I studiens avslutande kapitel presenteras en metoddiskussion. Därefter ges en kort sammanfattning av uppsatsen samt slutsatserna av resultatet. Studien avrundas med en avslutande reflektion kring tankar och nya funderingar som uppkommit och som kan vara intressanta till området i framtiden.
6.1. Metoddiskussion
Uppsatsens metoddiskussion beskriver studiens eventuella metodologiska konsekvenser.
6.1.2. Metodologisk ansats
Studien syftade till att undersöka socialsekreterares upplevelser och därav användes intervju som metodik. Anledningen till valet av att utgå från en semistrukturerad intervjuguide var för att det gav större möjlighet att fördjupa svaren och ställa följdfrågor. Guiden gav möjlighet till en fråga- och svarsdialog mellan uppsatsförfattarna och informanten, vilket också Aspers (2011) menar är en fördel med semistrukturerade intervjuer.
Frågorna i intervjuguiden har i den mån det varit möjligt, ställts i samma
ordningsföljd i samtliga intervjuer. Det innebär att det varit lättare att ställa svaren i relation till varandra. Däremot har enstaka frågor omformulerats, för att det uppstod oklarheter kring vad frågan syftade till. Uppsatsförfattarna menar att det kan ha inneburit att frågan tolkats annorlunda av informanterna. Informanterna har vid några tillfällen redan klargjort sitt svar på en fråga som ännu inte hade ställts. Ejvegård (2009) poängterar att tidigare frågor kan påverka informantens senare svar, vilket kan problematiseras.
6.1.3. Tillvägagångssätt
Anledningen till att uppsatsförfattarna både i informationsbrevet och i inledningen av intervjun förklarade de etiska principerna, var för att påminna informanter om hur materialet kommer att användas och hur de kommer presenteras. Det kan ha medfört att de upplevde att de kunde berätta fritt om sina upplevelser, utan att vara otrygg i de svar som de redogör för. Platsen där intervjuerna skedde var på deras arbetsplatser. Det som framkom i intervjun kunde inte höras av någon medarbetare och informanterna behövde därför inte känna sig begränsade över att berätta om sina upplevelser gentemot andra.
Samtliga intervjuer har efter godkännande av informanterna spelats in, med anledning av att uppsatsförfattarna inte ska förlora viktig information. Ejvegård (2009) förklarar att risken med att spela in intervjuer kan vara att informanten uttrycker sig mer försiktigt. Uppsatsförfattarna upplevde däremot inte att de blev
påverkade av inspelningen. Informanterna besvarade och talade obehindrat från de teman som berördes under intervju.
Att båda uppsatsförfattarna medverkade i intervjuerna gjorde det möjligt att fördela ansvaret. En av uppsatsens författare fokuserade på att ställa frågor utifrån intervjuguiden, medan den andra förde anteckningar kring intervjun. Det
medförde också att fler följdfrågor kunde fångas upp. Uppsatsförfattarna har fört anteckningar under intervjuerna, vilket också kan upplevas som hämmande för informanten. Det råder en asymmetrisk maktrelation mellan uppsatsförfattarna och informanten, menar Kvale och Brinkmann (2014). Uppsatsförfattarna besitter särskild vetenskaplig kompetens och ställer frågor utifrån den kunskapen som informanten sedan ska besvara. När två intervjupersoner närvarar i genomförandet av en intervju, kan det därför förstärka maktobalansen.
6.1.4. Urval
Valet av informanter baserades på studiens syfte och frågeställningar. Utifrån diskussion kring vilka informanterna skulle vara, kunde uppsatsförfattarna enas om ett urval. Valet av vilka socialsekreterare som skulle tillfrågas blev därav de som möter individer med samsjuklighet. Uppsatsförfattarna ansåg att detta urval var mest passande då studien undersökte hur socialsekreterare upplever mötet med individer som har samsjuklighet.
Anledningen till att urvalet bestod av fem informanter berodde främst på att det endast var det antalet socialsekreterare som visade intresse av att medverka i intervju. Uppsatsförfattarna upplevde vid den fortsatta datainsamlingen att vid återkommande intervjuer framkom data som kunde likställas mot tidigare
insamlade och kodade data (Olsson & Sörensen 2011). Utifrån uppsatsförfattarnas perspektiv upplevdes det inte tillföras någon ny aspekt och därav upplevdes att en viss mättnad uppnåddes.
Eftersom det fanns ett krav på att informationsbrev först skulle nå
socialsekreterarnas chefer, finns det en risk att chefen förmått och valt ut särskilda socialsekreterare som hen anser berätta de saker som chefen önskas höra. Om fallet var sådant att chefen valt ut vilka socialsekreterare som ska ställa upp i intervjun, kan det innebära en risk att informanten inte var totalt opartisk.
Informanten kan ha blivit påverkad av chefen där chefen bestämt vad hen får lov respektive inte får lov att berätta. Därmed menare uppsatsförfattarna att de svar som framkommit i intervjuerna inte kan garanterat vara objektiva.
6.1.5. Analysmetod
Att uppsatsens författare valde att göra analysen tillsammans, kan ha påverkat studiens analys. Uppsatsförfattarna menar på att de kan ha påverkat varandras reflektioner, vilket kan medföra att de inte har analyserat utifrån sitt först tänkta perspektiv. När den ena uppsatsförfattaren framfört sin reflektion före den andra uppsatsförfattaren, kan det leda till att hen blir influerad in i en tankeprocess som hen inte hade tänkt på innan. Uppsatsförfattarna poängterar dock att en analys gjord enskilt hade kunnat ge en mer nyanserad bild av resultatet.
Desto samtida en källa är, desto mer tillförlitlig är den. Desto längre tid som har passerat, desto mindre finns kvar i minnet (Thurén 2013). Uppsatsens författare fick godkännande att spela in intervjuerna och inspelningen garanterade att ingen information fick förlorad. Uppsatsförfattarna transkriberade intervjuerna i direkt
anslutning. Därav förhindrades uppsatsförfattarnas minne att påverkas av andra intervjuer.
Inom kvalitativ forskning är det av vikt att teorin ska bli styrkt av studiens empiri samt att teorin ska återskapas som resultatet från empirin. Det finns en
föreställning om att teorin och dess begrepp och relationer som den innehåller ska styra vad som ska undersökas i studien. Frågorna i intervjuguiden behöver inte skapas eller utgå ifrån teorin (Aspers 2011). Uppsatsförfattarna valde område som skulle undersökas innan teorin valdes. Teorin valdes främst utifrån vad
intervjuerna gav för resultat men också utifrån vad kunskapsläget presenterat. Det fanns en öppenhet hos uppsatsförfattarna kring vilka aspekter som kunde
framkomma i området. Valet av teori styrdes därför av det som framkom i intervjuerna och därav föll teorivalet på samverkan och stigma. Det medförde att de teman som presenterats och analyserats styrs av teorin.
6.1.6. Litteratursökningsstrategier
I studiens inledning och problemformulering presenteras statistik som CAN (2018a), Leifman (2015a), Socialstyrelsen (2017a) och Öjehagen (2015) publicerat. Denna statistik är framtagen under olika år, vilket kan ge en
missvisade bild av hur verkligheten ser ut. Studiens uppsatsförfattare har valt att presentera den statistiken eftersom den ligger närmst i tid. Samtidigt vill
uppsatsens författare poängtera att det inte finns någon officiell statistik som visar det korrekta antalet individer som har beroendeproblematik parallellt med en psykisk ohälsa. Dels för att statistiska undersökningar kan använda sig av olika mätinstrument, dels för att de kan använda olika definitioner. Vidare menar författarna av uppsatsen att det också kan finnas ett mörkertal vad gäller antalet individer som har substansberoende eller psykisk ohälsa. Därför kan
tillförlitligheten av studiens statistik ifrågasättas och problematiseras. 6.2. Resultatdiskussion
Studiens syfte var att få en förståelse för hur socialsekreterare uppmärksammar samsjuklighet hos individer som söker hjälp för beroende. Vidare undersöktes hur socialsekreterare upplever mötet med individer som har beroende och som har psykisk ohälsa. Syftet var även att undersöka socialsekreterares upplevelser om det finns faktorer som kan påverka arbetet med samsjuklighet.
6.2.1. Anser sig socialsekreterare identifiera samsjuklighet hos individer som söker hjälp för beroende?
Samtliga fem socialsekreterare anser sig identifiera samsjuklighet i sitt arbete med individer som söker hjälp för beroende. Socialsekreterarna identifierar
samsjuklighet som beroendeproblematik parallellt med psykisk ohälsa. Att identifiera samsjuklighet kan resultera i att individen får hjälp. Det kan också resultera i att hen blir stigmatiserad, med anledning av att annan problematik uppmärksammas och blir till ett ytterligare stigma hos individen. Samtliga socialsekreterare upplever att en hög andel av de individer de möter i arbetet har en samsjuklighet. Det kan bero på att en problematik kan leda till en annan. Socialsekreterarna som har lång erfarenhet av att arbeta med individer som söker hjälp för beroende, upplever att andelen med samsjuklighet är betydligt högre än hos de socialsekreterare som har mindre erfarenhet av arbetet. En annan orsak kan vara att socialsekreterarna är verksamma i olika stadsområden där individerna har olika socioekonomiska förutsättningar.
6.2.2. På vilket sätt arbetar socialsekreterare med individer som har samsjuklighet?
Samtliga socialsekreterare uppger att vissa arbetssätt inte är genomförbara med alla individer som de möter i sitt arbete och därmed finns det inte något specifikt utformat arbetssätt. De arbetar därmed utifrån individuella anpassningar då individens problematik kan yttra sig i exempelvis koncentrationssvårigheter. Att arbeta utifrån individuella anpassningar kan skapa förtroende och trygghet hos individen, vilket är en viktig del i arbetet med samsjuklighet. Flera av
socialsekreterarna upplever att arbetet med individer som har samsjuklighet kan vara komplicerat. Om individer med psykisk ohälsa är diagnostiserad med psykisk ohälsa, försöker de samarbeta med psykiatrin. Oavsett om problematiken är diagnostiserad eller inte, har individen rätt till lämpat hjälp och stöd från verksamheter som riktar sig till problematiken. Vidare upplever fyra socialsekreterare att socialtjänst och psykiatrin hänvisar individer mellan
varandra. Därav upplevs det svårt att samverka med psykiatrin. Anledning till det kan vara att det finns otillräcklig kompetens eller ett oetablerat samverkansarbete mellan professionerna.
Samtliga socialsekreterare berättar att det i nuläget inte finns någon
socialsekreterare som är specialiserad på samsjuklighet. Det finns en uppfattning hos två av socialsekreterarna att det saknas tillräcklig kunskap om psykisk ohälsa bland socialsekreterare. En konsekvens av det kan vara att individen endast behandlas för den ena problematiken eller hänvisas vidare, trots att det är en integrerad behandling som behövs. Socialsekreterarna presenterar att det pågår ett arbete för att få samverkan att fungera. Samverkansarbetet kan förhindra att andra professionellas kunskap värderas högre än andras.
6.2.3. Upplever socialsekreterare att risk- och skyddsfaktorer kan påverka arbetet med individer som har samsjuklighet?
Samtliga socialsekreterare upplever att individer med samsjuklighet är särskilt utsatta. De menar att problematiken i sig är en utsatthet, samtidigt som att individer hänvisas mellan olika professioner också är en utsatthet. Flera av
socialsekreterarna menar på att individer hamnar mellan olika verksamheter för att ingen riktigt vet vems huvudansvaret är. Det kan grundas sig i att största delen av problematiken skylls på substansberoendet, vilket i sin tur kan leda till att
individen blir ifrågasatt. Individen kan uppleva en rädsla för att missaktas på grund av sin problematik. Två av socialsekreterarna menar att en diagnos kan underlätta för både dem och för individen, då diagnosen kan ge rätt till hjälp och stöd.
Samtliga socialsekreterare uppger att individens risk- och skyddsfaktorer är individuella. De uppgav att individens familj och sociala nätverk är skyddande faktorer. Bostad och arbete eller sysselsättning har också nämnts som
skyddsfaktorer. Två av socialsekreterarna nämner också att intelligens hos individer med samsjuklighet och en etablerad kontakt med psykiatrin är
skyddande faktorer. Att ha intelligens kan medföra att individens självreflektion och insiktsförmåga kan påverka arbetet positivt, eftersom individen är mottaglig för förändring. En avsaknad av denna intelligens kan påverka arbetet negativt, då det kan innebära att individen har svårt att förstå sitt eget bästa och vägrar ta emot hjälp eller stöd för sin problematik. Utan en etablerad kontakt med professionella, riskerar individen att stå utan hjälp med motivation för sin problematik.
Att vara utan bostad och arbete eller sysselsättning samt att befinna sig i
utanförskap är möjliga riskfaktorer för individen. Två socialsekreterare uppger att en individ som står utan ett socialt nätverk eller ingår i ett nätverk som är
dysfunktionellt är också riskfaktorer för individen. Svårigheter med etablering på arbetsmarknaden kan innebära att individen upplever ensamhet då hen saknar arbete eller sysselsättning. Vid upplevd ensamhet finns det en risk att individen ingår i ett dysfunktionellt nätverk där substanser förekommer. En individ som istället har blivit nykter, kan ha svårt att anpassa sig till en ny social miljö och även hen uppleva ensamhet. Att ha svårt för att anpassa sig på nytt kan påverkas av den tidigare sociala identitet som individen haft i samband till sin problematik. Riskfaktorerna följer vanligen varandra. Två av socialsekreterarna berättar att riskfaktorer som är kopplade till individens kön, sexualitet, klass, etnicitet eller ålder kan utgöra betydelse för arbetet med individer som har samsjuklighet. En individ som är bosatt i ett socialt utsatt område med låginkomsttagare och etnisk minoritet, kan riskfaktorerna öka och arbetet med samsjukligheten försvåras. 6.3. Slutsats och avslutande reflektion
Socialsekreterarnas upplevelser kring mötet med individer som har samsjuklighet upplevs som komplext och svårhanterligt. Detta till följd av samsjuklighetens innebörd och avsaknad kunskap. Samverkansarbetet har problematiserats och därav utvecklas nya arbetssätt.
Det insamlade materialet uppvisar att socialsekreterare i sitt arbete möter individer där en hög andel av dem har beroende parallellt med psykisk ohälsa, vilket de identifierar som samsjuklighet. Socialsekreterarna beskriver hur de arbetar med individuella anpassningar utifrån individens problematik. Det finns en viss samverkan mellan socialtjänsten och psykiatrin, särskilt i de fall där individens problematik blivit diagnostiserad. Det pågår ett samverkansarbete för att utveckla arbetssätt som kan användas i samverkan kring individer som har samsjuklighet. Individer som har samsjuklighet är särskilt utsatta och riskerar att hamna mellan verksamheter. Faktorer som kan påverka arbetet med samsjuklighet är individens intelligens, tillgång till bostad, arbete, socialt nätverk och psykiatrikontakt. Oavsett vad individens problematik består av, är det viktigt att se människan bakom samsjukligheten.
Med hänvisning till resultatet av denna studie framkom det att en individ med beroendeproblematik vanligen har en psykisk ohälsa parallellt. Vidare kan en ökad förståelse kring samsjuklighet behövas inom de professioner som arbetar med denna problematik. Detta för att kunna undvika att problematiken utvecklas samt för att individen inte ska ifrågasättas. Framtida forskning inom området kan vara om en fortsatt utveckling av samverkansarbete, då det fortfarande råder begränsningar i samverkan mellan professionerna. Då samverkan är en viktig del i arbetet med samsjuklighet, är det av betydelse att ha en fungerande samverkan för att individen inte ska riskera att hamna i mellan verksamheter och befinna sig i fortsatt utsatthet.