Att registrera forskare för att de ska få ta del av enskilda arkiv går enligt gällande lagstift-ning, så länge Riksarkivet är öppet med att de utför registreringen och kan påvisa att det finns ett behov av personuppgiftsinsamling. Behovet under den korta period som de kallar för ”misstag” är att de hänvisar till säkerhet för handlingarna. Det kan betyda mycket, men troligen menar de stöld. Samtidigt såsom jag ser det, ger dataskyddsförordningen Riksarki-vet möjlighet att spara uppgifterna för annat syfte om de kan motivera detta och det skulle
kunna vara, som en av informanterna är inne på, för till exempel framtida forskning om självaste utlåningsverksamheten.
De personer jag intervjuade har en blandad åsikt om fördelen med identitetskontroll, dock är det förståeligt och även intressant då de svarar utifrån sitt yrke och det gör svaren mycket nyanserade. Juristen ger Riksarkivet rätt att göra registreringen och hänvisar till att skydda den personliga information som kan finnas i arkivmaterialet. Samtidigt påpekar juristen att de datasystem där informationen registreras måste vara säkra så att inte personuppgifterna inte röjs och hon påpekar på vikten av god loggning för uppföljning i datasystemen. Att juristen inte åberopar mer säkerhet, kan bero på att hon även är dataskyddsombud och per-sonuppgiftsfrågor i olika aspekter är något som konstant organisationer har uppe på bordet sedan dataskyddsförordningen blev aktuell. Jag är intresserad att få veta om en jurist utan denna specialkompetens skulle ge samma svar. Skulle en gängse jurist mer tänka i form av Le Goffs synsätt att makthavarna och deras tjänstemän vill ha kontroll över informationen kan man fråga sig. Att även ha kunskap vem som har tagit del av informationen kan vara en del av den kontrollen – speciellt när enskilda arkiv kan innehålla information som aldrig funnits eller är gallrade ur de allmänna arkiven.
Jag är inte förvånad att alla utom juristen ser nackdelar med registrering och återigen fun-derar vad en annan jurist skulle ha sagt. Dock då juridik handlar mycket om tolkningar och deras yrke gör att de sällan vill uttala sig innan de har en mycket klar uppfattning. Då data-skyddsförordningen är en relativt ung författning, har den än så länge aldrig varit uppe i EU-rätt för att få prejudikat. Arkivariens kan se identitetskontroll som ett sätt att spara inform-ationen för framtida historisk forskning, men samtidigt ser han inget värde i detta, precis som att spara uppgifterna för att försöka påvisa stöld. Journalisten däremot ser fördelar för att följa upp hur arkivet har använts för att skydda det och ha kunskap om vem som tittar i materialet. Samtidigt är han emot registrering av andra skäl och det gör att jag inte tror att han riktigt förstod min fråga, utan mer var inställd på att skydda informationen – precis som journalister är vana att skydda sina källor. Arkivarien och journalisten är emot en kontroll då de båda ser att det kan finnas risk för att personer slutar göra efterforskningar i arkiv och offentlighetsprincipen kan ta skada då personer kan börja misstro den. Arkivarien nämnde att det fortfarande finns länder som styr informationen ut mot sina medborgare och det är
precis som Le Goff nämner med att eliten styr informationen samt alltid har en baktanke med den.
Både arkivarien och journalisten vill också att arkiven ska vara så tillgängliga som möjliga för att den information som finns i dem ska komma till gagn som möjligt. Här tror jag att det återigen kan bero på vårt lands långa tradition av öppenhet och att det är något självklart för oss som bor i landet eller har kontakt med myndigheter eller arkiv.
Beträffande att bevara eller gallra de insamlade personuppgifterna är det Riksarkivet själva som har rätten att avgöra detta. De kan med hänvisning till framtida forskning välja att be-vara uppgifterna och de har mandatet att som arkivmyndighet besluta själva att gallra dem.
Juristen är tveksam om uppgifterna får bevaras och tänker mer på bevarandet av självaste loggarna över vad som skett med informationen i det datasystem som använts. Arkivarien kan inte se något värde i att spara dem ur forskningssynpunkt.
Beträffande juristens säkerhetstänk om loggar finner jag det mycket intressant. Tror inte många tänker på en sådan detalj. I dataskyddsförordningen finns möjlighet för en person att få sina uppgifter borttagna under vissa omständigheter, men jag tror inte många tänker på att sedan efterfråga någon form av bevis att det verkligen är det – något som en logg kan bevisa där det står tydligt att uppgifterna är raderade.
Att offentlighetsprincipen och därmed yttrandefriheten kan ta skada av en registrering är mycket självklart om man ser på lagstiftningen. Det är en grundlag och därmed vill lagstif-taren riksdagen bestämmelserna så mycket som de kunde när de skrev den. De har varit noga att se till att myndigheter ska kunna förhindra publiceringar, göra efterforskningar och andra saker som man kan säga skiljer ett demokratiskt land mot ett land med diktatur. Där-med allt som en myndighet försöker göra som inskränker en Där-medborgares, eller en under-sökandes journalists, möjlighet att ta till sig information som finns hos en myndighet är för mig allvarligt. Såsom juristen är inne på i sina svar, så vill oftast en enskild arkivbildare att dennes arkiv ska bli tillgängligare när det deponeras hos ett arkiv. Att dessa principer kan ta skada tror både arkivarien och journalisten på. Arkivarien tror på transparens och är säker på att utan insyn gynnas korruption och maktmissbruk. Då är nästa steg inte långt till att makthavarna som kontrollerar informationen börjar att ge ut propaganda till medborgarna,
där de selekterar vad för information och därmed påverka det kollektiva minnet, något som jag beskrev från Le Goffs forskning. Med transparens och fri tillgänglighet till arkiv har både journalister och andra forskare möjlighet att få kontrollera fakta och eventuellt omvär-dera gängse information – precis som Le Goff förespråkar, att man alltid måste gå tillbaka för att omvärdera och göra nya analyser av historiska dokument. De som är intresserade av historia vet om att den alltid omvärderas och det beror på att ny information kommer fram ur bevarade handlingar eller att de omvärderas. Journalisten bekräftar en mina teser inför denna undersökning och det är att med en registrering, ser han att det är lätt för makthavare att kartlägga och därmed sålla bort sådana personer som de inte vill ska ha tillgång till viss information. Han tar också upp i sin intervju att journalister har en form av en offerroll, där många försöker få dem att se ut som om en journalist är någon man inte ska ha tillit till. Min uppfattning är att dessa personer som försöker skapa denna misstro är de som är rädda att bli granskade eller rent av blivit det och något för dem opassande har kommit fram. Det vill säga att sparade uppgifter kan missbrukas.
Att vilja registrera överhuvudtaget registrera uppgifter, oavsett om det är person- eller sak-uppgifter är för att bevara och på så sätt minnas och kunna gå tillbaka och kontrollera, ana-lysera och vidtaga eventuella åtgärder. Detta är vad Le Goff framför att de som innehar makten och deras medhjälpare i alla tider har gjort för att styra vad för information som ges ut och därmed styra det kollektiva minnet.
Det jag har kommit fram till är att Riksarkivet har rätt att införa en identifieringskontroll och de kan registrera de uppgifterna om de har goda skäl till det. Ingen som jag har intervjuat kan se att stöld skulle kunna undvikas med enbart sådan kontroll. Uppgifterna kan även bevaras med hänvisning till forskning, men återigen kan två av tre informanter inte se någon vits med att bevara en sådan information – både på grund av skydda personuppgifterna och att det inte tillför forskningen något. Att offentlighets- och yttrandefriheterna kan skadas tror båda tillfrågade informanterna om och speciellt personen som arbetar som undersö-kande journalist ser en stor fara med en inskränkning vid registrering.
Vidare forskning
Denna studie som jag har utfört är ytterst begränsad och det skulle vara intressant att få se min frågeställning undersökt i en vidare omfattning. Jag skulle gärna själv vilja få se en
bredare bild av vad journalister anser om både min egen frågeställning och inställning till arkiv rent generellt.
Utöver det har jag via min forskning kommit fram till ett flertal andra intressanta forsk-ningsområden. Jag skulle gärna även se forskning om det så kallade biblioteksundantaget i tryckfrihetsförordningen. Då Riksarkivet har rätt att ta hand om enskilda arkiv som de anser är värda att bevara, så skulle det vara intressant och se om de inte skulle kunna vara möjligt att ändra lagstiftningen så att de blir klassade som allmänna handlingar och därmed grund-lagsskyddade.
Det sista förslaget till vidare forskning handlar om att försöka tillgängliggöra gamla enskilda arkiv med snäva förbehåll. Stadsarkivarien som jag intervjuade nämnde i ett av sina svar att det finns enskilda arkiv som är deponerade i arkiv med ett mycket snävt förbehåll. Jag tror det finns mycket intressant information i dessa arkiv som skulle vara av intresse för forskare.
Därmed skulle det vara intressant att se en studie om det är möjligt med eventuellt tillägg till arkivlagen att få förbehåll ogiltighetsförklarade efter de blivit granskade en viss tidspe-riod efter arkivbildarens bortgång eller i arkivmaterialet sista namngivna persons bortgång.