I detta kapitlet kommer resultatet diskuteras och problematiseras i förhållande till tidigare forskning. Metoden kommer att kritiskt granskas samt kommer förslag till fortsatt forskning.
6.1. Resultatdiskussion
Studiens syfte har varit att ta reda på föräldrars uppfattningar kring betydelsen av barns musikaliska utveckling. Utifrån vår första frågeställning Hur ser föräldrarna på begreppet
musikalitet? fick vi svaren att musikalitet kan innebära både kunskap och kompetens kring de
musikaliska termerna som till exempel tonhöjd, rytm, tempo, puls och instrumentspel, men även intresset för musik det vill säga att musiken finns med i vardagen.
Det finns en gammal uppfattning att den som sjunger rent är musikalisk och att den som sjunger falsk är omusikalisk, detta är fel, fel fel (Ellneby, 2011, s.78).
Musikalitet menas oftast att man har utvecklat sinne för bland annat toner, ljud och rytmer. Vad som skiljer oss från musikalisk till inte musikalisk beror till stor del på barndomen och uppväxtmiljön (Ellneby, 2011). Detta kan vi också se i vår analys då de föräldrar som resonerar kring att musikalitet handlar om kunskap och kompetens kring olika musikaliska termer också har en större och bredare erfarenhet av att aktivt utöva musik. Det är
minnesbilder från barndomen som framkallar känslor av lycka eller misslyckande kring musicerande som präglar inställningen (Still, 2011). Precis som Still får vi också en känsla när vi pratade med föräldrarna att det var viktigt för dem att föra över sina erfarenheter och kompetenser till sina barn så att de också får en positiv bild av musik och att den blir en naturlig del av deras uppväxt precis som i föräldrarnas. Det är också viktigt för föräldrarna att ta hjälp av musik vid språkutveckling vilket vi har sett exempel på i intervjuerna och även vid den motoriska utvecklingen, allt för att främja barns musikaliska utveckling.
Anna Ehrlin (2012), menar att det finns två olika synsätt på musikalitet, det ena är de som anser att musikalitet är en medfödd förmåga och sen finns det de som anser att musikalitet är
barndomsminnen som lyckliga, positiva och glada stunder, tillsammans med familjen och vänner skapas en stor gemenskap och på så sätt tolkar vi det som att föräldrarna uppfattar att en stimulerande miljö kan utveckla musikaliteten, precis som Ehrlin också menar.
Studiens andra frågeställning är Vilken betydelsen har musik för barns utveckling, enligt
föräldrarnas uppfattningar? utifrån föräldrarnas uppfattningar har musiken en positiv effekt
och en betydande roll för barns musikaliska utveckling, vårt fenomen. Utvecklingen sker främst inom den språkliga- och motoriska utvecklingen. Föräldrarna menar att det inte bara är den språkliga- och motoriska utvecklingen som sker utan också att det skapas en gemenskap i gruppen. Även en ökad “självutveckling” där självkänsla och självförtroende också kan stärkas av musiken. Detta för att musik är ett språk som alla förstår (Eriksson, 2013). Precis som den tidigare forskningen med Bi (2011) visar, att föräldrar anser att musikutbildning är betydelsefull för att de främjar barns intelligens och utvecklar deras känslor. Där kan vi se en likhet med vår undersökning där resultatet av intervjuer med föräldrar blivit att
musikutbildning är positivt och främjar barns språkliga och motoriska utveckling.
När frågan om barns musikaliska utveckling kommer på tal lyfter föräldrarna tidigt tankar och uppfattningar om hur musiken behandlas i förskolan samt att de har en uppfattning om att pedagoger grundläggande kunskaper kring musik. När dessa föräldrar anser att musik har en stor och betydande roll för barns utveckling har de svårt att se varför det inte satsas mer på musik i förskolan och anser att detta påverkar barnen negativt. Medan Ellneby (2011) ställer sig frågan Är pedagoger tvungna att kunna sjunga och spela?. Vidare menar hon att svaret är nej, att vara tonsäker och så kallat musikalisk behöver inte en pedagog vara. Brista ut i sång det vill säga, våga ta ton är något Ellneby (2011) skriver att man bör göra som pedagog. Att det måste vara en “expert” som undervisar i musik på förskolor är en trend, detta har gjort att pedagoger har minskat på musikaktiviteter med barnen. Uddén (2001, se Riddersporre & Söderman, 2012) menar att det beror på kunskapsbrist hos pedagogerna. Enligt pedagoger skulle det varit mer musikaktiviteter i verksamheterna om de hade haft större förtroende för sin kompetens men även tillräckligt med utrustning, tid och utrymme (a.a.). Det är inte många pedagoger som utövar musik till vardags, hur ska de då kunna undervisa i musik och
instrument i förskolan? (a.a.).
Musik kan ses som ett kommunikativt uttryck som kan vara ett komplement till det talade språket men även ses som ett eget uttryck för att lära känna sig själv (Ehrlin, 2012). För att
uppfatta språkets uppbyggnad och melodi används olika musikaktiviteter som sånger, rim och ramsor. Det uppmärksammar olika språkljud och kan därmed främja barnets läsutveckling och stimulera den fonologiska medvetenheten, förmågan att uppfatta språkljud (Hofvander- Trulsson & Houmann, 2015). Enligt Uddén (2004) utvecklar barn och ungdomar också sina motoriska färdigheter och sin tanke- och språksnabbhet genom rytmisk musik och sång. Det sker stora steg i talspråksutvecklingen när barnen hittar pulsen i musiken och sången, samtidigt som det sker en positiv utveckling i rörelseförmågan vilket avspeglas i bildspråkligheten (Jederlund, 2011).
Tredje frågan Hur används musiken i förskolan, enligt föräldrarnas uppfattningar? fick vi svaren att musiken borde genomsyra hela verksamheten, en del föräldrar ansåg att musiken är antingen som ett mål eller ett medel medan andra föräldrar ansåg att det istället skulle vara en kombination av varandra. Vi har tolkat svaren utifrån att föräldrarna kan ha olika kunskap om vad medel eller mål innebär.
Still (2011) menar att de flesta pedagoger påtalar att huvudsyftet med musikundervisningen handlar om att stärka barnens självförtroende och självkänsla. För att skapa gemenskap sjungs och spelas det i förskolan som också är tillfällen där barn tillägnar sig olika kompetenser och kunskaper som även går att nyttja i andra sammanhang (Hofvander-Trulsson och Houmann, 2015). Bi (2011) kom fram till något annat med sin undersökning där han menar att vissa föräldrar ansåg att musiken var helt värdelös för spädbarn och småbarn.
Hofvander-Trulsson och Houmann (2015) framhåller också att musik borde få mer utrymme i förskolan på ett tydligare sätt med en mer uttalad målsättning. Vidare säger de att musiken hamnar i skymundan av andra ämnen och blir enbart som ett redskap för utveckling av andra förmågor. Det försvagar musikens position inom förskolans verksamhet men också barnens utvecklande av djupare kunskaper inom musikskapandet (a.a.). Föräldrarna håller med Hofvander-Trulsson och Houmann om att musiken i förskolan borde ta mer plats och inte hamna i skymundan av andra ämnen. För att musik återigen har en stor och betydande roll för barns musikaliska utveckling både språkligt och motoriskt.
musiken är betydelsefull. Ur intervjusvaren har vi kunnat utläsa att de som föräldrar som var villiga att medverka troligtvis har en positiv inställning till musik, detta är ingenting som vi uppmuntrat eller påverkat. Det kan vara så att människor med musikintresse känner sig mer bekväma att medverka i denna intervju än föräldrar som inte har något intresse.
6.2. Metoddiskussion
Intervju som metod var ett bra tillvägagångssätt för vår undersökning då vi har undersökt uppfattningar kring ett fenomen. Detta var ett sätt som vi fann intressant och roligt men samtidigt svårt, dels på grund av korta svar samt vår erfarenhet för intervjuer. Att använda sig av intervjuer är svårbedömt eftersom att det inte går att förutspå resultatet av
intervjupersonernas svar. Samtliga frågor (Bilaga 1) ställdes under intervjutillfällena, empirin har begränsats enbart till det vi fann relevant för våra forskningsfrågor.
Föräldrarnas syn gav oss en tydlig uppfattning om deras syn på musiken i förskolan,
föräldrarna var nyfikna på ämnet men trots detta blev det en del korta intervjusvar, men även
en del längre och informativa svar. När frågorna gjordes var vi noga med att tänka på att det
skulle vara en öppen dialog och därför lämnas det utrymme för ändring av frågor men även för frågor som uppkom i stunden. Studiens syfte och frågeställningar stämde bra överens med intervjusvaren som upptäcktes vid sammanställningen av resultatet, därför visade det sig att metodvalet fungerade bra.
Intervjufrågorna gavs inte ut i förväg just eftersom vi ville ha föräldrarnas spontana
uppfattning kring fenomenet, men frågar oss nu i efterhand om resultatet hade förändrats om det skett. Vi är väl medvetna om att vår metod möjligen inte gett oss djupa svar, men vi menar att syftet med en semistrukturerad intervju förlorar sin poäng om vi som intervjuare blir passiva och föräldrarna ger svar utan reflektion. Intervjuerna spelades in för att underlätta för oss i transkribering eftersom vi kunde lyssna flera gånger om. Detta har också gjort att risken för personliga tolkningar i föräldrarnas svar har reducerats.
fenomen. Genom intervjuer med öppna frågor för att få igång en fri, naturlig och öppen dialog som skapar utrymme för individuella uppfattningar kring olika fenomen. Det problematiska med en fenomenografisk ansats är att resultatet baseras på en subjektiva åsikter och därför kan trovärdigheten kritiseras och ger inga raka svar snarare objektiva och andra perspektiv på olika fenomen.
Vi är medvetna om att vi har använt oss av ett strikt frågeformulär med många frågor på grund av stor osäkerhet hos oss. Trots detta har vi använt oss av de fyra stegen inom den fenomenografiska ansatsen och den bidrog med en större säkerhet i analysdelen samt gav oss vårt resultat. Osäkerheten beror på brist på erfarenhet då ingen av oss tidigare gjort kvalitativa intervjuer. Anledningen till att vi gjorde som vi gjorde var för att försäkra oss om att vi skulle få ut mesta möjliga av intervjuerna. Trots detta känner vi ändå att vi har fått ut det vi kunnat och lyckats undersöka deras uppfattningar om musik i förskolan.