I denna del presenteras en diskussion utifrån de resultat som framkommit i litteraturstudien. Syftet i det kommande kapitlet är att sammanställa och besvara de tre frågeställningar som litteraturstudien behandlar.
7.1 Successiv utveckling av EU:s juridiska styrmedel
Den granskade forskningen är överens om att det successivt genom decennierna har utvecklats mot att EU på en juridisk nivå har fått större möjligheter att påverka utbildningsområdet. Det är något som medlemsländerna menar att EU inte har då de istället anser att utformandet av deras respektive utbildningssystem fortfarande är upp till det enskilda landets makthavare. Skiftet som har skett gentemot EU:s möjlighet att påverka ländernas utbildningspolicy är snarare en fråga om att medlemsländernas vilja att samarbeta med EU har ändrats över tid, där legitimitet har getts till EU gällande utbildningsfrågor.
Den gemensamma synen i forskningen som har granskats är att EU gradvis har ökat sin påverkan på medlemsstaternas utbildningspolicys, främst i och med antaganden av Lissabonstrategin, men att studien inte visar en enhetlig bild över hur denna påverkan manifesterar sig. Ertl pekar på att de juridiska befogenheterna till påverkan på medlemsländernas utbildningssystem givits till EU redan vid Romfördragets antagande 1957. Vidare menar Ertl att ett utökande av befogenheter sedan skedde vid antagandet av Maastrichtfördraget 1993, trots att medlemsländerna inte accepterade EU:s inblandning i deras respektive utformande av utbildningspolicy. Liknande argument återfinns inte hos andra delar av den granskade forskningen. Det gemensamma i forskningen som behandlats i studien visar på är att det är främst Lissabonstrategin som pekas ut som ett skifte och startskott för en möjlig EU-fierad transnationell utbildningspolicy. Antagandet av Lissabonstrategien innebar en ny inställning från medlemsländerna gentemot EU:s
inblandning i deras utbildningssystem och nya tillvägagångssätt, främst OMC, som gav EU starkare möjligheter för påverkan på enskilda medlemsländer utbildningssystem.
35 7.2 OMC, länken mellan EU och dess medlemsländers utbildningssystem
Först och främst kan man genom granskning av resultaten notera en gemensam syn på att EU faktiskt har möjligheten, har försökt och även har lyckats påverka medlemsländernas
utbildningssystem till en viss del. Resultaten från den granskande forskningen visar att det finns delade meningar om hur mycket EU har möjligheten att påverka medlemsländernas
utbildningssystem. Åsikterna går isär om huruvida EU har juridiska befogenheter att påverka enskilda länders utbildningssystem samt i så fall vilken möjlig påverkan som Open Method of Coordination (OMC) faktiskt har och hur den i sådana fall tar sig uttryck. De granskade
vetenskapliga artiklarna i litteraturstudien pekar alla gemensamt på OMC som ett centralt verktyg i implementering av en EU-fierad transnationell utbildningspolicy. Skilda meningar finns i forskningen om det är genom agendasättande d.v.s. genom de mål, indikationer och
rekommendationer som ges från EU-kommissionen eller genom en tvåvägsprocess mellan länderna och EU som en möjlig påverkan kan göras för att forma de enskilda medlemslandets utbildningssystem.
En tolkning är att forskningen inte kan ge ett definitivt perspektiv på hur EU lyckas implementera sin vision om en transnationell utbildningspolicy, men att man kan fastställa att påverkan
förekommer och denna påverkan härrör från EU. De granskade artiklarna är i sina summeringar av EU:s tillvägagångssätt eniga kring bilden av EU som en aktör som påverkar
utbildningssystemen i medlemsländerna, även om de har olika syn på hur EU faktiskt påverkar det. En ståndpunkt som hittas i den granskade forskningen är att EU har möjligheten att peka i vilken riktning som ett enskilt lands utbildningssystem ska röra sig, även om den inte bestämmer exakt var den ska gå. Likt ett barn med en GPS i sin mobil där föräldrarna kan hålla koll, har länderna en valfrihet att välja vilken riktning de ska, samtidigt som EU är redo att korrigera kursen och varna när medlemsländer springer för långt utanför den gräns som EU har bestämt att de skall hålla sig innanför. Därmed kan EU ta möjligheten att kontrollera och påverka
medlemsländernas respektive utbildningspolicy i en riktning mot en EU-fierad transnationell utbildningspolicy inom unionen. Värt att belysa är att den granskande forskningen även är överens om att det juridiska beslutsfattandet fortfarande ges exklusivt till medlemsländerna när det kommer till det omedelbara utformandet av sitt utbildningssystem. Trots det är utbildning ett område som EU engagerar sig i. Dock återfinns perspektiv i den granskande forskningen att EU
36
indirekt kan ha juridiska befogenheter att påverka utbildningen i det enskilda medlemslandet inom ramen för främjandet av unionens gemensamma ekonomi.
De granskade artiklarna menar på att EU legitimerar sin inblandning och påverkan på medlemsländernas utbildningssystem genom OMC kombinerat med deras syn på en stark korrelation mellan utbildning och en stark gemensam ekonomi. Deras berättigande för en EU- fierad transnationell utbildningspolicy är att främja den gemensamma ekonomin. Delar av den granskade forskningen pekar på att det innebär att de möjliga åtgärderna, rekommendationer och uppsatta målen inom utbildningssektorn kan bestämmas och utföras av EU-kommissionen, inom ramen för OMC. Kommissionen, vars främsta ansvarsområden är att granska ekonomi och företagande inom regionen, kan sammanfläta det med utbildning och motiverar
rekommendationer och åtgärder riktat mot utbildningssystem som att det gagnar den inre
marknaden och den gemensamma ekonomin som direkt faller under deras ansvarsområde, något som utbildningssektorn inte gör. De här åtgärderna och rekommendationerna faller snarare under kategorin av åtgärder för att främja den inre marknaden än som åtgärder och mål för att uppnå den bästa utbildningspolicyn, enligt den granskade forskningen. Utifrån det antagandet kommer inte motivationen från EU i att höja kunskapsnivån hos medborgarna. Kunniga medborgare är istället en viktig kugge i det stora maskineriet som är EU:s inre marknad och kärnan i dess globala konkurrenskraft. EU kan därmed berättiga att de erhåller juridiska befogenheter att påverka utbildning i det enskilda medlemslandet som en åtgärd som faller under främjandet för den inre marknaden.
Men även om den författarna till den granskade forskningen alla delar uppfattningen om att EU och användandet av OMC har haft en påverkan på medlemsländernas utbildningspolicy, är forskarna fortfarande eniga om att den faktiska beslutande befogenheten att bestämma över ett enskilt medlemslands utbildningssystem fortfarande innehas av medlemsländerna själva. Samtidigt finns det en skara från den granskade forskningen som pekar på att EU har rätt att samordna och rekommendera länderna hur de ska agera genom OMC för att uppnå en EU-fierad transnationell utbildningspolicy, då det faller inom ramen och korrelerar med den gemensamma ekonomin. Dock finns det rent juridiskt inga skyldigheter från medlemsländerna att faktiskt följa de här rekommendationerna. Den möjliga påverkan som EU har kan utgå ifrån att
37
medlemsländerna tillåter att EU som organ får influerar. Det görs genom accepterande och deltagande av den legitimitet som OMC och där med EU har. Utifrån denna inställning som forskning uppmärksammar att medlemsländerna har, ges någon form av tillstånd och legitimitet till EU, finns det möjlighet att påverka medlemsländernas utbildningssystem genom
implementering av OMC för att rikta enskilda medlemsländerna utbildningssystem till att ligga i linje med den EU-fierade transnationella utbildningspolicyn.
7.3 Den svenska läroplanens förändring
Av den litteraturstudie som genomförts för att besvara denna frågeställning studeras främst de svenska läroplanerna Lpf94 och Gy11. Då Sverige gick med i EU efter att den tidigare läroplanen implementerades utgår studiens diskussionsdel från att alla förändringar som EU bidragit till skett efter att Sverige gick med i EU 1995. Därför fokuserar studien på de granskade forskarnas
jämförelse mellan de senaste stora läroplansförändringarna 1994 och 2011 då helt nya läroplaner implementerades. Forskarna är överens om att Lissabonstrategin har haft en stor påverkan på hur EU ser på utbildning och därmed även hur dess medlemsländers nationella utbildningssystem har påverkats av medlemskapet. Med Lissabonstrategin följde också det fokus på livslångt lärande som hittas i den modernare läroplanen. Skolan skulle arbeta på ett annat sätt för att främja ett livslångt lärande vilket låg i linje med EU:s strävan efter att nå deras övergripande mål som då var att bli världens mest konkurrenskraftiga, kunskapsbaserade ekonomi. Att det livslånga lärandet är ett begrepp som kommit in i läroplanen på grund av EU är också forskarna rörande överens om då EU lyft upp begreppet på den transnationella agendan. EU sätter enbart sitt finger på länders problemområden och trycker dem högre upp på agendan.
EU:s påverkan på den transnationella agendan genom utpekning och jämförelser länderna emellan blir än tydligare när man studerar utformningen på EU:s nuvarande program Europe 2020 där Education and Training Monitor varje år rapporterar om medlemsstaternas väg mot de transnationella, gemensamt beslutade målen. I rapporten står det vad som görs bra och vad länderna behöver arbeta mer med. I Sverige lyfte EU genom sin kartläggning fram att Sverige behöver arbeta mer med att få fler lärare och dessutom med relevant utbildning. Andra
38
testerna är ett sätt att jämföra de olika länderna inom OECD-samarbetet. EU och OECD delar många medlemmar så därför blir det relevant att även ta in PISA i jämförelsen. Precis som
Wahlström skriver kan OECD-länder använda resultaten i PISA för att genomföra olika reformer. EU kan på samma sätt använda resultaten som ett möjligt styrmedel för att utvärdera de olika länderna utifrån deras gemensamt överenskomna mål och sedan ge rekommendationer för att uppnå målen. Ett av målen för 2020 är att alla medlemsländer ska ha mindre än 15% av eleverna som placerar sig på den lägsta nivån i PISA-testerna och således blir resultaten där mycket viktiga för EU när de sedan pekar ut länders problemområden inom skolan. De kan genom
jämförande, rapporter och rekommendationer agera agendasättare för vad som behöver prioriteras i respektive medlemslands utbildningssystem, vilket anses vara en typ av styrning som utgår ifrån en princip om mjuk lag.
7.4 Fortsatt forskning
Vid arbetet med denna uppsats blev vi intresserade av att veta hur de olika mätningarna, rekommendationerna och dylikt mottogs och möjligtvis påverkat arbetet på Skolverket eller motsvarande i annat EU medlemsland. Utifrån det skulle vi föreslå att fortsatt forskning skulle fokusera på intervjuer av läroplansförfattare, i första hand i Sverige, för att se hur de uppfattar att EU och de olika verktygen EU använder sig av har påverkat utformningen av läroplanen. På liknande sätt kan forskningen utvecklas genom att studera om andra medlemsländer i EU påverkar hur respektive lands läroplan ser ut. Exempelvis om Sverige har hämtat mycket inspiration från Finlands utbildningssystem snarare än att gå den långa vägen via EU. Det kan även vara bra att intervjua läroplansförfattare för att se om det möjligen skett ändringar på grund av globaliseringen och inspiration från andra länder, oberoende av EU:s påverkan t.ex. om Sveriges blivit inspirerat av Finlands utbildningssystem. Det skulle vara intressant att undersöka om de som utformar läroplaner i respektive medlemsland tittar på EU:s transnationella policy och om de hämtar inspiration därifrån. I framtida forskning skulle man även kunna undersöka hur processen ser ut på en detaljnivå. Vad som sker när EU ger en rekommendation att genomföra en ändring i ett medlemslands utbildningssystem till att det faktiskt implementeras i dess
39