Diskussion

5.1 Ett forum för diskussion om bildundervisningens mål och innehåll

Om vi ser undervisningen på gymnasienivå som vägen som skall leda till att eleverna är redo för att bli aktiva medlemmar av ett samhälle så är varje ämne ett steg mot målet. Bildens roll i elevernas utbildning på gymnasiet handlar om flera saker, dels om att bli medvetna om bildens semantik och språk dels att kunna uttrycka sig själv och tolka andra i den kontext där bilden uppstår. Men i dagens skola kan man se att det finns brister i kommunikationen mellan de olika skolformerna, samma brister som Dewey (2004) såg när han analyserade den amerikanska skolan i början av 1900-talet. Då nämnde han isoleringen som en faktor till slöseriet med elevernas tid, att bristen på gemensamma mål skapade en ineffektiv skola som saknade flexibilitet och inte fungerade med full verkan (Dewey, 2004).

Lärarna har sällan tid för möten om bildens roll i dagens gymnasieskola förutom de korta möten som sker i arbetsrummen eller i arbetslaget och även de tillfällena verkar ha minskat de senaste åren. Några av lärarna nämner VFU-studenterna som ett tillskott på arbetsplatserna då de kommer med nya ögon och öron och idéer från sina universitet och högskolor. Det verkar som att diskussionerna som borde föras mellan de olika skolformerna saknar plattform och skolornas ledning och politikerna tycks ha andra frågor på sin dagordning. Ämnet bild verkar också hamnat i onåd hos dagens beslutsfattare och politiker och den marginalisering som Åsén (2006) talade om i sin avhandling verkar bli mer och relevant i dagens samhälle där ämnen som estetisk verksamhet tas bort som kärnämne på gymnasiet och det faktum att estetiska programmet får kämpa för sin existens.

I dagens gymnasieskola arbetar många i programarbetslag och inte ämneslag som tidigare var fallet vilket enligt vissa av mina informanter utarmat bildämnet och skapat ett tomrum där diskussionerna kring utveckling och planering inom ämnet blivit lidande. Det ges inte tid för samtal och utveckling. Någon utvärdering av i hur stor utsträckning programarbetslagsidén genomförts eller hur detta skulle ha påverkat skolan har jag dock inte funnit.

Vissa av lärarna ansåg att diskussionen om bildens roll i samhället tas upp på föreläsningar och kongresser och av fristående bildlärargrupper utanför skolan men att de inte kände sig delaktiga och att de sällan fick åka iväg ett helt arbetslag vilket gjorde att samhörighets- känslan på många arbetsplatser försämrats i takt med neddragningar och besparingar på kompetensutveckling.

Att man som lärare skulle ha en målsättning att utveckla och förändra skolan genom reflektion och egna samarbeten med högre utbildningar genom forskning verkar inte ha slagit igenom i den omfattning som man skulle kunna tänka sig då man studerar den pedagogiska forskningen.

Ute på de skolor jag besökt tycks ord som professionalism och den lärande praktikern inte vara något lärarna anser att deras organisationer brinner eller understödjer. Det talas mycket lite om skolutveckling i intervjuerna överhuvudtaget men mer om kris och neddragningar.

Undervisningen handlar mer om att bjuda in eleverna att delta i en värld där bilden finns idag, att besöka konstnärer och utställningar och följa den pågående utvecklingen utan att några mål att försöka förändra den. En anledning kan vara att det politiskt i alla tider setts som ett hot att konstnärer tolkat och förutspått framtiden och att det i måldokumenten för bildämnet sällan handlar om att använda kreativiteten till något nyskapande utan mer om att uttrycka sig, vara personlig och kunna behärska olika material.

Rollo May (2005) anser att dogmer och de som styrs av regler och ordning såsom ”vetenskapsmän, ekonomer, politiker och moralister” alltid varit rädda för konsten och de fria konstnärernas sätt att bryta med det existerande och skapa nya idéer och tankar. Kanske är det just det som händer i dagens skola när lärarna låter sig styras och talar om att eleverna skall behärska många olika tekniker och att avbilda korrekt i stället för att kommunicera och tänka fritt för att förändra samhället. Ett sätt att undvika det farliga som kan förändra samhället och kanske inte är kommersiellt nog för att bli en del av det

Det som händer är att eleverna blir en del av samhället, men att de inte ser sin roll som förändrare utan förvaltare. Att behärska bilden som språk och kunna tyda de bilder eleverna konsumerar varje dag verkar inte heller vara något man ägnar sin tid åt, utan det handlar mer om det egna uttryckssättet och seendet. Det ligger en risk i detta ställningstagande, nämligen att vi lärare lär våra elever att skapa i en bubbla utan koppling till den verklighet de lever i.

5.2 Kreativitet och skapande i det dagliga arbetet

Att elever som går på ett estetiskt program inte alltid är kreativa är kanske inte så konstigt. Men i målen för kursen är detta något som är lärarens uppgift att utveckla. Frågan jag ställer mig är bara hur lätt det är för lärarna att hitta elevernas kreativitet. Om fantasin är något som sprunget ur en människas erfarenhet kan detta tolkas som att eleverna saknar tillgång eller saknar erfarenhet att bygga sina idéer på.

Kanske borde vi i dagens skola presentera mer inspiration i form av konst ifrån olika tider och i större utsträckning prata kommunikation med omvärlden och egna erfarenheter som grund för det man skapar. En koppling till det som händer i världen runt om oss vad gäller krig, oroligheter och förändringar kunde vara en bra källa till inspiration för att försöka förändra världen.

Den allt för snäva synen på uttrycket, seendet och tekniken begränsar lärarna i deras val av uppgifter. Det som är intressant är att lärarna efterhand skapar strategier för att få eleverna kreativa genom att ställa frågor vilket nog kan vara en bra och framkomlig väg. Det vi borde fokusera mer på är bland annat de egna tidiga erfarenheterna och göra försök där eleverna får tolka den värld de lever i. Vad präglar den tid de lever i och den miljö där de nu växer upp?

Om man ser kreativiteten så som Rollo May (2005) gör, gäller det att påvisa våra behov, våra begränsningar och våra drömmar. Ur detta flödar kreativiteten.

Sernhede (2006) talar i sin rapport om dagen skola om att lärarna förlorat sin roll som kompass i dagens samhälle eftersom de kan för lite om populärkulturen och få av lärarna nämner den som inspirationskälla. En av eleverna som nämns i intervjuerna håller på med Manga, men läraren själv erkänner att han inte kan så mycket om denna moderna genre, vilket nog speglar många av dagens bildlärare. Det som finns i elevernas verklighet på internet och i de spel de spelar på sin fritid vet vi vuxna mycket lite om. Den väg som de flesta lärare verkar finna bekvämast tycks vara en metod där eleverna själva får hitta inspiration på nätet. Detta öppnar upp en väg som kantas av både moderna och historiska upptäckter inom konsten.

Eleverna kan låta sig inspireras av allt från Dali till Manga och kombinera sina nya erfarenheter till personliga verk som berättar både om elevernas bakgrund och personlighet.

En framkomlig väg tror jag ligger i det en lärare påpekade, att inte bara vara lärare utan vara t ex fotograf eller ha en egen ateljé också. Att visa att en lärare också har en konstnärlig ambition och hitta styrka i det. Varje lärare bär med sig sin historia och om läraren kan förklara vad denne vill kommunicera och varför denne skapar kanske detta kan inspirera eleverna till att göra detsamma. Identitet och skapandet av den samma är en god källa till skapande, men för att fantisera i den kreativa bemärkelsen krävs det att vi hjälper eleverna på vägen. Vi behöver hjälpa dem att se sig själva och grunden till deras identitet: var kommer de ifrån, i vilken verklighet lever de, vilka val har de gjort, vart är de på väg och varför? Sammanfattningsvis skulle en lösning på bristen på kreativitet kunna vara att ge eleverna mer erfarenheter och frågor som stödjer deras identitetsbygge.

5.3 Elevernas motivation, val och framtid

Litteraturen och mina informanters svar tycks till en början inte ge samma svar på frågan varför vissa elever inte verkar så motiverade. Informanterna menar på att det först och främst beror på om de valt att gå på programmet överhuvudtaget och forskare som Håkan Jenner (2004) anser att det mer handlar om lärarens förväntningar och engagemang. Något som dock förklarar lite av detta kan vara det Åsen (2007) beskriver

i sin rapport om bildämnet i den svenska skolan, där eleverna förväntar sig en paus då de har bild, ett avbrott från det vanliga. Problemet kan då vara att lärarnas förväntningar på eleverna inte stämmer överens med eleverna förväntningar på ämnet. Lärarna vill att de skall vara aktiva, kreativa och producera resultat medan eleverna ser ämnet som ett ”andningshål” och ett ämne för att hämta kraft (s.115).

Lärarna uppskattar att det är en tredjedel av eleverna som aktivt valt att gå på programmet vilket också kan tyckas som en mycket stor del då man tänker att detta är första gången de får välja vad de vill göra med sina liv i frågan om utbildning. En slutsats är att estetiska programmet blir ett program för dem som inte vill gå på gymnasiet, men där de själva eller någon annan rått dem att gå för att det är det minst onda av alla dåliga alternativ. En lösning på ett sådant problem är att erbjuda elever som inte vill gå på gymnasiet andra alternativ som praktikplats eller folkhögskola.

Med yrkeslivet som mål för gymnasieutbildning borde det vara naturligt att besöka både högskolor, universitet och arbetsplatser så som reklambyråer i högre utsträckning än idag. Detta tror jag skulle stärka eleverna och ge dem en tydligare bild av vad en fortsatt karriär inom konst och kultur kan innebära. När de sedan fått tydligare mål med sina studier tror jag att motivationen höjs och då kan de som tidigare inte var så intresserade av sina betyg och kurser förändras.

5.4 Bildlärarens roll och syn på sitt ämne

Den roll lärarna beskriver handlar inte bara om att bidra med sitt kunnande utan också om att finns där som bollplank. Att se något hos eleven som eleven inte ser själva och be dem utveckla olika tankar verkar genomsyra lärarnas syn på sitt arbete. Detta tangerar Deweys tankar om att hjälpa eleverna att se de egna inneboende resurserna och att använda den egna kapaciteten (Dewey, 2005). Lärarna som jag intervjuat ser på sin roll som förlösare av just denna resurs.

Lärarna verkar ta sitt uppdrag på stort allvar, men inser också att de förändrats mycket under de år de arbetat inom sina ämnen. Deras mål verkar ha förändrats från att vilja

förändra samhället till att hjälpa eleven att utvecklas och se sina möjligheter i det samhälle vi har. Det uttrycks också målen för kursen att diskutera bildens historiska utveckling och dess funktion i dagens samhälle, vilket ligger i linje med Jenners (2004) tankar om att läraren skall integrera eleverna i vårt samhälle och låta dem bli en del av vår kultur. Även i Åséns (2006) formuleringar om att eleverna måste få tillgång till bildens språk för att kunna bli delaktiga och få en ”kulturell yttrandefrihet” finner man denna tanke (s.117). Detta är nog också tidens tecken som så ofta visar sig i konsten. Konsten får ofta rollen som tydare av den tid vi lever och i och med en mer och mer individualiserad tid försvinner samhällsengagemanget även i skolans värld.

Att entusiasmera eleverna verkade bygga mycket på ny teknik och att introducera nya material. Det är också en viktig del i kursen bilds måldokument, så även där handlar det om att följa de givna dokumenten. Genom att presentera en ny teknik och dess uttrycksmöjligheter ville man få eleverna att skapa egna alster i form av exempelvis serier. Något som var spännande var att lärarna talade väldigt lite om hur de använde kursplanerna i sitt arbete. Det kändes som att de kunde sina styrdokument väl och arbetade med dem på ett mycket naturligt sätt.

Svaren kring teknik och uttrycksmöjligheter bekräftar Åséns undersökningar år 2007, då han kommit fram till att många lärare ville erbjuda varierande material för att tillgodose elevernas ”intresse, bildstil eller personliga läggning” (s.115).

Frågan är vart tanken om bilden som kommunikationsämne tog vägen. Att analysera de bilder som möter oss i reklam och media verkar inte längre så aktuellt trots att det finns med i dagens kursplan för bildämnet. Det verkar mer handla om den egna personen och personligheten och att den skall komma till uttryck. Vad det gäller detta kan nya kursplaner i bildämnet spela stor roll. Lärarnas roll styrs mycket av de lagar, regler och förordningar de är satta att tolka och leva efter, vilket gör att den politiska makt och inflytande är stort.

Lärarna talar om att eleverna skall lära sig uttrycka sina egna tankar och idéer. Att öva sitt seende så att eleverna själva kan se vad som inte stämmer. Eleverna får lära sig hantera proportioner och färger. Det verkar pågå ett samtal i klassrummet där eleverna uppmuntras att själva iaktta det de skapat. Detta anser jag syftar framåt då det ger eleverna verktyg att bli både självständiga och kritiska.

Gunnar Åsen (2007) påtalar att skolan idag borde ”ge eleverna ökad kunskap om bild och bildspråk och lära dem att kritiskt granska de budskap som olika bilder förmedlar” (s.116). Där finns det redan bra tankar i många skolor idag. De talar om ett ärligt tilltal och att våga experimentera. Då gäller det de egna bilderna det talas lite om andra konstnärers bilder och inte alls om de bilder som omger oss i vardagen i form av reklam och kommunikation.

Det finns också en uttalad vilja att lära eleverna ”bildens språk”, lära ut perceptionspsykologi och att hantera den visuella lögnen som ligger i nära Åséns tankar om vad en bild säger. Dagens moderna konst handlar mycket om koncept, idéer och att åstadkomma något nytt som betyder någonting och väcker en tanke. Många av lärarna ser det som sin uppgift att visa upp vad som pågår utanför skolan, hos konstnärerna och på konsthallarna. Många av skolorna låg i lite större städer vilket gör att utbudet är rikare än i en mindre stad där det kanske inte finns pengar till dyra resor till storstadens utbud, så de lärare jag intervjuat gör antagligen fler besök än den genomsnittliga bildläraren i landet.

5.6 Hinder för skolutveckling

Enligt många av lärarna rör det sig om bristande resurser vad gäller både tid och pengar för att skapa den typ av undervisning de skulle föredra att vara en del av. Att alltför sällan ha tid eller råd att göra saker tillsammans skapar en känsla av att ge, men att aldrig få något tillbaka vilket i det långa loppet kan leda till utmattning.

Det finns också en brist på samsyn vad det gäller bildämnets roll. Lärarna verkar inte ges tid att ha schemalagda möten eller att diskutera viktiga frågor efter att de splittrats

upp och inte längre är samlade i ämneslag. Det verkar skapa stress med alla dessa hastiga förändringar, som lärarna inte efterfrågat, och inte heller kan bestämma över. Några av lärarna oroade sig för utvecklingen och att detta skulle bidra till en sämre position både för dem som lärare och för deras ämne. Trots att arbetsmiljöverket (2002) visade oroväckande tecken på ökad arbetsbelastning, minskad arbetsro och stress bland landets lärare verkar inget blivit bättre.

6. Slutsats

6.1 Avslutande reflexioner

Bildundervisningen idag är i behov av samstämmighet för att bli bättre och få en starkare position i samhället. Lärarna på gymnasiet borde ges en chans att både hålla sig uppdaterade och få diskutera bilden med de kollegor som undervisar på de högre lärosätena. Lärarnas möten i vardagen skulle kunna underlättas om det varje vecka skulle finnas tid på schemat för ämnesmöten. Mötena kunde vara ett tillfälle för både diskussion och utbyte av erfarenheter och lösningar på vanligt förekommande problem. Arbetsplatser med en fungerande och samstämmig lärarkår borde ge en bättre utbildning.

Elever som väljer gymnasieprogram i framtiden borde ges fler chanser att välja rätt, något som passar just dem. Det verkar vara ett stort problem att så många av eleverna på programmet inte valt att gå just där för att de var intresserade av bild.

Trygghet avgör valet till gymnasiet och högskolan. Detta förklarar till viss del att det är så få som vågar söka vidare till utbildningar inom den kulturella sektorn även av dem som gått ut ett estetiskt gymnasieprogram. Ansvaret vilar idag på gymnasieskolans lärare om vi skall få en större andel som väljer att gå vidare mot eftergymnasiala studier, då vi fortfarande kan se att det är en klassfråga att om man studerar vidare efter gymnasiet.

Av dem som studerat på estetiska programmet är det få som senare arbetar eller studerar inom det ämne de läst på gymnasiet (se bilaga 2). Anledningen anser jag är det rådande klimatet i samhället och att modet saknas att välja något lite mer osäkert.

Kulturen som är en betydande del av vårt samhälle, bygger mycket på de verksamma konstnärernas drivna sätt att arbeta med sina visioner och drömmar, men det kräver ett samhälle där det värderas fullt ut att vara konstnär. Det är av stor vikt att de styrande politikerna visar vägen och bereder väg för satsningar på kulturen om vi i framtiden skall kunna vara stolta över den svenska kulturen och dess yttringar. Om unga idag skall

våga satsa på bildkonst, dans och musik så krävs det att det finns en scen, ett utrymme och en vilja att vi i Sverige skall vara ledande inom dessa sektorer. Den ställning som den svenska designen, filmen och musiken har idag har inte kommit gratis och den måste få kosta pengar.

6.2 Brister

Eftersom det saknades tidigare studier inom mitt område hade jag inte så mycket litteratur och stigar att gå på. Detta gjorde mitt arbete något svårnavigerat och resultatet en aning vagt. En tydligare profil kunde ha formulerats, vilket lett till skarpare och tydligare slutsatser. Intervjuerna skulle ha kunnat vara lite längre, detta för att få mer uttömmande svar på frågorna. Att arbeta med en uppsats under lång tid och med spridda arbetstillfällen gjorde det svårt att få ihop innehållet, men det blev en uppsats till slut.

6.3 Fortsatt forskning

I mina intervjuer talade informanterna om att samtalen kring det egna ämnet minskat de senaste åren. Att arbeta i programarbetslag i stället för ämneslag, vilket lanserades under 1990-talet och skulle förändra läraryrket och ge det mer av laganda och kompetensutveckling inom den egna skolan. I hur stor utsträckning programarbetslags- idén har genomförts eller hur detta påverkat skolan är värt att undersökas.

Att komplettera denna uppsats med en undersökning där eleverna får berätta hur de upplever det att gå på estetiska programmet vore värdefullt.

En annan fråga att titta mer på är vad man borde göra med de två tredjedelarna som helst skulle vilja vara någon annanstans än i gymnasiet. Kanske hjälper det inte att läraren tror på dem och engagerar sig om eleverna i själva verket anser att gymnasiet inte syftar framåt för just dem. Vilka drömmar har då dessa elever? Detta är en fråga för fortsatta undersökningar på området.

6.4 Efterord

Tack till min handledare Solvig Johansson och Elisabeth Söderquist som alltid funnits där för att uppmuntra och stödja, fulla av visdom och energi. Ett stort tack till de intervjuade lärarna som tog sig tid att svara på mina frågor.