I detta avslutande kapitel redogörs inledningsvis en sammanfattande beskrivning av vad analysen av utredningarna har kommit fram till. Därefter belyses dessa resultat i en slutdiskussion utifrån olika perspektiv samt vad vi bör ta med oss och dra lärdom av. Avslutningsvis föreslås vidare forskning inom området som kan bidra till att ytterligare synliggöra och belysa ämnet.
6.1 Sammanfattning av analys
Analysen av utredningarna visar sammanfattningsvis på olika diskurser om personer med intellektuell funktionsnedsättning. Även definitioner och
benämningar visar på stor variation. Intellektuell funktionsnedsättning benämns i de två första utredningarna i huvudsak som sinnesslöhet. I den tredje utredningen är huvudbenämningen psykisk utvecklingsstörning och den sista benämner intellektuell funktionsnedsättning som utvecklingsstörning. Den senare är snarlik benämningen i den tredje utredningen och kan därmed anses vara något omodern trots att utredningen inte har många år på nacken. Åter till diskurserna. SOU
1929:14 domineras totalt av en eugenisk/rashygienisk diskurs som syftar till att
utrota och skydda samhället mot ”ogynnsamma” och ”mindervärdiga” arvsanlag. Utredningen syftar alltså till att osynliggöra personer med intellektuell
funktionsnedsättning för ”det helas bästa”. SOU 1949:11 präglas av en diskurs om gruppen som underordnad och beroende. Utredningen gör en uppdelning mellan bildbara respektive obildbara sinnesslöa varav de sistnämnda beskrivs vara skyldiga att underkasta sig vård och tillsyn på anstalter för att anpassas till samhällslivet. I dessa två utredningar utövas makt samt social kontroll och ordning av personer med intellektuell funktionsnedsättning. I SOU 1981:26 går det att utläsa en diskurs om att gruppen ses som underordnad, beroende och utsatt i samhällslivet. Utredningen betonar normalisering och individualisering av omsorger och insatser, samt samhällets skyldighet att göra dessa tillgängliga för alla. SOU 2011:8 domineras av diskursen att personer med intellektuell
funktionsnedsättning har olika behov och förutsättningar. Gymnasiesärskolan, som utredningen fokuserar på, ska tillgodose dessa och syftar till att förbereda och rusta individen för ett meningsfullt vuxenliv. Även i denna utredning betonas principer om normalisering och individualisering.
6.2 Slutdiskussion
Syftet med föreliggande uppsats var att undersöka statens diskurser om personer med intellektuell funktionsnedsättning. Med statliga utredningar som grund tillsammans med stöd i tidigare forskning och teoretiska resonemang har syfte och frågeställningar närmats och besvarats. Diskurserna i dessa utredningar speglar den samtida bilden av personer med intellektuell funktionsnedsättning. Vid en jämförelse av utredningarna är det tydligt att synen på och attityden gentemot gruppen är föränderlig över tid i takt med samhällsideologiska förändringar, och att riktningen sakta men säkert har pekat mot normalisering och individualisering. Här har politiken spelat en stor huvudroll och påverkat språkets betydelse av personer med intellektuell funktionsnedsättning. Statliga utredningar färgas av samhällsideologier samt tillgänglig forskning, och formulerar förslag som politiker sedan fattar beslut om. Flera av de nedslag som nämnts tidigare i texten är exempel på detta och har haft stor inverkan på målgruppen. Kopplingen till Vogels (2014) forskning om hur språket förändras över tid är därför särskilt relevant. Diskurser hör ihop med rådande samhällsideologier vilka människor med makt har det sista ordet om. Precis som Stubblefield (2007) beskriver speglar gruppen en historia av diskurser och handlingar som påverkats av människor med makt (Stubblefield 2007). Statens intressen blev ledande och mer centrala än individens, och personer med intellektuell funktionsnedsättning har utifrån detta perspektiv osynliggjorts och dragit det kortaste strået till stacken.
Dessa samhällsideologiska förändringar kan utöver Vogels (2014) forskning förstås med hjälp av olika perspektiv. Det är tydligt att utredningarnas syn på personer med intellektuell funktionsnedsättning kan knytas till antingen den
medicinska modellen eller den sociala modellen om funktionsförmåga. Enligt den
medicinska modellen ses funktionsnedsättning och funktionshinder som något sjukligt och syftar därför till att förbättra eller bota individens funktionstillstånd (Socialstyrelsen 2003). Uppfattningen om vad som tillhör normen grundar sig i normatens föreställningar och fördomar (Lindqvist 2017). Detta synsätt framställs tydligt i både SOU 1929:14 och SOU 1949:11 som målar upp en bild av
intellektuell funktionsnedsättning som något abnormt och patologiskt. De sinnesslöa ansågs inte bara vara avvikande och annorlunda, utan också som en belastning och ett samhällsproblem som bröt mot samhällets normer. Den sociala modellen menar enligt Lindqvist (2017) att funktionshinder istället är ett socialt skapat problem som uppstår i relation till miljön och därmed är ett resultat av brister i samhället (Lindqvist 2017). Detta synsätt dominerar i SOU 1981:26 och
SOU 2011:8 då utredningarna belyser samhällets ansvar att undanröja samhälleliga barriärer samt att främja full jämlikhet och delaktighet i samhällslivet för personer med intellektuell funktionsnedsättning.
Ett annat perspektiv som kan förklara ovan nämnda samhällsideologiska
förändringar är socialpsykologen Georg Simmels reflektioner kring modernitetens
väsen och vad dess institutioner gör med människan. Hur kan man förstå
förhållandet mellan det moderna samhället och den moderna människan? Moderniteten kan beskrivas som en historisk övergång, det vill säga en passage från det gamla samhället till det nya och skiljer sig därmed från tidigare,
traditionellt och religiöst bestämda samhällen. Individen är socialt skapad och sammanhangen leder till att en ny typ av människa socialiseras och tar form (Isenberg, 2013). I det moderna samhället ökar integreringen av personer med intellektuell funktionsnedsättning. Ett exempel är dåtidens institutionalisering i förhållande till LSS värdegrund och dagens hyperindividualisering. I
utredningarna är det därmed påtagligt att samhället formats efter människans kunskaper och värderingar. Vikten av kunskap och kompetens om personer med intellektuell funktionsnedsättning är något som belyses i de två senare
utredningarna, och bristen på kunskap om gruppen nämns kort i den första. Kunskaper om och förståelse för personer med intellektuell funktionsnedsättning skapar i sin tur förutsättningar för en förändrad samhällsideologi och världsbild.
För att besvara uppsatsens sista frågeställning ska nu hinder och möjligheter i samhällslivet för personer med intellektuell funktionsnedsättning diskuteras med utgångspunkt i de olika utredningarna. Det rashygieniska och eugeniska synsätt som dominerar i SOU 1929:14 med sterilisering, äktenskapsförbud och
internalisering med syfte att förhindra spridningen av ”mindervärdiga” arvsanlag tyder på klara hinder för delaktighet, frihet och självbestämmande i samhällslivet för personer med intellektuell funktionsnedsättning. Denna makt och kontroll som utövades ledde till avsaknad av rättigheter för gruppen. Kategoriseringen som ”sämre rustad” och ”mindervärdig”, det vill säga ”den Andre”, kan inte ses som en direkt fördelaktig stämpel och osynliggjorde gruppen i samhället. I SOU
1949:11 görs uppdelningen bildbara respektive obildbara sinnesslöa och denna
kategorisering medförde hinder eller möjligheter beroende på vilken roll individen tillskrevs. De förstnämnda beskrivs som skolpliktiga och gavs därför möjlighet till undervisning medan de sistnämnda skulle underkastas vård och tillsyn. Samtidigt beskrivs inga andra alternativ än dessa vilket visar på begränsad frihet, delaktighet och självbestämmande, och gruppen segregerades från det övriga samhället. Värt att uppmärksamma är att utredningen inte nämner något konkret om rashygien. Steriliseringslagen som antogs 1934 avskaffades först på 1970-talet, vilket innebär att det fanns ett rashygieniskt och eugeniskt synsätt i samhället vid tiden för utredningen. Detta är värt att vidare diskuteras i ett annat sammanhang eftersom föreliggande uppsats endast tar sin utgångspunkt i det som står skrivet i
utredningarna. Både SOU 1981:26 och SOU 2011:8 belyser normalisering, individualisering och integrering, och de insatser som beskrivs syftar till att ge individen möjlighet att slussas ut i arbetsmarknaden och bringa ett meningsfullt vuxenliv. Samtidigt kan normalisering även ses som ett hinder eftersom individen alltid sätts i förhållande till det övriga samhället och jämförs med normaten. Detta enligt SOU 1981:26 som beskriver: ”Handikappade är – precis som alla andra – unika individer”, och SOU 2011:8 som pekar på elever med intellektuell
funktionsnedsättning vill, precis som andra ungdomar, skaffa sig ett meningsfullt liv med arbete, bostad och en aktiv fritid. Vad är ett fullgott liv? Är det till
exempel att vara funktionsfullkomlig, att ha ett arbete och ha en egen bostad? Eller är det en känsla av inre harmoni, att vara glad och trygg?
Personer med intellektuell funktionsnedsättning är en anmärkningsvärd grupp i samhället. Från att ha varit oönskade, förskjutna, hånade och förföljda, till att bli respekterade medborgare med i lag inskrivna rättigheter. Inga andra grupper av människor har varit föremål för en sådan total attitydomsvängning (Grunewald 2008). Vår samtid och närmaste historia bör därför betraktas så mycket som möjligt i ett längre sammanhang. Broberg och Tydén (2005) belyser vikten av att följa och synliggöra rashygienen och dess utveckling eftersom historien inte tar slut här. Vår vardag är förvetenskapligad och vår tillvaro är anonymiserad. Vår osäkerhet inför den kvarstår och kan förväntas växa. Då utövarna för
steriliseringen var experter och hanteringen var abstrakt blev också våldet anonymt och kunde ske utan insyn. Moralism och subjektiva värderingar doldes bakom formulär och läkarintyg. Denna attityd och övergrepp betraktas idag som obarmhärtig och grym vilket pekar på en förstärkt humanism i samhället (Broberg & Tydén 2005). Människosynen på personer med intellektuell
funktionsnedsättning har gått från en rashygienisk/eugenisk diskurs till principer om normalisering och individualisering utifrån individens behov och
förutsättningar. Trots detta kvarstår ett ”vi och de”-perspektiv som går att utläsa i samtliga utredningar. Vad vet vi om hur synen på personer med intellektuell funktionsnedsättning, och även andra marginaliserade grupper, ser ut i framtiden? Hur ser ekonomin ut och vilka resurser finns tillgängliga för att tillgodose
individens behov, som vi idag anser står för välfärd? För att dra lärdom av rashygienens historia bör vi ta med oss enligt Broberg och Tydén (2005) att ”människans rättigheter inte får gömmas undan i en ointaglig expertvärld eller ett oöverskådligt samhällssystem” (Broberg & Tydén 2005, sid. 190). Kunskaper om personer med intellektuell funktionsnedsättning är av stor betydelse för att
gruppen inte ska osynliggöras i samhället. Det är därför viktigt att fortsätta synliggöra och belysa ämnet för att historien inte ska falla i glömska och upprepa sig, och bli till ännu ett skelett i den svenska garderoben.
6.3 Vidare forskning
Vad gäller fortsatt forskning kring ämnet diskurser om personer med intellektuell funktionsnedsättning finns det flera möjliga vägar att närma sig området på. Ett större och än mer tidskrävande projekt skulle kunna vara att utföra en
diskursanalys med utgångspunkt i samtliga statliga utredningar, eller annat statligt material som rör målgruppen. Detta skulle även kunna göras med exempelvis personer med fysisk funktionsnedsättning som huvudgrupp. Listan kan göras lång. Oavsett material och målgrupp är det viktigt att fortsätta belysa området.