Detta stämmer överens med samhället i stort, till exempel hur Heikkilä (2019) beskriver, att teknik, digitala verktyg och programmering är områden starkt förknippade med pojkar och pojkars prestationer och ett område där män är den grupp som anses vara
31 framträdande. Detta menar även Edström (2014), då hon menar att när förskollärare talar om barn, fokuserar de på pojkar och flickor som grupper. Vidare menar hon att det påverkar hur förskollärare konstruerar kön och att de, när de talar om könstillhörighet som två grupper, upprätthåller traditionella könsmönster. Detta var även ett mönster som gick att urskilja i resultatet, bland annat genom hur förskollärare, som talade om pojkar och flickor som separata grupper, även uttryckte sig mer könsnormativt.
Denna norm tycks ändå stundtals brytas, då förskollärare berättar om barns intresse utifrån ålder, att alla barn är intresserade, men att intresset förstärks ju äldre de blir och att de därför följer samma progression och gör det som de förväntas göra för sin ålder och inte för deras könstillhörighet. Bland annat beskrev två respondenter det som att de är fem år så de är
“woohooo” samt Det är egentligen de äldsta, alltså femåringarna, som tycker det är roligast.
Till skillnad från hur Edström (2014) och Hellman (2010) beskriver, så talar respondenterna i denna studie om, att ålder inte förknippas med kön, utan intresset för digitala verktyg ökar med åldern. Edström och Hellman menar nämligen att det finns samband mellan barns ålder och deras kön, alltså att hur ett barn beter sig och agerar beror på deras mognad och könstillhörighet.
6.3 Stereotypa antagande och jämställdhetsarbete
Förskollärarna gjorde dessutom stereotypa antaganden trots att det inte var det de avsåg att göra. En förskollärare berättade bland annat att hon inte ville tala om genus, men berättade ändå om barn utifrån könstillhörighet. Hon förde även ett resonemang om att de gör saker omedvetet. Detta bekräftar Boström (2018) då han menar att förskollärares förhållningssätt sällan stämmer överens med den bilden de har av sig själva. Det visar på att det finns en medvetenhet hos respondenten, men att hon inte agerar aktivt utifrån den och reflekterar utifrån genusperspektiv. Boström (2018) skriver vidare att förskollärare tror att de är likvärdiga i hur de bemöter barn, men deras förväntningar på dem är olika beroende på deras kön. Att en av respondenterna ansåg sig själv vara en icke-stereotyp kvinna som gillar teknik, visar på att det finns en medvetenhet, men omedvetenhet i hur hon talar om sig själv.
Förskollärarna har trots det en ambition om att arbeta inkluderande och jämställt. Vissa förskollärare talar om flickor och pojkar som individer, som ett sätt i ett jämställdhetsarbete, men majoriteten av respondenterna arbetar inkluderande genom turtagning. Konsekvenserna av deras arbete kan bidra till, som Sullivan och Umaschi Bers (2016) skriver, att motverka
32 könsskillnader senare i livet eftersom ju tidigare barn uppmuntras till och tillägnas förmågor i användandet av digitala verktyg, desto tidigare läggs grunden för jämställdhet. Att arbeta med turtagning behöver dock inte likställas med att arbeta med jämställdhet, men det ger ändå barnen lika möjlighet till att lyckas. Turtagning och inkluderingsarbete kan i sin tur utmana hierarkiska strategier, eftersom det bidrar till att flickor får större möjlighet till att ta plats på traditionella manliga arenor. På så sätt kan det verka för ett jämställdhetsarbete inom verksamheten.