Uppsala universitet
Statsvetenskapliga institutionen Kandidatuppsats
Vårterminen 2016
DET BORGERLIGA BLOCKET
−
dess tillkomst och orsaker
INNEHÅLLSFÖRTECKNING
1. INLEDNING 1.1 Bakgrund
1.2 Syfte och frågeställning 2. METOD
2.1 Metod och avgränsning 2.2 Tidigare forskning 2.3 Litteratur
2.4 Begreppsdefinitioner 3. RESULTAT
3.1 Avgörande politiska händelser
3.1.1 Femtiotalets politiska klimat 3.1.2 ATP-frågan 3.1.2.1 Regeringskrisen 1957 3.1.3 Mittensamarbetet 3.1.3.1 Centerns förändring 3.1.3.2 1960 års valrörelse 3.1.3.3 Mittendelegationen 1965 3.1.4 Högerns profil 3.1.4.1 Högerns frågeställningar
3.1.4.2 Brottet med Hjalmarssons profilpolitik 3.1.5 Sysselsättningsutspelet 1971
3.1.6 Valrörelsen och 1976 års riksdagsval 4. DISKUSSION OCH SLUTSATS
1. INLEDNING
1.1. Bakgrund
Det är för många av oss en självklarhet att den parlamentariska situationen i Sverige domineras av politiska block. Block som finner gemensam grund i kampen mot det andra block man inte uppfattar sig ha lika mycket gemensamt med. I dagens läge utmärker sig två sådana. Den så kallade Alliansen, som består av de fyra borgerliga partierna Moderaterna (M), Centerpartiet (C), Liberalerna (L) och Kristdemokraterna (Kd). På andra sidan mitten återfinns det mer löst sammanhållna Rödgröna blocket, som oftast består av Sveriges socialdemokratiska Arbetarparti (SAP) och Miljöpartiet (Mp). Ibland stöds detta block också av Vänsterpartiet (V).
Denna formering av sju av åtta riksdagspartier ses som nästintill en naturlag inom svensk inrikespolitik. Denna naturlag har dock inte så många år på nacken som man kan tro. Till exempel hade ingen borgerlig koalition suttit i regeringsställning förrän Torbjörn Fälldin (C) tillträdde som Sveriges statsminister hösten 1976.
Innan den svenska demokratins genombrott i början av 1900-talet präglades debatten av stora turbulenta strider, såväl rösträttsfrågan som tullstrider. Efter första världskriget och det första fria valet för såväl män som kvinnor år 1921 svängde pendeln fram och tillbaka och minoritetsregeringarna avlöste varandra. Det man bör ha i åtanke var att fram tills denna tid befann sig inte liberaler och konservativa på samma sida. Gränsen gick snarare mellan samhällsbevarande krafter och samhällsreformerande krafter, vilket innebar att liberaler och socialdemokrater ofta gjorde gemensam sak. Exempelvis kan här nämnas rösträttsfrågan där Hjalmar Branting (SAP) och Carl Staaf (liberal) kämpade tillsammans.
Efter år 1932 inleddes den långa socialdemokratiska hegemonin, som i stort sett skulle förvandla Sverige till en enpartistat. I 44 år ledde socialdemokratiska partiledare samtliga svenska regeringar, om man bortser från ett kort undantag sommaren 1936. En intressant sak att tillägga här är den samlingsregering, som under andra världskriget formades och leddes av Per-Albin Hansson, också innehöll konservativa, liberaler och bondeförbundare. Under hela femtiotalet skulle Högerpartiet officiellt förespråka en samlingsregering av den form som fanns under kriget. Detta var också en linje som drevs av Per-Albin Hansson, men efter dennes död valde hans efterträdare Tage Erlander, av strategiska skäl, att inte fortsätta med samlingsregeringen.
modern mening under femtiotalet. Kristdemokraterna existerade ännu inte som parti, och övriga partier är också, med dagens ögon, svåra att känna igen. Att benämna dem som ett eget block är inte möjligt. Detta för att Bondeförbundet, nuvarande Centerpartiet, satt i regeringsställning tillsammans med Socialdemokraterna. Folkpartiet under ledning av Bertil Ohlin var i mångt och mycket den enda relevanta oppositionen som fanns, då Högerpartiet drev en politik som stod långt ifrån andra riksdagspartier och således var isolerat från mycket av det parlamentariska inflytandet. Det enda som band samman dessa tre partier vid denna tid var att de var icke-socialister.
1.2. Syfte och frågeställning
Syftet med denna uppsats är att se var någonstans på vägen som de icke-socialistiska partierna slutade att driva en totalt egen sakpolitik och istället började enas kring en gemensam agenda. Syftet är också vidare att se närmare på de händelser som ledde utvecklingen. Det kommer också att vara av intresse att studera och urskilja de olika processerna som fanns i alla tre partierna som ovan nämnts. Denna uppsats kommer att fylla ett syfte i och med dess utredande och deskriptiva fokus kring partiernas utveckling under och kring ett antal avgörande händelser i svensk inrikespolitik. Det leder mig in i följande frågeställning:
2. METOD
2.1 Metod och avgränsning
Vid dessa deskriptiva studier är det av yttersta vikt med en väl fungerande metod. Jag har valt att granska den litteratur som kan anses vara relevant för ämnet. Såväl beskrivande och historisk litteratur som ett antal biografier. De sistnämnda kan ge mer intressanta infallsvinklar utifrån en mer personlig natur från två av skeendets huvudaktörer. Det jag letar efter i litteraturen är de skärningspunkter som uppstår för partierna mellan att gå efter sin egen övertygelse eller att kompromissa, och där man valt att konfrontera ett annat borgerligt parti. Vid dessa tillfällen är ofta samtliga av de tre partierna inblandade. Metodiskt kommer det också vara av intresse att undersöka eventuell kausalitet och korrelation gällande partiernas agerande. Forskningsobjekten är alltså de tre partierna Högerpartiet (senare Moderaterna), Folkpartiet (senare Liberalerna), samt Bondeförbundet (senare Centerpartiet).
Vid en frågeställning som denna är det också viktigt att man inte beskriver historien baklänges, utan försöker tolka varje händelse utifrån den historiska kontext i vilken den sker. Det innebär att varje händelse jag tar upp kommer att stå fri från kommande historiska händelser. Detta är av särskild vikt för att kunna förstå individernas och partiernas agerande.
Jag kommer att också att i diskussionen jämföra Tommy Möllers och Hans Bergströms slutsatser med mina egna. Jag kommer också under kapitlet Tidigare forskning att redogöra översiktligt för de bägge avhandlingarna.
2.2 Tidigare forskning
Gällande detta områdes tidigare forskning är det svårt att hänvisa direkt till ett enstaka verk, eftersom sakfrågan knyter an till flera andra ämnen inom politisk historia. Mina primära källor kommer vara Tommy Möllers avhandling om borgerlig samverkan från 1986 samt Hans Bergströms avhandling från 1987 som behandlar specifikt valåret 1976 med dess dramatik. Då Möller är mer översiktligt disponerad med tydlig kronologi och Bergströms avhandling mer inriktad på valet 1976 kommer de bägge kunna gagna min egen forskning. Framförallt Bergström listar ett antal anledningar som kan anses vara direkt kopplade till det specifika bildandet av den borgerliga regeringen 1976, men han har tagit avstamp endast ett par år innan det. Möller däremot behandlar i stort sett samma epok som jag, men han gör å sin sida inga större egna ställningstaganden. Hans ställningstaganden rör framförallt den form av parlamentarisk demokrati som Sverige präglats av, nämligen den schweiziska och den brittiska. Jag kommer här nedan redogöra för huvuddragen i primärt Möllers avhandling.
Möllers primära undersökning rör Sveriges politiska polarisering, med 1957-1976 som forskningsår. Han använder sig av det borgerliga samarbetet som parameter och ser hur det utvecklades under ovan nämnda år. Han förutsätter att Sverige, fram till 1986, närmat sig en brittisk och dualistisk parlamentarisk modell, där borgerlighetens formation varit en av de bidragande orsakerna. Detta sammantaget med Socialdemokraternas långa regeringsinnehav har bidragit till en större ideologisk polarisering i svensk politisk debatt.1
Tommy Möller tar sitt avstamp i femtiotalets sista år. Han har, precis som undertecknad, valt att lyfta fram ett antal händelser som direkt avgörande för att en borgerlig regering skulle kunna komma till stånd 1976. En händelse, eller snarare process, är det faktum att samlingsregerandet sågs som prioriterat av flera partier, däribland Högerpartiet och främst Jarl Hjalmarsson. Samlingsregerandet var den styrelseform som praktiserats under andra världskriget och var därmed den senaste perioden med ministrar för såväl Folkpartiet som Högerpartiet under lång tid.2 Däremot
är Möller tydlig med att denna linje i partifrågan också innebar mycket intern kritik för Högern.3
Mycket av Möllers forskning bygger på hur samlingsregerandet sakta men säkert försvinner ur såväl Högerpartiet som Folkpartiets föreställningsvärld.4
Möller berör också Högerns förvandling och omväxlande politiska profil. Han beskriver Hjalmarsson och Bohman som tämligen lika individer sprungna ur klassiska högerkretsar i
samhällens övre skikt. Det är framförallt dessa båda herrar som tar plats i avhandlingen och mycket av Hjalmarssons arv verkar ha levt kvar, även efter hans avgång. Bland annat genom den inom högern debatterade konflikten mellan att föra en aggressiv oppositionspolitik, och därmed belönas av väljarna. Eller att föra en samarbetsinriktad politik som innebar mer inflytande i kammaren, men som däremot ofta medförde att väljarunderlaget svek.5
Även i Folkpartiet debatterades regeringsfrågan och även där verkar leden ha varit splittrade. Partiet insåg att alla regeringskoalitioner på endera sätt skulle innebära en pragmatisk mittenpolitik, ungefär där man positionerade sig själv. Detta innebar också att man drog sig för att binda sig i på förhand givna regeringskonstellationer, enligt Möller.6
Något som Möller fäster stor vikt vid är sammanslagningsfrågan som under många år hemsökte Centerpartiet och Folkpartiet. Framförallt var det Folkpartiet som, vid samtliga samarbetsprojekt med Centern, som var tydliga med att samarbetet skulle mynna ut i en sammanslagning.7 Möller lägger stor vikt vid just dessa sammanslagningssträvanden där just
Folkpartiet står i centrum som forskningsobjekt och Centerns inställning till denna fråga behandlas mer flyktigt.
Möller tar upp Centerns förändring, och är noga med att markera att partiet försköt fokus från lantbrukare till småföretagare. Detta eftersom såväl landsbygdens bönder till städernas butiksägare är att betrakta som småföretagare.8 Möller konstaterar i korta ordalag på ett fåtal ställen
i avhandlingen att Centern rörde sig i små steg högerut efter att regeringskoalitionen spruckit med SAP under hösten 1957. Detta torde också därmed ha påverkat slutresultatet, nämligen den borgerliga trepartiregeringen som kom till 1976. I slutet av avhandlingen tar Möller upp Centerns beroende av partiledaren under 1949-1971, Gunnar Hedlund. Just denna partiledaren var emot oppositionspolitik som drevs som ”hackspettspolitik” enligt hans egna ord. Under hans period som partiledare var tonläget mot Socialdemokraterna tämligen varligt emedan Högerns politik periodvis sköts i sank med de största av kanoner. Detta för att alltid kunna finnas nära till hands om Socialdemokraterna ville kompromissa.
Möller menar också att Centerns och Högerns syn på oppositionspolitik skiljde sig åt markant. Detta, menar han, kan också bidragit till den frostiga relation som fanns partierna emellan under olika perioder. Centern och Hedlund utgick ifrån en schweizisk oppositionsstrategi där samförstånd och kompromiss stod i fokus. Högern, å sin sida, utgick ifrån den brittiska
parlamentariska modellen, där oppositionen är aktiv och granskar allt regeringen gör. Till denna oppositionsstrategi hör konfrontation och hårt mot hårt. Möller ställer dock inte dessa syner emot varann utan redogör för dem på varsitt håll i avhandlingen.9
Huvuddragen i Möllers avhandling är, förutom de parlamentariska teorierna kring polarisering och oppositionsstrategi, mest inriktad på personligheterna som råkade styra partierna vid de tidpunkter han väljer att studera. Emedan Högern inom loppet av nio år (1961-1970) hade inte mindre än fyra partiledare, hade Centern under hela forskningsperioden 1957-1976 endast två stycken. Möller behandlar partiledarbytet från Hedlund till Fälldin och nämner att Fälldin var av helt andra åsikter i såväl regerings- som oppositionsfrågan. Detta medförde att Centern efter 1971, efter att under många år varit borgerlighetens svikare, nu istället kom att fatta ledartröjan och bli det största oppositionspartiet gentemot SAP.10
Dessa ovan nämnda punkter är det som Tommy Möller i sin avhandling ser som mest kritiskt i den borgerliga utvecklingen att bli ett eget block. Sammanfattningsvis kan sägas att han har stort fokus på parlamentarisk modell samt partiledarnas personligheter.
Hans Bergström skriver i sin bok ”Rivstart” från 1987 framförallt om upptakten och formeringen av regeringen efter valet 1976. Bergström lägger stor vikt vid mandatperioden 1973-1976 med dess lotteririksdag.11 Den största tyngdpunkten ligger dock på en noggrann och
systematiserad genomgång av partiernas formering och positionering inför valet 1976. Bergström följer Fälldin, Ahlmark och Bohman in i detalj för att kunna förklara och lyfta fram hur månaderna innan valet spenderades.
Bergströms resultat är att samtliga tre borgerliga partier var dåligt förberedda på ett maktövertagande 1976. Exempelvis hade Fälldin, som var den tydligaste statsministerkandidaten, inte tilltalat några ministerkandidater innan valet.12 Istället hade Fälldin sonderat terrängen och
förberett sig på borgerligt inbördeskrig angående kärnkraftsfrågan. Bergström är tydlig med att belysa frågan om kärnkraften som den tidens stora knäckfråga. Denna debatt återkommer ständigt i Bergströms avhandling och han betonar också att SAP använde sig av den för att så splittring i det borgerliga lägret.13
I samma veva beskriver också Bergström Moderaterna som panikslagna kompromissare i kärnkraftsfrågan. Moderaterna var väl medvetna om att man endast skulle kunna rucka
Socialdemokraterna med hjälp av de två andra borgerliga partierna. Därför menar Bergström att Moderaterna nästan helt teg om kärnkraften de sista månaderna innan valet.14
En annan häpnadsväckande fakta är att de tre partiledarna aldrig träffades innan valet. Fälldin och Ahlmark hade dock setts, men det mötet hade inte berört en eventuell kommande regeringskoalition utan snarare riksdagens oppositionsfrågor.15 Det var efter långa påtryckningar
från Moderaterna och Bohman som till slut Per Ahlmark ställde upp på en gemensam bild tillsammans med Fälldin och Bohman. Bergström är noga med att poängtera att det borgerliga samarbetet ända in i det sista var oklart och behövde forceras.16
Huvuddragen i Bergströms bok är, som bekant, åren innan 1976 samt de sista självande veckorna innan valet. Hans grundläggande tes är att samarbetet var långt ifrån smärtfritt och att det inte alls var självklart att de tre partierna hade kunnat bilda regering 1976. Lotteririksdagen lyfts upp som en period då mycket av det man tidigare byggt upp var på väg att rivas ner. Detta eftersom denna jämviktsriksdag innebar att frågor förblev olösta om man inte då och då gjorde upp över blockgränsen, vilket ofta uteslöt Moderaterna.17
2.3 Litteratur
Gällande litteratur har jag valt ut ett antal böcker. Tommy Möllers avhandling, som tidigare nämnts,
Borgerlig samverkan från 1986, är en av grundpelarna. Den ger en synnerligen god översikt kring
sakfrågan – borgerlighetens formering. Den behandlar också i stor grad den tidsepok jag är intresserad av. Hans Bergströms avhandling Rivstart från 1987, ger god inblick i förutsättningarna 1976 och även information om det faktiska utfallet efter valet. För den löpande historieskrivningen, med mer fågelperspektiv, använder jag mig av Anders Edwardssons Folkhemmet i nytt ljus – en
annorlunda historia från 2009. För att tillföra lite mer personligt material använder jag mig av Lars
Tobissons biografi Gösta Bohman – ett porträtt av en partiledare. Utöver dessa kommer även Tage Erlanders, Lars Tobissons och Sten Anderssons memoarer att bistå med vissa källor. För mer detaljerad information kommer jag använda mig av ett mindre antal böcker och artiklar som står nedskrivna i källförteckningen.
2.4 Begreppsdefinitioner
För att undvika förvirring eller otydlighet i uppsatsen väljer jag här att reda ut ett par begrepp samt förklara hur jag tänker använda dem. Grundläggande förståelse är att Högerpartiet och Moderaterna är samma parti. Namnbytet sker först 1969, och när jag använder mig av ordet Högern avses då Högerpartiet det vill säga numera Moderaterna. Jag ämnar använda mig av Högern respektive Moderaterna i denna uppsats. Centerpartiet hette innan 1957 Bondeförbundet, och jag kommer i händelser efter 1957 kalla Bondeförbundet för Centern. Jag förbehåller mig också rätten att kalla Sveriges socialdemokratiska Arbetarpartiet ömsom SAP ömsom Socialdemokraterna, och när begreppet Arbetarrörelsen används åsyftas såväl SAP som Landsorganisationen (LO).
Begreppet borgerlighet är också svår att definiera historiskt. Detta eftersom alla partier inte alltid definierat sig som borgerliga. För tydlighetens skull kommer jag använda mig av begreppet icke-socialist när det rör de tre borgerliga partiernas oppositionsroller och istället begagna begreppet borgerlighet till att röra det konkreta regeringsalternativet, eller det samlade politiska blocket. Däremot kommer jag skilja mellan mitten och borgerligheten, där Högern inte räknas in i mitten.
3. RESULTAT
3.1 Avgörande politiska händelser
3.1.1 Femtiotalets politiska klimat
1950-talet skiljde sig i svensk inrikespolitik mot de föregående decennierna. Arbetarrörelsen med Socialdemokraterna (SAP) i spetsen hade konsoliderat sin maktposition som de intagit de facto i och med valvinsten 1932. Andra världskriget (1939-1945) hade för Sveriges del medfört en samlingsregering, där samtliga riksdagspartier, utom kommunisterna, fick vara en del av. Den regeringen leddes av statsminister Per-Albin Hansson och utgjordes i övrigt av politiker från Bondeförbundet, Folkpartiet, Högern samt SAP.18 Vid tiden för krigets slut hade det funnits två
falanger inom socialdemokratin. En falang, ledd av Per-Albin Hansson, förespråkade samregerandet även i fredstid. En annan falang, med tunga namn såsom Ernst Wigforss och Gustav Möller, menade att socialdemokratin hade alldeles för mycket att förlora på en samlingsregering när kriget var över.19 Som säkert är bekant vann den senare av falangerna, och mellankrigstidens
minoritetsregerande återinfördes med starkt politiskt stöd. Av många av partierna ansågs
parlamentarismens utgörande av en regering och en stark opposition som idealet.20
Under 1950-talet kom även dåvarande Bondeförbundet att sitta med i de socialdemokratiska regeringarna, ledda av Tage Erlander. Bondeförbundet fick under 1951-1957 styra bland annat över jordbrukspolitiken.21 De tre icke-socialistiska partierna lyckades dock vinna en egen majoritet i
andra kammaren 1956, men Bondeförbundet valde att kvarstå i koalitionen med socialdemokraterna. Denna valvinst skulle komma att visa sig viktig för de icke-socialistiska partierna som då, möjligtvis, insåg att Socialdemokraterna inte var oövervinnerliga i parlamentariska val.22
I mitten av femtiotalet verkade det för många som Socialdemokraternas dominanta position var ohotad. Då fanns heller ingen enad opposition eller ens en bild av att en borgerlighet skulle kunna existera realpolitiskt. Eftersom Bondeförbundet satt i regeringsställning tillsammans med Socialdemokraterna var det Folkpartiet och Högern som utgjorde den faktiska oppositionen, där nationalekonomen Bertil Ohlin som gjort sig känd genom sina handelsekonomiska teorier satte stor prägel på politiken.23 Folkpartiledaren Ohlin och Högerns Jarl Hjalmarsson turades om, i paritet
med valresultaten, om att bära oppositionens ledartröja under decenniet. Även konflikter mellan dessa båda partier utgjorde inrikespolitisk vardagsmat vid denna tiden.24 Båda partierna gjorde dock
oerhört bra i från sig periodvis under femtiotalet.25
3.1.2 ATP-frågan
Femtiotalets absolut största politiska vattendelare var den så kallade ATP-striden (Allmän tilläggspension).26 Eftersom Centern och SAP befann sig på olika sidor i konflikten, vilket till och
med renderat i en folkomröstning, uppstod således slitningar i koalitionen. Bondeförbundets ledare Gunnar Hedlund ansåg att det sexåriga regeringssamarbetet med SAP hade inneburit stor sakpolitisk vinst för partiet, framförallt i jordbruks- och landsbygdsfrågor. Däremot hade koalitionen inneburit ett internt missnöje inom partiet och utöver detta kom stark kritik från folkparti- och högerhåll.27
ATP-frågan var en tickande bomb för dåvarande Bondeförbundet. Å ena sidan hade man regeringskoalitionen med SAP att tänka på, å andra sidan var det självklart att bönderna och
arbetarrörelsen hade intressen i frågan som gick på tvärs med varandra. Exempelvis fanns det undersökningar som pekade på att partiets kärnväljare, jordbrukarna, föredrog generella pensionslösningar snarare än den reform som arbetarrörelsen pressade på för.28 Pensionsfrågan var
för Socialdemokraterna en viktig paradfråga som de av strategiska skäl varit tvungna att lämna ifred under en längre tid, men trycket från LO hade med tiden blivit alltför starkt.29 Trots att ATP:s
nejsägare vann folkomröstningen infördes reformen med ursäkten att nej-sidan varit splittrad i två alternativ och därmed inte uppnått någon enskild majoritet.30 ATP-frågan skulle under många år
framöver fortsatt vara av stor inrikespolitik vikt och debatten tystnade inte enbart för att folkomröstningen var avklarad.31
3.1.2.1 Regeringskrisen 1957
Bondeförbundets uttåg ur regeringen innebar alltså en regeringskris för statsminister Tage Erlander, och krisen var heller inte oväntad. ATP-frågan hade helt enkelt varit droppen som fått bägaren att rinna över.32 Erlander själv ansåg dock konflikterna mellan Bondeförbundet och SAP var lättlösta
men ville åtminstone se att de före detta koalitionsbröderna skiljdes åt i all välmening.33
Fältet låg därmed öppet för en borgerlig trepartiregering eftersom grunden fanns, då de tre partierna tillsammans hade egen majoritet i andra kammaren.34 Högern och Folkpartiet hade dock
inledningsvis tankarna inställda på en samlingsregering, vilket hade varit Högerns ståndpunkt hela femtiotalet.35 Ohlin och Hjalmarsson fick därför frågan av Kungen att sondera terrängen för en
borgerlig trepartiregering baserad på andrakammarmajoriteten.36 Detta gick i stöpet då Centern, av
valstrategiska skäl, inte ville gå direkt från en regeringskoalition till en annan. En borgerlig regering bestående enbart av Högern och Folkpartiet nämndes också, men starka krafter inom Folkpartiet motsatte sig detta. Noterbart är att Bertil Ohlin aldrig själv uteslöt en sådan lösning.37
Regeringskrisen 1957 var därmed ett lysande tillfälle för de icke-socialistiska partierna att tillskansa sig regeringsmakten från socialdemokratin. Grunden var att den dåtida röd-gröna
koalitionen efter mycket motgångar inte längre existerade samt att de tre icke-socialistiska partierna gemensamt samlade en majoritet i riksdagens andra kammare. Alternativ ett var därför en regering med samtliga tre icke-socialistiska partier, men i och med Bondeförbundets kategoriska nej försvann denna möjlighet. Intressant är att alternativ två, tvåpartiregering med Folkpartiet och Högern avvisades av Folkpartiet. Detta eftersom de var rädda för att en sådan regering skulle uppfattas som en positionering ut mot högerkanten för Folkpartiets räkning, vilket var ett scenario de absolut inte ville ha. Folkpartiet var därför måna om Bondeförbundets närvaro i koalitionen och deras medverkan blev därför ett krav för ett eventuellt borgerligt regerande.38
Erlander å sin sida skriver i sina memoarer att ett ”borgerligt block” mycket väl hade kunnat bildas med andrakammarmajoriteten som grund, men förberedde sig ändå på att regera i minoritet. Noterbart är att Erlander inte ansåg att ett borgerligt block existerade, men att ett sådant skulle kunna uppstå om de tre icke-socialistiska partierna gjorde gemensam sak och trädde in i regeringsställning tillsammans.39
Som tidigare nämnts hade tanken på samlingsregering varit stark i flera politikers sinnen. Även Kungen, Gustav VI Adolf, hade vid regeringskrisen 1957 varit intresserad av en sådan. Dock hade Erlander och SAP vid ett tidigt skede stängt dörren för en sådan. Såväl Ohlin som Hjalmarsson hade, som läget såg ut, kommit fram till det var det mest kloka att göra.40
Trots alla alternativ som funnits tillhanda slutade det ändå med en socialdemokratisk minoritetsregering 1957. Besvikelsen var enligt uppgift stor både inom Folkpartiet och Högern, och besvikelsen var i första hand riktad mot Bondeförbundet.41
3.1.3 Mittensamarbetet
Folkpartiet och Centern har under lång tid båda betecknat sig som ”mittenpartier”. Under mellankrigstiden var detta särskilt noterbart då de bägge ansåg sig stå för en ”tredje kraft” mellan de då jämnstarka Högern och Socialdemokraterna.42 Men i och med Högerns så kallade ”eviga reträtt”
som varade i över två decennier, skulle förutsättningarna förändras för denna retorik. Med en allt starkare socialdemokrati valde Folkpartiet och Centern två olika strategier. Centern, eller dåvarande Bondeförbundet, var under hela 1930-talet en god samarbetspartner till socialdemokratin och fick
38 Möller, 1986, s. 20, 56 39 Erlander, 1976, s. 204-205
40 Erlander, 1976, s. 207 & Palmstierna, 1976, s.134-136 41 Möller, 1986, s. 20
bland annat under sommaren 1936 sitta ensamma i regeringen.43 Som tidigare nämnts befann de sig
också i regeringskoalition med SAP mellan 1951 och 1957.
Folkpartiet, å sin sida, valde en annan taktik. Bertil Ohlin profilerade sig istället som en moderat oppositionskraft gentemot SAP.44 När Högern mer aggressivt angrep SAP valde istället
Ohlin en mer mjuk och närliggande oppositionspolitik.45 Trots denna bakgrund ansåg sig dock de
bägge partierna stå varandra mycket nära. Ohlin å sin sida ansåg att det på längre sikt inte kunde förekomma ”två radikala mittenpartier” sida vid sida.46 Under femtio- och sextiotalen diskuterades
en sammanslagning av de bägge partierna vid flertalet gånger, utan att det någonsin gjordes slag i saken. Det som bör sägas är att de båda partierna såg varandra som naturliga samarbetspartners, och de skulle med tiden åtnjuta, om än inte ett friktionsfritt, så än ett framgångsrikt samarbete.47
3.1.3.1 Centerns förändring
Bondeförbundet bedrev under 1900-talets första hälft en starkt resultatorienterad politik. Man valde att samarbeta både till höger och vänster, beroende på vem som kunde tillgodose de för dagen viktigaste kraven från partiet. Man hade sett SAP som en idealisk samarbetspartner. I och med den dåvarande röd-gröna koalitionen erhöll man en stabil majoritet i bägge kamrarna och man kunde med betryggande majoritet få gehör för sin jordbrukspolitik. Samtidigt hade Bondeförbundet också en särställning hos Arbetarrörelsen, vilket framkom i den milda retoriken SAP förde gentemot Bondeförbundet.48
Femtiotalet hade dock medfört ett antal valnederlag för Centern vilket förklarades med samhällets demografiska utveckling och koalitionen med SAP. Bönderna blev allt färre, vilket naturligtvis beredde problem för ett parti som kallade sig Bondeförbundet.49 Partiet bytte namn och
såg nu framförallt småföretagare som ett potentiellt röstsegment. Detta, menade man, skulle behöva innebära en mer kritisk ton gentemot SAP, av den enkla anledningen att man insåg att småföretagare tenderade att inte vara socialister. Centern skulle i och med namnbytet försiktigt orientera sig mot marknadslösningar och ifrån statlig styrning av ekonomin.50 Dock dröjde det innan Centern ansågs
pålitliga i borgerliga ögon. Så sent som 1959 befarade fortfarande högerledaren Jarl Hjalmarsson att
Centern enbart väntade på rätt tillfälle att återgå till koalitionen med Socialdemokraterna.51
Statsvetaren Tommy Möller beskriver Centerns utveckling i tre steg. Fram tills 1960 tog Centern en fullständigt neutral roll mellan Socialdemokraterna och de andra icke-socialistiska partierna. Under denna period var det enbart den egna resultatpolitiken som betydde något. Den andra fasen sträcker sig mellan 1960 till 1962. Under denna period är partiet ambivalent och uttalar sig ibland positivt om en icke-socialistisk regering, samtidigt som vissa aktioner tyder på att man inte alls var intresserad av något sådant. Ett starkt mittenalternativ förespråkas från och med 1962 och det råder då ingen tvekan om att tiden då man såg socialdemokratin som sin primära samarbetspartner definitivt var över.52 Däremot fortsatte Centern att göra upp med SAP i vissa
sakfrågor under hela sextiotalet. Partiledaren Gunnar Hedlund var av den åsikten att det gick lättare att förhandla med Socialdemokraterna än med exempelvis Folkpartiet.53
Centerns resa från socialdemokratiskt stödparti till tydligt icke-socialistiskt oppositionsparti hade mycket i dess valstrategiska metamorfos att göra. Utöver detta hade också en del personliga motsättningar en stor påverkan på Centerns politik vid denna tid. Gunnar Hedlund kände ett stort förtroende gentemot SAP och Erlander, emedan det fanns klara personmotsättningar mot både Ohlin och Hjalmarsson.54 Utöver detta var tonen synnerligen hård mot Högern. Vissa centerpartister
menade att om Högern i framtiden ville ingå i någon form av regeringssamarbete med Centern så var de tvungna att hålla en mycket lägre profil. Gunnar Hedlund var snarare av den åsikten att om de tre icke-socialistiska partierna ville bryta socialdemokratins makthegemoni så var mittenpartierna tvungna att uppvisa en distans gentemot Högern. Annars skulle SAP med enkelhet kunna anklaga hela oppositionen för att springa Högerns ärenden.55
3.1.3.2 1960 års valrörelse
1960 års valrörelse präglades av en stor oenighet bland oppositionspartierna. Exempelvis befann sig Högern och Centern på kollisionskurs med Folkpartiet, som med Bertil Ohlin i spetsen valt att acceptera den av Socialdemokraterna forcerade ATP-reformen. I övrigt var tonen hård gentemot Högern från mittenpartierna. Högern med Jarl Hjalmarsson i spetsen förde en stenhård profilpolitik med rejäla nedskärningar i offentlig sektor som vallöfte. Socialdemokraterna fann därför tillfället att
klumpa ihop hela borgerligheten och därmed beskylla mittenpartierna för att även de skulle vilja rulla tillbaka de så kallade välfärdsreformer som kommit till efter kriget.56 Med stor rädsla för att
retoriskt klumpas ihop med Högern valde då Centern och Folkpartiet att proklamera
mittendeklarationen. Det var en hastigt nedskriven deklaration vars syfte var att stoppa den
väljarflykt till SAP man trodde stod för dörren. Den innehöll ett skarpt avståndstagande mot Högerns ekonomiska politik och Hedlund och Ohlin ville stå som personliga garanter för välfärdsstatens fortlevnad. Den bitterhet som under lång tid präglat relationerna mellan Centern och Folkpartiet var som bortblåst. De hade gjort gemensam sak och valt att attackera Högern primärt, det vill säga ett annat opinionsparti. Genom denna taktik önskade man därmed till och med vinna över väljare från Socialdemokraterna till de egna leden.57
Tyvärr blev resultatet ett helt annat. Om de icke-socialistiska partierna trott sig vara på frammarsch sedan femtiotalets slut grusades de förhoppningarna över en natt. Socialdemokraterna gjorde sitt bästa val på länge och för Högerns del blev valet en katastrof. Förvisso gjorde såväl Centern som Folkpartiet små vinster men oppositionen överlag förlorade. Detta val präglades således av borgerlig oenighet och istället för att fokusera på regeringspartiet som huvudkombattant valde mittenpartierna att kritisera en potentiell koalitionspartner tillika oppositionsparti. Just denna valrörelse bidrog till att SAP stärkte sin ställning som statsbärande parti och kunde med valresultaten i ryggen påbörja resan mot det som skulle innebära världens högsta marginalskattetryck.58
3.1.3.3 Mittendelegationen 1965
Eftersom både 1960 och 1962 års val innebar dåliga resultat för de icke-socialistiska partierna såg man sig om efter konkreta åtgärder för att kunna erbjuda väljarna ett trovärdigt regeringsalternativ. Trots att västvärlden utvecklades mot ett tjänsteorienterat samhälle lyckades inte oppositionen vinna den nya medelklass som skapades i modernismens kölvatten. De tre oppositionspartiernas ungdomsförbund tryckte därför samtliga på för ett mer institutionaliserat samarbete, partierna emellan.59 Eftersom de båda mittenpartierna hade en nästintill identisk syn på välfärdspolitiken
kunde man hitta gemensam grund för ett mer realpolitiskt samarbete i och med att socialdemokratin genomgick en radikalisering under sextiotalet. Framförallt efter Olof Palmes tillträdande ökade
56 Möller, 1986, s. 22 57 Möller, 1986, s. 23
också Centerns incitament för ett samarbete med de andra icke-socialistiska partierna. Det låg en radikalitet i socialdemokratin som ända sedan Hjalmar Brantings dagar varit tämligen dämpade, men nu började återkomma.60 Tiden var därför mogen för ett officiellt samarbete för
mittenpartierna.61
1965 bildades då den så kallade mittendelegationen där Centern och Folkpartiet förde löpande dialoger om hur oppositionsarbetet skulle skötas. Delegationen var framförallt ett parlamentariskt verktyg där partimotionerna skulle utgöra hörnstenen. Det var alltså frågan om gemensamma motioner från mittenpartiernas håll.62 Man bevistade också varandras landsstämmor
och partimöten och det var uppenbart att man från sina håll befarade att manegen höll på att krattas inför en framtida sammanslagning partierna emellan.63
Mittendelegationen blev med sina högt satta mål åtminstone en liten besvikelse. Optimismen hade inledningsvis varit mycket hög och man hade debatterat och umgåtts tillsammans, och sammanslagningsfrågan hade diskuterats. Trots detta innebar mittendelegationen enbart i några få konkreta inslag. I slutändan rörde det sig endast om programarbetet i kamrarna. Mycket tyder på att centerpartisterna med tiden tappade intresset för den här formen av samarbete.64 Besvikelsen
späddes på ytterligare på grund av de totalt olika ingångspunkterna i jordbrukspolitiken där folkpartiet tog ett tydligt konsumentperspektiv och där Centern, sin vana trogen, tog producenternas sida. Mittendelegationen präglades rätt igenom av att Folkpartiet kompromissade allt starkare, vilket framställdes som svagt utåt sett. En del vänsterinriktade tidningar landet över försökte överdrivna motsättningarna i mittendelegationen emedan vissa liberala tidningar försökte släta över dem.65
Det som man de facto kom fram till, och som presenterades vår-vintern 1966, hånades av SAP som ett plagiat av deras egen politik. Vissa bedömde det som starkt uttunnat emedan andra såg spår av Högerns politik i det. Allt detta medförde att det så kallade januaridokumentet ansågs vara tunt och utan substans.66 1966 års kommunalval blev istället en katastrof för SAP och en succé för
Högern, emedan mittenpartierna stod så pass stilla i opinionen att mittendelegationen varken kunde klandras eller firas. 1966 års val beskrevs som ett nederlag inom SAP och framtiden diskuterades flitigt gällande Tage Erlanders vara eller icke vara. Han skulle dock bita sig fast ytterligare något år
innan han efterträddes av den yngre och betydligt mer radikale Olof Palme, som bättre representerade den nya generationens socialdemokrater.67 Inför 1968 års val skulle Centern inse att
även Högern behövdes som regeringsunderlag, vilket innebar att mittendelegationen allt mer hade spelat ut sin roll.68
3.1.4 Högerns profil
Den svenska högern, som bytt namn flera gånger under 1900-talet stammar ur flertalet olika riksdagsgrupper som 1904 kommit samman för att bilda det löst organiserade Allmänna Valmansförbundet. Partiet, som under flera decennier hade Hedersamiralen Arvid Lindman som frontfigur och partiledare var inledningsvis ett brett parti med starkt stöd bland lantbrukare. Efter Lindmans tid konsoliderades istället bilden av Högern som ett intresseparti för landets höginkomsttagare. Framförallt var valen av Gösta Bagge 1935 och Fritiof Domö 1944 mindre genomtänkta om man önskade ha kvar rollen som ett brett parti. Bagge skulle dessutom under hela sin partiledargärning tid stå i vägen för den för partiet så viktiga liberaliseringen.69 Under de
kommande decennierna, då partiet gick kräftgång i opinionen fanns ett antal viktiga strategier som olika falanger i partiet förespråkade.70
3.1.4.1 Högerns frågeställningar
Högern präglades under femtio- och sextiotalen av ett antal internpolitiska vattendelare. Den ena konflikten kom att stå mellan ”mörkblå” och ”ljusblå” och mellan de som ville se en skarp profil och de som ville skaffa sig parlamentariska fördelar genom samarbete med andra partier. Med tiden övergick också Högern från att förespråka en samlingsregering till att istället föredra en borgerlig trepartiregering.71 De ”mörkblå”, som länge dominerat partiet, såg den svenska debatten som en
dragkamp mellan socialismen och icke-socialismen, där deras egen roll liknades vid ett ankarfäste. Det vill säga, så länge man höll sin mark skulle inte det politiska klimatet skjutas märkbart åt vänster. Men gav man vika, skulle hela debatten dras rejält åt vänster.72 De ”ljusblå” å sin sida,
kunde hålla med om att ankarfästesteorin motverkat en glidning, men för att återkomma en
förändring i samhället krävdes en mer samarbetsorienterad och välplanerad taktik tillsammans med de två andra icke-socialistiska partierna. Efter ett antal mörkblåa valframgångar i slutet av femtiotalet slutade sagan med kraschen i valet 1960 och partiledarbytet 1961.73 De kommande två
partiledarna efter Hjalmarsson får anses stå för mer ”ljusblå” ideal även om valet av Gösta Bohman 1970 blev en viss revansch för de mörkblå.74
3.1.4.2 Brottet med Hjalmarssons profilpolitik
Högern leddes hela femtiotalet av Jarl Hjalmarsson, ibland kallad för ”Jarlen”. Han gjorde sig av med det sista av Högerns, äldre, statskonservativa tradition och formade istället ett liberalkonservativt parti efter amerikansk modell. Han förnyade kampanjorganisationen och Högern började under honom spela en större roll än på länge.75 Hjalmarsson höll decenniet ut igång
debatten om svenskt NATO-medlemskap och var dessutom motståndare till den allt mer svällande offentliga sektorn. I många fall hade han gott stöd av Bertil Ohlin, som dock tämligen raskt ofta accepterade de socialdemokratiska reformerna, så fort de blivit införda.76
Hjalmarsson förespråkade en så kallad profilpolitik. Han menade att i en stat med ett starkt dominerande parti är det en demokratisk plikt att föra en hårdför oppositionspolitik. Han ansåg dessutom att mittenpartierna varit alltför undfallande gentemot SAP och till råga på allt köpt arbetarrörelsens samhällsberättelse.77 I och med valförlusten 1960 avgick Jarl Hjalmarsson och
efterträddes av den betydligt mer ”ljusblå” Gunnar Hecksher. Hecksher, som var en tidig EEC-vän (nuv.EU), tillförde debatten en välbehövlig vitamininjektion.78
I och med valet av Heckscher visade hela högerrörelsen att man var beredd till långtgående kompromissande för att få till ett borgerligt samarbete, och Heckscher tog sig an uppgiften direkt. Valet hade stått mellan honom och den mörkblå Leif Cassel, och Högern hade valt Heckscher med betygande marginal.79 Bertil Ohlin uppmärksammade denna kursändring och välkomnade en
nyprofilerad höger in i diskussionerna, och Ohlin och Heckscher började att ses på regelbunden basis. Heckscher gjorde mycket för att modernisera partiet, och började på allvar att betona bilden av Högern som liberalkonservativa.80 Med tiden fick dock Gunnar Heckscher utstå mycket kritik
från olika håll. Vissa anklagade honom för att kompromissa för mycket och därmed skapat onödigt vacklande, emedan andra ansåg att han inte ansträngt sig tillräckligt mycket för att gå mittenpartierna till mötes.81 Det man skall ha i åtanke var att 1960 års val sargade partiet och
Heckscher lyckades aldrig ordna upp situationen. Det fanns också indikationer på att den mörkblå falangen pressade på för en förändring.82 Heckscher tvivlade dock aldrig på att det skulle kunna
existera en gemensam borgerlig politik.83 När han avgick efter bara fyra år som partiledare gjorde
han det med den misslyckade samarbetspolitiken som officiell anledning. Istället kom han att efterträdas av den minst lika ljusblå partisekreteraren Yngve Holmberg.84
Yngve Holmberg fortsatte samarbetssträvandena, om än i annan form än sin företrädare. Inledningsvis gick det oerhört bra för Holmberg som samma år som sitt tillträde 1965 fick till stånd en borgfred mellan de icke-socialistiska partierna. Innebörden var tydlig: Nu skulle man gräva ner den inomborgerliga stridsyxan och rikta samtliga kanoner mot regeringen och socialdemokraterna. Detta innebar att 1966 blev den mest tydliga valrörelse på väldigt länge. Svenska folket hade två tydliga alternativ att välja emellan.85 Detta skedde parallellt med mittensamarbetet som Centern och
Folkpartiet landsatt samma år. Även utanför de tre partierna utövades starka påtryckningar som menade att tiden var mogen att fälla socialdemokratin, och att det enda medlet var en enad borgerlighet.86 Trots att valresultaten uteblev så ökade nu partiernas samarbeten med gemensamma
riksdagsmotioner, men trots detta höll mittenpartierna starkt på sitt eget samarbete, och stängde även fortsättningsvis ute Högern.87
De mörkblå elementen levde även kvar i slutet av sextiotalet och starkt påhejade av Svenska Dagbladets ledarsida gjorde man sig ofta lustig på mittenpartiernas bekostnad, vilket näppeligen främjade enhetssträvandena. Däremot blev Holmbergs jakt på mittenväljare i 1968 års valrörelse att relationerna med Folkpartiet blev frostiga. Exempelvis lade Högern ett förslag om sänkta marginalskatter för medelinkomsttagare vilket fick Folkpartiet att försöka förmå Högern att tona ned nyss nämnda förslag.88 Holmberg ansågs av många ha misslyckats med att ena partiet och i en
infekterad partiledarstrid stod slutligen Gösta Bohman, den mörkblå kandidaten, som segrare 1970. Året innan hade partiet bytt namn till Moderata Samlingspartiet, för att understryka dess samarbetsvilliga profil. I början på 70-talet var Moderaterna ett kraftigt sargat parti och det
tvivlades på sina håll om den äldre handelskammardirektören i kritstreckskostym skulle kunna ena det extremt delade partiet. Han skulle komma att överraska alla.89
Trots de intensiva åren under sextiotalet lyckades Gösta Bohman slutligen ena partiet och kanske även i förlängningen borgerligheten. Det var för många en förvåning att det var den mörkblå Gösta Bohman som förmådde föra de icke-socialistiska partierna samman till ett borgerligt block. Trots att Bohman stod upp för partiets ståndpunkter kunde han på ett konstruktivt sätt samarbeta med de andra partierna. Högern var nu mogen för att ta upp striden med Socialdemokraterna på riktigt.90
3.1.5 Sysselsättningsutspelet 1971
1971 utspelade sig något som skulle få ett stort inflytande på svensk politik under många decennier framöver, och enligt många den absolut viktigaste händelsen för borgerlig samverkan under hela 1900-talet. Folkpartiet, Centern och Moderaterna enades om en så kallad kommuniké, där man adresserade sina gemensamma ställningstaganden i ett antal ekonomiska frågor, exempelvis arbetsgivaravgift och moms.91
Detta var första gången någonsin som partiledarna för de tre borgerliga partierna uppträdde gemensamt på en presskonferens. Uppmärksamheten i media blev därefter. Löpsedlarna pryddes av bilder på Thorbjörn Fälldin, Gösta Bohman och Gunnar Helén. Det faktum att den på mörkblått mandat valde Gösta Bohman lyckats få till stånd en så pass enad borgerlig front medförde också stora förhoppningar inom de moderata leden. Man trodde på många håll att den icke-socialistiska, eller kanske den numera borgerliga, splittringen var över. Tommy Möller hävdar att de tre partierna även efter utspelet fortsatte att driva en stark egen politik och att många inomborgerliga skärmytslingar ändå uppstod innan 1976.92
Detta innebar för svensk politik att det för första gången fanns två jämbördiga regeringsalternativ för svenska folket att välja mellan. Det som hade varit viktigt för detta utspels tillkomst var, förutom att Bohman tagit övern Högern, också att Thorbjörn Fälldin avlöst Gunnar Hedlund i Centern. Fälldin manövrerade direkt bort från Centerns resultatpolitik och valde att inta en mer konstruktiv oppositionsroll. Fälldin hade strax innan utspelet avvisat invitationer från Olof Palme att göra upp om den ekonomiska politiken. Palme försatte inga chanser utan placerade direkt
89 Tobisson, 2013, s. 89 90 Möller, 1986, s. 98
Centern i knät på Högern. Det var sannerligen nya tider, då bland det sista Gunnar Hedlund gjort innan han avgick sommaren 1971 var att förhandla fram en uppgörelse angående annonsskatten med SAP.93
Åren 1971 till 1973 fungerade det borgerliga samarbetet så gott som smärtfritt. Det som utgjorde den gemensamma grunden var den ekonomiska politiken, där man utgjorde en gemensam front i riksdagens utskott. Detta ledde också fram till att man under valrörelsen 1973 kunde uppvisa en stor enighet i flertalet frågor. Dock bör här tilläggas att det var Centern och Folkpartiet som satte dagordningen, och Högern som hakade på. Tyvärr för borgerlighetens del slutade valet oavgjort och Regeringen Palme valde att sitta kvar. Under tre års tid skulle många beslut komma att avgöras av lotten. Däremot valde mittenpartierna under flera gånger under denna mandatperiod att göra upp i sakfrågor över blockgränsen. Därmed kan man hävda att en viss omprövning av blockpolitiken gjordes mellan 1973 och 1976.94
Detta agerande från mittenpartierna rönte ett visst missnöje hos Högern, där Bohman anklagade Folkpartiet för att sudda ut gränsen mellan regering och opposition. Det var framförallt de så kallade Hagauppgörelserna som rörde upp känslor i Bohmans parti.95 Detta innebar att
relationerna mellan Högern och Folkpartiet försämrades under denna mandatperiod, framförallt efter att Gösta Bohman i en bok 1974 hävdat att Moderaterna var mer liberala än Folkpartiet. Kritiken från Folkpartihåll lät inte vänta på sig och ett begreppskrig, där Folkpartiet försvarade socialliberalismen och Moderaterna den klassiska liberalismen, utbröt med dunder och brak.96
Noterbart är dock att Gösta Bohman härvid manade till besinning och valde att inte ta fram ”stora släggan”, vilket flertalet moderata ledarsidor hade gjort.97 Detta innebar dock i förlängningen att
Moderaterna till stor del började kalla sig för liberala.98
Den så kallade ”lotteririksdagen” utgjorde, med facit i hand, ett bakslag mot blockpolitiken och när dessutom kärnkraftsfrågan låg på bordet började den stora konflikt om Sveriges energiförsörjning, som bara ett fåtal år senare skulle ligga till grund för en regeringskris.99
93 Möller, 1986, s. 99 94 Möller, 1986, s. 100 95 Möller, 1986, s. 101 96 Möller, 1986, s. 101-102 97 Möller, 1986, s. 102
3.1.6 Valrörelsen och 1976 års riksdagsval
Inför 1976 års riksdagsval hade även Folkpartiet bytt partiledare. Per Ahlmark trädde in och ersatte Gunnar Helén, som även han hade varit djupt anstruken av den så kallade resultatpolitiken. Även om Ahlmark periodvis kunde kritisera Moderaterna fann han Socialdemokratin som den primära fienden, där dess centraliseringspolitik och socialism utgjorde solklara måltavlor. Inför valet befann sig de tre borgerliga partierna på kollisionskurs inom flertalet områden, där exempelvis Moderaterna och Folkpartiet gjorde gemensam sak i utbildningspolitiken emedan Centern och Moderaterna höll ihop i familjepolitiken. Den största vattendelaren var dock kärnkraftsfrågan där Thorbjörn Fälldin och Centern sade kategoriskt nej till kärnkraftsanvändning, vilket innebar att de de borgerliga motsättningarna inom energipolitiken kändes oöverstigliga.100 Dessutom hade Per
Ahlmark och Gösta Bohman svårt att förstå varandra, vilket ofta tog sig uttryck i hetsiga ordkrig.101
Under valrörelsen upplevde Moderaterna en stor skjuts framåt i opinionen, vilket stärkte Bohman.102
I övrigt präglades den svenska debatten av ekonomin. Oljekrisen 1973/1974 hade inneburit stora bakslag för svensk export, samtidigt som de svenska lönekostnaderna per producerad enhet hade stigit starkt. Svensk ekonomi hade också sargats rejält av Socialdemokraternas reformer under sextiotalet.103 Lotteririksdagen begränsade snabba åtgärder men bjöd istället in till breda
överenskommelser för statens finanser.104 Inför valet 1976 träffades aldrig de borgerliga partiledarna
för att diskutera det kommande valet. Dock syntes Fälldin och Ahlmark på sporadisk basis, men de mötena handlade mer om gemensamma oppositionsstrategier än om ett kommande samregerande. Mycket av detta kan bero på att de bägge partierna ansåg att de konkurrerade om samma röster och därmed inte ville avslöja för mycket av deras valstrategier.105
I juni 1976 syntes dock partiledningarna för Centern och Folkpartiet. Mest för att ge varandra ömsesidiga garantier på att mittenpartierna skulle hålla ihop oavsett valresultat.106 Den
enda sakpolitiska ståndpunkt Centern och Folkpartiet enades om innan valet var skattefrågan. Utspelet tolkades som någon form av riktningslöfte vid ett eventuellt regeringsskifte. Udden var dock riktad både mot Socialdemokraterna men också högerut. Bohman svarade dock med att ställa sig bakom mittenpartiernas utspel, och ansåg därför att deras udd missat sitt mål. Detta förlopp kan sägas stå som en liknelse för den interna borgerliga stämningen inför valet 1976.107
100Möller, 1986, s. 102-103
101Friggebo, ”Birgit Friggebo om Gösta Bohman” 102Tobisson, 2013, s. 139-141
103Sanandaji ”Scandinavian Uneceptionalism.The Third Way Model – a collosal failure” & Edwardsson, 2009, s.321ff. 104Bergström, 1987, s. 56
Moderaterna å sin sida kämpade för kontakterna med mittenpartierna och försökte släta över sin ståndpunkt i kärnkraftsfrågan gentemot Centern.108 Den moderata partisekreteraren Lars
Tobisson förstod att oenigheten i kärnkraftsfrågan skulle bli Socialdemokraternas främsta trumfkort under valrörelsen och eftersom opinionsundersökningarna visade på att ett regeringsskifte var i antågande ansåg han att konfliktytorna gentemot mittenpartierna var tvungna att tonas ned. Såväl han som Bohman menade också att Sveriges ekonomiska situation var värre än vad regering och politisk mitt ville uppge - de var helt enkelt tvungna att försvara sina egna blocköverskridande reformer som tagits under lotteririksdagen.109 Moderaterna var också det enda borgerliga partiet som
kämpade för att samla en enad borgerlig front inför valet, och det var bara efter stora påtryckningar från Bohman som Per Ahlmark ställde upp på ett gemensamt foto på de tre partiledarna som publicerades dagen innan valet.110
Vid ett regeringsskifte var det uppenbart att det var Centern som skulle få statsministerposten, just eftersom de vid denna tid var största borgerliga parti. Trots detta förberedde partiet i stort sett ingenting för att ta över makten. Istället fortlöpte arbetet i riksdagen som vanligt för Centerns del. Detta styrks av att inga av de kommande borgerliga ministrarna säger sig ha sett någon form av regeringsförberedande material. Däremot hade Fälldin tillsammans med några få förtrogna förberett sig för borgerligt inbördeskrig gällande kärnkraftsfrågan, där man hade planerat att driva sin negativa linje hårt innan valet. Fälldin hade heller inte tilltalat några ministerkandidater innan valet. Allt detta innebar att Centern var dåligt förberedda inför 1976 års val.111 I detta fall bör tilläggas att såväl Folkpartiet som Moderaterna hade gjort begränsade
förberedelser. I Moderaternas fall hade Partisekreteraren Tobisson skrivit ihop en promemoria om tiden efter det tänkta regeringstillträdet. Denna promemoria var dock så svagt formulerad kring arbetsformerna i kanslihuset att det gjorde varken från eller till, när det verkligen var dags.112
När så de tre borgerliga partierna vann valet 1976 hade det skett utan någon som helst föregående gemensam planering. Anledningarna till detta kan sägas vara flera. Efter 44-årigt socialdemokratiskt regerande hade få borgerliga politiker en vision om vad det innebar att leda en regering. Vidare hade man också lärt sig läxan vid tidigare val att inte ta ut segern i förskott. Vissa menade att man hade gjort det vid 1968 års val vilket istället slutat med ett riktigt magplask. Allt detta innebar att framförallt Centern tvekade till att planera ett regeringsövertagande allt för
långtgående.113
Den främsta faktorn får ändå anses vara att få borgerliga politiker faktiskt visste något om hur man regerade. Lars Tobisson kommenterar sitt eget partis planering, vilket ändå får vara det som förberett sig mest, med att få eller inga av de medarbetare som fanns i den borgerliga regeringen visst något om praktiskt regerande, och det skämtades internt om att ingen inom partiet visste var Regeringskansliet låg.114
Ett antal andra faktorer kan ha varit att det inte alls var säkert att det skulle bli just en borgerlig trepartiregering efter en valvinst 1976, samt att blockpolitiken uppluckrats åren innan 1976. Därför ville inget parti utom Moderaterna binda sig vid någon form av blockpolitisk planering innan valet.115
Valresultatet 1976 innebar således ökningar för Moderaterna och Folkpartiet emedan Centern tappade en procentenhet som dock fortsatte att vara största borgerliga parti. Expressens löpsedlar pryddes av orden ”Äntligen! Äntligen! Äntligen!” Många ledarsidor ansåg inte att ett block eller parti segrat utan att segern tillhörde folket och demokratin.116 Det var med andra ord en
historisk händelse som helt ritade om den politiska kartan.117 Men vad som hände sen lämnar jag åt
någon annan att utforska.
4. DISKUSSION OCH SLUTSATS
Det var alltså ändå in i det sista oklart om samtliga tre borgerliga partier skulle få plats i den regering som skulle efterträda socialdemokraternas efter 1976 års riksdagsval. Hela vägen hade kantats av lappkast och besvikelser för de borgerliga partierna. Det var väldigt många olika faktorer som gjorde att ens tanken på en borgerlig trepartiregering kunde bli allvar, och det dröjde många år innan ens ett samlat regeringsalternativ till SAP kunde skönjas.
Som jag ser det hade de tre partierna helt egna utvecklingar mellan 1956 och 1976 som också skiftar över tid, vilket givetvis också är något som Tommy Möller också hävdar. Till detta hör också att det fanns stora personliga motsättningar bland vissa av partiledarna vid olika tidpunkter. Det fanns också yttre omständigheter som jag ämnar behandla här under diskussionen.
Om vi börjar med det mest komplexa partiet - Centerpartiet, tidigare Bondeförbundet, finns
oerhört mycket att diskutera. Centern, med starka rötter i svensk landsbygd och i vissa historiska källor enbart refererade till som bönderna, hade mycket att vinna på ett samarbete med socialdemokratin. Exempelvis fick de ansvar för sina hjärtefrågor jordbruket och landsbygden under såväl slutet av trettiotalet och under andra världskriget samt mellan 1951 till 1957. I och med att deras väljares intressen tillvaratogs fanns egentligen inget större värde i att sitta i någon annan regeringskonstellation innan 1957. Flera källor har vittnat om att Centern och SAP behandlade varandra med stor respekt, och kanske fanns det också något romantiskt för SAP att bonderörelsen och arbetarrörelsen satt i samma regering. Utöver detta kom också Centern illa överens med de två andra borgerliga partierna, och ansåg antagligen att det skulle innebära en instabilare regering med tre tämligen jämnstora partier i samma regering, än med en tydlig storebror och lillebror som det var frågan om i den rödgröna koalitionen på femtiotalet. Möller, å sin sida, hävdar också att Centern och Socialdemokraterna inledningsvis efter kriget stod varandra nära, dock lägger han enligt mig stor vikt vid Centerns syn på oppositionsrollen. Han hävdar att det, snarare än demografiska och romtantiska skäl, fanns en annan syn på oppositionens roll inom Centern vilket möjliggjorde en mer harmonisk relation till SAP.
Vid tiden för regeringskrisen 1957 hade däremot samarbetet med SAP knakat i fogarna vilket dock inte var så svåröverkomligt enligt statsminister Erlander. Men mycket tyder på att Bondeförbundet och Socialdemokraterna börjat växa ifrån varandra. Dessutom hade Bondeförbundet under samregerandet sett sina valresultat dala. Därför var det kanske inte så svårt att förstå den politiska skilsmässan som skedde 1957. Utöver de sjunkande valresultaten lyfter också Möller upp ATP-frågan som, enligt mig, snarare var droppen som fick bägaren att rinna över snarare än något annat. Mycket just på grund av att Erlander ansåg att just frågan om pensionen gick att lösa inom regeringen. Möller hävdar snarare att ATP-frågan var den direkta orsaken till dåvarande Bondeförbundets avgång vilket jag till viss del vänder mig emot. Just eftersom frustrationen inom partiet byggts upp under flera år och att Erlander i mångt och mycket såg utträdet ur regeringen som en överreaktion.
framförallt Högern ville se en samlingsregering gav faktiskt Konungen oppositionen uppdraget att sondera terrängen för en borgerlig trepartiregering. Som bekant föll det på Centerns ovilja att direkt träda in i en annan koalition.
Som taktik hade den mångårige partiledaren Gunnar Hedlund den så kallade resultatpolitiken vilket ofta medgav samarbete med SAP, då det var det största partiet och därmed kunde ge de största löftena. Det finns mycket som tyder på att Bondeförbundet och SAP hade mycket gemensamt under 1940-talet och fram tills regeringskrisen 1957 vilket också låg färskt i minnet för många i partiet när sextiotalet gjorde sitt inträde. Hedlunds efterträdare var dock av helt annat virke och såg sin roll som mer oppositionsinrikad, även om vissa överenskommelser slöts med SAP under hans första år som partiledare. Det är dock min mening att dessa överenskommelser slöts för att situationen krävde det, snarare än att Centern ville få igenom sin egen politik. Det rörde sig både om ett ekonomiskt prekärt läge för Sverige, men också för att en stenhård blockpolitik skulle kunna förlama hela landet på grund av att lotten annars hade fått avgöra flera tunga frågor. Det är därför min mening att den centerpartistiska resultatpolitiken försvann, eller i alla fall kraftigt försvagades efter Hedlunds avgång, vilket också Möller skriver under på i sin avhandling. Han lägger dock oerhört mycket fokus på Fälldin som person i just denna fråga, vilket jag själv aktat mig för. Såväl Bergström som Möller är överens om att Fälldin var en klok men också försiktig till sin person, vilket ibland resulterade i att sunt förnuft vann över ideologi. Det är för mig självklart uppenbart att ledarskapet ändrades rejält 1971. Däremot är jag inte så övertygad om att det berodde så mycket på att Fälldin var särskilt samarbetsinriktad, vilket får stöd i att han inför valet 1976 inte kallade till något möte för de tre borgerliga partierna, utan snarare på att Gunnar Hedlund var en resultatpolitisk rest från det gamla Bondeförbundet.
förändring men gör det, endast med något enstaka undantag, när omorienteringen sker, nämligen i slutet av 1950-talet. Skall man se vad partiet drev innan och efter förstår man verkligen varför socialdemokratin blev mindre attraktiv som regeringspartner. Innan namnbytet satt alltså Bondeförbundet i regering med SAP och ställde sig därmed bakom SAP i den planhushållningsdebatt som initierats efter kriget. I utbyte mot detta fick Bondeförbundet subventionering av svenska bönder och andra finanspolitiska stimulansåtgärder för att förbättra vardagen för Sveriges bönder. Om partiet innan namnbytet prioriterade subventionering och stödköp av mjölk blev man efter det en fiende till centralisering och krånglig byråkrati för småföretagare. Man blev med andra ord mer marknadsekonomisk! Denna förskjutningen inom den ekonomiska politiken gjorde att många av Socialdemokraternas förslag gick på tvärs med vad den nya väljarbasen såg som essentiellt för att klara sin vardag. Jag hävdar därmed, i större utsträckning än Möller, att Centerns nya fokus möjliggjorde inte bara ett närmande till övrig borgerlighet, utan också ett avståndstagande mot den starka socialdemokratin, vilket skulle visa sig nödvändigt.
I och med att Centern växte sig allt större under sextiotalet verkar det som om man blev allt mer positivt inställda till åtminstone en valsamverkan med Folkpartiet. Högern höll man fortfarande på armlängds avstånd, trots att Högern hela tiden sneglade in mot mitten. Trots detta var det periodvis spänt mellan Folkpartiet och Centern, säkerligen för att de med tiden börjat konkurrera om samma väljargrupper. Dock insåg antagligen Centern att Folkpartiet var både den primära och mest naturliga samarbetspartnern vid ett eventuellt regeringsskifte. Gällande denna fråga lägger Tommy Möller ned mycket plats i sin avhandling. Just relationen mellan Centern och Folkpartiet beskrivs detaljerat av honom och han är uppenbart intresserad av detsamma. För min egen del är jag starkt skeptisk till vad primärt Centern ville med detta samarbete. Att Folkpartiet sökte en sammanslagning är känt. Däremot slingrar sig Centern gång på gång och när samarbetet verkligen behövdes, valåret 1976, så är det helt som bortblåst. Jag vill inte helt bortse från de ansträngningar som gjordes partierna emellan under sextiotalet, men att hävda att de utgjort en framträdande roll så sent som 1976 är dåligt underbyggt. Det är möjligt att man på sina håll centralt i de bägge partierna kände varann men mandatperioden 1973-1976 var samarbetet väldigt lamt och sammanslagningsfrågan mer eller mindre borta från dagordningen. Jag kan därmed vända mig emot Möllers stora fascination för sammanslagningsfrågan som inte särskilt avgörande när det väl kom till kritan 1976.
regering 1976. Han var också klart drivande i sysselsättningsutspelet 1971 vilket får anses vara min undersökta periods klart viktigaste händelse. Precis som Bergström skriver var Fälldin en kraft att räkna med när det väl gällde. Dock är det för mig svårförståeligt att han inte på något sätt förberedde sig på regerande inför valet 1976. Istället verkade han lägga ner all tid på att förebeda sig på borgerligt inbördeskrig i kärnkraftsfrågan. Frågan är då om en stor ledargestalt verkligen kan kosta på sig att gräva ner sig i en enstaka fråga istället för att försöka samla oppositionen när väl tillfälle för regeringsskifte infann sig. I och med detta kvarstår också min kritik mot Thorbjörn Fälldin som i framförallt Möllers avhandling beskrivs som en tillskyndare av borgerligt samarbete. Hade Fälldin verkligen brunnit för att ena borgerligheten hade han med all sannolikhet anordnat ett möte inför valet för att diskutera en eventuell regeringskoalition. Istället framstår det mer som att Fälldin, i skarp kontrast till Hedlund, verkar som mer intresserad av ett borgerligt samarbete, vilket förvisso är sant. Min poäng är alltså att samtiden sprang ifrån Hedlund och när han väl avgick fanns det inget annat alternativ för den nye centerledaren än att orientera sig i det block som tjänade småföretagarna bäst. Positionen för partiet var därmed funnen, men det mer institutionaliserade samarbetet blockpartierna emellan lät vänta på sig, vilket Möller i vissa avseenden förbiser.
Centerns förvandling från ett agrart och mittenorienterat stödhjulsparti åt Socialdemokraterna till ett mer modernt företagarparti möjliggjorde dock att ett större borgerligt samarbete kunde komma till stånd. Inte bara hamnade man längre från SAP, man hamnade också närmare de andra två borgerliga partierna. Det sistnämnda innebar både ett institutionaliserat samarbete med Folkpartiet, men det innebar också att man trampade nyss nämnda parti på tårna och partierna hade en viss misstänksamhet mot varann ändå in på valdagen 1976. Jag menar därför att en borgerlig regeringskoalition 1976 kraftigt försvårats om Centern inte genomgått ovan nämnda metamorfos.
agerande i ATP-frågan.
Partiet hade aningen gemensamt med Högern men mer med Centern. Till exempel fanns det inför valet 1976 gemensamma nämnare för partiets utbildningspolitik tillsammans med Moderaterna. Samtidigt som partiet hade en mer socialradikal syn på värderingsfrågor, och därmed fjärmade sig från både Moderaterna och Centern. Men i och med att partiet allt som oftast befann sig i par med Centern i den inomborgerliga debatten föll det sig också naturligt att mittenpolitiken fick störst utrymme under sjuttiotalet. Däremot bör sägas att innan Centern påbörjat sin resa högerut var det allt som oftast Folkpartiet och Högern som gjorde gemensam sak. Framförallt 1960 års valrörelse blev en smutsig historia där Folkpartiet och Centern stötte sig med Högern och Jarl Hjalmarsson, vilket Möller behandlar på ett tillfredsställande sätt i sin avhandling.
Folkpartiet har haft samma problem som Centern, nämligen det att så fort man varit på väg att visa någon form av borgerlig enhet har Socialdemokraterna gett partiet en ”högerstämpel”. Detta trots att många av Folkpartiets förslag inte skiljde sig nämnvärt från Socialdemokraternas egna vilket medförde en viss strykräddhet och en stor rädsla över att bli förknippade med Moderaternas hårdföra högerpolitik, framförallt under Hjalmarssonåren. Detta var särskilt svårt när Folkpartiet befann sig i ensam opposition med Högern, men blev vad jag kan se ett mindre problem när även Centern befann sig i opposition. Det så kallade mittensamarbetet var enligt Möller av allt att döma viktigare för Folkpartiet än för Centern, som säkerligen uppskattade att ha ett annat mittenparti med sig som opposition. Till skillnad från Centern har heller Folkpartiet aldrig tvivlat på att det är Socialdemokratin som är den primära politiska motståndaren. Efter Ohlin kom Helén som förespråkade en form av resultatpolitik som missgynnade de borgerliga enhetssträvandena, vilket innebar ett tillfälligt bakslag för enhetssträvandena. Detta är något som Möller behandlar väl i sin avhandling, och också tillägger att Helén i mångt och mycket frös relationerna till de andra borgerliga partierna. Detta till trots var det Helén som satt tillsammans med Fälldin och Bohman på den för borgerligheten så viktiga presskonferensen 1971.
