I detta avsnitt kommer vi att diskutera vår litteratur, tillvägagångssätt, resultat samt självkritiskt granska vårt arbete.
Vi anser att allt material och litteratur vi har använt oss utav är av relevans då den äldsta litteraturen är från 1994. Författarna är erkända i Sverige och de har gjort omfattande undersökningar och studier. Observation som metod kan vara mycket tidskrävande och därför valde vi att endast använda oss av denna metod. Nu i efterhand anser vi att denna metod var tillräcklig då vi fick en klar uppfattning om hur genus kan ta sig uttryck på idrottslektionerna i årskurs 9, där vår frågeställning kunde besvaras.
Vi är alla olika och alla har vi olika förförståelse och kunskaper inom olika områden. Vi har arbetat och använt oss av genusteori tidigare vilket har hjälpt oss att hitta den genusteori vi ansåg inneha stor förklaringskraft i förhållande till arbetets syfte. Man kan lätt färgas av sina egna erfarenheter och föreställningar om hur man tror någonting kan tänkas vara under själva observationerna. Det är därför viktigt att man klargör vad som styr ens blick och varför man väljer att inte notera allt under observationerna. Vi har gjort detta dels genom att använda oss av en hypotes där vi klart och tydligt redogör för vår utgångspunkt, vilket har styrt vår blick när vi genomförde observationerna. En svaghet med observation som metod kan till exempel vara att elever och lärare blir påverkade av vår närvaro och att deras beteende då förändras. Detta försökte vi motverka genom att vi pratade med eleverna och lärarna innan vi påbörjade observationerna så att de skulle känna sig bekväma med vår närvaro och kanske till och med ”glömma” att vi var där. En annan svaghet kan vara att man inte kommer ihåg rätt och inte hinner se och höra allt som händer under en lektion och en händelse kan aldrig gå i repris om man inte filmar lektionen, vilket vi inte har gjort. Istället använde vi oss av nyckelord, så vi hann med det mesta, för att sedan göra om dessa till sammanhängande text. Vi har inte haft tillgång till vad som händer och sker i omklädningsrummet vilket är en stor del av idrottslektionen. Med observation som metod kan man inte heller urskilja vad eleverna tänker, känner eller vilka motiv de har med sina handlingar, men man kan dock ana det. I undersökningen har vi valt att beskriva pojkar och flickor som homogena
44
gruppkonstellationer för att avgränsa studien. Vi är dock medvetna om att pojkar och flickor som individer är mer heterogena. Vi har därmed inte tagit hänsyn till den differentiering som existerar inom samma kön, det vill säga de pojkar vars idrottsliga genusidentitet är mer lik flickors och tvärtom. Dessutom har alla våra observerade idrottslektioner kretsat kring någon form av bollspel och därför kan vi inte säga någonting om hur dominansförhållandet mellan pojkar och flickor kan se ut i till exempel dans, gymnastik, friidrott eller andra aktiviteter som inte är förknippade med boll. En annan intressant sak som bör nämnas är att elevernas beteende inte skilde sig åt vare sig det var en manlig eller kvinnlig idrottslärare.
Att det är pojkar som är de som dominerar på skolidrotten på vår utvalda skola i årskurs nio råder det inga tvivel om och utifrån vår studie är det lätt att man förespråkar särundervisning som ett möjligt botmedel mot pojkars tydliga dominans. Det ska dock poängteras att vi endast genomfört åtta observationer på fyra niondeklasser på en skola i Malmö och därför är det svårt att generalisera i någon större omfattning. Om man ser till den tidigare forskning som gjorts på snarlikt område finner man dock liknande resultat. Karin Redelius studie visade likt vår att flickor känner sig sämre än pojkar och att detta till stor del beror på att de blir utsatta för kommentarer under idrottslektionerna samt att lektionerna är alldeles för tävlingsinriktade41. Lundgrens primära resultat i sin studie var att pojkarna hördes och syntes mest och tog störst plats i klassrummet42. I examensarbetet Idrott på pojkars villkor? framgår det i Jönssons resultat att pojkarna intar en större plats på idrottslektionerna genom att synas och höras mest43. Båda dessa resultat överensstämmer med våra. I vår studie kan vi också konstatera att pojkarna innehar en stark drivkraft till att vilja vara aktiva, bryr sig mindre om ordning och reda samt är mer verbala. Liknande resultat kom Häll och Larsson fram till i sitt examensarbete Hoppa nu annars är du en kärring där pojkarna var mer verbala och aktiva under alla lektioner44. Det som dock framgår väldigt tydligt i vår studie är att flickorna, tack vare pojkarnas dominerande beteende, har utvecklat en avdramatiserande försvarsmekanism. Denna mekanism används konsekvent av flickorna i syfte att inte bli utmålade och bli offer för negativ kritik. Som det ser ut nu utifrån vår studie och tidigare forskning får därför pojkar och flickor inte lika stort inflytande över och utrymme i idrottsundervisningen.
41 Larsson & Redelius (2004) s 153-171 42 Lundgren Anna Sofia (2000) s 79-81 43 Jönsson Martin (2006) s 28-31 44 Häll & Larsson (2005) s 36-39
45
Alltså uppfylls inte läroplanens mål och är än så länge bara en massa fina ord. Det måste därför ske en mentalitetsförändring hos idrottslärare för att motverka pojkars dominans över flickor.
Vi anser dock inte att särundervisning är en lösning då all undervisning ska ske utifrån ett jämställdhetsperspektiv. Istället menar vi att man som idrottslärare måste vara mer medveten om och aktivt motverka de genusstrukturer och traditionella könsmönster som skapas och förstärks under skolidrotten. Vår studie har varit ytterst intressant då vi fått agera observatörer och därmed fått studera idrottsundervisning istället för att undervisa själv. Detta har gett oss ytterligare kunskap och en större medvetenhet om hur genus kan ta sig uttryck under skolidrotten, vilket vi som blivande pedagoger ser som ett värdefullt redskap som vi kommer att ta med oss i framtiden.