Nu är det kanske dags att påminna om vad problemet egentligen är. Det bakomliggande problemet är att det är oklart vad Paulus menar när han talar om lagen i Rom 3:21-31. Texten ger upphov till många frågor. Vilken lag syftar Paulus på? Är lagen i sig bra eller dålig? Är Paulus positivt eller negativt inställd till lagens verkan i människors liv? Är lagen något som tillhör det judiska förbundet och därmed inte viktig i det nya förbundet? Vad innebär det att tron uppfyller lagen? Det är dessa frågor som exegeterna försöker lösa med sina olika förslag. När jag nu har läst om olika lösningsförslag på Paulus tal om lagen är jag en aning förvånad över hur lite motsättningar det egentligen finns för de olika lösningarna. Visst finns det vissa oförenliga förslag, men jag upplever ändå att de flesta olika lösningarna går att kombinera med varandra. Ibland kan de till och med komplettera varandra. Paulus syn på lagen är komplex och det räcker inte med att ha ett specifikt perspektiv för att få en heltäckande bild. Kanske är det inte heller en exegets uppgift att beskriva alla aspekter av Paulus teologi. Man måste vara medveten om att det finns en människa bakom texten, som precis som du och jag inte ett perfekt uträknat system.
Så vilken lösning, eller vilket perspektiv, anser jag gör Paulus tal om lagen mest begripligt?
Dunns förslag
Dunns tes om lagen som identitesmarkör faktiskt fungerar väldigt bra i just min perikop (bortsett från möjligtvis v.31). Jag anser att Dunn förklarar vad ”Guds rättfärdighet bortom lag” kan betyda på ett bra sätt, alltså att Guds rättfärdighet går utanför de gränser som stänger
ut icke-judar från förbundet. Men jag anser att Dunns tes fungerar mindre bra i v. 31. Där är förklaringen att lagen, när den fungerar som judisk identitesmarkör, blir verkningslös. Men när lagen istället blir ”trons lag” så bekräftas dess syfte. Om man här menar vad lagen syftar till, alltså att vårda livet i förbundet, istället för lagen i sig, så fungerar det någorlunda. Men jag tycker att Dunns förklaring tenderar att bli snårig och otydlig.
Mark Reasoner kritiserar Dunns förslag och menar att Paulus komplicerade syn på lagen, t.ex. hans antites mellan tro och laggärningar i 3:27-28, inte går ihop med Dunns tes. Istället menar Reasoner, liksom Origenes, att Paulus såg lagen som ett instrument för befrielse, vilket Dunn inte på samma sätt betonar.
Moo och Fitzmyers förslag
Gemensamt för Moo och Fitzmyer är att de vill peka på styrkan i den traditionella, Lutherska, synen på Paulus och lagen. Paulus problem men lagen är att den inte går att följa och därmed inte kan vara lösningen på människans problem. Lösningen är tron på Kristus.
Styrkan i deras lösning är att den förklarar vad Paulus kritik riktar sig emot, alltså tanken om att gärningar kan ställa människan i rätt relation till Gud. Detta verkar onekligen ha varit en viktig poäng för Paulus, ”Ty genom laggärningar blir ingen människa rättfärdig inför honom…” (3:20). Frågan är då om Paulus kritik riktade sig judendomen och lagen som sådan eller en grupp inom judendomen. Judendomen verkar inte ha varit enhetlig i sin syn på lagens betydelse för människans rättfärdighet inför Gud, vilket både Moo och Wright tar upp. Därmed är det åtminstone möjligt att Paulus kritik riktar sig emot en viss typ av judendomstolkning.
Det som skulle kunna vara en svaghet i Moo’s och Fitzmyers förslag är att deras tal om människans tro som direkt avgörande för människans frälsning blir överbetonat. Visst, Paulus talar om tron som enormt viktig, men vad innebär det att tro? Vad skiljer tron från gärning? Finns det en risk att ”den rätta tron” betonas så mycket att det blir en prestation på samma sätt som gärningar? Det är frågor som är värda att ställa i sammanhanget men som jag inte hittar i Moo’s eller Fitzmyers resonemang.
Jewetts förslag
Styrkan i Jewetts kommentar tycker jag är att texten och talet om lagen blir konkret. För Jewett är inte Romarbrevet bara en sammanställning av Paulus abstrakta idéer om Gud och räddningen, utan en konkret samhällsvision. Mot bakgrund av Jewetts beskrivning av situationen i Rom ter sig Romarbrevet som ett radikalt och provocerande brev som vill
förändra människors liv. Paulus tal om lagen bli delvis begripligt när det sätts in i sammanhanget av hederskultur och starka hierarkier. Då blir det tydligt vilket problemet som Paulus kritik riktar sig emot, nämligen skrytet.
Svagheten i Jewetts förslag tycker jag är att det blir för situationsbundet. Romarbrevet är ett mycket utförligt teologiskt dokument och antagligen ett av Paulus sista brev. Paulus var säkert medveten om att detta brev skulle sprida sig och verkar ha passat på att förklara sin syn på evangeliet. Därmed är det rimligt att tänka att brevet syftar även utanför Roms kontext och utanför denna hederskultur. För detta argumenterar t.ex. Cranfield.107
Som sagt fungerar Jewetts förslag bra när det gäller Paulus kritik av lagen. Men när Paulus i 3:31 säger att vi med tron uppfyller lagen fungerar det sämre. Jewett översätter då lag till ”ordning”, vilket kanske är möjligt men inte övertygande. Varför skulle Paulus plötsligt mena något annat? 108
Wrights förslag
Wright narrativa perspektiv passar bra för tolkningen av Romarbrevet och min valda perikop. För just min perikop blir detta narrativa perspektiv användbart då verserna går att koppla till många delar av den stora judiska berättelsen. Perikopen går att koppla till den viktigaste bilden för befrielse, alltså uttåget ur Egypten. Men också till berättelser om försoning, löftet givet till Abraham, förbundets ramar i 5 mos och Daniel 9:4-19 osv. Därmed blir det narrativa perspektivet en bra utgångspunkt för att förstå textens litterära kontext.
För min perikop passar det narrativa perspektivet också bra eftersom man då skiftar fokus från människan och hennes problem till berättelsen om vad Gud är och har gjort för människan. Men hjälp av det narrativa perspektivet som presenteras av Wright kan vi sätta in perikopens tema, Guds rättfärdighet och dess konsekvenser, i de stora sammanhangen. Många exegeter pratar om Paulus kontinuitet med sin judiska bakgrund men kan inte riktigt förklara vad denna kontinuitet innebär. Wright däremot visar hur Paulus bekräftar den judiska förbundsteologin, där lagen har en viktig roll, snarare än överger den. Den judiska lagen blir då inte bara ett vittne eller en åskådare av Guds räddningsplan (3:21), vilket man betonar inom det ”gamla” traditionella perspektivet på Paulus, utan snarare den nödvändiga grunden för berättelsen. Med hjälp av detta perspektiv tror jag att teologin gång för alla kan komma ifrån ersättningsteologi och antisemitism.
107 Se Cranfield, Romans Vol 2, 817 108 Wrigth, The Faithfullness of God, s 1001
Ware’s förslag
Jag måste erkänna att jag till en början attraherade av Ware’s förslag. Det verkade lösa många av de problem som har presenterats. Om Paulus verkligen skilde på lagens uppfyllelse i det judiska förbundet och i det nya förbundet så är det ju inte konstigt om Paulus tal om lagen verkar motsägelsefullt. Det skulle dessutom innebära att konflikten mellan judar och kristna skulle kunna avslutas för gott eftersom det inte finns bara en form för Guds förbundsfolk utan två. Ett folk som lever med torah som lag och ett som lever med tron på Kristus som lag. Visst hade det varit skönt? Absolut. Men vid närmare eftertanke skapar dock Ware’s tes fler problem än vad den löser. Till att börja med bygger hela argumentationen på en enda psalm i Psaltaren som Ware menar att Paulus refererar till. En sådan argumentation faller lätt eftersom vi inte kan veta precis vad Paulus tog fasta på i psalmen.
Ware’s förslag löser vissa problem men det ger ingen sammanhängande helhet. Jag funderar på hur Ware skulle förklara Paulus tal om judarna i Rom 10, speciellt 10:12-13 ”Det är ingen skillnad på jude och grek; alla har samme herre, och han ger av sin rikedom åt alla som åkallar honom. Ty var och en som åkallar Herrens namn skall bli räddad.”109 Här verkar inte Paulus skilja på judens och grekens relation till Gud.