När jag nu övergår till att diskutera frågan var Fries stod i frågan om vetenskap och religion kan inledningsvis slås fast att han inte var ateist, vilket klart framgått av materialet ovan. Detta kanske inte heller var så konstigt mot bakgrund av att han var uppvuxen i ett prästhem 107 (Brooke, 1999, 19 f) 108 Ibid, 19 f 109 (Jonsson, 1991, 89) 110 (Brooke, 1999, ss. 16, 38 o 51) 111 (Lundgren, 1988, s. 129)
112 Albert Einstein, Ideas and Opinions, sid 41-49 (Symposium on Science, Philosophy and Religion,
Sida 30 av 40
och att han gifte sig med en prästdotter. Det förefaller inte som om han med den tidens mått var särskilt kyrksam även om han var romantiker men han beskrivs som ”besjälad av djup religiositet” och en stor beundrare av Luther och den evangeliskt-lutherska kyrkan, där han årligen tog nattvarden113. Släktskildringar och andra underlag framhåller honom i övrigt inte som särskilt religiöst intresserad. Att han gav sin hustru en bibel med några vägledande ord behöver inte betyda något i detta sammanhang utan var förmodligen endast en gest i tiden. I levnadsteckningen över Fries äldsta dotter Sally förekommer dock flera referenser till
religionen som t.ex. ”För mig personligen är det uppfostrande att känna mig så helt beroende av Gud, huru alls intet jag har och är i mig själv”114
. Detta säger naturligtvis inget om
religionens roll i föräldrahemmet men kan möjligen indikera att det fanns en grogrund för ett sådant intresse. Under årens lopp hade Fries hunnit knyta många kontakter med teologer och en sådan var domprosten och teologie professorn Anders Erik Knös, som i Uppsala var hans granne. Redan familjen Fries första kväll i Uppsala träffades de och en varm och djup vänskap grundlades. Knös blev också gudfader till dottern Sally115. En annan av Fries äldsta bekantskaper i den teologiska kretsen var kyrkomannen Henrik Reuterdahl116, som blev både professor, ecklesiastikminister och ärkebiskop.
Från Uppsalatiden kan följande beskrivning ges av Fries: Han var en både ovanlig och originell person. Snillet lyste fram ur hans ögon, vilka på samma gång buro ett uttryck av barnafrom godhet. Han tycktes fullkomligt oberörd av den yttre världen och levde sitt liv för sig”117
.
När Carl Rupert Nyblom höll sitt inträdestal i Svenska Akademien harangerade han Fries med bl.a. följande meningar: ”Elias Fries genier voro kärlek och fromhet (min markering), det erfor var och en som studerar hans arbeten; det kände ännu livligare den, som njöt lyckan att se honom i hans familj, omgiven av maka och barn.”118
. Fries som äldre man betecknades således som ”from” vilket var naturligt med tanke på hans bakgrund, som säkert hade lagt grunden för kristna värderingar. Initialt rycktes han också med i tidens strömningar och var ”romantiker” även om han under senare delen av sitt liv blev mer av idealist och således accepterade mer av en empirisk forskningsmetod. Han var besatt av botaniken men detsamma
113 (Rydeman 1915, 93)
114 Birgitta Bråkenhielm, Sally Fries-Elias Fries äldsta dotter. Föredrag vid Elias Fries’ ättlingars möte. (Uppsala den 14 juni 1975, Släktföreningens dokumentation)
115 (Bråkenhielm 1975)
116 (Eriksson 1962, 221)
117 Vivi Horn, Herrgårdsliv och Uppsalaromantik, (Stockholm, Lars Hökerbergs Bokförlag, 1935), 144
Sida 31 av 40
förefaller inte kunna sägas om religionen. Han hänvisar visserligen till Gud, Skapelsen och Bibeln och ”naturen uppenbarade ingen annan Herre än Bibeln”119 men denna hänvisning verkar ske a priori och begreppen förefaller att utgöra en självklar förutsättning för honom. Att öppet diskutera religion var honom särskilt motbjudande men han hade inget emot att i en trängre krets diskutera religiösa frågor120. Han delade Sven Nilssons uppfattning ”Visheten är blott flärd, om den ej ledes av gudsfruktan; varje allvarligt studium höjer slutligen tanken till det eviga, till Gud, och i toppen av varje ädelt kunskapsträd sitter en härlig
krona-religionen”121
Eriksson antar att Fries saknade bredd i intressen på ett sätt som utmärkte många personer i hans omgivning. ”Botaniken var hans liv och han hade drömmar om att bli den nye
Linnaeus…(med)…allt djupare inblickar i Skaparens och Floras förgårdar”. Han var också en person som genom hela livet i sitt inre behöll en vision av naturen, som en andligt styrd helhet, tolkningen av detta kom dock att ändras122. Även om Eriksson har rätt i sitt grundantagande har ovan dock visats exempel på att Fries utvecklade intressen utanför botaniken även om sistnämnda var helt dominerande.
Som tidigare nämnts var det vid tiden för Fries verksamhet inte ovanligt att personer med hans bakgrund sökte sig en ”förläning” i form av ett stift eller åtminstone ett pastorat, då dessa tjänster var relativt sett välavlönade. Sålunda fick Esaias Tegnér ett prebendepastorat år 1812 samtidigt att han blev utnämnd till professor i grekiska vid Lunds universitet och även Fries företrädare Wahlenberg i Uppsala fick en sådan ”förläning”. Hade Fries varit mer aktivt religiöst inriktad hade det inte varit otroligt, att också han sökt en sådan tjänst men ett sådant intresse hos honom framkommer ingenstans. Det var således bara botaniken som gällde. Tjänstgöringen som rektor, i olika utredningar och i riksdagen framträder som
ämbetsmannens lojala engagemang för samhället.
Ända fram till Upplysningen var kyrkans makt och inflytande mycket stort i samhället. Bibeln och Bibelns Skapelseberättelse var vägledande i människans tankevärld och vid tiden för Darwin hade man utifrån Bibeln räknat ut att världen uppstod 4004 år f.Kr. Idag räknar vi med att universum skapades i ”Big Bang” för 13-14 miljarder år sedan och att det funnits encelliga organismer på jorden åtminstone 3,5 miljarder år. För att illustrera hur svåra sådana
119 (Rydeman, 1915, 94)
120 Ibid, 94
121 Ibid, 98
Sida 32 av 40
paradigmskiften i tänkandet, som att ”gå från Bibeln till Darwin” kan vara, är det värt att nämna, att många människor och religiösa organisationer, fortfarande bekänner sig till Skapelseberättelsen och därför inte heller är beredda att acceptera Darwins teorier. Dessa motståndare kallar sig kreationister.
Under Fries tid fanns dock Guds styrande hand fortfarande med i Skapelsen. Teologerna hade inte accepterat descendensläran och skapelseberättelsen med syndafallet och försoningsläran var aktuell även om t.o.m. Linné med tiden accepterade en viss partiell descendens
innebärande att olika arter kunde korsa sig med varandra. Denna mer pragmatiska inställning till Skapelsen fanns även hos Fries, som ju i övrigt avvisat Linnés mer dogmatiska
skapelseinställning. Som framgått ovan refererade dock Fries ofta och gärna till den
Allsmäktige, Gud och Skaparen och föreföll i sina uttalanden att vara övertygat troende. Detta alltså trots, att han som vetenskapsman också talar om arternas fortgående utveckling och på denna nivå också den pågående Skapelsen.
Med ovanstående formulering har Fries religiösa uppfattningar och ställningstaganden belysts och nyanserats men det leder inte till slutsatsen att han inte hade en Gudstro. Gud och
Skapelsen finns genomgående med hos honom (”Guds finger”) men i en något självklar och okritisk form. Han kan således inte beskyllas för att vara fundamentalist i meningen bokstavs- eller bibeltrogen. Han var heller inte deist, eftersom han ansåg att Skapelsen inte var ett avslutat drama. Med Stenmarks definitioner kan möjligen hävdas att Fries ideologiserar vetenskapen och uppfattar att det genom integration av områdena vetenskap och religion skapas en dynamik och utveckling. Med Brooks ord har naturvetenskapen hos Fries en religiös mening.
Någon konflikt mellan naturvetenskapen och religionen såg således inte Fries. Tvärtom som i inledningstalet vid det Skandinaviska Naturforskarmötet år 1863 hävdade han att
naturforskningen och för övrigt allt sanningssökande är i grunden religiöst. Det är irrelevant att han då var en äldre man som redan hade firat sina största triumfer. Hans uppfattning var konsistent med hans tidigare verksamhet.
Religionen spelade således ingen avgörande roll för Fries, utan det är som botaniker och vetenskapsman som han hade sina stora framgångar. Utifrån då gällande förutsättningar ställde han skarpa krav på det vetenskapliga arbetet. Möjligen gjorde Fries det här lätt för sig genom att acceptera delar av de religiösa förutsättningarna för naturens utveckling utan ett kritiskt ifrågasättande även om han hade många frågetecken. Han var inte ensam om, att inte
Sida 33 av 40
se en konflikt mellan religionen och vetenskapen. Begreppen representerade och representerar enligt flera moderna forskare fundamentalt olika begreppsområden och behöver inte stå i konflikt med varandra.
Kanske är det så enkelt att frågan om konflikt aldrig var aktuell för Fries därför att Spinozas teorem 25 i Etiken hade full giltighet för honom. Teoremet säger att ”Gud är verkande orsak inte bara till tingens existens utan även till deras essens”. Spinozas anmärkning till teoremet är: ”att såväl tingens essens som deras existens nödvändigtvis måste härledas ur den givna gudomliga naturen”123
. Spinoza ifrågasatte uppdelningen av världen i en andlig och en materiell del och det gällde i första hand relationen mellan Gud och Skapelsen. Denna integration av Gudsbegreppet och naturen har ovan beskrivits under begreppet panteism och osannolikt är väl inte att Fries påverkades av dessa strömningar som var aktuella under hans tid. Han hade i och för sig avvisat tanken på panteism men detta var i en äldre, hednisk form. Däremot kan man säga att romantiken som uppstod som en reaktion mot upplysningen med dess tro på förnuft och materialism och senare idealism kan ha hämtat inspiration hos Spinoza.