Vårt resultat visar att 80 procent av Sveriges kommuner har eller förväntar sig få ärenden som berörs av praxisförändringen. Det är vanligare att stora kommuner har en plan för att möta praxisförändringen. Vidare visar vårt resultat att det finns regionala skillnader, främst mellan norra och södra Sverige. Skillnaderna är främst vilka insatser som man får om man kommer under tjugo timmar grundläggande behov och därmed inte har rätt till ersättning enligt LASS.
Bor man i Norrland är det något vanligare att man får hemtjänst än om man bor i södra Sverige. Det är även vanligare med hemtjänst som insats om man bor i en vänsterstyrd kommun.
De kommuner som anser att praxisförändringen medför högre kostnader för brukaren är ofta de kommuner som i högre grad använder sig av hemtjänst istället för kommunalt finansierad personlig assistans. Det finns även skillnader i hur många timmar grundläggande behov som en brukare behöver komma upp i för att vara berättigad personlig assistans finansierad av kommunen. Det är olika bedömning mellan kommuner om man skall få behålla sina assistenter efter att ha blivit av med ersättningen från LASS. Kommuner som styrs av blocköverskridande koalitioner är de som är mest restriktiva. En tredjedel anger att det är ovanligt eller omöjligt att en brukare kan behålla sina assistenter. I kommuner med vänsterstyre är det vanligare att rätten att behålla sina assistenter är en självklarhet.
7.1 Metoddiskussion
Vi har under vårt arbete med uppsatsens resultatdel stött på en svårighet angående vilken utsträckning vi kan generalisera våra informanters svar gentemot kommunen. I följebrevet till enkäten har vi inte klargjort att informanterna ska svara utifrån kommunens policy och
ställningstaganden. Anledningen till detta är att vi inte kan förutsätta att alla kommuner har en gemensam linje för bedömningar. Vi tycker ändå att vi, beroende på hur den specifika frågan är utformad, i vissa fall kan använda respondentens svar som en beskrivning av hur
kommunen gör.
Fördelen med att använda sig av ett webb-enkätprogram är att man relativt enkelt kan nå ut till stor population, man har inga distributionskostnader i form av porto och man slipper sammanställa alla pappersenkäter eftersom webb-enkätprogrammet sköter det.
Enkätprogrammet Query&Report som vi har använt har vissa begränsningar som vi kommit underfund med på vägen. Bland annat så kan man i det första utskicket inte se om några av e-postadresserna är felaktiga. Detta anser vi vara en stor begränsning. Detta kunde man dock se när man skickade ut påminnelserna. Då kunde vi se att ett antal av de adresser som vi skickat till var felaktiga. Hade vi haft tillgång till denna information redan efter vårt första utskick så kunde vi ha fått fler svar.
Ett annat problem som vi upptäckte och som kan vara av intresse för framtida användare av Query&Report, är att vara noga med att ange att det inte går att svara på själva e-postenkäten.
Vi hade ett antal personer som svarade på e-postenkätens e-postadress och som vi då inte kunde se vad de undrade över. Precis som med de felaktiga e-postadresserna kunde vi först inte se de som svarat på vårt första e-postutskicks e-postadress, de upptäcktes först när de försökte svara på vår första påminnelse. Detta medförde att vi ändrade vår rubrik i vår andra påminnelse så att det tydligt skulle framgå att det inte gick att svara på postenkätens e-postadress. Vi gav även denna information i följebrevet till vår andra påminnelse. Trots våra
ansträngningar fick vi några som svarat på enkätens e-postadress istället för de kontaktuppgifter vi uppgett i vårt följebrev. En orsak till detta kan vara att man
slentrianmässigt trycker på svara-knappen i sitt e-postprogram när man svarar på e-post som man fått.
Vi har även fått svar som skickats till oss via e-post. Dessa har främst handlat om att man velat förtydliga sitt svar som man angett i enkäten. Vi fick även svar som handlade om att man inte ansåg sig ha tid att delta i enkätundersökningen samt att man inte ville ha fler påminnelser. Vi har även blivit kontaktade per telefon av några LSS-handläggare. Dessa samtal har främst handlat om förtydligande av vissa enkätfrågor.
48 procent svarade på vår enkät och vi hade gärna sett en högre svarsfrekvens för att få ett mer trovärdigt resultat. Vi kan tänka oss att detta beror på enkättrötthet och hög
arbetsbelastning. Att vi endast har 158 respondenter gör att antalet svar ibland blir litet i vissa celler framför allt vid korstabeller där varje fråga har många svarsalternativ.
7.2 Resultatdiskussion
Här diskuterar vi vårt resultat utifrån våra bakgrundsvariabler.
7.2.1 Politik
I den liberala ideologin finns det ofta en uppfattning om personlig frihet som en möjlighet till självförverkligande. En orsak till att personlig assistans kom att präglas av individuell frihet för brukarna kan vara den liberala utgångspunkt som dåvarande socialminister Bengt Westerberg hade då han författade propositionen. Vi kan även se att högerstyrda kommuner relativt sett ger personlig assistans i en större utsträckning än vänsterstyrda kommuner även om de enligt Lewin, Westin och Lewin (2008) satsar mindre resurser på LSS i stort.
7.2.2 Geografi
Vad gäller regionala skillnader mellan kommuner vill vi föreslå en parallell till Putnams (1996) resonemang att starka horisontella band stärker den lokala institutionella effektiviteten.
Detta skulle kunna vara en möjlig förklaring till de regionala skillnader som vi har sett. Man kan även tänka sig att folkrörelser som ofta är kopplade till en socialdemokratisk tradition haft en stark ställning och en positiv effekt på utvecklingen av starka horisontella band. Italien är dock ett land med andra traditioner än i Sverige och vår undersökning handlar inte om socialt kapital. Vi menar ändå att Putnam ger en intressant bild av hur regionala skillnader kan uppstå.
Vi har även haft funderingar på om sambandet mellan landsdelar och vad som är den
vanligaste insatsen när man mister sin assistansersättning enligt LASS. Det är svårt att avgöra vad det är som spelar in. Är det kanske för att kommunen ligger i norrland och därför är en del av en lokal kultur, med en annan attityd till hjälp från samhället (Lewin, Westin & Lewin 2008) eller är det för att norrlandskommunerna är vänsterstyrda i högre utsträckning?
7.2.3 Kommunstorlek
Stora kommuner har visats sig vara de som är bäst förberedda på praxisförändringen. Detta beror troligtvis på att stora kommuner har mer resurser som gör att de har bättre möjlighet att förbereda sig på olika förändringar. LSS-handläggare i mindre kommuner har inte tillgång till samma resurser som sina kollegor i större kommuner. Under vår undersökning har det visat sig att de finns mindre kommuner som samarbetar och delar på en LSS-handläggare. I en
mindre kommun kanske man arbetar som ensam LSS-handläggare. Därmed kan man kanske inte skaffa kunskap om det som sker inom verksamhetsområdet i lika stor utsträckning eftersom man inte har tid att hålla sig ajour med aktuella förändringar. Är man endast en person som handlägger LSS-frågor så har man inte heller någon att diskutera med, man kanske missar det kollegiala samtalet som kan vara viktigt för att driva kunskapsprocessen framåt.
7.2.4 Riktlinjer
Det har även visat sig att riktlinjer blir allt vanligare (länsstyrelserna 2007). Det man kan fråga sig är om detta är positivt eller negativt. När länsstyrelserna gjorde sin senaste
undersökning visade det sig att antalet kommuner som infört eller planerat att införa riktlinjer ökat sedan underökningen som gjordes av socialstyrelsen (2005). Det som är bra med
riktlinjer är att det blir tydligt för LSS-handläggarna hur man skall bedöma insatser som personlig assistans. Riskerna med riktlinjer är att de tolkas alltför strikt och att de inskränker på rättigheter som brukare har enligt LSS. Vi tycker även att det är en risk att det skrivs riktlinjer som går emot lagstiftning och att man därmed riskerar att felaktiga beslut blir lokal praxis. Väl utarbetade riktlinjer anser vi enbart skulle höja kvalitén i beslutsfattandet så länge som de inte begränsar bedömningsområden som av lagstiftaren var tänkta att vara flexibla.
7.3 Slutsatser
Vårt resultat visar att det görs olika bedömningar vid handläggning av personlig assistans beroende på vilken kommun man bor i. Vi menar att detta strider mot
likabehandlingsprincipen. Det känns helt orimligt att en persons bostadsort ska inverka på vilken insats man blir beviljad. Detta blir extra viktigt inom vårt område eftersom de som söker insatser enligt LSS generellt sett kan ses som en svag grupp i samhället. Det finns personer inom gruppen som inte kan uttrycka sin vilja själv och som då är beroende av andra personer för att föra sin talan. Det beslut som kommunen via sin LSS-handläggare fattar kan endast ändras genom ett överklagande till förvaltningsrätten. Vi menar att många kan tycka att det är krångligt att överklaga beslut och på grund av sin situation i övrigt inte ha kraft att lägga den extra energi som krävs.
Kan det vara så att det finns LSS-handläggare som har en bristande personlig integritet och därför böjer sig för politikers spariver med följden att rättssäkerheten undergrävs vid
bedömning enligt LSS-lagen? Vissa kommuner använder sig av fasta tidsgränser för hur stor omfattning grundläggande behov som krävs för att bli berättigad insatsen personlig assistans.
Vi anser att det är orimligt med en fast tidsgräns med tanke på att någon sådan inte nämns i lagen. Vi tycker att formuleringen i förarbetet (Prop. 1992/93) är så pass vag att man inte kan se det på något annat sätt än att en bestämd tidsgräns är olaglig. I LSS-lagens förarbeten beskrivs att lagen skall ge brukaren möjlighet till självbestämmande. Brukaren berövas denna rättighet om han eller hon blir felaktigt bedömd enligt SoL istället för LSS.
Det finns kommuner som ofta erbjuder hemtjänst istället för personlig assistans som insats när man på grund av praxisförändringen hamnat under tjugo timmar grundläggande behov och därmed inte längre får assistansersättning enligt LASS. Hemtjänst istället för insatser enligt LSS medför i allmänhet en högre kostnad för brukaren eftersom insatser enligt LSS skall vara kostnadsfria. Vi menar att de allra flesta brukare som drabbas av praxisförändringen även i fortsättningen bör vara berättigade insatsen personlig assistans enligt LSS. Det är då felaktigt att istället bevilja insatser enligt SoL. Anledningen till detta är att vi tycker att det verkar otroligt att en brukare som har en insats enligt LASS endast har grundläggande behov kopplade till matsituationen.
Avslutningsvis menar vi att vår undersökning visat att praxisförändringen fått betydelse för svenska kommuner. Det finns inte någon enighet i hur man tar emot den nya gruppen brukare som hamnat under tjugo timmar grundläggande behov och därmed kommit under gränsen för LASS. Vi anser att detta är ett område i förändring och sista ordet är knappast sagt om hur man skall få en rättvis bedömning av grundläggande behov. Med all säkerhet kommer det nya domar som påverkar rättssituationen. Vi ser med tillförsikt fram emot den nya LSS-lagen och hoppas att den förtydligar denna del av myndighetsutövningen.
7.4 Förslag till vidare forskning.
Vi anser att man kan gå vidare med några kommuner som angett markant olika svar i enkätundersökningen och göra en jämförande studie.