Diskussion - Den fria leken ur ett genusperspektiv EXAMENSARBETE

Syftet med studien var att undersöka och få en ökad förståelse för fem och sexåringars lekmönster under den fria leken på förskolan. Med hjälp av observationer och intervjuer har vi undersökt vilka olika aktiviteter flickor och pojkar väljer i den fria leken. Undersökningarna har även efterforskat om barnen leker könsblandat och om det finns några skillnader på den fria leken utifrån barnens kön.

6.1 Metoddiskussion

I denna studie har observationer av barnen i sin fria lek genomförts, eftersom det är just i den fria leken som barnen har tillfälle att själva välja aktivitet samt kamrater. Ostrukturerade och strukturerade observationer har använts för att upptäcka de förhållanden som efterfrågas i studiens syfte. Under de strukturerade observationerna användes ett observationsschema, och enligt Björndal (2005) är det enklare att bearbeta det insamlade materialet med hjälp av ett observationsschema vilket även vi ansåg. Anledningen till att vi tyckte detta är att det främjade en jämförelse mellan fakta av olika individer. Fördelen med att använda oss av ostrukturerade observationer tyckte vi var att vi fick en mer grundligare insikt av vårt syfte med studien än om vi valt att istället använda oss av enbart strukturerade observationer. Vi har valt att vara icke deltagande i observationerna, och Patel & Davidsson (2008) menar att det finns en risk med att vara icke deltagande. Då kan närvaron av observatören komma att göra inverkan på människorna så att deras uppförande blir annorlunda till en början och att man bör vänta en liten stund med observationen till när människorna har vant sig med observatörens närvaro för då återgår deras uppföranden till det vanliga. Vi tycker att trots att vi varit icke deltagande observatörer upplever vi inte att barnen har uppmärksammat vår närvaro. En fördel med att vara icke deltagande observatör som Björndal (2005) benämner som att ha en låg grad av medverkan i observationen är att observatören kan se på det som sker med avstånd och att risken är mindre att ha inverkan på det som sker. En nackdel som Björndal nämner är att som icke deltagande observatör kan vara mer komplicerat för observatören att identifiera sig med och förstå perspektivet från de personer som blivit observerade.

Patel & Davidsson (2008) tycker att en nackdel med observation som metod är att den är tidskrävande, vi anser dock att det har varit en bra metod för att samla in information i vår studie vilket är anledningen till att vi använt oss av observationer. En annan nackdel med observationer som författarna nämner är att man måste vara beredd på att det kan inträffa oberäknade företeelser som gör att observationerna måste avbrytas. Detta har vi haft i åtanke särskilt när det gäller observationer av barn i en förskola, där kan sjukdom göra att det blir för stora bortfall så att observationerna inte går att genomföra.

Möjligtvis så hade det varit till vår fördel att ha använt oss av en videokamera under våra observationer. Att använda sig av en videokamera innebär en möjlighet till att uppmärksamma mer och en annan slags information, en videokamera spelar in både muntliga och icke muntliga signaler och interaktionen mellan dem (Björndal 2005). Eventuellt så hade vi registrerat mera information än vad vi gjort med våra anteckningar men vi ansåg oss inte ha tid till att ordna fram en videokamerautrustning eller att hinna lära oss hur den fungerar tekniskt under den begränsade tid vi avsatt för våra observationer.

”Samtalet är kanske det bästa sättet för att ta del av en annans persons tankar och upplevelser – att ta den andres perspektiv” (Björndal, 2005, s 90). Vi har valt att komplettera våra observationer med enskilda intervjuer av barnen vilket vi kände var en fördel. Risken med att intervjua flera barn samtidigt kan vara att några dominerar och ”tar över” samtalet medans vissa kanske inte säger någonting alls. Sedan så tänkte vi att det kan finnas någon som inte vågar svara för att det kan bli känsligt om svaret berör något annat barn (Björndal 2005). Författaren skriver att intervjuer kan vara ett bra komplement till observationer och detta är något som vi valde att ta fasta på så att vi fick med barnens egna uppfattningar om deras lek ur ett genusperspektiv. Björndal (2005) anser att intervjuer kan vara en bra metod att använda på barn, en fördel är att man har som observatör bra tillfälle att fånga upp detaljer och nyanser. Frågornas utformning har försökts anpassas till barnen och målet har varit att frågorna ska ses som enkla att förstå och vi har försökt undvika ord som är svåra och främmande för barnen. Huvudfrågorna ställdes i berättandeform såsom ”berätta för mig vad

brukar du leka med?”. Doverborg & Pramling Samuelsson (2000) menar att denna typ av

frågor inte låter barnen berätta om vad som helst utan om att man som intervjuare styrt in berättandet på det specifika som ska utforskas. Följdfrågorna ”varför” var också enkla och valdes utifrån barnens förutsättningar och Doverborg & Pramling Samuelsson (2000) nämner att det är genom uppföljning av barnens svar samt att få dem att ge uttryck för sina tankar som är själva poängen med hela intervjun. Patel & Davidsson (2008) anser att ”varför” frågor är bra som uppföljningsfrågor.

Björndal (2005) anser att en nackdel med intervju som metod är att den är tidskrävande eftersom den kräver förberedelser, genomförande och bearbetning. Eftersom vi ansåg att enskilda intervjuer med barnen var ett bra komplement till våra observationer så såg vi till att vi hade tid till att genomföra intervjuerna. Vi lät även barnen få bra med tid till att svara på våra frågor i intervjuerna så att de inte kände sig stressade.

I efterhand så har vi tänkt att det hade möjligen hade varit till vår fördel att ha använt en bandspelare som komplement till våra anteckningar vid intervjuerna. Att använda sig av en bandspelare garanterar mer fullständig och grundligare information enligt Björndal (2005).

6.2 Resultatdiskussion

6.2.1 Flickar och pojkars gemensamma lek

Under den fria leken visade det sig att alla de barn som ingått i studien valde att leka könsbundet, på så sätt att pojkarna valde att leka med pojkar och särskilda aktiviteter att syssla med och flickorna valde att leka med andra flickor. Detta är ett resultat som även kan ses i (Svaleryds 2003) forskning. Om barnen inte väljer lekkamrater av samma kön tolkar Hellman (2010) det som att barnen känner trygghet i barngruppen och därför törs de utmana

de traditionella könsnormerna. Dessa normer kan omfatta att barnen skall leka könsstereotypiska ”pojklekar” eller ”flicklekar”. Det kan leda till problem när barnen ska leka tillsammans men för det mesta väljer barnen att se möjligheterna istället för svårigheterna. I vår studie kunde vi se att lika många pojkar och flickor kunde leka könsblandat, detta i enlighet med Odelfors (1998) som i sina forskningsresultat har sett att pojkar och flickor i lika stor utsträckning leker könsblandat. Detta tror författaren till viss del kan bero på att det finns barn som har svårigheter med att få tillträde till lek med barn av samma kön och då söker sig till andra könet för att få ingå i något sammanhang. Det strider dock mot Olofsson (1996) som i sina studier har kommit fram till att flickorna fler gånger än pojkarna väljer att leka just könsblandade lekar.

Löfdahl (2004) framhåller att när pojkar och flickor leker familjelekar tillsammans ändras många gånger innehållet i leken till något som pojkarna hellre tycker om. I observationen med två flickor och en pojke i hemmet kunde vi tydligt se att det var flickorna som bestämde i leken och att pojken medverkade på deras villkor, vi kunde inte se att pojken ändrade innehållet i leken till något tema som han hellre ville leka.

Pojken i leken tog rollen som pappan, Odelfors (1998) anser att de olika könsrollerna som finns i barnens lekar återger de könsroller som finns i samhället. Detta kunde vi onekligen se i leken i hemmet där flickorna tog roller som mamma och barn.

Vidare nämner Löfdahl (2004) att lekar oftast betraktas som flicklekar eller pojklekar och detta visar sig både i praktik och i forskning. Barn kategoriseras även som flickor eller pojkar vilket anses vara ett synsätt som ger resultat i förskolans pedagogiska verksamhet. I vår studie har det framkommit att flickornas uppfattningar om pojkarnas val av deras lekmönster var att

”pojkarnas lekar är pojklekar” medan pojkarnas tolkningar var att ”flickor leker med flickor”. Löfdahl (2004) menar att verksamheten organiseras på många sätt efter barnens kön

och deras val av aktiviteter hänger samman med både barn och vuxnas syn på genus. I förskolan möter flickor och pojkar olika förväntningar samt tillskrivs olika egenskaper och behov. I princip all forskning om barns lek har det framkommit olikheter mellan könen och ju äldre barnen blir desto större blir skillnaden. Just därför ansåg vi att vår undersökningsgrupp var intressant eftersom dessa barn i åldrarna fem till sex år är väl medvetna om vilka kön de tillhör.

6.2.2 Flickors lek

Flickorna valde oftast att leka rollekar såsom ”mamma pappa barn” och det var i ”hemmet” som dessa lekar ägde rum. Rithander (1991) anser att flickors lekar oftast domineras av omsorg där de i lekarna övar sig på relationer. Men vi kunde även se att de pysslade, ritade eller dansade till musik.

6.2.3 Pojkars lek

Pojkarna ägnade sig mest åt konstruktionslekar och tyckte om att bygga olika fantasivärldar med hjälp av lego, klossar och bilar. Löfdahl (2004) framhäver att barn många gånger förvandlar leksaker till något helt annat än vad de är. Vi kunde även se att pojkarna många gånger använde sig av spänning i sina lekar, detta i enlighet med Olofsson (1996) som påpekar att pojkar ofta använder sig av hjältar och äventyr i sina lekar. Detta nämner även Rithander (1991) där hon menar att pojkarnas lekar domineras av just konstruktionslekar.

6.2.4 Allmänt resultat

Olofsson (1996) menar att pojkar många gånger leker i stora grupper medans flickorna ofta leker två och två. Detta motsäger det vi sett i vår studie, vi har sett att flickorna många gånger lekte fler än två och pojkarna kunde sitta och leka med bilarna i mindre grupper om två till tre stycken. Barnens individuella uppfattningar om det motsatta könets aktiviteter i den fria leken visade sig stämma överens med det som framkommit i observationerna.

Flera studier (Hwang & Nilsson 2006, Olofsson 1996) har visat att pojkarna i större omfattning än flickorna ägnar sig åt motoriska aktiviteter. Detta säger emot vårt resultat som visar att pojkarna och flickorna till lika stor del ägnar sig åt just motoriska aktiviteter. Däremot har vi sett att pojkar och flickor använde dessa på olika sätt beroende på vilket kön de tillhörde. Detta visade sig när pojkarna sprang och kring och jagade varandra och när flickorna valde att dansa till musik.

6.3 Avslutande diskussion

Vår studie visar på att de stereotypa könsmönstren fortfarande dominerar bland barnen i den fria leken på förskolan såsom litteraturen beskrivit det. Med utgångspunkt i våra frågeställningar kan vi se att resultatet överensstämmer i stor utsträckning med vad forskningen i vår bakgrund kommit fram till när det gäller stereotypa könsmönster. Precis som Rithander (1991) framhåller, väljer flickor många gånger att ägna sig åt rollekar eller pyssla i den fria leken och pojkar väljer att ägna sig åt konstruktionslekar. I vårt resultat i studien så är de vanligaste aktiviteterna bland flickorna att leka rollekar och sjunga medan pojkarna valde konstruktionslekar som att bygga lego eller leka med bilar. Detta leder till att studiens resultat uppvisar samma stereotypa mönster som Rithander (1991) beskriver. Författarens beskrivning av vad som är stereotypa könsmönster stämmer överens med resultatet från vår studie i stora drag, det finns dock vissa undantag. Det finns förmodligen ingen skola där könsmönstren antingen är eller inte är stereotypa, utan variationer förekommer. Men det vi ändå vill poängtera här är att de stereotypa könsmönstren dominerar i förhållande till de icke stereotypa och att detta ger konsekvenser för barnens möjligheter att utifrån sin unika potential utveckla färdigheter inom just de områden där de har bäst förutsättningar (Rithander, 1991; Svaleryd, 2003; SOU 2006:75)

I och med att vi kan konstatera att de stereotypa könsmönstren dominerar i förhållande till de icke stereotypa könsmönstren i vår studie kan vi även konstatera att jämställdhetsperspektivet inte har fått något större genomslag i den förskolegrupp som vi undersökt.

Svaleryd (2003) menar att förankringen av normer och förväntningar på könen utvecklas när barn delar ett vardagsliv gemensamt exempelvis i förskolan. Barns val av aktiviteter och lekar är till stor del styrda av de sociala och kulturella förväntningar som är sammanbundna till det enskilda och det motsatta könet. I vår studie fann vi även att barn redan tidigt på förskolan blir införstådd med vad som anses vara manligt och kvinnligt, vi kunde exempelvis se i vår studie att rollekar var det nästan bara flickor som ägnade sig åt och att bygga med lego var något som pojkar många gånger ägnade sig åt.

Enligt Svaleryd (2003) är pojkar och flickor inkluderade i olika genusmodeller som

förtydligas i de situationer där barnen ska välja lekar. Författaren understryker dock att alla barn inte passar in i genusmodellerna, det finns exempelvis flickor som gärna vill bygga med lego eller leka med bilar likväl som det finns pojkar som gärna vill leka rollekar som mera förknippas till flickor. Vi kunde i vår studie se att några barn frångick dessa modeller,

exempelvis en pojke som ville leka rollek och en flicka som ofta satte sig och byggde lego med pojkarna.

I studien har vi iakttagit att pojkar och flickor leker olika lekar beroende vilket kön de tillhör. Läroplanen för förskolan, Lpfö 98 (rev 2010) framhåller lekens betydelse för barns utveckling och lärande och att förskolans har i uppdrag att utveckla förskolan på ett sådant sätt att pojkar och flickor inte placerar sig i stereotypa könsmönster och könsroller. Vi anser att vi som pedagoger måste arbeta aktivt med genus för att uppnå detta och att leken är ett bra verktyg för detta. Rithander (1991) framhåller att pedagoger, föräldrar och vänner är betydelsefulla förebilder för hur barn uppfattar sin könsroll. Författaren anser att det är betydelsefullt att pedagoger tar en aktiv roll i leken. På samma sätt så framhäver Odelfors (1998), Olofsson (1996) och Lindqvist (1996) de vuxnas roll i leken, författarna anser att det är betydelsefullt med de vuxnas intressen och synsätt så att de får en insikt om vad som sker mellan barnen för att på så sätt kunna påverka vad som sker i leken och se till att inte barnen uppehåller diskriminerande modeller.

På frågan vem barnen leker med framkom det i vår studie att barnen lekte könsbundet i större omfattning är könsblandat. Detta i enlighet med Rithander (1991) som i sin studie visar på att barnen lekte könsbundet i större omfattning än vad de lekte könsblandat. Vi kan förutom detta uppfatta ett könsmönster som inte går ihop med det stereotypa könsmönstret. Rithander (1991) nämner att flickor ofta leker två och två medan pojkarna leker i större grupper, vi kunde i vår studie inte urskilja att flickorna bara lekte med en lekkamrat utan de kunde många gånger leka tre eller flera tillsammans.

Det sociokulturella perspektivet har varit vår utgångspunkt i studien. Hundeide (2006) menar att individen inhämtar kunskap i en social samverkan med andra och att sammanhanget spelar stor roll för individens mognande. Vi anser att detta överensstämmer med studiens resultat, vi tror att barn inhämtar kunskap med hjälp av dialoger och samspel de har med individer i sin vardag. Olofsson (1996) delar samma åsikt som Hundeide (2006) och framhåller att barn lär av sin omvärld på så sätt att de framför allt efterliknar och iakttar vad vuxna gör. Detta gör att barnen får insikter om den sociala tillvaron för att sedan rekonstruera sina erfarenheter i leken. I vår studie så visade det sig att barnen kunde uttala sig om att det finns skillnader i pojkar och flickors lek.

6.3.1 Implikationer inför kommande yrkesverksamhet

I vår yrkesprofession vill vi lyfta fram hur vikigt arbetet med jämställdhet i den pedagogiska verksamheten är, där både barn och pedagoger skall behöva begränsas av stereotypa könsroller. För att lyckas med detta så anser vi att vi som pedagoger först och främst måste arbeta med våra egna individuella föreställningar och förväntningar om flickor och pojkar, kvinnligt eller manligt. Vi tror att det är viktigt med fortbildning i ämnet för pedagoger för att det kan vara svårt att ändra på normer som sitter så djupt inrotade i oss och vi tror många gånger att vi bemöter pojkar och flickor på likadant sätt men i verkligheten så ser det inte ut så. Detta i enlighet med Skolverket (2005) som nämner att det är viktigt att pedagogerna som arbetar på förskolan på ett effektivt och engagerande sätt strävar för en jämställdhet mellan flickor och pojkar. Pedagogerna skall även analysera sina egna beteenden om vad som är kvinnligt eller manligt samt resonera på vilket sätt den pedagogiska verksamheten kan utformas för att stimulera jämställdhetsarbetet. Den viktigaste kompetensen hos pedagogerna

oavsett vilket kön de tillhör är deras pedagogiska skicklighet och individuella förhållningssätt till barn och genus. I förskolans läroplan lyfts målet med jämställdhet fram som en viktig del av verksamhetens värdegrundsarbete. Det handlar om att motverka traditionella könsmönster samt om att både flickor och pojkar ska ha lika stort inverkan och plats i förskolans verksamhet.

Förskolans pedagogiska tradition och helhetssyn ger goda förutsättningar för barn att utveckla sin individuella könsidentitet, och detta sker genom naturliga tillfällen för kommunikation och social samvaro. Innebörden av kön formas i relation till omgivningen och varierar beroende på samband samt vad som görs till kvinnligt och manligt av individen. Barnens erfarenheter av vad det innebär att vara flicka eller pojke skapas i samspelet tillsammans med kamrater eller vuxna. Studien visar precis som SOU 2006:75visar att vi inte alls har kommit långt i vårt jämställdhetsarbete med barnen. Delegationen anser att skolan är med och formar de könsmönster som gör att barnen inte får möjlighet att utvecklas efter sina egna förmågor. Som blivande pedagoger anses vi ha ett stort ansvar att vara med och påverka arbetet för att motverka stereotypa könsmönster.

In document Den fria leken ur ett genusperspektiv EXAMENSARBETE (Page 30-35)