Diskussion

I analysens resultat framträder en betydande begränsning av barnets delaktighet samt

kommunikation. Barnets anknytning till både biologiska föräldrar samt familjehemsföräldrar belyses men tillskrivs olika betydelse för dombeslutet. Beslut om avslag eller bifall motiveras utifrån samma aspekter men grundar sig i om de omsorgsbrister som lett fram till LVU kvarstår. Sammanfattningsvis utgörs majoriteten domar av ett starkt föräldrafokus i form av ett föräldraperspektiv vilket framkommer under samtliga teman.

7. Diskussion

Tanken bakom att genomföra en studie utifrån barnkonventionens ledande artiklar grundar sig i att lyfta barnperspektivet under en period då barnkonventionen är högst relevant i

samhällsdebatten. För att svara på frågan hur myndigheter och övriga aktörer skall förhålla sig till barnkonventionen som svensk lag, behöver vi undersöka hur barnperspektivet och

barnrättsperspektivet manifesterats hittills. Det vi kan se utifrån studiens analys av LVU domar är att det finns många aspekter att ta hänsyn till och att frågan som ställs inte har ett givet svar. Det är bland annat svårt att avgöra på vilket sätt barnperspektivet tas i beaktning i de enskilda domarna, vilket leder till att barnperspektivet kan uppfattas som diffust. Dess otydlighet kan å ena sidan kopplas till hur definitionen hänger ihop med rådande

samhällsnormer (Lindgren & Halldén, 2001; Singer, 2000), men även hur det definieras av den enskildes subjektiva tolkning och egna erfarenheter hos professionella som skall arbeta utifrån ett barnperspektiv (Sveriges kommuner och landsting, 2018).

Enligt Grahn-Farley (2019) är syftet med barnkonventionen att lyfta ett barnperspektiv på mänskliga rättigheter där barnet framställs som rättighetsbärare i frågor, utredningar och andra ärenden kring barn. Genom en inkorporering av barnkonventionen förväntas staten säkerställa ett barnrättsperspektiv som inte enbart handlar om att ge barn skydd utan även hjälpa dem att tillvarata sina rättigheter. Med andra ord kräver barnkonventionen som svensk lag att myndigheter och övriga instanser arbetar utifrån ett barnperspektiv.

7.1 Studiens utfall

Att definiera vad barnperspektivet faktiskt innebär har som tidigare nämnt visat sig vara en utmaning. Tidigare forskning visar hur samhälleliga faktorer utvecklat barnperspektivet över tid (Lundström, 1993; Eilard, 2010). Begreppet barnperspektiv hänger ihop med vad som anses vara barnets bästa, vilket också är ett uttryck som är i ständig omvandling beroende på

26 tidsepok (Singer, 2000). Det visar att synen på barn är föränderlig, vilket kan bli

problematiskt i de fall då det saknas ett gemensamt förhållningssätt samt konsensus över hur barnperspektivet skall tas i beaktning. Förespråkare av att inkorporera barnkonventionen i svensk lag menar att det kan tydliggöra barnperspektivet och säkerställa barns rättigheter (Prop. 2017/18:186). Forskning visar dock på att en sådan inkorporering inte haft betydande skillnad för våra grannländer (Vamstad, 2016). För att skapa förståelse i komplexiteten som ett barnperspektiv innebär, krävs att vi undersöker dess nuvarande manifestering i

samhällsstrukturen.

Utifrån en anknytningsteoretisk ansats kan vi se att förvaltningsrätten resonerar kring barnets bästa kopplat till bland annat anknytning i domarna. Det innebär att det bästa för barnet är att skapa eller bibehålla en trygg anknytning till föräldrarna, främst till modern. Huruvida barnperspektivet säkerställs i relation till anknytningsteorin är oklart då fokus riktas på relationen till föräldrarna i första hand. I studiens analys framgår att domarna ibland hänvisar till barnets bästa, men exakt vad det innebär varierar i de olika dombesluten. Det går inte att med säkerhet säga när och i vilken omfattning förvaltningsrätten utgår från ett barnperspektiv då begreppet framstår som diffust och otydligt i analysen. Även andra återkommande begrepp så som till exempel omsorgsförmåga uppfattas som otydligt i dombesluten, då det tolkas och används olika till följd av sin generella och breda definition. En potentiell fara med dessa paraplybegrepp är att dem kan leda till osäkerhet i tolkningsförfarandet då det inte råder någon tydlig samsyn i domarna över vilka faktorer som innefattas av dem. Samtidigt riskerar dem godtycklighet eftersom lagen skall utgå från likabehandling och förutsebarhet. Liknande risker påtalades av flertalet remissinstanser som argumenterade emot en inkorporering av barnkonventionen i svensk lag (Justitieombudsmannen, 2016). Barnrättskommittén menade dock att risk för godtycklighet hade kunnat reduceras med hjälp av inrättandet av särskilda barndomstolar (Leviner, 2018), vilket visar på komplexiteten i beslutsfattande av

barnavårdsärenden, men även på faran för en ojämlik bedömning.

Genom att analysera domarna utifrån barnkonventionens fyra ledande artiklar har vi kunnat urskilja ett starkt föräldrafokus och beslut om fortsatt LVU främst utifrån ett

föräldraperspektiv. Det som tydligt framgår i de olika teman och subteman är att

förvaltningsrätten grundar sitt beslut utifrån faktorer som rör föräldrarnas insiktsförmåga, omsorgsförmåga och inställning till eller nyttjande av frivilliga insatser. Skillnaden i beslut om avslag och bifall är förvaltningsrättens bedömning huruvida det fortfarande finns brister kopplat till ovannämnda faktorer eller inte. Föräldrarna ges utrymme att lyfta sina behov och sin syn kring barnet, likväl visar flertalet domar hur socialnämnden lyfter aspekter utifrån ett föräldraperspektiv. Då dombesluten utgår från information från socialtjänstens utredningar, är det av yttersta vikt att socialtjänsten tagit sitt lagstadgade ansvar att lyfta barnperspektivet. Forskning visar däremot att socialtjänsten tenderar att utgå från ett föräldraperspektiv under barnavårdsutredningar, vilket leder till att barnperspektivet hamnar i skymundan (Sjöblom, 2002). Att utforma insatser utifrån ett föräldraperspektiv hamnar i direkt konflikt med barnkonventionens ledande artiklar som skall säkerställa barns rättigheter genom ett barnperspektiv. Långsiktigt försvårar ett föräldraperspektiv en implementering av synen på barn som rättighetsbärare, då barnet fortsättningsvis uppfattas som underordnad sin förälder.

27 I studiens resultat framgår att motiveringen av ett fortsatt omhändertagande beskrivs i ljuset av föräldrarnas oförmåga att tillhandahålla barnet behövlig vård istället för att fokus skall ligga på barnets behov av vård. Analysen visar på att föräldrars bristande omsorgsförmåga kopplas till eventuella risker som kan hämma barnets utveckling. Det ger en indikation på att förvaltningsrätten möjligen inte beaktar säkerställandet av barnets utveckling utifrån ett barnperspektiv, utan snarare utgår från ett föräldraperspektiv.

Förälderns bristande omsorgsförmåga beskrivs i relation till en uppfattning av föräldrar som engagerade och friska. Däri ligger fokus på en idealbild av en förälder som möjligtvis inte representeras av verkligheten. Förälderns eget hjälpbehov kan komma att bli en motiverande faktor till fortsatt LVU, vilket återigen gör barnperspektivet sekundärt i dombeslutet som istället belyser föräldrarnas eget behov av insatser. Vidare belyses föräldraförmågan utifrån fysisk samt psykisk omsorgsförmåga av barnets behov där även en skildring av genus

framkommer. Studiens analys visar att dombesluten ofta belyser moderns bristande omsorg av barnet till följd av sin egen funktionsnedsättning, samtidigt som faderns föräldraförmåga hamnar i bakgrunden och inte beskrivs lika detaljerat oavsett funktionsförmåga. Forskning visar att föräldraförmågan uppfattas olika hos män och kvinnor där fäder förbises som

vårdnadshavare och insatser istället riktas mot mödrar för att lösa deras problematik i syfte att återfå vårdnaden om barnet (Nygren et al., 2019).

Då socialtjänstens främsta utredningsmodell BBIC bygger på anknytningsteori, finns ett grundläggande synsätt av modern som den primära och mest betydelsefulla vårdnadsgivaren för barnet. Tidigare forskning visar på att modern åläggs fullständigt ansvar för barnets välmående, vilket skapar en ojämlikhet i föräldraskapet (Birns, 1999). Även om BBIC ämnar kartlägga hela familjens resurser kan modern prioriteras i syfte att stärka barnets anknytning till henne. En konsekvens som framkommer i analysen är att barnet inte får rätt till omsorg av sin fader på grund av moderns bristande föräldraförmåga och diagnoser, vilket leder till en indirekt påverkan av barnets rätt till likabehandling. Skillnaderna som görs kopplat till genus kan leda till att förvaltningsrätten förbiser att barnets behov kan tillgodoses av ena föräldern samt att det kan ha ett negativt inflytande på bedömningar som rör barn med en ensamstående förälder. Med bakgrund av hur stor plats föräldraperspektivet får ta i domarna är det av väsentlighet att belysa hur mycket utrymme barnets röst, delaktighet eller intressen ges eller snarare inte ges i domarna.

Studiens resultat visar på att subteman som delaktighet och kommunikation förekom i mindre än hälften av domarna, vilket visar hur lite barnets röst framhävs i dombesluten. Tidigare forskning belyser barnets underminerade position till föräldrarna inom familjestrukturen (Johansson, 2013) samt i relation till föräldrarnas inflytande i utredningsförfaranden (Heimer et al., 2017). Det medför en komplexitet i att integrera både föräldrar och barns åsikter i de fall då de skiljer sig åt. Utformningen av dombesluten visar hur lite barnets röst influerar utfallet, trots att det i ett mindre antal domar uttryckts att hänsyn visats för barnets

kommunikation. Genom att ge barnet mer utrymme i rättsprocessen skulle barnperspektivet vara mer synligt än vad som framgår av analysen. Det skulle även stärka en syn på barnet som

28 rättighetsbärare i enighet med barnkonventionen. Lindgren och Halldén (2001) menar att den dominerande samhällssynen på barn kan krocka med barnkonventionens direktiv då synen på barn som behövande påverkar deras rätt att höras och vara delaktiga i det stora hela. Om en viktig del av barnkonventionen är att lyfta barnets rätt att höras och barnets rätt till

delaktighet, visar studien på brister inom det området.

Då barn kan ha stora svårigheter att uttrycka, erhålla eller utkräva sina rättigheter är det ställföreträdandet som uttryckligen skall framhäva barnets röst under LVU-förhandlingar. Med bakgrund av att föräldrar kan anses partiska i ärenden som rör barnet har

lagstiftningsorganet fastställt ett tydligt separat ställföreträdarskap i LVU sammanhang. Syftet är att stärka barnets självständiga ställning gentemot vårdnadshavaren (Mattsson, 2017). Dock framkommer det inte i analysen i vilken omfattning barn har fått möjlighet att göra sin röst hörd. I till exempel ett av fallen har ställföreträdaren inte träffat barnet inför den stundande förhandlingen, vilket kan tänkas påverka barnets möjlighet att utkräva sina rättigheter. I analysen av temat barnets rätt att höras framkommer betydligt mindre empiri jämfört med övriga teman. Det tyder på att barnet får väldigt lite utrymme i domen som skall ligga till grund för dess fortsatta livssituation. Heimer et al. (2017) belyser vikten av att få låta barn komma till tals redan under utredningsprocessen, då det leder till bättre lämpade insatser utifrån barnets behov. Larsson och Hultman (2019) menar att ett hinder för barns delaktighet i barnavårdsutredningar är otydligheter i lagstiftningen där barnets rättigheter skall beaktas i förhållande till föräldrars bestämmanderätt.

En stark föräldrarätt i kombination med en vag tolkning av barnets rätt till delaktighet framgår tydligt i domarna där föräldrarnas perspektiv ges väldigt stor plats. Det återkommer även under temat liv, överlevnad och utveckling där barnets anknytning till biologiska föräldrar och familjehemsföräldrar belyses. Analysen visar att förvaltningsrätten tar hänsyn till barnets anknytning till de biologiska föräldrarna, medan anknytningen till familjehemsföräldrarna blir sekundär. Ett sådant ställningstagande visar en förståelse för betydelsen av en god

anknytning, men att föräldrarätten i slutändan är så pass stark att den överväger barnets relation till familjehemsföräldrarna. Dilemmat som uppstår förklaras i forskning som menar att lagstiftningen bygger på en syn av föräldraskap som biologiskt avgränsat (Singer, 2000). Det får i sin tur medhåll utifrån anknytningsteorin vilket indirekt kan komma att stärka föräldraperspektivet. Forskning tyder på att omplacering av barn och förlust av

anknytningspersoner har en negativ påverkan på välmående samt relationer i vuxen ålder (Andersson, 2018). Det innebär att ett avbrott i barnets anknytning oavsett omsorgspersoner kan komma att påverka barnet negativt. Miranda et al. (2019) menar dock att det finns en kunskapslucka inom forskningsområdet som rör anknytningsteorins betydelse för

fosterhemsplacerade barn. Sådan forskning kan leda till större förståelse för hur placeringar senare påverkar barnets relationer. Det kan även ge nödvändig kunskap för att se över rådande policys och lagstiftning i systemet kring fosterhemsplaceringar.

29 Valet av att genomföra en kvalitativ undersökning har medfört att studien innefattas av vissa begränsningar. Bryman (2011) menar att det är forskaren själv som är det viktigaste redskapet vid datainsamlingen i en kvalitativ undersökning. Det medför att forskarens eget intresse styr vad som observeras och registreras. Med bakgrund av ovanstående resonemang valde studiens författare att utföra en framework analys för att bland annat säkerställa ett mindre mått av subjektivitet. Å ena sidan bistod analysmetoden med ett tydligt ramverk att förhålla sig till, men å andra sidan medför författarnas medverkan automatiskt till en subjektiv prägling. Bryman (2011) menar att kvalitativa undersökningar ofta kritiseras för att vara alltför subjektiva då resultatet till stor del bygger på forskarnas egna uppfattningar om vad som är betydelsefullt.

Teoretisk mättnad är ett begrepp som förklarar huruvida ett urval är tillräckligt stort för att uppnå en känsla av ett uttömt tema samt tillräckligt varierad empiri. Däremot finns inga tydliga kriterier kring hur en undersökning kan uppnå teoretisk mättnad (Bryman, 2011). Då studien bygger på ett urval av alla domar utfärdade under 2019 av en specifik

förvaltningsdomstol visar studien på en viss uppnådd mättnad i empirin. Dock anser författarna att en bredare variation och omfattning av studien hade varit möjlig genom att inkludera fler förvaltningsdomstolar i urvalet.

7.3 Slutsats

Det som tydligt framgår i studiens resultat är att det råder oklarheter kring förvaltningsrättens tolkning samt implementering av barnperspektivet i dombesluten. Begreppet barnperspektiv upplevs diffust och komplext vilket riskerar en ojämlik behandling i bedömningen av

barnavårdsärenden. Slutsatsen är att det i sin tur kan leda till godtycklighet i alla ärenden som rör barn. Fundamentet i barnkonventionen är att lyfta barnet och dess rättigheter. Trots det visar resultatet på ett starkt föräldrafokus i dombesluten under en period då barnkonventionen var aktuell för en inkorporering i svensk lag. Föräldraperspektivet är övergripande i hela studien med fokus på föräldrarnas förmågor eller oförmågor att sörja för sina barns behov samt sina egna behov. Det leder till att barnperspektivet blir begränsat i omfattning och sekundärt i förhållande till föräldraperspektivet. Barnets röst blir underminerad och dess delaktighet blir inskränkt vilket leder till att barnrättsperspektivet inte får upprättelse i förhållande till föräldrars rätt och bestämmande.

Trots att barnperspektivet skall vara dominerande och genomsyra dombesluten visar resultatet att förvaltningsrättens beslut vilar på ett starkt föräldraperspektiv. Det tyder på en bristande implementering av barnkonventionens ledande artiklar och är en indikation på att samhället fortfarande står inför ett gediget arbete för att internalisera barnperspektivet.