I detta avsnitt kommer studiens resultat att diskuteras mot bakgrund av dess syfte och frågeställningar. Syftet med föreliggande studie var att utifrån domslut enligt Lag (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga [LVU] § 2 undersöka hur den diskursiva förståelsen konstruerar föräldraförmåga samt på vilket sätt mammor och pappor framställs i
domsluten. Syftet preciserades genom två frågeställningar som berörde hur föräldraförmåga bedöms och på vilket sätt föräldraförmåga framställs hos mammor respektive pappor i domsluten. Utifrån studiens metodologiska och vetenskapliga ansats har vi funnit hur socialnämnden och förvaltningsrätten skapar diskursiva konstruktioner kring vad som anses vara en tillräckligt bra förälder.
8.1 Bedömning av föräldraförmåga
Resultatet visar att det råder en komplexitet gällande hur föräldrars förmåga bedöms och att det finns en övergripande diskurs kring att bedömningen tenderar att fokusera på att föräldrarna inte är tillräckligt bra. I likhet med tidigare forskning, exempelvis Choate och Engström (2014) tyder resultatet i denna studie på att det råder en viss problematik i att bedöma huruvida en förälder är tillräckligt bra eller inte. Studien visar även att gränsområdet mellan en tillräckligt bra förälder och en förälder som inte är tillräckligt bra är komplext och till stor del grundar sig i normativa föreställningar kring föräldrar. Resultatet visar således att detta gränsområde innehåller sociala konstruktioner som skiljer sig mellan fall till fall. Ytterligare någonting som kan ses som problematiskt med detta gränsområde är att det inom LVU-lagstiftningen måste finnas konkreta risker för det barn som utreds: (...) brister i omsorgen eller något annat förhållande i hemmet finns en påtaglig risk för att den unges hälsa eller utveckling skadas. Utifrån detta blir det i komplexa ärenden där gränsområdet finns problematiskt då det egentligen inte finns något konkret i dessa domslut gällande barn som far illa, men det är ändå möjligt att få igenom en ansökan enligt LVU. Frågan blir således huruvida rekvisiten för LVU är uppfyllda förutom att föräldrarna inte samtycker till frivillig vård då det egentligen inte finns något konkret i domsluten. Detta eftersom att de refererar till ordet tillräckligt vars innebörd varierar från fall till fall.
Begreppet ”tillräckligt” används i stor utsträckning och i vissa avseenden används begreppet som sådant som grund för bedömning av föräldraförmåga och används utan någon till synes enhetlig innebörd kring vad det innebär att vara tillräcklig som förälder. Detta är något som Taylor et al (2009) även påvisar i sin studie kring att bedömningar gällande föräldraförmåga bygger på subjektivitet eller de professionellas intuition och erfarenheter. Begreppet tillräckligt används i stor utsträckning som en bedömning och som någonting föräldrarna måste kunna leva upp till. Detta trots att det egentligen inte finns någonting i begreppet, det finns ingenting som säger vad ett tillräckligt bra föräldraskap är. Det kan ses som problematiskt att använda ett sådant ord i utredningar och domslut för att påvisa hur en förälder ska vara. Detta då det skapar föreställningar som endast den professionella kan svara på. Utifrån föräldrarnas synvinkel kan de utifrån dessa föreställningar ha svårt att åstadkomma en förändring i sitt föräldraskap då det inte framkommer några konkreta åtgärder som de måste genomföra. Utifrån de domslut som studien baseras på visar dessa att det är nästintill ouppnåeligt för en förälder att leva upp till en tillräckligt bra föräldraförmåga. Detta visas exempelvis i de domslut där föräldrarna faktiskt har genomgått en förändring men att denna ändå inte ses som tillräcklig eller inte uppfyller barnets behov. Det framgår inte heller på vilket sätt föräldrarna ska utveckla sin föräldraförmåga. Begreppet en ”tillräckligt bra förälder” tycks vara en norm som varje enskild professionell fyller med sina egna normer och värderingar, något som vi ser som problematiskt. Begreppet tillräcklig skulle utifrån detta ses som en social konstruktion, vilket skulle kunna leda till konsekvensen att en tillräckligt bra förälder blir en konstruktion som är svår att nå upp till. Sociala konstruktioner är föränderliga och grundar sig i den kultur och tidsepok som vi lever i (Burr, 1995). Utifrån detta skulle föräldraförmåga kunna ses som föränderligt över tid och alltså någonting som kontinuerligt utvecklas och påverkas av den aktuella tidsepoken. Detta skulle även det kunna förklara varför föräldraförmåga är svårbedömt och tvetydigt.
Föreliggande studie visar även att nämnden och förvaltningsrätten tenderar att fokusera på föräldrarnas brister medan föräldrarna själva framför det som faktiskt fungerar och som kan kompensera upp föräldrarnas bristande förmåga. Det tas heller inte upp vad respektive förälder har för förmåga utan fokus är snarare på föräldrarnas oförmåga. I enlighet med detta visar Eve, Byrne och Gagliardi (2013) att det är en komplicerad uppgift att definiera ett gott föräldraskap och att det uppstår problem kring hur föräldraförmåga ska bedömas, särskilt gällande styrkor istället för svagheter. Detta kan leda till att bilden av föräldrarnas förmåga inte ses utifrån en helhet utan att de av socialnämnden och förvaltningsdomstolen konstrueras utifrån sina negativa egenskaper och därmed inte ger en rättvis bild av hur föräldrarna egentligen är. Forskning visar även att bedömningar av föräldraförmåga endast beskriver halva bilden av en förälder där föräldrarnas styrkor förbises (Haas, 2004; Lennings, 2005; Azar och Cote, 2002; Devore och Ginsburg, 2005). En förklaring till detta, i vårt fall, skulle kunna vara att det i en ansökan om vård enligt LVU tydligt måste framgå vad föräldrarna gör för fel. Vi har även funnit ett antal kriterier, som en förälder måste, i en tillräcklig mån uppnå för att bedömas vara en tillräckligt bra förälder, dessa är att ge barnet en grundläggande omsorg, föräldrars insiktsförmåga, sätta barnets behov främst, goda relationer och nätverk. Dessa kriterier är genomgående i domsluten men innehåller inget konkret och kriterierna kan innebära olika saker beroende på vem det är som bedömer. Detta tyder således på att det finns diskursiva föreställningar kring dessa kriterier. Frågan kvarstår då kring vad som anses vara en tillräckligt bra förälder eftersom att dessa kriterier bygger på den professionellas subjektiva föreställningar. Sammantaget kan föräldraförmåga ses som något vagt och till stor del uppbyggd av normer och värderingar som finns i samhället. Detta trots att varje utredning görs utifrån varje enskilt barns behov. Detta leder till att föräldrar vars föräldraförmåga utreds kan ha svårt att leva upp till den normativa föreställningen kring en tillräckligt bra förälder. 8.2 Föräldraförmåga utifrån genus
Utifrån studiens andra frågeställning som berör på vilket sätt föräldraförmåga framställs hos mammor respektive pappor i domsluten har diskursiva föreställningar framkommit kring hur mammor och pappor framställs. Detta tenderar att påverka bedömningen av föräldrarnas förmåga. Föräldrarnas uttalanden ger en bild av att de får olika frågor där mamman beskrivs utifrån sin relation med barnet, vilket pappan inte gör. Sammantaget har resultatet visat att det finns olika aktiviteter och egenskaper som sammanlänkas med mammor respektive pappor, exempelvis sammanlänkas mamman med barnets basala behov av trygghet och omvårdnad medan pappan sammanlänkas med praktiska saker så som bostad och egenskaper, exempelvis aggressiv eller passiv. Dessa kategoriseringar kan skapa konsekvenser för såväl mamman som pappan, dels leder det till att pappan inte anses vara en trygg och omsorgsfull förälder eftersom han tilldelas egenskapen som den aggressiva eller den passiva pappan. Detta kan även ge konsekvenser för det berörda barnet på grund av dessa kategoriseringar, vilka kan leda till att barnet inte träffar båda sina föräldrar i en önskad utsträckning exempelvis vid umgänge.
I domsluten nämndes pappan men inte alls i samma utsträckning som mamman då hennes talan eller talan om henne stod i fokus. Resultatet visade även att det var vanligt förekommande att föräldrarna benämndes just som “föräldrar”. Både nationell och internationell forskning tyder på att huvudansvaret för familjen läggs på mamman, att föräldraförmåga bedöms utifrån mamman och att pappan utifrån detta kommer i skymundan (Bangura Arvidsson, 2011; Pedersen, 2012; Daniel och Taylor 2001). Analysen av domsluten har påvisat att föräldraförmåga bedöms utifrån mamman eftersom när bristerna i föräldraskapet påvisades exemplifierades dessa endast utifrån mammans och hennes bristande förmåga. Pappans roll, uttalanden och förmåga osynliggörs på grund av att det är mamman som sätts i fokus då hon handhar huvudansvaret för barnet. Konsekvensen av detta kan
således bli att bilden av pappan målas upp som oansvarig och har varken förmåga eller vilja att ta hand om sitt barn trots att han själv uttrycker en vilja. Detta eftersom att pappans brister eller förmåga inte åskådliggörs återstår frågan kring om pappan ses som tillräcklig att ta hand om sitt barn. Detta kan jämföras med det Bangura Arvidsson (2011) uttrycker i studie som visar att det inom den sociala barnavården finns markanta könsskillnader. Även Herz (2012) framlägger i sin avhandling att det finns olika förväntningar och arbetsuppgifter som sammanbinds med respektive kön. Studien visar således att dessa könsroller lever kvar än idag och påverkar sättet att se på mammor respektive pappor. Utifrån detta blir frågan huruvida domsluten grundar sig i jämställdhet mellan könen eller inte.
Sammantaget visar resultatet således att bedömningar av föräldraförmåga i stor utsträckning påverkas av samhälleliga normer och värderingar kring kön, detta leder till att mammor och pappor bedöms olika. Papporna i domsluten ses i stor utsträckning inte som en tillräckligt bra förälder på grund av att de är just pappor, och således inte den primära omvårdnadspersonen för barnet. Mammorna i domsluten bedöms till stor del hårdare än papporna på grund av att de är just mammor. Detta visar att bedömning av föräldraförmåga till stor del är ojämställd Utifrån detta anser vi att det är viktigt att se till förälderns förmåga och inte till förälders kön när bedömningar görs.
8.3 Metodologisk diskussion
Utifrån det socialkonstruktionistiska perspektivet har ett diskursanalytiskt angreppssätt intagits vid genomförandet av studien. Studien har påverkats av de metodologiska val som gjorts eftersom vi har studerat hur socialnämnden och förvaltningsrätten konstruerar vad som anses vara ett tillräckligt bra föräldraskap och huruvida bedömningen gällande föräldraförmåga påverkas av konstruktionen av mammor och pappor. Det finns fler sätt att tolka studiens material på, exempelvis genom olika perspektiv och forskningstraditioner. Utifrån det diskursanalytiska angreppssättet har vissa delar av materialet, inkluderats, exkluderats och uteslutits eftersom vår tolkning av materialet har lyfts fram. Konsekvenserna som detta medför är att det endast ger bilden av vår tolkning trots att det finns flera synsätt och tolkningar. Detta är något som har påverkats av de metodologiska val som har gjorts. Om ett annat analytiskt angreppssätt hade använts i studien hade det möjligtvis varit enklare att som i enlighet med Winther Jørgensen och Phillips (2000) bortse från egna värderingar och kunskaper så att dessa inte påverkar analysen i allt för stor utsträckning. Eftersom att det i diskursanalysen är svårt att vara objektiv. Om studien inte skulle baserats på domslut utan istället på intervjuer med enskilda socialarbetare alternativ i fokusgrupper på socialtjänsten hade resultatet säkerligen varit ett annat än det som råder i denna studie. Vid intervjuer hade det varit möjligt att undersöka vilka bakomliggande faktorer som enligt socialarbetarna påverkar en förälders förmåga att ta hand om sitt barn. Om studien istället hade baserats på socialtjänstens utredningar hade materialet enbart berört socialtjänstens bedömningar av föräldraförmåga och inte hur den slutgiltiga bedömningen görs gällande LVU. Eftersom att det är förvaltningsdomstolen som gör den slutliga bedömningen är det intressant att se hur de bedömer föräldraförmåga och vad som motiveras i deras bedömning.
Styrkor med föreliggande studie är att till skillnad från annan forskning har begreppet “good enough” setts som en diskurs samt att gränsområdet inom bedömningar av föräldraförmåga har undersökts. I detta gränsområde finns det inga tydliga gränser eller riktlinjer för vad som är en tillräckligt bra förälder utan istället blir det diffust och tvetydigt. Detta är en problematisk och komplex uppgift då det i enlighet med forskning är enklare att uttyda vad som utmärker en dålig respektive bra förälder istället för att se till gränsområdet. Utifrån detta har vi funnit underliggande kriterier som i stor utsträckning påverkar bedömningen av föräldraförmåga, någonting som kan ses som en styrka med vår studie. Svagheterna med
föreliggande studie är att den endast ger en bild av verkligheten och att vi är den del av de diskurser som har undersökts. Ytterligare en svaghet med studien är att om studiens syfte hade innefattat och fokuserat på en frågeställning kanske hade det skapat en mer ingående och fördjupad bild av föräldraförmåga alternativ genus. Eftersom studien har utgått från en traditionell syn på familjer kan även det ses som en svaghet då det finns andra familjekonstellationer, exempelvis mamma, mamma, barn eller ensamstående pappor med barn. Eftersom studien syftade till att undersöka hur mammor och pappor framställs föll detta val naturligt.
Utifrån studiens urval, där vissa domslut valdes ut för att studeras skulle ett annat resultat ha varit möjligt om andra domslut hade tagits med i studien. Om ett kriterieurval inte hade gjorts eller om andra kriterier hade varit fokus, exempelvis våld, misshandel eller psykisk ohälsa hade således studien fått ett annat utfall. Studiens urval motiveras dock utifrån det gränsområde som har funnits där det utifrån andra kriterier inte hade blivit tydligt vad detta gränsområde innehåller. Istället för det diffusa gränsområdet hade studien berört det konkreta som finns på var sida om gränsområdet. Således hade studien inte bidragit med nya implikationer då många forskningsstudier redan har undersökt vad det innebär att vara en dålig respektive bra förälder där framförallt fokus ligger på det dåliga föräldraskapet och kriterier för dessa.
8.4 Sammanfattning och implikationer för forskning och praktik
Sammanfattningsvis visar studien att föräldraförmåga är ett mångfacetterat begrepp och att bedömningar av en tillräckligt bra förälder är komplext. Studien visar även att det i gränsområdet mellan vad som är en tillräckligt bra förälder eller inte finns föreställningar kring vad en tillräckligt bra förälder är. Studien har även påvisat att mammor och pappor bedöms olika och att föräldraförmåga är någonting som kopplas samman med mamman. Tidigare forskning har fokuserat på de tydliga områdena kring vad som utmärker en tillräckligt bra förälder och vad som inte är en tillräckligt bra förälder. Utifrån detta anser vi att forskning istället borde riktas mot det gränsområde som har undersökts i föreliggande studie. Detta för att åskådliggöra och skapa en ökad förståelse kring hur den faktiska bedömningen av föräldrars förmåga görs och hur den kommer till uttryck i komplexa ärenden. Detta i satt få en ökad kunskap om vad eller vilka faktorer som socialnämnden och förvaltningsrätten lägger tonvikt på gällande dessa föräldrar som befinner sig i detta gränsområde. Detta eftersom det inte finns något tydligt att påpeka eller beskriva på vilket sätt föräldrarna brister i sin föräldraförmåga. Istället motiveras det till att föräldrarna inte uppfyller barnets behov i en tillräcklig mån. Utifrån studiens avgränsning gällande samkönade föräldrar anses det vara angeläget att vidare forska på hur samkönade föräldrar bedöms utifrån deras föräldraförmåga. I föreliggande studies urvalsprocess berörde endast ett domslut samkönade föräldrar vilket kan uttydas att det kan vara såväl problematiskt som tidskrävande att uppbringa ett tillräckligt material. Det bör dock övervägas av att det är av stor betydelse att såväl undersöka samkönade föräldrars förmåga som heterosexuella föräldrars. I praktiken kan föreliggande studie bidra med ögonöppnande fakta kring hur bedömningar faktiskt genomförs och bidra till självreflektion för den enskilde socialarbetaren. Vi anser att det krävs en ytterligare diskussion kring tillvägagångsättet gällande bedömning av föräldraförmåga och vad som fylls i begreppet ”tillräckligt bra”.