I följande kapitel kommer studiens avslutande diskussion presenteras. Kapitlet inleds med en sammanfattning av resultatet vilket sedan följs av en diskussion av resultatet, metoddiskussion, studiens slutsats samt förslag till vidare forskning.
Syftet med studien var att undersöka kopplingen mellan hur de professionella inom socialt arbete arbetar med män som utövat våld i en nära relation och hur de ser på problemet, det vill säga vad de i praktiken gör och hur de berättar om problematiken. Studiens resultat visar att professionellas arbete speglar deras syn på mäns våld mot kvinnor. De som arbetar med kvinnorna ser konsekvenserna av våldet medan de som arbetar med männen ser de som könsneutrala människor som behöver hjälp. Resultatet visar även på vikten av att våldsutövare tar ansvar för våldet och söker hjälp, detta för att undvika att våldsproblematiken förs vidare eller fortsätter. Vidare framkommer brister både i metod vid behandling av våldsutövande män samt i socialtjänstens förmåga att identifiera en våldsutsatthet respektive våldsutövande. Den behandlingsmetod som används berör inte den koppling som finns mellan manlighet och våldsutövning och de professionella som arbetar behandlande tycks sakna detta perspektiv.
7.1 Diskussion av resultat
Informanter i denna studie lyfter fram att samhällets fokus läggs på våldsutsatta och inte våldsutövare vilket går i linje med Donovan och Griffiths (2013) studie. Detta innebär att resurser läggs på de drabbade, kvinnorna och barnen som utsätts, snarare än de som ger upphov till problemet, de våldsutövande männen. Vi menar att det borde riktas mer resurser till våldsutövare utifrån att problemet kommer fortgå om inte utövandet motverkas. Detta blir än mer problematiskt utifrån en att fler kvinnor idag drabbas av våldet genom att männen “hinner med” fler, då kvinnorna tidigare lämnar ett våldsamt förhållande. Vår tanke är att mer insatser riktade till männen kan leda till ett minskat behov av stöd- och hjälpinsatser till våldsutsatta i framtiden. Det framkommer att de insatser som idag riktas till våldsutövande inte anses effektiva då våldsutövandet inte upphör. Det är ingen idé att lägga mer resurser på något som inte fungerar utan det krävs resurser som ger resultat. Därför, menar vi, behöver de professionella reflektera mer kring sitt eget arbete vilket vi återkommer till längre ner i avsnittet.
I resultatet framkommer svårigheter med att få våldsutövande män att ta ansvar för sina handlingar. De informanter som arbetar behandlande med våldsutövande män pekar på fördelar i den frivilliga vården då arbetet underlättas av att männen tar sitt ansvar och är motiverade till förändring. Sammankopplat med Donovan och Griffiths (2013) studie som lyfter problematiken att få män att engagera sig i att söka hjälp framkommer svårigheter. En fråga som uppstår är vem som idag arbetar med att få männen motiverade? De män som är motiverade till behandling hänvisas vidare av Socialtjänsten. Andra män kan bli polisanmälda och de kan därigenom bli dömda till behandling. Vi kan se att de män som utövar våld men som inte blivit dömda eller inte är motiverade till behandling hamnar i ett tomrum där problemet inte kan åtgärdas. För att komma åt detta tomrum menar vi att våldet och dess orsaker måste synliggöras mer i
28 samhället. Utifrån detta krävs även insatser som syftar till att motivera våldsutövare att söka hjälp.
Några av de informanter som arbetar behandlande i studien ser att barnet kan vara en motivationsfaktor till förändring för våldsutövande pappor. Detta framkommer även av Stanley et al:s (2012) studie. Däremot är en annan informant kritiskt till våldsutövande pappors rätt att vara föräldrar och menar snarare att föräldrarätten borde upphöra genom våldsutövandet. Det finns skäl att reflektera kring vad som är barnets bästa och när föräldrarätten kan tänkas upphöra. Föräldraskapet medför en skyldighet att skydda sitt barn och genom att skada mamman skadas även barnet och pappan frångår då sin skyldighet. Barnet har rätt till en trygg hemmiljö och om pappan missköter sin skyldighet att skapa en sådan försvinner det som barnet har rätt till. Frågan är inte lätt att besvara men utifrån detta tänker vi att viljan att skapa en förändring inte enbart bör bottna i relationen med barnet, utan viljan och insikten om handlingens felaktighet måste i grunden ligga hos föräldern själv.
Denna studie visar vikten av utbildning och erfarenhet för att kunna identifiera våldsproblematiken vilket även går i linje med Yechezkel och Ayalons (2013) resultat.
Socialsekreterare som inte arbetar direkt med våldsproblematiken saknar “glasögon” för att se våldet. Detta kan förstås utifrån socialtjänstens funktionsuppdelning vilket bidrar till att socialarbetarna får kompetens inom sitt område snarare än bredare kunskap. Vår tanke är att grunden för arbetet med mäns våld mot kvinnor ligger i upptäckandet av problematiken då arbetet inte annars går att bedriva. Däremot finns ytterligare en aspekt i upptäckandet av våldet.
Det är inte endast av vikt att socialarbetare identifierar det, individerna i relationen måste själva se våldet som våld. Detta kan vara svårt vilket även Millers (2011) studie visar. Av detta väcks tanken att det saknas relevant kunskap om vad våld är i dagens samhälle. Jakobsson et al:s (2012) studie visar att våld har en tendens att tystas ner i samhället.
I resultatet framkommer att det finns en könsneutralitet hos de professionella som arbetar behandlande med männen. De använder begreppet våld i nära relationer i större utsträckning än mäns våld mot kvinnor och problemet ses snarare som ett mänskligt än ett manligt. Utifrån Holmberg et al. (2015) kan detta leda till att maktförhållandet mellan könen osynliggörs och så även den centrala frågan arbetet bör fokuseras på. Om informanterna istället använt begreppet mäns våld mot kvinnor hade det tydliggjorts vart det huvudsakliga problemet ligger. Detta kan anses bottna i informanternas behandlingsmetod, ATV, som även den förefaller könsneutral så till vida att endast ett av de åtta temana berör kön, och då som män fäder i förhållande till sina barn. Även om könet berörs handlar det om förhållandet mellan pappa och barn, inte könsmaktsordningen eller maskuliniteter som bottnar i samhällets strukturer. Vi menar att detta kan få betydelse för arbetet med våldsutövare då de professionella inte uppmärksammar könets betydelse utan istället fokuserar på andra, främst endast en, orsak till våldsutövandet.
I studiens resultat framkommer att informanterna är eniga om att våldsutövandet ofta bottnar i upplevelser och erfarenheter från barndomen. Här väcks då frågan om könets inverkan vid uppkomsten av ett våldsutövande. Om ett våldsutövande endast kan härledas till en egen våldsutsatthet borde inte då även kvinnor i lika stor utsträckning som män utöva våld? Av detta framkommer att ett våldsutövande troligtvis beror på fler orsaker än den personliga bakgrunden.
29 En av dessa orsaker menar vi beror på kön, detta då det är fler män än kvinnor som utövar våld (BRÅ 2014). Detta kan även förstås utifrån Mattsson (2010) som menar att det finns en könsordning mellan könen där kvinnor och män förväntas uppträda på olika sätt och göra olika saker. Våldsutövande anses som något manligt och som en del av maskuliniteten. Att de behandlande professionella endast tar upp en bakomliggande orsak, våldsutsatthet som barn, härleder vi till att de arbetar med individerna vilket bidrar till ett individfokuserat perspektiv.
Vi menar att även männens kön, manlighetens koppling till våld, borde uppmärksammas men det görs inte. Detta kan bottna i att de verksamheter som arbetar med behandling av våldsutövare riktar sig till män och att de professionella därför inte reflekterar över könets betydelse. Informanterna vittnar även om att behandlingen inte leder till att våldsutövandet upphör. Behandlingen borde, menar vi, rikta mer fokus mot maskulinitetens koppling till våld.
Genom att tillexempel lägga till ett tema i behandlingen gällande våldets kön och maskuliniteter anser vi att behandlingen skulle kunna utvecklas och förbättras på detaljnivå. Vilken effekt får behandlingen om en central del inte beaktas, att våldet har ett kön? Våldet bottnar inte endast i problem hos individen utan även i det maktförhållande som finns mellan könen samt vad som anses manligt och kvinnligt (Nilsson & Lövkrona 2015). Även om inte alla män utövar våld är majoriteten av våldsutövare i världen män. Män dominerar i krig, gatuvåld och det är även fler män än kvinnor som utövar våld i nära relationer. För att arbetet med våldsutövande män ska kunna utvecklas och förbättras menar vi att socialarbetare bör reflektera över sin egen praktik.
De bör reflektera över vilken roll manligheten har i våldsutövandet samt vad de kan göra annorlunda i arbetet, detta för att förbättra den egna praktiken.
Vi kan se att arbetet till stor del speglar de professionellas syn på våld i nära relationer. Då arbetet är uppdelat arbetar de antingen med våldsutsatta eller med våldsutövare. Detta gör att de professionella får en djupare inblick i just den grupp deras arbete fokuserar på. Det blir tydligt att professionella som arbetar med våldsutövande män kan se människan bakom handlingen och behovet av hjälp. De som däremot arbetar med de våldsutsatta får en större inblick i våldets konsekvenser och problematiserar därför föräldrars rätt till sina barn. Denna studie visar att professionella verkar inta sin klients perspektiv, däremot kan de få ytterligare perspektiv om de byter inriktning och ökar sina kunskaper om våld och dess komplexa orsaker.
7.2 Metoddiskussion
Under litteratursökningen framkom att en stor del av forskningen rörande våld i nära relationer utgår från den utsattes perspektiv vilket gjorde litteratursökningen tidskrävande. För att hitta relevant forskning om våldsutövande män krävdes många sökningar i olika databaser.
Ytterligare en svårighet är att forskningen genomförts i länder som inte kan ses som jämförbara med Sverige. Forskning från exempelvis Rwanda och Etiopien valdes därför bort. Forskning genomförd i England, USA och Israel ingår däremot då dessa länder bedöms vara relativt jämförbara med Sverige.
Intervjuguiden arbetades om efter genomförandet av pilotstudien. Även om det av pilotstudien blev tydligt att intervjuguiden behövdes omarbetas en aning resulterade den i ett användbart material. Genomförandet av pilotstudien ses som positivt för uppsatsen genom att vi fick
30
”träna” på att intervjua och fick en bekräftelse på att intervjuguiden till viss del fungerade samt att ämnet var relevant. Antalet informanter i studien ses som tillräckligt utifrån att det resulterade i ett rikligt datamaterial.
Två av intervjuerna genomfördes med två informanter samtidigt utifrån deras önskemål. Detta kan ha påverkat deras svar men utifrån att de själva valde tillvägagångsättet var de bekväma med att prata inför varandra. Informanterna svarade enskilt samt uttryckte även olika uppfattningar. Vi ser inte att de på något sätt höll tillbaka, tvärtom fördjupade de varandras resonemang vilket gav ett innehållsrikt material. Det går även att diskutera huruvida vår användning av begrepp under intervjuerna påverkat informanternas svar. Vi valde att inte vara könsneutrala utifrån studiens syfte som enbart utgår från mäns våld mot kvinnor. Informanterna använde till stor del pronomet han i relation till våldsutövaren vilket kan ha påverkats av oss.
Däremot använde informanterna mestadels könsneutrala begrepp som våld i nära relationer istället för mäns våld mot kvinnor trots vår användning av det senare och det faktum att det var män som behandlades av informanterna. Därav vill vi hävda att informanterna inte påverkades av oss. Att informanterna inte kopplade manlighet till våld kan ses som förvånande, vilket även är en del av resultatet. Något som i efterhand blivit tydligt är att fler frågor från oss rörande barnets bästa och föräldrarollen till informanterna hade varit önskvärt. Detta hade kunnat bidra till fler intressanta aspekter samt en djupare analys av datamaterialet. Däremot fanns inte detta fokus under insamlingen av empirin och därför ställdes heller inte de frågorna.
En svårighet som uppstod under arbetet med denna studie var att avidentifiera informanterna och deras arbetsplatser. Svårigheten uppstod utifrån att kommunerna utformar arbetet med våld i nära relationer olika och om vi då ingående beskrivit verksamheterna hade det funnits en risk att aktuella kommuner kunnat utskiljas. Avvägningen av hur mycket som kunde beskrivas var svår då vi ville vara tydliga med skillnaderna mellan verksamheterna, då det var en del av studiens syfte, men samtidigt inte röja informanternas identiteter. Om arbetsplatsen kunnat urskiljas hade även informanterna gått att identifiera utifrån att de arbetsplatser som deltog hade få anställda. Vi gjorde valet att till viss del beskriva verksamheterna, dock inte fullt ut.
7.3 Slutsats
Studiens slutsats är att professionellas arbete speglar deras syn på mäns våld mot kvinnor. De som arbetar med kvinnorna ser utsattheten och våldets konsekvenser medan de som arbetar med männen ser dem som könsneutrala människor som behöver hjälp. De som arbetar direkt med männen gör en åtskillnad mellan handling och person. Denna åtskillnad behöver inte de som arbetar med våldsutsatta göra. Resultatet visar även på vikten av att våldsutövare tar ansvar för våldet och söker hjälp, detta för att undvika att våldsproblematiken förs vidare eller fortsätter.
Vidare framkommer brister både i metod vid behandling av våldsutövande män samt i socialtjänstens förmåga att identifiera våldsutsatta respektive våldsutövare. Den metod som används verkar inte beröra manlighetens koppling till våld och även de professionella som arbetar behandlande saknar detta perspektiv. Vår studie visar att det krävs mer kunskap hos socialarbetare om de komplexa orsakerna till mäns våld mot kvinnor. Behandlingen kan vara viktig men frågan är hur effektiv behandlingen blir om centrala orsaker till mäns våldsutövande osynliggörs.
31 7.4 Förslag till framtida forskning
Vi anser att mäns våld mot kvinnor är ett ämne där mer forskning krävs angående behandlingarnas effekter. Genom att identifiera brister i behandlingen skulle behandlingarna kunna utvecklas ytterligare och på så sätt medverka till en minskning av problemet. En annan viktig infallsvinkel som behöver belysas, är om socialarbetare i Sverige upptäcker och identifierar våld. Genom att undersöka detta närmare skulle socialarbetare kunna uppmärksammas på eventuella brister och identifiera om mer utbildning krävs för att förbättra arbetet. Med utgångspunkt i de våldsutövande männens inställning till att förändra sitt beteende och kvinnor och barns utsatthet för våldet efterfrågas även ytterligare forskning gällande samhällets föreställningar och syn på våld. Ett tydliggörande gällande vilka synsätt som existerar skulle kunna visa vart kunskap krävs och vilka områden som ytterligare behöver synliggöras.
32