Diskussion kring resultatet

Så här lyder första frågeställningen:

Hur resonerar pedagoger kring föräldrasamverkan samt vilka strategier använder de för att skapa förutsättningar för föräldrars delaktighet och inflytande?

I intervjuerna med pedagogerna lyfts föräldrasamverkan fram som en vital del av pedagogernas arbete. Enligt pedagogerna är samverkan med hemmet viktig för att stödja barns utveckling och välbefinnande. Detta stämmer överens med Jensen och Jensens (2008) resonemang som framhåller att samverkan med föräldrarna är först och främst en möjlighet för att understödja barns lärande och utveckling samt att främja dess trivsel. Pedagogerna anser att förskolan respektive hemmet behöver varandra för att bilda en gemensam och fullständig bild av barnets tillvaro i både förskolan och hemmet, detta går hand i hand med Anderssons (2004) argumentation som menar att pedagogen behöver föräldrarna för att bilda en uppfattning om barns liv hemma. Andersson anser att detta kan hjälpa föräldern och pedagogen att skapa en bild om barns liv i båda miljöer. En pedagog anser att bra relationer med föräldrar bidrar till barns välbefinnande och utveckling. Nilsson (2008) understryker också vikten av god kontakt mellan

34

hemmet och förskolan. Nilsson poängterar att barn gynnas när föräldrarna och förskolan har en fungerande kontakt. Enligt honom kan detta leda till barns trivsel och framgång. Pedagogens argument understryks i förskolans läroplan som framhäver vikten av att bilda en ”tillitsfull” relation med hemmet (s13). Som förskollärare härleder Andreas sig från förskolans läroplan som lägger tonvikten på föräldrars delaktighet i förskolans verksamhet. I förskolans läroplan betonas det att föräldrarna bör ta del av förskolans planering av verksamheten samt av hur den planläggningen förverkligas. Pedagogerna är således pedagogiskt medvetna om vikten av föräldrasamverkan och att det är i första hand för att stödja barns trivsel och allmän utveckling. Deras resonemang stämmer med förskolans läroplan och litteratur i ämnet som betonar vikten av att samverka med hemmet och ta tillvara deras synpunkter.

För att skapa möjligheter för föräldrasamverkan använder pedagogerna sig av en rad olika tillvägagångssätt. Utvecklingssamtal anses vara ett bra tillfälle för samverkan. Under det ges föräldrarna rätten att välja ett vanligt samtal eller att utgå ifrån en individuell utvecklingsplan. De använder sig av ett samtalsunderlag. De tycker att det bidrar till att föräldrar blir delaktiga i diskussionen av barnets utveckling och dess trivsel i verksamheten. Pedagogerna beskriver föräldrarnas agerande under utvecklingssamtal med positiva uttryck som ”jätteengagerade”, ”mycket delaktiga” och ”bekväma”. Denna beskrivning tyder på att pedagogerna är nöjda med samtalsunderlag som strategi för att utveckla engagemang hos föräldrarna under utvecklingssamtalen medan Markström (2008) menar att dessa formulär som ordnas av förskolan kan förstås som en ofrånkomlig uppmaning eller involvering av föräldrar i verksamheten. Med andra ord att det sker på förskolans villkor.

En pedagog (Ulla) berättar om utvecklingssamtals-procedur, där IUP ifylls av henne och föräldrar. Som pedagog försöker Ulla att vara språkligt noggrann när hon beskriver barnet i IUP. Detta påpekas av Sandberg och Vuorinen (2007) som anser att pedagogens sätt att formulera sig under utvecklingssamtal gällande barns förmågor och oförmågor spelar en viktig roll. Enligt forskarnas resonemang skall framåtriktade mål överenskommas av alla inblandade parter det vill säga föräldrar och pedagoger. Pedagogens resonemang stämmer med Granaths (2011) resonemang kring utvecklingssamtal. Hon anser att pedagogen och föräldern skall fokusera på framtida planer under utvecklingssamtalen.

35

Under utvecklingssamtal öppnar pedagogen (Lina) dörren för utbyte av information mellan henne och föräldrar. Hon tar och ger information om barnet hemma och på förskolan. Utifrån Sandberg och Vuorinens (2007) resonemang bör utvecklingssamtal präglas av tagande och givande av information. Föräldrarna beskrivs av pedagogerna i denna studie som engagerade. Detta betyder att de föredrar det individuella mötet framför de andra mötena. Vårt resultat stämmer med Ståhles (2000) undersökningsresultat som också visar att föräldrar är mer deltagande under utvecklingssamtal. Föräldrarna kanske föredrar utvecklingssamtalet på grund av att det gäller nästan bara det enskilda barnet och det är det som de flesta föräldrar är intresserade av, det vill säga att ha sitt eget barn i centrum. Karlsson (2006) resonerar kring denna problematik. Enligt henne anses föräldrarna vara mest engagerade i sina egna barn medan pedagogen är ålagd att engagera sig i alla barn.

Alla tre pedagogerna beskriver att deras föräldramöten är varierande i temat. Detta stämmer överens med Sandbergs och Vuorinens (2007) resonemang, vilka anser att föräldramötens upplägg kan variera beroende på vad personalen anser vara viktigt.

I alla tre pedagogernas beskrivning av föräldramöten, är de flesta av dessa möten utformade på ett sådant sätt, att föräldrarna är nästan passiva lyssnare. När föräldrarna förväntas föra en diskussion är de enligt pedagogernas skildring ointresserade och ger ingen respons. Alfakir (2010) poängterar betydelsen av föräldramöten som en arena för att göra föräldrarna mer delaktiga. Enligt Alfakir kan det nås genom att läraren skapar ett tillfälle där ”tvåvägskommunikation” råder under dessa möten. Andreas beskrivning av sina föräldramöten stämmer inte med Alfakirs resonemang kring dem. Andreas är medveten om att föräldramötet är något som de behöver arbeta mer med för att få föräldrarna att vara mer engagerade i den pedagogiska verksamheten.

Pedagogerna använder sig av enkätundersökning för att få in föräldrarnas synpunkter kring verksamheten. Efteråt används enkätresultaten som underlag för diskussion under föräldramöte. Ulla tycker att föräldrarnas synpunkter kommer fram i enkäterna men inte under den dagliga kontakten. Hon tycker att föräldrarna kanske inte vill att barnet sätts i kläm eller blir drabbat om föräldrarna säger sina åsikter öppet. Hon anser att föräldrarnas rädsla är obefogad och att som pedagog är man professionell i sina relationer. Andreas försöker att bemöta föräldrarnas osäkerheter kring den pedagogiska verksamheten genom att professionellt bemöta dem. Det Andreas uttrycker kring

36

föräldrarnas funderingar kring verksamheten, framhävs av Alfakir (2010). Alfakir betonar vikten av att pedagogen professionellt argumenterar för sina pedagogiska synpunkter.

Vissa föräldrar upplevs av pedagoger som jobbiga och mycket krävande. För att kunna hantera dessa föräldrar på ett bra sätt anser sig Ulla behöva handledning. Med andra ord tycker hon att hon behöver arbeta med sig själv för att kunna nå dessa föräldrar. På vägen dit försöker hon att lyssna på sin kollega som har gått en särskild utbildning som kallas ett ”vägledande samtal”, Ullas tankegång överensstämmer med Jensen och Jensen (2008). De anser att pedagogen bör reflektera över sina ”blinda fläckar” och över de ”sidor hos sig själv man accepterar minst” (s13). Enligt dem är detta viktigt för att pedagogen sedan skall kunna utveckla sina kompetenser och för att få kommunicera med alla föräldrar.

Pedagogerna anser att kommunikationen via mejl är ett bra alternativ för samverkan, eftersom föräldrarna upplevs stressade och upptagna med sina barn. Via den elektroniska kontakten får föräldrarna ta del av grovplaneringen. De får också information om den pedagogiska verksamheten via det så kallade månadsbrevet. Detta betonas av förskolans läroplan. I den står det att föräldrarna bör ta del av den pedagogiska planeringen. Sandberg och Vuorinen (2007) resonerar kring den elektroniska kontakten. De menar att denna kontakt kan leda till att det personliga mötet avtar. De menar också, att det positiva med denna sorts kontakt kan vara en bra lösning för föräldrar som lider av tidsbrist. Således stämmer pedagogernas resonemang med Sandberg och Vuorinens (2007) resonemang, det vill säga, att via mejlkontakt kan man nå till alla föräldrar.

Halldén (2007) tillskriver hallen en viktig roll som en plats för samarbete, diskussion och utbyte. Denna betydelse som Halldén anser hallen ha stämmer inte överens med pedagogernas beskrivning. Pedagogerna menar att föräldrarna är ofta stressade. Den dagliga kontakten eller tamburkontakten har nästan ersatts med andra kommunikativa sätt.

Studiens andra frågeställning är: Hur ser föräldrar på sina möjligheter till inflytande i förskolans verksamhet?

Enligt pedagogerna utgör utvecklingssamtal ett viktigt tillfälle, där föräldrarna kan utöva inflytande över den pedagogiska verksamheten. Detta understryks också i

37

förskolans läroplan (2010) som betonar vikten av att ha ständiga samtal med föräldrar och att ta hänsyn till deras synpunkter kring verksamheten.

Genom den dagliga kontakten har en av föräldrarna fått tydliggöra hur hon vill att personalen skall hantera hennes son. Föräldern har velat att personalen skall bekräfta pojkens starka sidor. Detta enligt mamman leder till att förstärka pojkens självförtroende. Men däremot om de väljer att koncentrera sig på pojkens brister kan det bidra till en negativ inverkan på barnets självförtroende. Mammans resonemang överensstämmer med Flisings (1996) och Sterns (1998) i Brodin och Hyrlander (1998). De anser att bekräftelse förstärker barns självförtroende. Att som förälder bli bemött av klagomål anses av en förälder inte lösa problemet, tvärtom, det kan leda till att hela familjen blir drabbad. Enligt Nilsson (2008) kan detta leda till att familjen mår dåligt och inte ägnar sig åt trevliga aktiviteter tillsammans. Detta bekräftas av Åberg och Tagutchi (2005), som tycker att en relation med föräldrar som präglas av lyssnande, stimulerar deras engagemang i verksamheten. Denna förälder uttrycker att pedagogerna har till slut lyssnat på henne.

Någon förälder anser att en pedagog med samma syn på barn har underlättat för henne under hela processen. Detta poängteras också av Sandberg och Vuorinen (2007) som menar att när pedagogen och föräldern har samma sätt att tänka kring verksamheten och barn blir samverkan lättare att uppnå.

Föräldrar ser positivt på föräldramötet som ett forum för diskussion. Det är ett sätt att få in allas synpunkter och förslag. Alfakir (2010) anser att pedagogen kan förbättra

samarbetet genom att lämna” envägskommunikation till förmån för

tvåvägskommunikation” (s27). En annan förälder ser positivt på föräldramöten som innehåller tydlig information om verksamheten. Med detta kommer vi fram till att föräldrar ser olika på sina möjligheter till delaktighet. En del föräldrar vill samverka i diskussioner under föräldramöten och andra nöjer sig med klar information om förskoleverksamheten.

En av mammorna uttrycker sin åsikt angående pedagogen som tar upp andra samtalsämnen med föräldrar som oprofessionell, men vi tycker liksom Eriksson (2009) att det kan underlätta samverkan när pedagogen är lite ”uppknäppt” och personlig i sin relation med föräldrarna (93). Pedagogerna uttrycker någon sorts missnöje över att föräldrar fokuserar bara på det egna barnet och inte på verksamheten som helhet. Vi

38

anser att det är naturligt att föräldrar bara ser sitt eget barn, medan pedagogens uppdrag är att rikta blicken mot hela barngruppen.

Någon pedagog (Ulla) beskriver vissa föräldrar som ”jobbiga”. Vi undrar här vad menas med en jobbig förälder. Anses föräldern som kommer med pedagogiska synpunkter som en jobbig förälder. Här dyker upp, i denna studie, ett dilemma som är värt att studera. Föräldern i vår studie bär med sig pedagogiska förslag gällande hela verksamheten. Hennes förslag om att dela barn i smågrupper blir inte bemött på allvar. Detta skapar en hämmande känsla hos henne som förälder ”usch jag vill inte bli den jobbiga mamman som alltid har mycket att säga”. Föräldern här anpassar sig efter samhällets oskrivna regler, det vill säga att som förälder skall man inte lägga sig i verksamheten. Här säger pedagoger en sak men i praktiken verkar det som det görs något annat. Föräldern har kunnat påverka sitt barns situation, men hennes synpunkter gällande hela verksamheten blev inte godtagna.

Pedagogerna visar tillfredsställelse över föräldrarnas aktiva deltagande i utvecklingssamtal och att de är ”jätteengagerade”. Vi undrar här om detta engagemang beror på själva utformningen av utvecklingssamtalet som ger föräldrarna utrymme att samverka och delta i diskussioner eller om detta beror på faktorn att det egna barnet är samtalets huvudämne.

De intervjuade pedagogerna vill gärna att föräldrarna besöker förskolan, men de har inte berättat vad de vill få ut av detta besök och vad detta besök kan bidra med. Vill de ha föräldrarna på förskolan som åskådare eller som deltagare i arbetet?