Syftet med vår studie har varit att studera hur leken kan förstås som ett redskap för barns lärande i undervisningen i grundskolan (år 1-6). Den form av lek vi varit intresserade av är det undervisningsbaserade lärande som har karaktären av lek. Styrdokumenten anger ”mål att sträva mot” och ”mål att uppnå” men vägen dit är inte i förväg utstakad utan det är upp till pedagogen och arbetslaget att finna vägar. Lindö (2002) menar att för detta krävs en reflekterande praktiker som ständigt ifrågasätter verksamheten. Vi tycker oss kunna se att informanterna har funnit en väg mot målen där de utgår från elevernas erfarenhetsvärld och med verktyg som lek och lustfyllt lärande vävs fantasi, verklighet, lek och kunskap samman. På vår fråga hur de använder sig av lek i undervisningen så verkade det inte finnas några gränser för hur leken kan integreras, vilket vi tidigare redovisat i resultatet. Vidare i diskussionen kommer vi att reflektera över valda delar från vår studie som vi anser har betydelse för vårt syfte.
Det sociokulturella lärandeperspektivet utgår från att lärande har med relationer att göra och att upplevelsen av det som görs har en mening. Det är genom kommunikation och samspel som människor utvecklar färdigheter och kunskaper. Motivationen att vilja lära sig beror på om kunskap och lärande anses som viktiga i de grupper vi ingår i och därför blir det viktigt att skapa en klasskultur som uppskattas av alla och inte bara av läraren. Samspelet med andra i läromiljön är avgörande både för vad som lärs och hur det lärs (Dysthe 2003, Säljö 2000). I vårt resultat kan vi se att enligt pedagogerna så lär sig barn bäst när de är motiverade, intresserade och när de känner att det finns en mening med det de lär sig. Flera av
pedagogerna tog även upp att om eleverna har inflytande över sitt eget lärande då främjas lusten att lära och att barnen själva är medvetna om hur de själva bäst lär sig är också en väsentlig del i lärandet. Utifrån de svar vi fick funderar vi på om leken, ”naturens egen fiffiga pedagogik” skulle kunna var en arbetsform för eleverna att kunna påverka, ta ansvar och vara delaktiga och på så sätt få inflytande över sin egen utbildning? Om vi återknyter till en av pedagogernas beskrivningar om när barnen får inflytande så väljer de själva lek som
arbetsform och det blir pedagogens uppgift att sätta ramarna. På det sättet kan barnen genom att pedagogen tar tillvara på elevernas erfarenheter och idéer leka in kunskap. En reflektion över detta från vår sida är att denna form av undervisning eventuellt är svår att ta sig an som nyexaminerad lärare, eftersom vi kanske inte är så säkra i vår yrkesroll så att vi vågar gå ifrån
den traditionella undervisningen. Kan det vara så att detta är ett förhållningssätt som måste få växa fram och utvecklas?
Våra informanters tankegångar stämmer väl in med Lillemyrs (2002) när han skriver att leken har en stark dragningskraft på barn eftersom den ofta associeras med spänning och lust. Den är motiverad inifrån och är i sig själv belöning nog vilket gör att leken kan fungera som en viktig förutsättning för lärande. Barns lek kan ge näring åt de delar av lärandet som tidigare haft en mer tillbakadragen plats i skolan som till exempel experimenterande, utforskande och kreativitet och på detta sätt breddas perspektivet för hur kunskaper kan tillägnas. Det här kan vi också koppla till Gardners teori om människans åtta intelligenser och vikten av att stärka och hela tiden pröva dessa för att vi som individer skall kunna utvecklas och fungera (Hägglund & Fredin 2001). Vidare menar Lillemyr (2002) kan lärandet även ge näring till leken på så sätt att när barnen leker kan de pröva det de har tillägnat sig i det organiserade lärandet. Med det avsiktliga urval vi gjorde var våra förhoppningar att samtliga pedagoger betraktade leken som det mest naturliga för barn och att den är nödvändig för barns lärande, något som vi med resultatet i hand fått bekräftat. Informanterna påpekade vid ett flertal tillfällen att leken är det enda sättet för barn att lära sig saker och en av dem uttryckte sig på följande vis: ”har man mött barn, verkligen mött barn, med ett öppet sinne […] finns det ingen annan väg” (ip 1). Vi tycker oss se att dessa pedagoger har en vidgad syn på lärande som stämmer bra överens med det sociokulturella perspektivet där kommunikation och samspel är viktiga begrepp och i leken ges barnen möjlighet att både kommunicera och samspela.
Den sociala träning som barn får genom leken poängterades av våra intervjupersoner och de menade att det är en viktig träning inför vuxenlivet. Knutdotter Olofsson (1999) pekar på några oskrivna regler som har stor betydelse för att leken ska fungera: de är turtagning, samförstånd och ömsesidighet. I leken får barnen prova och öva på olika roller och får på så sätt uppleva saker från någon annans perspektiv, både känslomässigt och intellektuellt.
Utifrån Knutsdotter Olofssons forskning tolkar vi det som att barnen i leken får experimentera med olika förhållningssätt och uppleva dess konsekvenser, de får lära sig det sociala
regelsystemet och får en bredare beteenderepertoar som de sedan har användning av i vuxenlivet. Enligt Bateson (Hägglund & Fredin 2001) tränas den metakommunikativa förmågan i leken och denna förmåga måste vi ha för att klara oss i samspelet med andra människor i det kommunikativa och internationaliserade samhälle som vi lever i.
Jagtøien och Hansen (2002) menar att om barn fungerar bra rent sensomotoriskt så ges de goda förutsättningar för lärande så väl kognitivt, motoriskt, emotionellt som socialt och utifrån detta ställer vi oss frågande till varför endast en av pedagogerna nämnde den
motoriska lekens värde för lärande. Har det att göra med att vi var otydliga i våra frågor om vilken typ av lek vi var intresserade av och att den motoriska leken anses höra till fri lek eller rastlek, en typ av lek utan pedagogiskt syfte? En annan anledning skulle kunna vara att de motoriska lekarna mest används på idrottslektionerna och då med idrottspedagogen och någon sådan intervjuade vi inte? Den pedagog som pratade om att lek främjar den motoriska
träningen undervisar i år 1 och då kanske det faller sig mer naturligt att uppmärksamma detta än om pedagogen undervisar i till exempel år 5 eller 6. Det är möjligt vi kunnat ha ledande frågor i intervjuerna för att ”hjälpa” pedagogerna fram till vad som står i litteraturen om lekens betydelse för till exempel motoriken men eftersom pedagogerna fick frågorna i förväg och hade tid att fundera över svaren så borde väl detta varit nog för att ”hitta” motoriken under förutsättning att de menar att leken har betydelse för denna.
Med det subjektiva urval vi gjort fann vi våra urvalspersoner mycket samarbetsvilliga och svaren har varit rika, relevanta och utförliga, med andra ord en stor språklig händelse. Så här i efterhand ställer vi oss dock frågan hur resultatet hade påverkats av om urvalet varit ett annat. Vilka svar hade vi fått om vi intervjuat manliga lärare eller om vi valt pedagoger från olika kommuner istället för från en och samma kommun? Svaren hade möjligen kunnat bli annorlunda men är det egentligen relevant för vårt syfte? Nej, menar vi, eftersom vårt syfte med studien inte var att ta reda på om manliga och kvinnliga pedagoger har olika
uppfattningar om lek i undervisningen eller skillnader mellan kommuner, utan vi var i första hand intresserade av att ta reda på hur leken används som ett pedagogiskt redskap i
undervisningen och då menar vi att kön och geografisk plats har mindre betydelse. Jagtøien och Hansen (2002) menar att det idag är allmänt accepterat att barn lär genom att leka, men det är inte helt tydligt vad det är dom lär sig genom att leka. Det framkom i våra intervjuer att attityden och klimatet inom arbetslaget/skolan till lek och lärande har betydelse för om ett lekfullt lärande är accepterat eller inte. På de skolor där våra informanter arbetar fick vi intrycket av att lek i undervisningen är allmänt accepterat av skolledning och
pedagoger. Kan det vara så att sexåringarnas inträde i grundskolan har påverkat attityden och legaliseringen av lek i undervisningen?
Med vår studie i hand kan vi avslutningsvis konstatera att våra informanter menar att leken har betydelse för barns lärande och genom att ta tillvara på ”naturens egen fiffiga pedagogik” blir det roligare att lära sig. Barnen blir motiverade och intresserade och med ett
förhållningssätt där leken integreras i undervisningen erbjuds många ingångar till lärande. Våra pedagoger menar alltså att lek är inte ”bara” lek och därför menar vi att en intressant fråga för vidare forskning skulle vara att ta reda på hur föräldrar ställer sig till denna typ av undervisning. Är det accepterat av föräldrar eller tycker de att det är ”bara” lek?