DISKUSSION OCH ETISK REFLEKTION

Det kan tolkas som att filmen Addiction (2015) medvetet använder sig av Roses (2001) förklaring om hur de som befinner sig i en diskurs formas till

docile bodies, innebärande att alla som befinner sig i diskursen upprätthåller

hur vi pratar om och betraktar ett visst ämne. Som Rose exempel där museibesökare ansågs mindre intelligenta och i behov av ledsagning, kan tidningsartiklar och populärkultur inom den repressiva diskursen anses styra hur läsaren eller publiken ska associera till drogberoende genom sin mörka

upprätthållande av hur missbrukare bör betraktas, genom att ge en mer ingående förklaring av beroende personers känsloliv. Dock kan filmen också ses som tillrättavisande mot sin publik, och på så vis förpassa sin tittarna till att vara docile bodies, då den visserligen förespråkar ett annat sätt att se på beroende, men även indikerar att den progressiva diskursens teori är den sanna. Där med skapar även denna diskurs en regime of truth, där vad som anses som kunskap kopplas till vem som har makt att påstå sig veta

sanningen.

Foucault (1993) talar om sambandet mellan makt och kunskap inom diskurs och hur det inte enbart är koncentrerat till en ursprungskälla, utan att diskursen påverkas av alla som befinner sig i den. Det går i linje med Jenkins (2012) gräsrotsteorier om YouTube, där han menar att formatet gör det möjligt för vem som helst att uttala sig och skapa opinion. Dock anser Jenkins även att enskilda chefer eller stora mediebolag har mer inflytande än privatpersoner. I och med det kan Addiction (2015) ses som en intressant kombination av att påverka underifrån genom att skapa opinion via

privatpersoners sociala medier, och samtidigt vara tillverkad av ett

produktionsbolag som tjänar pengar och kan styras av ekonomiskt intresse. Det sistnämnda går att jämföra med tidningar och större mediebolag som styrs av reklam, finansiärer och deras eventuella krav. Skillnaden från de mer klassiska medier där den repressiva diskursen överlag befunnit sig, som i nyhetstidningar och dokusåpor, är att material producerat för moderna plattformar som YouTube är helt beroende av spridningsfaktorn. Ur den synvinkeln kan diskurser som drivs via YouTube ha en mer demokratisk drivkraft, där publikens intresse lägger grund för vilken kunskap som reproduceras.

Vad Jenkins (2012) inte lyfter är vilka eventuella nackdelar som

medföljer sociala medieplattformar. Vad som skulle kunna ses som kritik till delningsmöjligheterna som YouTube besitter är bristen på kontroll. Ett klassiskt medium som en tidning kan lättare styras genom demokratiskt framröstade lagar över vad som är kränkande eller missvisande, medan ett fritt flöde av information är svårare att granska. Det är även svårare att avgöra vad som är underhållning och vad som är fakta, då majoriteten av

innehållet består av infotainments. När publiken enbart delar vad de anser viktigt, uppstår en risk att de enbart möts av information som bekräftar deras position i diskursen. På så vis blir friheten farligt sammankopplad till

sensationalism, där formen på informationen överdrivs för att locka så många tittare som möjligt, vilket kan leda till att filmskapare bidrar till en skev bild av verkligheten.

Stilen som Addiction (2015) har kan också påverka vilken publik som väljer att titta på den. Att använda sig av en comics-inspirerad stil kan tänkas intressera en yngre målgrupp, utan tidigare kunskap kring drogberoende. Då filmen kan ses förneka drogers kemiska effekter på kroppen skulle en oinsatt och ung målgrupp riskera att få en oklar uppfattning om hur droger fungerar. Utifrån den aspekten kan det finnas en poäng i att

drogproblematiken symboliseras genom en dokumentär stil med allvarlig ton, som Kearys (2016) undersökningsmaterial av redaktionella fotografier. Samtidigt har det gått fem år sedan Jenkins (2012) skrev om YouTubes möjligheter och det är troligt att innehållet på plattformen har förändrats och på så vis även associationer till en viss stil. Mängden animerade

infotainments med cartoon-stil kan antas vara mer frekvent förekommande

idag, med tanke på ökningen av andelen rörlig bild på internet (Cisco VNI

Complete Forecast, 2016). Det skulle kunna innebära att färgglada och

animerade figurer kan ha tilldelats en annan betydelse, från att ha representerat barnunderhållning till att stå för allvarliga och komplexa politiska frågor som drogberoende.

Estetiken är även intressant ur synen på hur, och framför allt var, missbrukare presenteras. Addiction (2015) visar upp ett antal fysiska platser som fängelser, städer, mörka rum eller trygga hem. Dessa platser är redan en del av den repressiva drogdiskursens teknologi. Speciellt fängelset är där en central institution, som genom lagar genererade av diskursen blir den naturliga destinationen efter att ha nyttjat droger. Det mörka och smutsiga garaget som syns i The Daily Mails (2014) artikelfotografier är en sådan typisk plats för diskursen. Men estetiken i Addiction gör det möjligt att placera den progressiva diskursen i fler miljöer. Genom att frigöra diskursen

rehab kopplas samman med beroende. Då förändras missbrukares docile

bodies till att inte anses bestraffas med att gömmas undan från allmänheten

som Foucault (1993) nämner, utan kan följa samhällstrenden att istället anpassa straffet efter den beroendes framtidsmöjligheter och behov.

En färgglad cartoon-stil underlättar även för den progressiva

diskursen att inte reproducera de rasistiska värderingar som är en del av den repressiva diskursen. Då färgerna i filmen inte behöver stämma överens med mänskliga hudfärger kan fenomenet beroende diskuteras utan att en specifik grupp pekas ut. För att utöka den progressiva diskursen skulle

samma estetik kunna appliceras på traditionella medier som tidigare varit en avgörande plattform för att diskutera drogberoende. De positiva visuella egenskaper som Addiction (2015) besitter skulle gå att tillämpa på

dagstidningar, populärkultur och dokumentärer. Då kan även dessa

plattformar belysa behovet av närhet och social interaktion, genom att ge den drogberoende ett maktuttryck i symboliken, som subjektspositionering och andra miljöer.