4.1 Jämförelse mellan Hemocue WBC Diff och Advia 2120
Vid jämförelse av analysresulat från 62 patientprover mellan Hemocue WBC Diff och Advia 2120 sågs bäst korrelation vid analys av totala antalet leukocyter och neutrofila granulocyter. Korrelationen var även acceptabel för lymfocyter.
För resterande parametrar sågs en stor spridning mellan resultaten. Eosinofila- och basofila granulocyter förekommer normalt i låga koncentrationer i blodet, vilket kan vara en anledning till att resultaten i dessa celltyper skiljde sig åt. Detta är också anledningen till att en del värden gällande basofila granulocyter togs bort ur statistiken. Alla hade svarats ut som mindre än 0,1x109/L. Exakt värde av dessa är inte relevant eftersom inget var patologiskt. Vid studie av bias är alla värden bra samlade kring 0-gränsen, vilket tyder på att det inte rör sig om ett instrumentalt eller metodologiskt fel. Advia 2120 svarar ut värden med fler decimaler även i
procentuella enheter. Hemocue WBC Diff svarar enbart ut i två decimaler i absoluta tal och som heltal i procent. Detta gör att om basofila granulocyter detekteras med Hemocues instrument och antalet inte kommer upp till 1 % så blir resultatet 0 %, medan Advia 2120 kan räkna exempelvis 0,2 % och få ut ett absolut värde. Detta är dock inte kliniskt relevant vid så låga värden, men kan vara en anledning till att få basofila granulocyter svaras ut från Hemocues instrument. Beräkning av monocyter skiljde sig mycket åt mellan instrumenten. I ett av de prover som kontrollerades med manuell mikroskopi kunde även atypiska monocyter ses. Att korrelationen var så dålig behöver inte enbart bero på metodfel, vilket kan ses i bias-diagrammet där värdena inte är så spridda utan ligger relativt bra på nivåer inom monocyters referensintervall. Det kan bero på biologiska faktorer, såsom påverkan av EDTA i det venösa blodprovet. EDTA påverkar vakuoliseringsgraden hos monocyter, vilket förändrar morfologin hos dessa celler (13). Detta kan även vara en anledning till att vissa prover, som analyserades utan larm på Advia 2120, inte svarades ut på
40
Hemocue WBC Diff. Aktiverade monocyter får också en förändrad morfologi och skulle kunna betraktas som atypiska eller patologiska.
Monocyters kärna kan dessutom anta olika former och kan ligga på olika sätt vid beräkning med bildanalys. Detta kan säkert vara en svårighet vid identifikation av dessa celler.
De prover som, på Hemocue WBC Diff, inte svarades ut med differentialräkning av leukocyter visade inget patologiskt vid kontroll i mikroskop. Dessa prover hade alla ökat antal leukocyter med en lätt till måttlig ökning av neutrofila granulocyter.
Vid mikroskopering av dessa prover hittades olika fynd i varje prov. Förutom atypiska monocyter sågs stora trombocyter, en ökad granulering hos granulocyter, granulafattig myelopoes, enstaka myelocyter och en lätt ökning av stavkärniga granulocyter. Dessa fynd är inte patologiska och proverna borde utan problem ha analyserats med Hemocue WBC Diff. Värdet för totala antalet leukocyter stämde bra överens med Advias erhållna värde så inget tyder på att Hemocues instrument skulle ha räknat exempelvis stora trombocyter som någon typ av leukocyt. Enstaka
myeolocyter och metamyelocyter samt viss ökning av stavkärniga granulocyter kan finnas hos personer utan att det behöver vara patologiskt. Vid kontroll i mikroskop sågs endast en myelocyt i blodutstryket som granskades och Advia 2120 gav inget larm om omogna granulocyter.
Ökad granulering och granulafattig myelopoes kan försvåra identifieringen av celler, både vid manuell och maskinell differentialräkning av leukocyter. Celler kan
misstolkas som basofila granulocyter på grund av mängden och den starkt färgbara granula som kan ligga både i cytoplasman och på kärnan.
Detta är något som borde kollas upp närmare för att se hur Hemocue WBC Diff reagerar på celler med sådant utseende.
Endast ett prov taget på vårdcentral kontrollerades manuellt i mikroskop men flera prover från primärvården analyserades på Hemocue WBC Diff utan resultat på 5-partsdiffen. Så teorin om att prover från inneliggande patienter på sjukhuset kan ha celler som är mer påverkade, av exempelvis mediciner, fallerar lite. Det kan inverka, men det är inte uteslutande en anledning till att prov betraktas som patologiska och
41
inga värden erhålls. Det här instrumentet är gjort för att reagera på det som är onormalt och ge larm om detta för att prov ska kontrolleras på sjukhuslaboratorium.
Men om ett sådant här prov skulle skickas från vårdcentralen hade inget onormalt hittats vid analys med Advia 2120 och det hade aldrig funnits någon anledning till att kontrollera provet med manuell differentialräkning i mikroskop. Därmed hade prover skickats i onödan och svarstiden hade ändå blivit lång.
Studie av inomserieprecision gav bra resultat och variationsvidden av värdena var låg både för provet på hög nivå och för det på låg nivå. En hög variationskoefficient kunde dock ses för eosinofila- och basofila granulocyter på båda nivåerna. Det beror, som ovan, på låga koncentrationer av dessa celler. Båda hade medelvärde på
0,0x109/L med en standardavvikelse på 0,02x109/L och en variationsvidd på 0,10x109/L. Därmed är det många prover som svarats ut med mindre än 0,1x109/L och därför blir variationskoefficient så hög.
4.2 Jämförelse mellan Hemocue WBC Diff och manuell mikroskopi
20 kapillära prover analyserades vid jämförelsen mellan Hemocue WBC Diff och manuell mikroskopi. Dessa individer ansågs friska och vid analys hittades inget som tydde på motsatsen.
Proverna hade mer spridning i sina värden jämfört med spridningen mellan Hemocue WBC Diff och Advia 2120. De bästa resultaten sågs vid jämförelse mellan neutrofila granulocyter. Lymfocyter hade något sämre korrelation och resterande leukocyter hade riktigt dålig korrelation med spridda resultat enligt bias-diagrammen. Om värdena i absoluta tal jämförs ses en liten skillnad mellan resultaten men så mycket skiljer det inte. Skillnaden är inte heller diagnostiskt relevant i dessa prover eftersom alla betraktades som friska individer med leukocyter inom respektive
referensintervall.
En anledning till att neutrofila granulocyter varierar lite mellan instrumenten är att Hemocues WBC Diff räknar in stavkärniga granulocyter och metamyelocyter i
42
gruppen för neutrofila granulocyter, medan dessa räknas i egna grupper vid manuell mikroskopi.
Vid differentialräkning i mikroskop hittades eosinofila myeolocyter i två prover. På laboratoriet för klinisk kemi i Kalmar svaras dessa ut som eosinofila granulocyter, ingen närmare klassifikation görs (21). Att en metamyelocyt och en aktiverad monocyt hittades i två prover är inte heller något som är patologiskt.
4.3 Slutsats
Hemocue WBC Diff bygger på bildanalys och jämförelse av celler i blodprov med inlagda referensceller, en metod som skiljer sig åt både från metoden som Advia 2120 använder och från manuell mikroskopi. Det är en metod med en analysprincip som är mycket lik den som används av Cellavision Diffmaster. Det som skiljer sig är att man kan godkänna klassifikationen som Cellavision har gjort och flytta om celler som placerats i fel grupp (20). Denna möjlighet har man inte med Hemocue WBC Diff. Det behöver inte betyda att instrumentet ofta gör fel, men problemen som Cellavision har kan förväntas finnas på detta instrument också. Cellavision har svårigheter att klassificera stavkärniga granulocyter och gör även fel vid ökad granuleringsgrad av celler. Därför är det inte en helt orimlig teori om att Hemocue WBC Diff kan ha svårigheter med detta också. Det kan vara anledningen till att vissa prover, som kontrollerats att de inte är patologiska, ändå betraktas som avvikande från det normala och inga värden ges ut på 5-partsdiffen.
Korrelationen av analysresultat vid jämförelse med Advia 2120 och vid jämförelse med manuell mikroskopi är mycket god på vissa parametrar, lite sämre på andra.
Bäst resultat ses hos friska individer med leukocyter som ligger inom referensområden.
Hemocue WBC Diff är ett instrument som är under utveckling. Förbättringar finns att göra och håller på att utföras. Införande av larm för kärnförande erytrocyter är något som kommer att vara användbart med tanke på att högt antal av dessa kan interferera och påverka antalet leukocyter. Problemen med prover som inte gett resultat, trots att de inte är patologiska, har uppmärksammats tidigare men inte
43
kontrollerats grundligt. Förbättringar kan behöva göras för att undvika att många prover tagna inom primärvården skickas till sjukhuslaboratorium utan att det
egentligen finns en anledning till det. Om dessa prover ändå är normala har transport och analys gjorts i onödan och svarstiden för resultat har ändå blivit lång, något som patientnära instrument ska förhindra. I slutändan kan det här instrumentet vara mycket användbart och ge snabb och värdefull information som gynnar både patienter, läkare och vårdenheter.