Diskussion kring forskningsläge och teoretiska perspektiv en sammanfattning

Postkolonialismen som begrepp har definierats i enlighet med Loombas definition av begreppet, som en befrielseprocess från det koloniala i sin helhet och alla dess uttryck. Young skriver att många av världens orättvisor idag har sin grund i uppdelningen mellan ”västerlänningar” och ”icke-västerlänningar” som i sin tur har sitt ursprung i de europeiska stormakternas kolonialisering av stora delar av världen under 1800-talet. ”Västerlänningarna” representerade ”civilisationen”, den ”rätta” typen av styrelseskick, vetenskap och kultur.80 Said skriver att tänkta gränser upprättas genom att ett bekant område markeras som ”vårt” och ett ”obekant” som deras, på detta vis skapas ”vi” och ”dom”. ”Orientalen” till exempel anses vara irrationell, barnslig och annorlunda medan europén är rationell, mogen och ”normal”.

Vidare skriver Hall att denna uppdelning mellan ”vi” och ”dom”, eller till exempel mellan ”väst” och ”ickeväst”, består av en uppsättning bilder och föreställningar som representeras i olika former av språk. Representationen skapar bilder av hur samhällen och människor ”är” eller anses vara. Det är denna typ av representation som läroböckernas framställningar utgörs av och som har studerats i den genomförda undersökningen.81

Kamalis undersökning av framställningar av islam, hinduism och kristendomen i läroböcker för gymnasiet visade att islam och hinduism ansågs tillhöra ”dom” medan kristendomen sågs som ”vår” religion, en västeuropeisk religion. Kamali skriver även att det homogena ”vi” jämställs med begrepp såsom humant och modernt medan det homogena ”dom” karakteriseras av att vara inhumant, ojämlikt och traditionellt.82

Min undersökning visar på liknande tendenser i framställningarna av ursprungsbefolkningar och ursprungsbefolkningars religioner. Båda kategorierna, ”vi” och ”dom”, ses som relativt homogena befolkningsgrupper. Det fanns även tendenser som visade på att ”vi” likställs med moderniteten medan ”dom” får stå för det traditionella. Det som är modernt, ses genom ”européernas” eller ”västerlänningarnas” ögon och det är ”vi” och ”vår” syn på vad som är modernt som utgör normen. Jag har dock inte funnit några tendenser som tyder på att ”dom” karakteriseras av att vara inhumana eller ojämlika i de läromedel som har ingått i min undersökning.

Även Härenstam finner i sin undersökning om bilden av islam i läromedel att det är bilden av den ”kollektiva muslimen” som träder fram. Det är återigen den tillsynes homogena massan som får representera individen såväl som kollektivet, ett faktum som i min undersökning förstärks av att författarna söker finna gemensamma element och föreställningar ursprungsbefolkningar emellan, vilket i kombination med få konkreta exempel och tunt med nedslag i specifika ursprungsbefolkningars religioner, tyvärr leder till generaliseringar.

Härenstams undersökning visar även på att fokus i en del av de undersökta läroböckerna ligger på vad som skiljer ”oss” från ”dom”. Så är även fallet i ett av de läromedel som jag har undersökt, Religion och liv från år 1980, där det finns ett speciellt stycke i kapitlet som diskuterar vad som skiljer ”oss” från ”dom”. Det blir tydligt att det som författarna lyfter fram

81

Said 2000, s. 130-131, 317; Hall 1992, s. 277

är skillnaderna mellan ”vi” och ”dom”, inte det som förenar utan det som delar, vilket kan leda till att vi- och dom-perspektivet förstärks. Det finns också i detta stycke i den undersökta läroboken en betoning på det som ursprungsbefolkningarna saknar vilket skapar ett slags negativ och nedsättande attityd gentemot ursprungsbefolkningar och ursprungsbefolkningars religioner.83

Detta belyser ett stort dilemma som läroboksförfattare har då de har i uppdrag att beskriva och belysa de särdrag som ursprungsbefolkningar karakteriseras av. Särdrag bör beskrivas utan att vi exotiserar och betonar och trycker på just skillnader och det som skiljer människor åt. Det föreligger även en skillnad i hur särdragen framställs. I de fall då det som betonas är det som naturfolken saknar, det som fattas eller inte finns där, skapas en negativ känsla.

Det är dock viktigt att vi kommer ihåg att varje uttryck för särdrag inte är ett uttryck för etnocentrism. Det jag önskar peka på är att det inte bör vara på skillnaderna som fokus ligger på, även om särdragen i läroböcker av ren pedagogisk nödvändighet måste lyftas fram, utan att fokus istället läggs på det som förenar och på likheter.

Jag hade även i min diskussion kring forskningsläget en förhoppning om att Palmbergs respektive Ajagán-Lesters undersökning om Afrika och afrikaner i läromedel skulle bidra till en diskussion kring om bilden ser annorlunda ut idag i de läromedel som jag har undersökt.

Palmberg skriver i sin undersökning bland annat att det finns en nedlåtande attityd gentemot Afrika genom att läroboksförfattarna lyfter fram elände och hopplöshet. Resultatet blir att författarna framkallar medlidande som bygger på skuldkänslor, istället för solidaritet och respekt. Lite av detta spår har jag varit inne på i min undersökning då jag har diskuterat den väldigt dystra, mörka och negativa bild som framställs av ursprungsbefolkningars liv och situation idag. Jag har också frågat mig själv om det inte är viktigt att balansera upp denna dystopiska bild, och även lyfta fram det som är positivt i ursprungsbefolkningars liv, jämte de svårigheter och problem som faktiskt finns. Hur har till exempel de amerikanska ursprungsbefolkningarna anpassat sina liv, religioner och traditioner till de förhållanden och omständigheter som de senaste århundradena har varit rådande? Jag tror detta är viktigt att lyfta fram, för att bidra till en positiv bild av och attityd gentemot ursprungsbefolkningar och

ursprungsbefolkningars religioner. Risken kan annars bli att vi, istället för att skapa empati och aktiv medmänsklighet, skapar en bild av ursprungsbefolkningar som sorgliga och passiva.84

Det är endast i en av de undersökta läroböckerna, Religion och liv 9 utgiven år 1997, som afrikanska ursprungsbefolkningar förekommer i någon högre grad. Tills stor del tror jag detta beror på att läromedelsförfattarna så långt det går försöker att skildra ursprungsbefolkningarna i gemensamma och övergripande drag, som jag tidigare diskuterat, men det kan också bero på att ”indianfolken” i Nord- och Sydamerika får stor plats i kapitlen om ursprungsbefolkningar och ursprungsbefolkningars religioner.

Några tendenser som jag däremot fann i just kapitlet om afrikanska ursprungsbefolkningar var istället att det finns en antydan i Religion och liv 9, från år 1997, att det ”vi” har vår tilltro till är den moderna, rationella, ”västerländska” vetenskapen, medicinen och psykologin i motsats till ursprungsbefolkningarna som tror på övernaturliga krafter, magi och trolldom. Det exemplifierade scenariot mellan den afrikanske mannen som hade huvudvärk och medicinmannen kan till exempel inte endast förklaras på sina premisser, på de förutsättningar och traditioner som männens tro grundar sig i utan måste förklaras med den rationella vetenskapen som är så typisk för det ”moderna västerlandet” och de universalistiska värden på kunskap som det åberopar. Det är detta som Jonsson anser lägger grunden till eurocentrismen, just genom att västerlandet anses rymma centrala och allmänmänskliga egenskaper såsom kunskap, vetenskap, sanning och godhet medan andra kulturer, ”de Andra” anses kulturbundna och enskilda. Harrison i sin tur påpekar att konstruktionen av ”den Andre” och eurocentrismen är nära sammanlänkade.85

I stora drag har jag inte funnit några liknande tendenser såsom de Ajagán-Lester fann i sin undersökning kring framställningarna av afrikanska ursprungsfolk. Till exempel skriver Ajagán-Lester att afrikanska folk framställdes som de grymmaste och vildaste folken. Jag tror detta beror på att jag har undersökt läromedel som är tryckta senare än de som Ajagán-Lester har undersökt och jag vill även tro att de tendenser som författaren fann i sin avhandling med tiden har försvunnit från våra läromedel.86

84 _{Palmberg 1987, s. 26-30} 85

Jonsson 2005, s. 165-168; Harrison 2003, s. 25-26

Ajagán-Lester skriver dock i sin avhandling om hur färgen ofta får bära upp rasen. Vit förbinds med det vackra och det överlägsna. Svart, gul och brun förenas med negativa kännetecken som fattigdom, underlägsenhet och vildhet. Spår av detta fann jag dock både i

Religion och liv utgiven år 1980 och Religion och liv 9 utgiven år 1997 där författarna, då de

skriver om och redogör för ”indianen”, plötsligt använder sig av begrepp såsom ”den vite mannen” och ”den vite europén”. Jag vet däremot inte riktigt om detta har så mycket med ett rastänkande att göra som att det kanske på något vis anses litet ”tillåtet” att använda sig av

”vita”/”rödskinn”-jargongen just då det handlar om och då vi talar om ”indianer”?87

Olsson skriver å andra sidan i sin avhandling att orättvisorna i Indien framställs som orsakade av den religion som för ”västerlandet” är främmande. Olsson skriver vidare att det har skett en förskjutning från en negativ syn på ”svarta” och ”färgade” till att den negativa synen istället omfattar kulturella aspekter. Det är inte fel på människorna längre utan den kultur och religion som de lever bland och som är främmande för ”västerlandet”. Detta är ytterst intressant då det även har visat sig i min undersökning att så är fallet. Det är inte ursprungsbefolkningen som ”människa” som ställs i relation till ”västerlandet” eller ”vi”. Det är ursprungsbefolkningen som kollektiv, som ”dom”, som genom sin kultur och religion står för det som är främmande och annorlunda från ”västerlandet”. Det är inte människan som är främmande och annorlunda genom sitt utseende eller agerande, utan religionen, kulturen och traditionerna. Detta blir framförallt tydligt i min undersökning i de generaliseringar som i läroböckerna görs över ursprungsbefolkningar och ursprungsbefolkningars religioner. Ursprungsbefolkningar har ett speciellt förhållande till naturen, det finns en kult kring andar och förfädersdyrkan och en stark tro på övernaturliga krafter. Dessa centrala drag ställs i kontrast till läroböckernas ”vi”, den ”västerländska” rationaliteten och vetenskapstron.88

Jag har, som tidigare nämnts, inte funnit någon tidigare forskning kring hur ursprungsbefolkningar och ursprungsbefolkningars religioner framställs i läromedel. Liljefors Persson och Hornborg har dock tidigare undersökt hur ”indianen” framställs i läromedel. Hornborg har funnit att framställningarna av ”indianen” består av att indianen har ett nära förhållande till naturen, livet omges av riter och heliga verksamheter samt att ”indianen” har ett speciellt förhållande till sitt land. Liljefors Persson har funnit en liknande bild av ”indianen” som i hennes undersökning förknippas med vishet, magiska förmågor och ett

87

Ajagán-Lester 2000, s. 63-65, 126-130

speciellt förhållande till naturen men har även funnit att läroböckernas framställningar ofta utgår från ett eurocentriskt perspektiv.89

Om vi ställer min undersökning i relation till dessa två undersökningar är resultaten påfallande lika. Detta kan bero på den generalisering som jag har funnit att läroböckerna kännetecknas av och som leder till att alla ursprungsbefolkningars religioner i viss mån dras över samma kam då författarna gör försök att finna gemensamma drag mellan alla ursprungsbefolkningarna. Samtidigt måste vi återigen komma ihåg att vi talar om läroböcker som har till uppgift att på ett allsidigt sätt beskriva och representera ursprungsfolkens religioner på ett begränsat antal sidor. Inte en helt lätt uppgift, som kanske innebär att vi måste nöja oss med att det förekommer generaliseringar. Som jag tidigare har nämnt tror jag dock att det är viktigt att kombinera sådana generaliseringar, med konkreta nedslag och exempel för att visa på den enorma bredd och variation som faktiskt finns ursprungsbefolkningar mellan.

Det speciella och särskilda förhållandet till naturen är i min undersökning närvarande, liksom den starka tron på övernaturliga krafter, riter och magi som återfinns i Hornborgs och Liljefors Perssons undersökning. Dock har jag funnit i min undersökning att det i kapitlen i helhet, det vill säga de totala framställningarna av ursprungsbefolkningar och ursprungsbefolkningars religioner, ytterligare finns en central betoning på andevärlden och på förfädersdyrkan i alla fyra av de undersökta böckerna. Någon direkt betoning på den vishet som Liljefors Persson har funnit eller att ursprungsbefolkningar har ett speciellt förhållande till sitt land som Hornborg har funnit i sin undersökning är inte något som verkar vara gällande för ursprungsbefolkningar i allmänhet i de läromedel som jag har undersökt. Kanske är detta något som anses vara typiskt för just ”indianen”?

6.3. Undersökningen och framtida utsikter

Det hade varit väldigt intressant att utvidga min undersökning och det använda källmaterialet genom att till exempel genomföra en undersökning med ännu fler läroböcker i religionskunskap, men kanske även i historia. Undersökningen är även möjlig att utvidga till att omfatta ett större antal år och även inkorporera de bilder och fotografier som finns med i kapitlen. Detta tror jag hade varit fruktbart då resultatet hade varit mer allmängiltigt än vad

gäller min genomförda undersökning. Jag tycker dock att vi kanske bör fokusera på ”nyare” läromedel, inte endast undersöka ”äldre” läromedel, just för att öka legitimiteten av undersökningarna. Jag tror att det är de läromedel som används i skolorna idag som kritiskt behöver granskas och undersökas.

Jag tror dessutom att det hade varit intressant att addera ytterligare ett, eller flera, analytiska eller teoretiska verktyg för att fördjupa undersökningen och skapa nya perspektiv. Att undersöka hur ursprungsbefolkningar och ursprungsbefolkningars religioner framställs ur ett

genus-perspektiv tror jag speciellt hade varit intressant och jag tror att vi hade kunnat se

många intressanta aspekter både i äldre, såväl som i nyare läromedel.