Lärarnas uppfattning om mobbning stämmer i viss utsträckning överens med teorin. Lärarna använder inte benämningar som ”direkt, ”indirekt”, ”tyst” eller ”verbal” mobbning men de beskriver dessa begrepp väl med egna ord. Lärarna har också svårt att räkna upp alla
mobbningsorsaker. Här ser vi en paradox. Å ena sidan arbetar lärare både med att bygga upp en positiv självbild/ bra självkänsla hos sina elever och med konfliktlösning men å andra sidan nämner de inte faktorer som olösta konflikter och brist på kommunikation som orsaker till mobbning. Detta gör att vi kan misstänka att en viss kunskap om mobbning fattas bland en del av våra intervjuade. Det kan också bero på en viss spänning och nervositet som
intervjusituationen skapar eller att informanterna inte har haft tid att reflektera och berätta ingående under en timme lång intervju. Forskning (se t.ex. Kikkawa, 1987; Fors, 1993) visar att en del lärare saknar kunskap om mobbning och om hur fenomenet bör förebyggas på ett lämpligt sätt.
Att arbeta med att bygga upp elevernas självkänsla/positiva självbild samt konfliktlösning är en viktig förebyggandefaktor, tycker vi. Enligt en del forskningsteorier som framkommer i bakgrundsdelen är det just dålig självkänsla både hos offer och hos mobbare samt såväl oförmåga till en bra kommunikation som olösta konflikter orsaker till mobbning.
De antimobbningsmetoderna och strategierna som de intervjuade pedagoger använder sig av har också som huvudsyfte att hjälpa eleverna bygga upp en positiv självkänsla/självbild. Den gyllene regeln som alla känner till ”Behandla andra som du själv vill bli behandlad”, eller med andra ord: Älska andra som du älskar dig själv synes medvetet eller omedvetet genomsyra alla de metoderna. Det tycker vi också är mycket viktigt. Men som det visar sig ofta, att om vi inte kan älska oss själva kan vi inte älska andra. Att älska sig själv får det inte betyda att man ska vara egoist. Detta måste vi lära oss redan när vi är små. Och detta lär sig också elever tack vare metoderna och strategierna beskrivna i vår uppsats.
Våra informanter koncentrerar sig ofta på yttre avvikelser hos offer och ser inte mobbning i ett större sociokulturellt sammanhang. Ingen av våra intervjuade nämnde till exempel
dysfunktionella hemförhållanden eller skolans trista ute- eller innemiljö som viktiga förklaringar till mobbning (se t.ex. Olweus, 1998; Granström, 2007; Larsson 2007).
Intervjuade nämner inte direkt att lärarnas inställning till kränkning och mobbning kan bidra till mobbning (se t.ex. Kikkawa, 1987; Löwenborg, L & Gislason, B, (2006); Larsson, 2007). Lärarnas inställning och personlighet har en avgörande roll när det gäller att förebygga eller förstärka mobbningen. Därför måste lärarna arbeta med sig själva för att kunna vara goda förebilder för sina elever. De flesta av informanterna till exempel instämmer i att det är bättre att vara ärlig och visa med sitt kroppsspråk och säga med ord att man är ledsen och besviken på eleverna för att de uppför sig så mot varandra och mot läraren i fråga än att bara vara arg och skälla på dem sin ilska och besvikelse. Att vara arg och skälla på sina elever hjälper inte så mycket. Det kan bara förvärra situationen, tycker de.
Resultatet visar att de intervjuade är väl medvetna om att läraryrket kräver av dem att framför allt vara goda förebilder för sina elever. Därför försöker de arbeta med sig själva och finna sitt eget välbefinnande på olika sätt.
Komet utgår ifrån att lärarna ska ändra sitt förhållningssätt för att få eleverna att ändra på sina mindre önskvärda beteenden. Koncentrar man sig på det negativa hos de elever som upplevs stökiga kommer dessa att känna sig mindre värda och kommer att tappa motivationen till skolans arbete. Detta kommer att leda till en dålig klassrumsmiljö där mobbning och andra
negativa handlingar uppstår. Lärarna ska se, uppmuntra och berömma det positiva hos eleverna och inte uppmärksamma det negativa i första hand.
Lärarna är väl medvetna om att kränkning och mobbning äger rum där vuxna inte är närvarande och det stämmer med forskningen (se bakgrunddelen). Samtidigt är de medvetna om att de inte kan befinna sig på alla ställen där kränkning eller mobbning kan förekomma. De förlitar sig på elever som kommer och informerar. Därför ska man se till att engagera alla elever i mobbningsfrågan och uppmuntra dessa att berätta när de bevittnar någon form av negativ handling.
Vissa lärare ser mellan fingrarna när deras kollegor mobbar elever. Det är mycket känsligt att ge kritik åt sin kollega som mobbar sina elever, men de flesta av våra intervjuade kan tänka sig att diskutera och till och med anmäla ärendet till rektorn om det behövs. I de fallen där läraren mobbar kan det vara så att både föräldrar och elever är rädda för att säga något för att man är beroende av läraren. Man tror att barnen får sämre betyg om man klagar på läraren.
Det går inte att få upprättelse, skolan sluter sig som en man mot föräldrarna. Den kollegiala känslan lärarna emellan blir som en mur mellan hemmet och skolan (Höistad, 2001, s.101).
Pikas betonar att det finns olika fallgropar och fel vilka lärare gör vid förebyggande arbete samt vid bekämpning av mobbning. Han menar att enbart attitydbildning hjälper inte. Elever vet väl oftast vad man får och inte får göra på skolan, hur man ska vara mot varandra, men ändå pågår mobbning. Respondenterna har upplevt samma situation. Eleverna visar många gånger att de vet hur man bör vara mot varandra men i verkligheten gör de ofta annat. Elever måste oftare tränas i goda handlingar genom t.ex. forumspel, diskussioner, värderingsövningar och även genom lek. Pikas betonar att mobbning orsakas i högre grad av kommunikationsbrist än vad man i allmänhet tror.
Mobbningsförebyggande arbete är viktigt och behövs för att motverka mobbning. Men samtidigt kan man generalisera att det fortfarande görs för lite. Det är pengar, ekonomi, och tidsbrist som styr, fast detta arbete bör genomsyra hela undervisningen under hela
grundskolan och även under gymnasiet tycker de flesta intervjuade. Man kan till exempel bättre utnyttja tiden på svenska, SO-lektionerna, inom elevens fria val, på rasterna när det är dåligt väder, då och då under idrottslektionerna eller vid klassfester. Vi tror att en bra planering, bättre utnyttjanden av tillgängliga resurser och bättre samarbete i arbetslaget kan bidra till ett bättre mobbningsförebyggande arbete.
Elever uppskattar och visar ett stort behov av att prata känslor, relationer och av att stärka sin självkänsla och självbild. Detta finns med hela tiden. Det räcker inte med ett regelbundet schemalagt (oftast en timme per vecka) mobbningsförebyggande ämne bara på lågstadiet utan det måste följas under hela grundskolan och gymnasiet. Skolan måste prioritera helhetssynen på människan och träna elevers EQ (emotionell eller känslornas intelligens) samt social intelligens. Barnen måste fostras redan i förskolan och vidare i grundskolan. Därför skulle det vara bra, enligt vissa informanter och oss, med ett systematiskt schemalagt ämne som kan kallas för ”Livskunskap” eller ”Vett och etikett” som har som huvudsyfte att förebygga mobbning.
Alla de metoderna som vi skrev om i bakgrunden utgår ifrån att träna de sociala färdigheterna hos eleverna genom övningar, lekar, rollspel och diskussioner. Pikas (1989) betonar att bara upplysning hjälper inte så mycket, eleverna måste träna vissa färdigheter och beteenden för att förebyggandet blir effektivt.
Våra intervjuer bekräftar också att Pikas påstående, att inte alla vuxna lämpar sig att förebygga eller bekämpa akut mobbning på ett effektivt sätt, stämmer. Detta kan bero på olika orsaker som tidsbrist, brist på ork, dåligt samarbete med arbetskamrater eller dåligt samarbete med föräldrar. Forskning också visar att det ibland också kan bero på att lärare bär med sig
olösta och obearbetade minnen från egen mobbning (se t.ex. Löwenborg, L & Gislason, B, (2006); Larsson, 2007).
En del metoder tar hänsyn till FIA, Föräldrars roll I förebyggande Arbete. Praktiken och utvärderingar visar att man får de bästa resultaten i det förebyggande arbetet när föräldrarna är aktiva i skolans åtgärdsprogram. Det finns en del litteratur (se t.ex. Coloroso, 2004) som beskriver hur föräldrar kan hjälpa till för att motverka eller bekämpa mobbning.
Både förebyggandet mot mobbning bland elever samt föräldrars utbildning bör ordnas kontinuerligt under några år, helst under hela grundskolan och även gymnasium.
Projekten som ”Föräldrar i Fokus” eller ”Föräldrars verkstad” samt en serie föreläsningar för föräldrar ordnade i vår kommun blev populära. En av oss var på en föreläsning med Matikainen (den 25 augusti 2009) för att få möjlighet att bekanta sig med hans metod samt få några råd om hur man som förälder hanterar konflikter med sina barn. Föräldrarna måste göras medvetna om hur deras eget negativt uppförande påverkar barnen i samma riktning.
Barnen gör inte vad vi säger, de gör vad vi gör.
Våra informanter bekräftar faktumet att det är svårt att upptäcka mobbning. Ljungström (2006a) menar också att mobbning är dold och osynlig för vuxna. Därför måste vuxna på skolan lära sig att upptäcka mobbning för att sedan kunna åtgärda den. Enligt honom är det de vuxnas uppgift att alltid ingripa direkt vid alla former av trakasserier. Intervjuer samt våra observationer bekräftar att våra lärare ingriper direkt när problem uppstår.
Några av lärarna understryker att flickors mobbning verkar vara värre än pojkars. För det första att den är svårare att se och för det andra den genomförs på ett fult sätt och börjar redan på förskolan. Detta stämmer också med forskning. Till exempel Simmons (2004) påstår att flickors mobbande sker på ett raffinerat och dolt sätt, därför att en öppen aggressivitet inte accepteras.
Vi funderar över varför ingen av våra informanter nämnde Olweus, den mest kände forskaren inom forskning om mobbning enligt vår studentlitteratur. Hans åtgärdsprogram verkar inte vara använt i vår kommun. Det påstås att det är det enda åtgärdsprogram som har som huvudsyfte att förebygga mobbning och som är forskningsbaserat. Varför används det inte i vår kommun? Det är en intressant fråga.
Det verkar som om metoderna Charlie, Tjej- och killsnack, Komet och Matikainens helhetsmanual är populära bland de skolor där våra lärare arbetar. En del lärare som har fått möjlighet att gå på Kometutbildning har påstått att Komet är en svårgenomförd metod. De tycker att resurser saknas och skolan är inte redo för att använda den här metoden helt och hållet. Metoden kan ge goda resultat bara när alla i arbetslaget, helst hela skolpersonalen, går den här utbildningen och har samma inställning och syn på eleverna. Om lärare är
inkonsekventa och inte har samma inställning till elevernas negativa beteende fungerar inte metoden. Det skapar förvirring hos de eleverna. De lärarna som är emot Komet tycker att Charlie passar bättre för de mindre barnen.
En utvärdering av de två lärarprogrammen Charlie och Komet som är skriven av Forster, Sundell, Melin, Morris och Karlberg4 (2005) visar däremot att Komet är en effektivare metod att förändra elevernas beteendeproblem än Charlie. Här kommer ett citat från
undersökningens resultat:
”Efter sex månader visade KOMET- gruppen en tendens till en minskad hyperaktivitet. Efter 14 månader var Komet- eleverna signifikant mindre hyperaktiva än eleverna i CHARLIE och tenderar att vara mindre normbrytande. Däremot fanns inga skillnader i aggressivitet mellan de två grupperna av elever”.
För att förändra skolan till det bättre och för att komma till rätta med
mobbningsproblematiken, måste läroplanens intentioner om tolerans och respekt för
oliktänkande uppmärksammas enligt det sociokulturella perspektivet. Det innebär att sådana strategier och metoder som samarbetsövningar, socioemotionell träning, problemlösning och kritiskt tänkande lyfts fram (Skolverket, 2009).
Olweus forskning säger att mobbning har ökat de senaste åren men det finns en annan forskning som visar att mobbningen håller sig på samma nivå hela tiden, ca tre procent. I jämförelse med andra länder ligger Sverige bra till när det gäller förekomsten av mobbning. 57 - 66 procent av Israels, Argentinas och Turkiets elever i årskurs 4 svarade ”ja” på frågan om de hade blivit mobbade i skolan den senaste månaden. Siffran i Sverige är betydligt lägre och ligger på 12 procent (PIRLS, 2001).
Vi anser att mobbning kommer att öka om situationen i samhället inte förändras.
Familjelivet är mer otryggt än någonsin tidigare. Arbetslösheten, den ekonomiska krisen och stressen ökar. Vi lever i en värld där konsumtion och individualism är mer framträdande än mänskliga rättigheter och demokratiska värden. Hur kan vi då förvänta oss att barnen ska tänka utifrån den andres perspektiv när vi vuxna inte gör det?
Barnen behöver regler och fostran både hemma, i skolan och i samhället. Vi tycker också att massmedia, särskilt kommersiella program, måste ta större ansvar för vilka program de visar. De har ett stort ansvar för de värden de prefererar och vilka konsekvenser de medför för samhället.
Behöver man verkligen speciella mobbningsförebyggande program överhuvudtaget? Räcker det inte med en gemensam värdegrund att stå på? Det finns många styrdokument och förebyggande mobbningsprogram, men mobbningen förekommer ändå som om det vore ett mänskligt fenomen. Behöver man ständigt skapa nya program hela tiden?
Det finns två motstridiga synsätt gällande de ovanställda frågorna. Vissa tycker att skolan har tillräckliga kunskaper och kompetens för att förebygga mobbning utan att behöva använda sig av speciella förebyggande program. Skolans värdegrund, regler samt lärarens erfarenheter borde räcka. Å andra sidan finns det de som tycker att lärare och skolor inte har sådan
kompetens.
Om man bestämmer sig för att ändå använda någon metod, vilken ska man välja då? Måste skolorna betala tusentals kronor för att utbilda personalen i ämnen som de redan kan och har arbetat med? För vems skull egentligen görs detta?
Det kanske räcker med att arbeta och leva upp till den gyllene regeln: ”Som du vill att andra
ska vara mot dig så ska du vara mot dem också”.