Det var alltså ändå in i det sista oklart om samtliga tre borgerliga partier skulle få plats i den regering som skulle efterträda socialdemokraternas efter 1976 års riksdagsval. Hela vägen hade kantats av lappkast och besvikelser för de borgerliga partierna. Det var väldigt många olika faktorer som gjorde att ens tanken på en borgerlig trepartiregering kunde bli allvar, och det dröjde många år innan ens ett samlat regeringsalternativ till SAP kunde skönjas.
Som jag ser det hade de tre partierna helt egna utvecklingar mellan 1956 och 1976 som också skiftar över tid, vilket givetvis också är något som Tommy Möller också hävdar. Till detta hör också att det fanns stora personliga motsättningar bland vissa av partiledarna vid olika tidpunkter. Det fanns också yttre omständigheter som jag ämnar behandla här under diskussionen.
Om vi börjar med det mest komplexa partiet - Centerpartiet, tidigare Bondeförbundet, finns
113 Bergström, 1987, s. 73-74 114 Bergström, 1987, s. 74 115 Bergström, 1987, s. 75 116 Möller, 1986, s. 104-105 117 Möller, 1986, s. 108
oerhört mycket att diskutera. Centern, med starka rötter i svensk landsbygd och i vissa historiska källor enbart refererade till som bönderna, hade mycket att vinna på ett samarbete med socialdemokratin. Exempelvis fick de ansvar för sina hjärtefrågor jordbruket och landsbygden under såväl slutet av trettiotalet och under andra världskriget samt mellan 1951 till 1957. I och med att deras väljares intressen tillvaratogs fanns egentligen inget större värde i att sitta i någon annan regeringskonstellation innan 1957. Flera källor har vittnat om att Centern och SAP behandlade varandra med stor respekt, och kanske fanns det också något romantiskt för SAP att bonderörelsen och arbetarrörelsen satt i samma regering. Utöver detta kom också Centern illa överens med de två andra borgerliga partierna, och ansåg antagligen att det skulle innebära en instabilare regering med tre tämligen jämnstora partier i samma regering, än med en tydlig storebror och lillebror som det var frågan om i den rödgröna koalitionen på femtiotalet. Möller, å sin sida, hävdar också att Centern och Socialdemokraterna inledningsvis efter kriget stod varandra nära, dock lägger han enligt mig stor vikt vid Centerns syn på oppositionsrollen. Han hävdar att det, snarare än demografiska och romtantiska skäl, fanns en annan syn på oppositionens roll inom Centern vilket möjliggjorde en mer harmonisk relation till SAP.
Vid tiden för regeringskrisen 1957 hade däremot samarbetet med SAP knakat i fogarna vilket dock inte var så svåröverkomligt enligt statsminister Erlander. Men mycket tyder på att Bondeförbundet och Socialdemokraterna börjat växa ifrån varandra. Dessutom hade Bondeförbundet under samregerandet sett sina valresultat dala. Därför var det kanske inte så svårt att förstå den politiska skilsmässan som skedde 1957. Utöver de sjunkande valresultaten lyfter också Möller upp ATP-frågan som, enligt mig, snarare var droppen som fick bägaren att rinna över snarare än något annat. Mycket just på grund av att Erlander ansåg att just frågan om pensionen gick att lösa inom regeringen. Möller hävdar snarare att ATP-frågan var den direkta orsaken till dåvarande Bondeförbundets avgång vilket jag till viss del vänder mig emot. Just eftersom frustrationen inom partiet byggts upp under flera år och att Erlander i mångt och mycket såg utträdet ur regeringen som en överreaktion.
Intressant är också det faktum att borgerligheten faktiskt vann valet till andra kammaren 1956 men att Bondeförbundet då valde att stanna i koalitionen med SAP, och när tillfället gavs för en borgerlig regering 1957 avstod partiet att gå från en koalition till en annan. I övrigt finns det inte mycket som tyder på att de tre partierna skulle kunnat samsas i regeringsställning så tidigt som 1957, då partiet stod mycket långt ifrån Högerns profilpolitik. Möller och undertecknad är inne på samma spår i turerna kring regeringsalternativen 1957. Trots att Möller till stora delar påpekar att
framförallt Högern ville se en samlingsregering gav faktiskt Konungen oppositionen uppdraget att sondera terrängen för en borgerlig trepartiregering. Som bekant föll det på Centerns ovilja att direkt träda in i en annan koalition.
Som taktik hade den mångårige partiledaren Gunnar Hedlund den så kallade resultatpolitiken vilket ofta medgav samarbete med SAP, då det var det största partiet och därmed kunde ge de största löftena. Det finns mycket som tyder på att Bondeförbundet och SAP hade mycket gemensamt under 1940-talet och fram tills regeringskrisen 1957 vilket också låg färskt i minnet för många i partiet när sextiotalet gjorde sitt inträde. Hedlunds efterträdare var dock av helt annat virke och såg sin roll som mer oppositionsinrikad, även om vissa överenskommelser slöts med SAP under hans första år som partiledare. Det är dock min mening att dessa överenskommelser slöts för att situationen krävde det, snarare än att Centern ville få igenom sin egen politik. Det rörde sig både om ett ekonomiskt prekärt läge för Sverige, men också för att en stenhård blockpolitik skulle kunna förlama hela landet på grund av att lotten annars hade fått avgöra flera tunga frågor. Det är därför min mening att den centerpartistiska resultatpolitiken försvann, eller i alla fall kraftigt försvagades efter Hedlunds avgång, vilket också Möller skriver under på i sin avhandling. Han lägger dock oerhört mycket fokus på Fälldin som person i just denna fråga, vilket jag själv aktat mig för. Såväl Bergström som Möller är överens om att Fälldin var en klok men också försiktig till sin person, vilket ibland resulterade i att sunt förnuft vann över ideologi. Det är för mig självklart uppenbart att ledarskapet ändrades rejält 1971. Däremot är jag inte så övertygad om att det berodde så mycket på att Fälldin var särskilt samarbetsinriktad, vilket får stöd i att han inför valet 1976 inte kallade till något möte för de tre borgerliga partierna, utan snarare på att Gunnar Hedlund var en resultatpolitisk rest från det gamla Bondeförbundet.
Det gamla Bondeförbundet var också ett parti där demografiska förändringar hotade röstantalet på sikt. Gunnar Hedlund var starkt medveten om detta och var i slutet av femtiotalet beredd att bredda partiets väljarunderlag. Bönderna utgjorde, som partinamnet hintar om, majoriteten av partiets väljare och när man valde ytterligare en grupp att satsa på valde man småföretagare. Partiet insåg att om man hade för avsikt att vinna väljare bland företagare rimmade ett mer utvecklat samarbete med socialdemokratin illa. Detta eftersom SAP: s politik om centralisering och planhushållning helt enkelt motverkade småföretagares frihet. Denna nyorientering runt 1960 innebar att Centern tog ett kliv ifrån statlig klåfingrighet och mot en större ekonomisk frihet. Just denna omorientering i det svenska politiska landskapet räknar jag som det absolut viktigaste för tillkomsten av den borgerliga regeringen 1976. Möller tar upp denna
förändring men gör det, endast med något enstaka undantag, när omorienteringen sker, nämligen i slutet av 1950-talet. Skall man se vad partiet drev innan och efter förstår man verkligen varför socialdemokratin blev mindre attraktiv som regeringspartner. Innan namnbytet satt alltså Bondeförbundet i regering med SAP och ställde sig därmed bakom SAP i den planhushållningsdebatt som initierats efter kriget. I utbyte mot detta fick Bondeförbundet subventionering av svenska bönder och andra finanspolitiska stimulansåtgärder för att förbättra vardagen för Sveriges bönder. Om partiet innan namnbytet prioriterade subventionering och stödköp av mjölk blev man efter det en fiende till centralisering och krånglig byråkrati för småföretagare. Man blev med andra ord mer marknadsekonomisk! Denna förskjutningen inom den ekonomiska politiken gjorde att många av Socialdemokraternas förslag gick på tvärs med vad den nya väljarbasen såg som essentiellt för att klara sin vardag. Jag hävdar därmed, i större utsträckning än Möller, att Centerns nya fokus möjliggjorde inte bara ett närmande till övrig borgerlighet, utan också ett avståndstagande mot den starka socialdemokratin, vilket skulle visa sig nödvändigt.
I och med att Centern växte sig allt större under sextiotalet verkar det som om man blev allt mer positivt inställda till åtminstone en valsamverkan med Folkpartiet. Högern höll man fortfarande på armlängds avstånd, trots att Högern hela tiden sneglade in mot mitten. Trots detta var det periodvis spänt mellan Folkpartiet och Centern, säkerligen för att de med tiden börjat konkurrera om samma väljargrupper. Dock insåg antagligen Centern att Folkpartiet var både den primära och mest naturliga samarbetspartnern vid ett eventuellt regeringsskifte. Gällande denna fråga lägger Tommy Möller ned mycket plats i sin avhandling. Just relationen mellan Centern och Folkpartiet beskrivs detaljerat av honom och han är uppenbart intresserad av detsamma. För min egen del är jag starkt skeptisk till vad primärt Centern ville med detta samarbete. Att Folkpartiet sökte en sammanslagning är känt. Däremot slingrar sig Centern gång på gång och när samarbetet verkligen behövdes, valåret 1976, så är det helt som bortblåst. Jag vill inte helt bortse från de ansträngningar som gjordes partierna emellan under sextiotalet, men att hävda att de utgjort en framträdande roll så sent som 1976 är dåligt underbyggt. Det är möjligt att man på sina håll centralt i de bägge partierna kände varann men mandatperioden 1973-1976 var samarbetet väldigt lamt och sammanslagningsfrågan mer eller mindre borta från dagordningen. Jag kan därmed vända mig emot Möllers stora fascination för sammanslagningsfrågan som inte särskilt avgörande när det väl kom till kritan 1976.
Sist men inte minst bör också Thorbjörn Fälldins roll betonas. Han var från början mer samarbetsvillig än sin företrädare och hade ledaregenskaperna som krävdes för att få till stånd en
regering 1976. Han var också klart drivande i sysselsättningsutspelet 1971 vilket får anses vara min undersökta periods klart viktigaste händelse. Precis som Bergström skriver var Fälldin en kraft att räkna med när det väl gällde. Dock är det för mig svårförståeligt att han inte på något sätt förberedde sig på regerande inför valet 1976. Istället verkade han lägga ner all tid på att förebeda sig på borgerligt inbördeskrig i kärnkraftsfrågan. Frågan är då om en stor ledargestalt verkligen kan kosta på sig att gräva ner sig i en enstaka fråga istället för att försöka samla oppositionen när väl tillfälle för regeringsskifte infann sig. I och med detta kvarstår också min kritik mot Thorbjörn Fälldin som i framförallt Möllers avhandling beskrivs som en tillskyndare av borgerligt samarbete. Hade Fälldin verkligen brunnit för att ena borgerligheten hade han med all sannolikhet anordnat ett möte inför valet för att diskutera en eventuell regeringskoalition. Istället framstår det mer som att Fälldin, i skarp kontrast till Hedlund, verkar som mer intresserad av ett borgerligt samarbete, vilket förvisso är sant. Min poäng är alltså att samtiden sprang ifrån Hedlund och när han väl avgick fanns det inget annat alternativ för den nye centerledaren än att orientera sig i det block som tjänade småföretagarna bäst. Positionen för partiet var därmed funnen, men det mer institutionaliserade samarbetet blockpartierna emellan lät vänta på sig, vilket Möller i vissa avseenden förbiser.
Centerns förvandling från ett agrart och mittenorienterat stödhjulsparti åt Socialdemokraterna till ett mer modernt företagarparti möjliggjorde dock att ett större borgerligt samarbete kunde komma till stånd. Inte bara hamnade man längre från SAP, man hamnade också närmare de andra två borgerliga partierna. Det sistnämnda innebar både ett institutionaliserat samarbete med Folkpartiet, men det innebar också att man trampade nyss nämnda parti på tårna och partierna hade en viss misstänksamhet mot varann ändå in på valdagen 1976. Jag menar därför att en borgerlig regeringskoalition 1976 kraftigt försvårats om Centern inte genomgått ovan nämnda metamorfos.
Folkpartiet var det parti av de tre som förändrade sin image minst under de tjugo åren jag valt att studera. Partiet, som till skillnad från Centern inte hade sin rötter på landsbygden, förblev ett socialliberalt parti med vissa marknadsekonomiska inslag perioden igenom. Partiet präglades mycket av Bertil Ohlin och hans tänkande. I detta är jag och Möller tämligen överens om att Ohlin under många år kämpade för att samla oppositionen och att han alltid stod öppen för diskussion. Jag har på flera håll i historiska källor stött på en viss frustration hos framförallt Högern att Ohlin först fanns med på barrikaderna i protest mot Socialdemokraternas svällande offentliga sektor, men så fort reformerna var genomförda valde Ohlin snabbt att acceptera dem. Detta rör bland annat Ohlins
agerande i ATP-frågan.
Partiet hade aningen gemensamt med Högern men mer med Centern. Till exempel fanns det inför valet 1976 gemensamma nämnare för partiets utbildningspolitik tillsammans med Moderaterna. Samtidigt som partiet hade en mer socialradikal syn på värderingsfrågor, och därmed fjärmade sig från både Moderaterna och Centern. Men i och med att partiet allt som oftast befann sig i par med Centern i den inomborgerliga debatten föll det sig också naturligt att mittenpolitiken fick störst utrymme under sjuttiotalet. Däremot bör sägas att innan Centern påbörjat sin resa högerut var det allt som oftast Folkpartiet och Högern som gjorde gemensam sak. Framförallt 1960 års valrörelse blev en smutsig historia där Folkpartiet och Centern stötte sig med Högern och Jarl Hjalmarsson, vilket Möller behandlar på ett tillfredsställande sätt i sin avhandling.
Folkpartiet har haft samma problem som Centern, nämligen det att så fort man varit på väg att visa någon form av borgerlig enhet har Socialdemokraterna gett partiet en ”högerstämpel”. Detta trots att många av Folkpartiets förslag inte skiljde sig nämnvärt från Socialdemokraternas egna vilket medförde en viss strykräddhet och en stor rädsla över att bli förknippade med Moderaternas hårdföra högerpolitik, framförallt under Hjalmarssonåren. Detta var särskilt svårt när Folkpartiet befann sig i ensam opposition med Högern, men blev vad jag kan se ett mindre problem när även Centern befann sig i opposition. Det så kallade mittensamarbetet var enligt Möller av allt att döma viktigare för Folkpartiet än för Centern, som säkerligen uppskattade att ha ett annat mittenparti med sig som opposition. Till skillnad från Centern har heller Folkpartiet aldrig tvivlat på att det är Socialdemokratin som är den primära politiska motståndaren. Efter Ohlin kom Helén som förespråkade en form av resultatpolitik som missgynnade de borgerliga enhetssträvandena, vilket innebar ett tillfälligt bakslag för enhetssträvandena. Detta är något som Möller behandlar väl i sin avhandling, och också tillägger att Helén i mångt och mycket frös relationerna till de andra borgerliga partierna. Detta till trots var det Helén som satt tillsammans med Fälldin och Bohman på den för borgerligheten så viktiga presskonferensen 1971.
Folkpartiet hade problem under lång tid med Centern och den så kallade sammanslagningsfrågan. Jag har märkt att frustrationen varit stor under lång tid angående detta. Dessutom lyckades Folkpartiet stöta sig så pass illa med Moderaterna under mitten av sjuttiotalet så att de frostiga relationerna dem emellan höll på att äventyra regeringskoalitionen 1976. Denna episod är något som Möller enbart rör i förbigående men som Bergström behandlar desto mer. Jag tycker denna konflikt är intressant eftersom den handlar mer om ideologi än om en sakfråga, vilket var den vanligaste konfliktytan partierna emellan.
Jag är dock av den åsikten att Folkpartiet är det parti som varit mest konsekvent under de åren jag valt att studera. Alla konflikter som Folkpartiet varit inblandade i, både med Centern och Högern är dock invecklade och har ofta lett till att de borgerliga enhetssträvandena kommit av sig eller åtminstone hamnat på is tillsvidare. Bertil Ohlin spelade en större roll för svensk politik än vad hans följande två efterträdare gjorde av naturliga skäl – Folkpartiet minskade med tiden och var vid inträdandet i regeringen 1976 det minsta av de tre borgerliga partierna.
Allt detta till trots har den samlade borgerliga politiken, i den mån den kommit fram, legat omkring Folkpartiets position i de flesta frågorna. Till skillnad från såväl Moderaterna som Centern var det en position som de varken sökt eller osökt hamnade i utan som de hela tiden befunnit sig i. Jag menar därför att Folkpartiets fasta profil och periodvis mer positiva inställning till en borgerlig samverkan varit en av de absolut viktigaste byggstenarna till den borgerliga regeringens tillkomst 1976.
Högern, eller sedermera Moderaterna, förändrades fram och tillbaka mellan 1956 och 1976 beroende på vilken partiledare som för tillfället satt på posten. Partiet präglades svårt av konflikten mellan ljusblå och mörkblå och därför var det en överraskning när den mörkblå Gösta Bohman lyckades med det ingen högerledare gjort innan, nämligen att sitta i en samlad borgerlig regering.
Femtiotalets skarpt formulerade profilpolitik innebar att partiet drog på sig en stämpel som omöjligt att samarbete med och därför är det ännu mer märkligt att Hjalmarsson vid denna tiden var en stor förespråkare av samlingsregerande. Trots valframgångar i slutet av femtiotalet lyckades partiet aldrig omsätta detta i realpolitiska eller parlamentariska framgångar. Konflikten inom partiet att man var tvungen att välja mellan en kompromisslös politik som väljarna gillade, eller en mer uttunnad politik som kunde ge resultat i kamrarna blev under slutet av Hjalmarssonepoken allt större. Detta skulle också resultera i flera år av interna stridigheter. Möller lägger, som bekant, stort fokus på vilken form av regerande som Högern förespråkade. Det jag saknat är frågan varför Högern sökte en samlingsregering.
Jag är av den åsikten att Högern under sextiotalet var alldeles för splittrat för att kunna utgöra en stabil del av en borgerlig regeringskoalition. Även om Heckscher och Holmberg bägge ansågs vara samarbetsvilliga ljusblå hade de aldrig riktigt partiet bakom sig. Det märks inte bara i valresultaten utan också i att de blev så kortlivade som partiledare. Framförallt Holmbergs tid som partiledare präglades av besvikelser och misslyckanden, även om jag uppfattat det som att hans allra första tid medförde en viss framgång för de som önskade en samlad borgerlighet. Här går jag längre
än Möller. Han skriver förvisso om det röriga sextiotalet för Moderaterna men han berör aldrig partiets regeringsduglighet. Noterbart är att samarbetssträvandena gick som sämst när det satt ljusblå och samarbetsinriktade partiledarna vid rodret i Moderaterna, vilket varken Möller eller jag kan förklara. Kanske berodde det på att partiet inte var moget för en sådan politik, mycket talar just för det. Antagligen hade Hjalmarssons profilpolitik satt sig i ryggmärgen hos många av partiets företrädare som då ansåg att en sådan som Holmberg sålde ut partiets egen politik.
Högern var väl medvetna om att deras närvaro i en mittenkoalition lätt blev en måltavla för socialdemokratin. Trots detta sökte de gång på gång få ingå i överläggningar och planering med mittenpartierna men stängdes, med några få undantag, ute från ett mer långtgående samarbete. Det har också funnits uppenbara personkonflikter som satt käppar i hjulen för samarbetet. Förvisso hade Ohlin ett gott samarbete med Heckscher emedan Yngve Holmbergs mittenorienterade väljarflirter ofta kom på kollisionskurs med Folkpartiet traditionella väljargrupper vilket resulterade i en viss bitterhet hos Bertil Ohlin.
Det är också min bestämda uppfattning att såväl Heckscher som Holmberg låg före sin tid, eller helt enkelt att de andra partierna inte var beredda på den stora samarbetsvilja som Högern uppvisade under sextiotalet. Efter många år av öppna inviter som alla fått kalla handen av framförallt Centern tröttnade medlemmarna och därmed fick såväl Heckscher som Holmberg avgå tidigt. Möller är delvis inne på samma spår då Holmbergs mittenpolitik delvis upprörde Folkpartiet. Det man bör komma ihåg är att den äldre Högern under trettiotalet var ett trögt statskonservativt parti som långt in på sextiotalet signalerade överklass och elitism. Hjalmarssons eftermäle blev att han förde in liberala ekonomiska idéer emedan Heckscher och Holmberg istället förändrade bilden av partiet som mer modernt. Om detta kan bytet av partinamnet skvallra.
Det blev istället den mörkblå juristen och reservofficeren Gösta Bohman som på allvar fick utdelning för samarbetssträvandena, kanske mest för att de andra två partierna hade mognat. Det