Diskussion

Detta arbete grundade sig först och främst på att vi inte har fått kunskap i drama i den utsträckning som vi önskat under vår utbildning. Genom våra egna erfarenheter av drama upplevde vi att förskolor som vi besökt inte har haft ett tydligt syfte i arbetet med drama. Under processens gång har tankar om drama fått en annan betydelse, och av vår undersökning har det framkommit att förskollärarna arbetar med drama, fast med olika syften. Detta har redovisats med hjälp av resultaten det framkom hur förskollärarna arbetar med drama. En intressant aspekt i deras arbete med drama var att det innehöll mycket lek. Tillsammans lekte barnen och förskollärarna sig fram till kunskap med hjälp av dramatiseringar. När barnen leker går de in i olika roller och är inte sig själva, utan de förvränger sina röster och kroppsspråket blir ännu tydligare. I Lindqvist bok (1996) beskrev hon en situation på en förskola som hon besökt där hon såg effekter av glädje och hjälpsamhet hos barnen i arbetet med sagor. Förskollärarna behövde inte använda sig av förhållningsregler på samma sätt som de hade gjort tidigare då de inte arbetade med sagor. Vi anser att detta beror på att

förskollärarna är närvarande tillsammans med barnen. Vi tror att detta blir en mer konkret situation för barnen eftersom de ser hur vi vuxna förhåller oss i sagoarbetet, då blir vi

förebilder till hur barnen bör förhålla sig till varandra. I situationer vi har varit med om har det ofta fokuserats på det negativa och barnet har fått många tillsägelser istället för att lyfta det positiva och visa motsatsen till hur man bör bete sig. Ett exempel kan vara om ett barn springer inomhus och får flera tillsägelser om att inte springa, istället bör man säga gå.

Av resultatet framkom det också att barn går in i olika roller i leken. I vårt resultat framgår det att barn i sina lekar bearbetar händelser som de har varit med om. Ett exempel från

resultatdelen är när förskollärarna berättar om hur barnen leker mamma, pappa och barn. Detta har vi själva sett utifrån erfarenheter, men dock inte haft en tanke på att det skulle kunna vara kopplat till drama. Det som tidigare har framkommit i arbetet är att Pramling Samuelsson och Sheridan hävdar att genom rollek utvecklas barnens tankar om sig själva och andra. Utifrån detta ser vi annorlunda på barnens lek och ser istället rollek som ett lärande, vilket vi inte har gjort i samma utsträckning som tidigare. Leken tycks vara en betydande del av

31

lärandet när barnen i, och genom, leken dramatiserar något. Lek och drama tycks därmed främja varandra och lärande i olika avseenden.

Tidigare i vår uppsats nämnde vi att leken ska ha en central roll i förskolan. Dock har egna erfarenheter från förskolor vi har varit på visat en annan bild av leken. Vi upplever att barnen ofta blir avbrutna i sina lekar på grund av andra aktiviteter som förskollärarna schemalagt i verksamheten. En annan teori som vi harkan bero på bristande kunskap hos förskollärarna om hur viktig deras roll är i barns lekar. Detta kan medföra att den vuxna intar en pass roll. Vi anser liksom Olofsson (1987) att leken är viktig i och med att lärandet främjas i lekens form. Leken är en del av lärandet som är betydelsefull för barns utveckling (s.12). I lek är barn avslappnade och inlärningen främjas. I leken bryts fastlåsthet i beteendet, och man försöker sig på olika kombinationer av beteende och social interaktion som man aldrig skulle försöka om det funnits press att prestera något (s.46). Vår önskan är att barnen ska få större möjlighet till fri lek i förskolan på grund av att vi har kommit fram till att dramatisering utförs i den fria leken. När barn får dramatisera lär de sig bland annat att samarbeta, deras självförtroende växer, empatiförmåga stärks och barnens fantasi stimuleras vilket främjar kreativiteten.

Något vi själva har uppmärksammat under den verksamhetsförlagda utbildningen är att vi skulle vilja se förskollärare som är mer uppmärksamma på vad barnen lär sig och utvecklar i och genom drama och lek. Olofsson (1987) skriver även hur viktigt det är med vuxnas närvaro i barnens lek. Under vår verksamhetsförlagda tid har vi upplevt att vuxna inte tar så stor roll i barns lekar, utan lämnar oftast leken till barnen själva. Olofsson refererar till Jorups som genom en undersökning visar att leken blir mer kortvarig då vuxna inte är närvarande i barns lek (s.124). Detta är något som våra egna erfarenheter visar när vi varit ute på vår verksamhetsförlagda tid. Vi anser att en närvarande vuxen ger trygghet och uppmärksammar barns lärande. Genom att vara närvarande har vi vuxna mer möjligheter att kunna få syn på barns kunskaper och kunskapande och vidare utmana dem i deras personliga utveckling och lärandeprocess. En förskollärares närvaro ger en större möjlighet att vägleda barnen i

konflikter som de inte riktigt kan hantera själva. Genom vuxnas närvaro hjälps barnen till att få en förståelse för leksignaler och detta görs genom vuxnas minspel och tonfall (Olofsson 1987). Detta hjälper barnen till att förstå skillnad mellan verklighet och lek. Det kan också finnas något positivt som att ge barnen ansvar till att få leka själva utan någon vuxen som är med. Barn växer med ansvar och man skapar en tillit mellan barnet och de vuxna.

Det som vi också anser gällande leksignaler är att vuxnas närvaro i barns lek är viktig eftersom de kan hjälpa barn att gå in och ur leken. Genom de vuxnas närvaro hjälps barnen till att få en förståelse för leksignaler. Olofsson (1987) menar att det är viktigt för barnen att

32

förstå leksignalen, och detta görs genom att de vuxna bestämmer svängningarna i leken genom att visa olika minspel och tonfall, vilket hjälper barnen att förstå skillnad mellan verklighet och lek. Att själv vara aktiv utan att vara deltagande i barns lek ger de vuxna möjlighet till att få syn på barns lärande genom leken (s.121). Därför anser även vi att drama och lek utgör något positivt för barns lärande och utveckling. Leksignaler är viktigt för att kunna tolka om det som sker är på lek eller allvar, och utan dem kan barn ha svårigheter med att förstå en lek. Vi anser därför att det är viktigt att förstå leksignalens betydelse för sociala relationer och för att kunna läsa av och känna med i andra barns upplevelser. Det som också förekommer i vissa barns lekar är att de omvandlar material till något annat än vad det är: till exempel kan en legobit bli en telefon etc. Vissa barn har svårt för att leva sig in i denna fantasi medan andra inte alls har det. Detta blir också ett problem när barnet inte har lärt sig det andra barnets leksignaler. Olofsson (1996) beskriver också att i leken kan barnet leka ut sin verklighet och göra den till något större än vad den brukar vara. Olofsson (1991) fortsätter med att förklara att barn måste tränas in i leken så att de lär sig att skilja på det som är

verklighet och det som är lek. Olofsson menar att om barnen har svårt att förstå varandras leksignaler i lekarna kan det lätt skapa missförstånd. För att lära barnen detta krävs det att vi som vuxna tillsammans med barnet tränar lekregler, samförstånd, turtagande och

ömsesidighet.

Av egen erfarenhet hjälper Olofssons teorier om leksignaler oss att skapa mening i detta. Vi båda har varit med om situationer ute i förskolor där till exempel ett barn har svårt att förstå andra barns leksignaler. Detta har i sin tur lett till missförstånd och ibland till och med bråk. Vi anser att det då är bättre att barn får en vetskap och själva kan skilja mellan lek och verklighet. Vet vi också beskriver är hur viktigt det är att barn ska kunna leva sig in i fantasins värld, för annars anser vi att leken kan få andra konsekvenser. Båda aspekterna är lika viktiga, men det handlar om att kunna förstå och leva sig in i andra barns värld, vilket vi som vuxna individer kan hjälpa barnen med.

Lindqvist hävdar att i varje barngrupp finns det barn som leker nära sina kompisar medan andra leker ensamma, även om de borde ha kommit långt i sin utveckling för att leka med andra barn. Anledningen till det kan vara att barnet inte förstår leksignalen och inte har fått möjlighet att lära sig de sociala lekreglerna som samförstånd, ömsesidighet och turtagande. Viss kritik mot Lindqvist är dock på sin plats, då egen erfarenhet säger oss att barn kan leka bättre själva än i en barngrupp och att de har kommit lika långt i sin utveckling som andra barn i en stor barngrupp. Vi anser att denna fråga kan handla om barnets eget intresse och vad individen utvecklar för personliga egenskaper. Kanske individen inte känner den sortens

33

anknytning till gruppen och vill mest vara för sig själv. Folkman säger dock att det snarare kan handla om att barnen känner stress och avviker från gruppen på grund av svårigheter att delta i en stor barngrupp. Detta kan handla om att föräldrarna inte har tolkat barnets signaler ”rätt” under det första levnadsåret (Folkman, 1998). Vi vill också nämna att vi inte är odelat positiva till allt som har nämnts i intervjuerna om drama och lek. Vi tycks inte kunna stirra oss blinda på hur litteraturen beskriver drama och lek. Det finns personer som inte alls tycker om att arbeta med drama och även barn som inte tycker om det utan som tvärtom blir väldigt nervösa av att arbeta med denna form. Dramapedagogen Lotta berättade även hon om att drama inte är något som kan passa alla och det är inte alla barn som köper det magiska kring drama. Många barn tycks också ha svårt att leva sig in i fantasins värld och att föreställa sig något annat än vad de är. Dessa barn kan kanske ha svårigheter att arbeta med drama. Lotta ger också exempel på vuxna som är väldigt nervösa inför att dramatisera inför en hel grupp människor. Det framkom även i intervjuerna att det finns både vuxna och barn som uttrycker svårigheter att dramatisera inför andra. Det vi då kan se som något positivt är att leken samtidigt erbjuder drama fastän i en något annan form. I leken kan barnen också få göra och vara precis som de själva vill, sätta upp sina egna regler utan någon som bestämmer. Det kan sägas vara en form av drama.

34