Uppsala Universitet Bibelvetenskap C2NTs
Amanda Erlansson 911217-5444 Handledare: James A. Kelhoffer Examinator: Håkan Bengtsson Datum för ventilering: 2015-06-02
Innehållsförteckning
Del I Inledning 1.1 Inledning………...………3 1.2 Problem………..………...………3 1.3 Frågeställning..………...………...4 1.4 Material..………...………4 1.5 Metod…………...………...……..5 Del II Huvuddel 2.1 Forskningsläge..………..….…….52.2 Forskning om Paulus under 1900-talet………..………...6
2.3 Forskningsläget gällande Paulus och lagen……….………….……..10
2.4 Presentation och analys av texten - Rom 3:21-31……….………..11
2.5 Paulus syn på lagen i Rom 3:21-31 enligt 7 exegeter……….………17
2.5.1 Sanders..……….…………...17 2.5.2 Dunn..……….…………...18 2.5.3 Moo. ..……….………..22 2.5.4 Fitzmyer..………..25 2.5.5 Jewett..………..27 2.5.6 Wright..……….29 2.5.7 Ware..……….……...………32
2.6 Summering av de olika perspektiven……….……….33
2.7 Diskussion och värdering av lösningsförslag……….………35
2.8 Mitt förslag. ..……….38
Del III Sammanfattning och resultat 3.1 Problem, frågeställning och metod..………...40
3.2 Slutsats……..………..40
3.3 Nya frågor..……….40
Del I Inledning
1.1 Inledning
Denna uppsats behandlar Paulus syn på lagen vilket är ett mycket omdebatterat område inom paulusforskningen. Frågan om Paulus lagsyn är så central för den övergripande paulustolkingen att alla som vill förstå Paulus och hans texter måste bilda sig en uppfattning om detta. Det har skrivits många hyllmeter och diskussionen verkar långt ifrån avslutad. Frågan kräver dock tydliga avgränsningar för att kunna behandlas i denna relativt korta uppsats. Därför kommer jag fokusera på en perikop i ett av Paulus brev som behandlar denna fråga. Min frågeställning blir då: Vad menar Paulus med ”lagen” i Rom 3:21-31?
För att besvara frågan kommer jag använda komparativ metod och de standardmetoder som finns inom bibelexegetiken. Detta tas upp närmare under punkten metod. Mitt syfte är att belysa frågan genom att redogöra för forskningsläget, visa på olika vetenskapliga perspektiv på Paulus och hans relation till judendomen och att se vilka tolkningsmöjligheter som finns. Detta för att klargöra var problemet ligger och vilka brister som finns i argumentationen för de olika förslagen. Utifrån detta tar jag sedan ställning i frågan genom att välja det perspektiv och tolkningsförslag jag finner mest övertygande.
1.2. Problem
Problemen exegeter och forskare har gällande Paulus är många. Vem var han? Hur var hans relation till den judiska traditionen? Varför skrev han som han gjorde? Vad menade han
egentligen? Att vi inte har samstämmiga svar på detta beror inte enbart på de 2000 år som har
gått. Redan författaren till 2 Petrusbrevet skriver ”Där finns somligt som är svårt att förstå…”1 om Paulus brev, och jag är villig att hålla med. Dessa problem och oklarheter kring Paulus och hans texter går inte att vifta bort om en vill bättre förstå vem Paulus var och hur hans budskap kan ha uppfattats av hans samtid.
Jag ska titta närmare på ett speciellt problemområde där forskare verkar vara mycket oense. Huvudfokus kommer ligga på frågan om Paulus syn på lagen utifrån Rom 3:21-31. Jag uppfattar flera problem och oklarheter gällande Paulus syn på lagen. Bland annat är det oklart vad Paulus menar med ”lag”. Talar Paulus om lagen som i Torah, Pentateuken eller som i en ”princip”? Vad menar Paulus i v. 31 när han säger att vi befäster lagen? En del forskare menar att problemen uppstår eftersom Paulus säger emot sig själv och inte är konsekvent. Andra menar att Paulus är konsekvent och att problemen uppstår när vi inte förstår hans komplexa
1 Bibel 2000, 2 Petr 3:16
förhållande till lagen. Vissa menar att problemen finns för att vi inte har tillräckligt med information och kunskap om Paulus kontext och språkbruk. I denna uppsatts kommer jag att leta efter forskarnas svar på frågor om Paulus lagsyn för att se hur de väljer att lösa problemen. Min förhoppning är att denna jämförelse kommer att bidra till min kunskap om problematiken inom exegetiken och paulusforskningen.
1.3. Frågeställning
Min huvudfrågeställning är: Vad menar Paulus när han talar om ”lagen” i Rom 3:21-31? Denna frågeställning leder möjligtvis till varierade slutsatser beroende på vilket material som undersöks och vilket forskning som vi tar hänsyn till. Vi kan aldrig säkert veta vad personen Paulus menade med ”lagen”, men vi kan studera hans texter och hans samtid och diskutera vad Paulus rimligen kan ha menat med ”lagen”. Så frågan jag i denna uppsats vill få ett svar på är: Vad verkar Paulus ha menat när han talar om lagen i denna perikop? I sökandet efter svar på denna fråga stöter en på olika vetenskapliga perspektiv på Paulus och hans samtid. Därför kommer denna uppsats delvis beröra en annan fråga, nämligen: Vilket vetenskapligt perspektiv på Paulus och hans samtid gör denna text mest begriplig?
1.4 Material och avgränsningar
”Lagen” är ett viktigt samtalsämne i Romarbrevet där ordet förekommer fler gånger (74) än i alla andra av Paulus brev tillsammans (47). Därmed behövs det knappast ännu en motivering till varför jag valt en text ur Romarbrevet.
Det finns ingen konsensus bland exegeter om vilka verser som utgör Romarbrevets centrum och som alla andra delar ska tolkas utifrån. Kanske finns det inget sådant centrum i detta 16 kapitel långa brev. Ändå anser jag det hjälpsamt att titta närmare på en liten del av brevet och se vad som händer när denna del får stå i centrum. Jag har valt att titta närmare på Rom 3:21-31 eftersom dessa verser behandlar många centrala tankar och begrepp inom Paulinsk teologi. Mitt fokus kommer att ligga på de verser där jag finner att lagbegreppet är mest centralt, alltså v. 21, 27-28 och 31. Att forskare och exegeter är mycket oense hur dessa verser ska tolkas vilket gör det extra intressant att fokusera på just dessa.
När det gäller sekundärlitteratur har jag avgränsat mig genom att bara titta närmare på ett antal nutida forskare och exegeter som alla är framstående inom ämnet. Dessa exegeter har olika utgångspunkter och perspektiv, vilket kommer märkas när vi tittar på hur de tolkar Rom 3:21-31. Några av dem kan sägas tillhöra det som ibland förenklat kallas för ”nya perspektivet
på Paulus”, även om det rör sig om många olika perspektiv. Några exegeter har ett annat mer traditionellt perspektiv på Paulus och några försöker kombinera olika perspektiv. I valet av exegeter har försökt få en teologisk bredd och ett underlag för en intressant diskussion. Jag har t.ex. valt Moo som är konservativ evangelikal, Fitzmyer som är katolik, Jewett som har ursprung inom metodismen men som har jobbat på Universitetet i Tübingen och skulle kunna sägas representera liberal protestantism, och Wright som är biskop inom anglikanska kyrkan.
1.5 Metod
Som en viktig del i undersökningen av Paulus lagsyn i Rom 3:21-31 gör jag en analys av texten och en egen översättning. För denna textanalys använder jag en filologisk metod, med inslag av textkritik, strukturanalys och retorisk analys för att få en uppfattning om textens språk, struktur, genre och uppbyggnad. I För att förstå det historiska, kulturella och religiösa sammanhang texten skrevs och mottogs i kommer jag också använda en viss historisk rekonstruktion som metod. För att få ett brett underlag tar textanalysen hänsyn till de flesta av kommentarerna till Romarbrevet som jag valt att titta närmare på.
Metoden för textanalysen är också komparativ i det att det finns en jämförelse mellan de olika exegeternas kommentarer till perikopen. För att besvara frågeställningen jämförs och diskuteras sedan kommentarerna och sekundärlitteraturen utifrån de olika lösningsförslag på problemet med Paulus lagsyn i Rom 3:21-31 som presenterats. I den avslutande diskussionen används främst en komparativ metod för att kunna jämföra lösningsförslag på problemet, urskilja och kategorisera drag inom paulusforskningen och för att kunna jämföra olika perspektiv och tolkningar av mina valda verser.
Del II Huvuddel
2.1 Forskningsläge
Min uppfattning av forskningsläget är att det nu är ganska spretigt. Det är möjligt att det först i efterhand går att se vilka drag och trender som finns. Men det som går att se är de centrala frågeställningarna gällande Paulus och lagen i princip är de som introducerades i början av 1900-talet. Därför kommer jag här presentera några av de 1900-talsforskare vars tankar om Paulus och lagen lett fram till den diskussion som finns idag.
En av de mest centrala frågorna är den om Paulus relation till det judiska och därmed hans syn på lagen. Denna fråga, som vi snart kommer att se väldigt olika svar på under det senaste seklet, är ytterst en fråga om Paulus identitet och världsbild. Frågan om hans syn på lagen
besvaras olika beroende på hur man besvarar frågan om Paulus relation till det judiska. Därför anser jag det vara relevant att göra en liten sammanfattning av den paulusforskning som är viktigast för just min frågeställning. Urvalet i denna sammanfattning är gjort bland annat med hjälp av boken Vad sa Paulus egentligen? av N.T. Wright, en av dagens mest framstående paulusforskare.
2.2 Forskning om Paulus under 1900-talet
Jag kommer nu kort presentera några personer som betytt mycket för forskningen runt Paulus och lagen. Dessa personers tankar är fortfarande aktuella och känns igen i den nutida debatten. Den första personen jag vill lyfta fram är Albert Schweitzer (1875-1965). Hans analys av Paulus öppnade för en ny sorts paulusforskning, långt bort från den dogmatiska bilden av Paulus han uppfattade fanns. Det är till och med möjligt att hävda att Schweitzer la grunden för den paulusforskning som dominerar än idag. Han ställde två specifika frågor till paulusforskningen:
1. Är Paulus en judisk eller grekisk tänkare? 2. Vad står i centrum för Paulus teologi?
På den andra frågan menade han att det fanns två alternativ. Antingen ”rättfärdiggörelse genom tro” eller ”att vara i Kristus”. Hans upplevelse var att svaret på den frågan var starkt kopplat till uppfattningen av Paulus relation till ”det judiska”. Schweizer menade att ”att vara i Kristus” är en judisk tanke, medan ”rättfärdiggörelse genom tro” är en kritik mot judendom. Schweitzer var övertygad om att Paulus var helt igenom judisk och menade därför att ”Kristusmystik”, alltså att den nya Gudsfolket är inlemmat i Kristus, är Paulus och Romarbrevets centrum, snarare än ”rättfärdiggörelse genom tro”. Dessa tankar har inspirerat flera paulusforskare, vilket kommer märkas längre fram.2
Nästa stora exeget som jag väljer att nämna är Rudolf Bultmann (1884-1976). Bultmann behandlade de frågor som Schweizer hade ställt, men han svarade annorlunda. Han motsatte sig Schweizer i det att han menade att Paulus hör hemma i den grekiska världen och inte den judiska. I och med att Paulus blev hedningarnas apostel övergav han det judiska. Bultmann menade att Paulus texter främst syftade till att beskriva människans besvärliga situation och lösningen på detta, hur människan kan bli fri. Därmed stod Paulus befriande ”kristendom” i
kontrast till den lagiska judendomen.3 Bultmann var väldigt inflytelserik vilket gjorde att många struntade i Schweizers uppmaning att läsa Paulus som helt igenom judisk. Istället tänkte man att Paulus fått sina idéer från den grekiska världen.4
I efterkrigstiden förändrades dock synen på den judiska. Det judiska tänkandet blev populärt och uppvärderades, ibland på bekostnad av det grekiska tänkandet. Ett tydligt exempel på detta är W. D. Davies (1911–2001) som utmanade Bultmanns syn på Paulus. Davies kritik var att de av Paulus idéer som Bultmann menade kom från den hellenistiska världen också gick att hitta i den judiska. Davies menade att Paulus måste förstås i relation till sin tillhörighet inom rabbinsk judendom. Därmed ledde Davies paulusforskningen i en annan riktning och återupptog några av Schweizers tankar om Paulus som en helt igenom judisk tänkare. Davies argumenterade vidare i sitt verk Paul and Rabbinic Judaism för att Paulus trodde att Jesus var den judiske Messias. Men på vissa punkter gick han en annan väg än Schweizer. T.ex. menade Schweizer att Paulus var en apokalyptisk profet som väntade på den här världens slut, medan Davies betonade att Paulus tänkte att den nya tidsåldern hade börjat i och med Kristus. I denna tidsålder finns ett nytt Gudsfolk med en ny lag, ”Kristi lag”.5
En person som är ett bra exempel på viljan att kombinera de två ytterligheterna Schweizer och Bultmann är Ernst Käsemann (1906-1998). Han höll med Schweizer om Paulus judiska tillhörighet men menade liksom Bultmann att centrum för Paulus teologi är ”rättfärdiggörelse genom tro” som kritik mot mänsklig lagiskhet och religiöst högmod. Käsemanns kanske viktigaste bidrag till forskningen var att han lyckades beskriva hur Paulus inifrån sitt judiska perspektiv kritiserade judendomen. Detta löste det feltänk som fanns inom tidigare nytestamentlig forskning som antog att en judisk tänkare inte kan kritisera judendomen, i så fall måste han ha fått de tankarna från någon annanstans än från det judiska. Detta är viktigt eftersom Paulus eventuella kritik av den med honom samtida judendomen hänger tätt samman med frågan om hans syn på lagen. Käsemanns forskning öppnade för tanken att juden Paulus som jude kunde kritisera den judiska lagen. Han menade också att för att förstå Paulus syn på lagen måste vi förstå Paulus tolkning av Jesus som en judisk Messias. När Jesus dog en förnedrande död på korset gjorde han upp med allt religiöst högmod och skryt. Det fanns därmed ingen plats för stolthet över lagen eller etnisk överlägsenhet. Käsemann var precis som de tidigare nämnda forskarna påverkad av sin samtid när han gjorde denna tolkning av
3 Ibid. 15 4 Ibid, 16 5 Ibid, 17
Paulus. Han hade under Tredje riket kämpat emot nazismen och hans politiska teologi färgades av de erfarenheterna.6
Men den forskare som skulle kunna sägas ha betytt mest för paulusforskningen är E. P. Sanders (1937- ). Han inspirerades av sin lärare Davies och fortsatte hans tradition, fast på nya sätt. Sanders nöjde sig inte med att studera Paulus rabbinska bakgrund utan ville beskriva den palestinska judendomen på Paulus tid mer detaljerat. Han gick igenom allt material han kunde hitta, inte minst dödahavsrullarna, för att bevisa sin tes om att judendom på Paulus tid inte var en religion där man blev rättfärdig genom laggärningar. Sanders menade att de flesta protestantiska exegeter hade förväxlat Paulus judendom med den kristna villoläran ”pelagianism” som menande att en människa kan förtjäna rättfärdiggörelse genom moraliska gärningar. Detta var helt fel, menade Sanders. När en jude lever efter lagen är det alltid inom förbundets ramar.7 Och förbundet bygger på nåd och på Guds initiativ. Som ett tack och ett gensvar på nåden håller sedan juden lagen, inte tvärt om. Dessutom kräver inte Gud perfektion utan erbjuder människan vägar till försoning, genom t.ex. offer, om något gått fel. Därmed skiljer Sanders på att bli med och att stanna kvar i förbundet. Denna ”förbundsnomism”, alltså relationen mellan Guds initiativ och människans svar, menar Sanders är karaktäristisk för judendomen. I sitt kanske viktigaste verk Paul and Palestinian
Judaism sammanfattar han sin tanke om förbundsnomismen såhär: ”covenantal nomism is the
view that one’s place in God’s plan in established on the basis of the covenant and that the covenant requires as the proper response of man his obedience to its commandments, while providing means of atonement from transgression”.8
Den, från protestantiskt håll, nya synen på Paulus och judendomen som Sanders uttryckte innebar på många sätt ett totalt avståndstagande från tidigare paulusforskning. Tidigare hade kristendomen framställts antingen som judendomens motsats eller som en utveckling av judendomen. Sanders menande däremot att Paulus inte verkade ha något emot judendomen som sådan. Det enda som Paulus invände mot judendomen var att de inte bekände Kristus, den som Paulus hade mött i sin uppenbarelse, som Messias. Sanders menade precis som Schweizer att centrum i Paulus teologi var delaktigheten i Kristus och inte rättfärdiggörelse genom tro.
Sanders har fått ta emot en del kritik för hur han har arbetat. N. T. Wright tycket t.ex. att hans behandling av Paulus huvudtankar var osystematisk och inte tillräckligt djupgående.
6 Ibid, 18 7 Ibid, 19
Sanders har inte heller ägnat sig så mycket åt att gå igenom Paulus texter vers för vers, vilket Wright menar är det riktiga testet för om en teori håller i verkligheten.9
Reaktionerna på Sanders teorier har varit olika. Vissa har varit väldigt ivriga att ta upp hans idéer. Andra, särskilt i konservativa kretsar, betraktat Sanders som en hot mot den seriösa forskningen och har försökt återgå till den ”gamla”/”traditionella” synen på Paulus och judendomen. Trots motståndet så dominerar Sanders tankar fortfarande inom paulusforskningen. Många, bland annat Wright, håller med om att hans grundtes är bevisad, men att den behöver slipas.10
Nästa gigant jag väljer att nämna är James D. G. Dunn (1939- ). Han tog upp många av Sanders idéer vilka han utvecklade och kallade ”New Perspective on Paul”. Han inspirerades av Sanders emfas på Paulus judiska tillhörighet och tilltalades av att Sanders gjorde upp med den felaktigt negativa bild av judendomen som tidigare dominerat protestantisk paulustolkning. Men efter att ha studerat Sanders forskning var Dunn ännu med förvirrad över Paulus tal om lagen. Om Judendomen också innehöll försoning, förlåtelse och nåd som Sanders nu hade visat, vad var det då som Paulus motsatte sig? Sanders lösning på problemet med Paulus och lagen var helt enkelt att Paulus var inkonsekvent. Dunn gick inte med på denna ”lösning” utan började undersöka texterna själv, systematiskt vers för vers.11 Dunn fick då en lite annan förståelse av lagbregeppet än Sanders och menade att när Paulus talar om laggärningar syftar han inte på laglydnad i allmänhet utan på speciella lagar som fungerade som identitetsmarkörer för förbundet.12
Till sist vill jag också nämna N.T. Wright som en viktig paulustolkare. Han förespråkar ett ”narrativt tolkningsperspektiv” på Paulus och Romarbrevet (och Bibeln generellt) där den stora berättelsen om Guds folk och förbundet är i centrum och Jesus Kristus är berättelsens klimax.13 Detta tolkningsperspektiv innebär, enligt Wright, att tänka i ”story mode”. Syftet är inte att förenkla teologin genom att ta bort abstrakta begrepp, utan snarare att förklara och förstå på ett annat sätt. Wright menar att denna narrativa läsning av Paulus är givande eftersom Paulus också tänkte i ”story mode”. Även när Paulus inte direkt refererar till nyckeltexterna i den stora judiska berättelsen måste dessa texter ändå finnas med i en narrativ tolkning.14 Detta perspektiv tas upp närmare när Wright lösningsförslag presenteras.
9 N.T. Wright, Vad sa Paulus egentligen, s. 20 10 Ibid, 21
11 Dunn, The New Perspective on Paul, 7 12 Mark A. Seifried, Justification by Faith, 64 13 Reasoner, Romans in Full Circle, xxvi 14 Wright, Justification, 34
Det är svårt att beskriva den nuvarande Paulusforskningen. Wright skriver i sin sammanfattning av forskningsläget att han upplever den moderna paulusforskningen som något förvirrad. Det är möjligt att det först i efterhand går att se tydliga linjer och temata. Det är dock tydligt att samma frågor som tidigare diskuteras, om än med ännu större detaljrikedom i rekonstruktionen av den sociala, religiösa, kulturella och historiska kontexten. Som exempel på en detaljrik beskrivning av den historiska situationen kommer jag titta närmar på Jewetts kommentar över Romarbrevet.
2.3 Forskningsläget gällande Paulus och lagen
Forskningen gällande Paulus komplicerade relation till lagen hänger ihop med den övergripande paulusforskningen, som presenterats ovan. Nu zoomar vi in problemet med Paulus lagsyn och tittar på de olika lösningsförslag som är vanligast.
1) Paulus kritiserar legalism som frälsning Paulus är negativ till lagen eftersom den symboliserar en religionsform där rättfärdighet förtjänas genom goda gärningar. Denna lösning får representera ett traditionellt (Lutherskt) perspektiv och var den dominerande fram till mitten på 1900-talet, och finns fortfarande starkt bland vissa av Sanders kritiker. De som föredrar denna lösning idag presenterar dock en mer nyanserad bild av den med Paulus samtida judendomen. De menar ofta att Paulus kritik riktade sig till en viss grupp inom judendomen som enligt Paulus hade en förvrängd syn på lagen och som förespråkade frälsning genom gärningar. Paulus kritik riktades alltså inte mot judendomen eller lagen som helhet.15
2) Paulus är splittrad Denna lösning representeras av Sanders. Han menar att Paulus är splittrad eftersom han har kvar sin judiska tro att lagen uttrycker Guds vilja men samtidigt har han funnit att räddningen är i Kristus. Detta gör att Paulus är inkonsekvent i sitt tal om lagen. 3) Inkludera hedningar i förbundet Dunn presenterar ett mycket inflytelserikt förslag som tar fasta på de sociala omständigheterna. Dunn menar att Paulus syn på lagen är negativ då den används för att stänga ute andra från förbundet eller se ned på andra som inte har lagen. När Paulus talar om en rättfärdighet bortom laggärningar så menar han bortom förbundsmarkörerna som separerar judar från hedningar. Paulus tar inte ställning mot förbundet i sig utan bara från att förbundet är exklusivt.
4) Motverka splittring Jewetts förslag liknar Dunns men betonar Paulus vilja att lösa konflikter och ena församlingarna i Rom. Jewett menar att Paulus syn på lagen är negativ då den skapar heder-skam-hierarkier vilka splittrar församlingen.
5) Två Förbund En femte lösning på problemet har presenterats av bland annat Stanly K. Stowers och Lloyd Gaston. De menar att när Paulus talar om en rättfärdighet bortom lagen talar han inte till judar, som redan är inom förbundet, utan bara till hedningarna. De menar att de finns två parallella förbund, ett med lag och ett utan lag. Inom det judiska förbundet finns det redan medel (lagar, offer) för försoning och därför är Kristustro bara nödvändigt för hedningen som inte håller lagen. Ware argumenterar för ett liknande förslag.
6) Kristologi Frågan som Paulus vill svara på i Romarbrevet är hur Guds nåd kommer människan till del. Är det genom lagen eller genom Kristus? Den gemensamma nämnaren för de som förespråkar detta förslag är att Paulus övertygelse om att räddningen finns i Kristus gör att rättfärdigheten måste vara bortom lagen.16
7) Människans oförmåga Stephen Westerholms lösningsförslag är att Paulus problem inte är lagen i sig utan människans oförmåga att visa den trofasthet som lagen kräver.17 Detta lösningsförslag förespråkar även Moo.
2.4 Presentation och analys av texten - Rom 3:21-31
Nu när lösningsförslagen till Paulus lagsyn presenterats kort ska jag presentera och analysera texten jag valt att titta närmare på. Detta för att kunna diskutera och värdera hur väl lösningsförslagen passar på texten jag har valt, och se om det möjligtvis fattas något lösningsförslag. Min förhoppning är att detta ska bidra till förståelsen av Paulus lagsyn i perikopen.
Den grekiska texten är hämtad ur The Greek New Testament (2001) utg. av K. Aland mfl. Översättning av svåra ord och begrepp är gjord med hjälp av Bauer och Dankers A Greek
English Lexicon. Utifrån detta och med hjälp av framför allt Robert Jewett och Dunns
kommentar till Romarbrevet, och den svenska översättningen Bibel 2000, har jag sedan gjort en egen översättning av texten. Perikopen innehåller inga textkritiska problem av vikt för min frågeställning och därför utelämnar jag en diskussion omkring de olika läsarter som finns.
Den grekiska grundtexten
16 Ibid, 518
21 νυνὶ δὲ χωρὶς18 νόµου19 δικαιοσύνη θεοῦ πεφανέρωται, µαρτυρουµένη ὑπὸ τοῦ νόµου καὶ τῶν προφητῶν, 22 δικαιοσύνη δὲ θεοῦ διὰ πίστεως [Ἰησοῦ] Χριστοῦ, εἰς πάντας τοὺς πιστεύοντας, οὐ γάρ ἐστιν διαστολή. 23 πάντες γὰρ ἥµαρτον καὶ ὑστεροῦνται τῆς δόξης τοῦ θεοῦ, 24 δικαιούµενοι δωρεὰν τῇ αὐτοῦ χάριτι διὰ τῆς ἀπολυτρώσεως τῆς ἐν Χριστῷ Ἰησοῦ: 25 ὃν προέθετο ὁ θεὸς ἱλαστήριον διὰ πίστεως ἐν τῷ αὐτοῦ αἵµατι εἰς ἔνδειξιν τῆς δικαιοσύνης αὐτοῦ διὰ τὴν πάρεσιν τῶν προγεγονότων ἁµαρτηµάτων 26 ἐν τῇ ἀνοχῇ τοῦ θεοῦ, πρὸς τὴν ἔνδειξιν τῆς δικαιοσύνης αὐτοῦ ἐν τῷ νῦν καιρῷ, εἰς τὸ εἶναι αὐτὸν δίκαιον καὶ δικαιοῦντα τὸν ἐκ πίστεως Ἰησοῦ. 27 Ποῦ οὖν ἡ καύχησις; ἐξεκλείσθη. διὰ ποίου νόµου; τῶν ἔργων; οὐχί, ἀλλὰ διὰ νόµου πίστεως.20 28 λογιζόµεθα γὰρ δικαιοῦσθαι πίστει ἄνθρωπον χωρὶς ἔργων νόµου. 29 ἢ Ἰουδαίων ὁ θεὸς µόνον; οὐχὶ καὶ ἐθνῶν; ναὶ καὶ ἐθνῶν, 30εἴπερ εἷς ὁ θεός, ὃς δικαιώσει περιτοµὴν ἐκ πίστεως καὶ ἀκροβυστίαν διὰ τῆς πίστεως. 31 νόµον οὖν καταργοῦµεν διὰ τῆς πίστεως; µὴ γένοιτο, ἀλλὰ νόµον ἱστάνοµεν. Min översättning
21 Men nu har Guds rättfärdighet, som lagen och profeterna vittnade om, blivit manifesterad bortom lag21 22 Alltså, Guds rättfärdighet genom tro på Jesus Kristus för alla som tror.22 Här görs ingen åtskillnad, 23 för alla har syndat och gått miste om Guds ära. 24 De blev ställda rätt,23 som en gratis gåva av hans nåd, genom befrielsen som är i Kristus,24 25 som Gud ställt fram som ett försoningsoffer, genom tro, genom hans blod, som ett bevis på hans rättfärdighet i det att han tidigare sett förbi syndiga handlingar 26 i överseende för att demonstrera sin rättfärdighet i denna tid, så att han kan vara rättfärdig och rättfärdiggöra den som tror på Jesus. 2527 Var är då vår stolthet? Den är exkluderad! Genom vilken lag? Gärningarnas? Nej! Men genom trons lag. 28 För vi anser att en människa ställs rätt genom tro utan laggärningar. 29 Eller är Gud bara judarnas? Är inte Gud också hedningarnas? Jo, också hedningarnas. 30
18 χωρὶς - Separat, själv, bortom, i frånvaro av, oberoende av, skilt från.
19 νόµου – Kan översättas till lag norm, regel eller princip beroende på sammanhanget. Ordet kan också fungera som samlingsnamn på en grupp heliga skrifter.
20 νόµου πίστεως ”trons lag”, alltså en lag eller ett system som kräver tro
21 Här skiljer sig min översättning från Bibel 2000. Se Jewett, Romans, 273 eller Dunn, Romans 1-8, 163-164. 22 πίστεως [Ἰησοῦ] Χριστοῦ kan översättas som objektiv genitiv, ”tro på Jesus Kristus”, eller som subjektiv genitiv, ”Jesus Kristus trofasthet”. I Rom 3:22, 25, 26 verkar det finnas en öppenhet mot en dubbel förståelse av begreppet. För exempel på detta se Jewett, Romans, 278 eller Wrigth, The Faithfullness of God, s 997
23 Här väljer jag att översätta δικαιούµενοι till ”de blev ställda rätt” istället för ”blir de rättfärdiga” som Bibel 2000 översätter. Detta med hänvisning till Jewetts diskussion. Se Jewett, Romans, 281
24 Bibel 2000 tolkar ἀπολυτρώσεως som ”friköpa” men ordet i sig har en vidare betydelse av ”befrielse”. Genom att använda ordet ”befrielse” förstärks parallellen till berättelsen om hur Gud befriade folket ur Egypten.
”Befrielse” passar också bättre ihop med versens fortsättning. Se Dunn, Romans 1-8, 169
25 εἰς τὸ εἶναι väljer jag, likt Dunn och Jewett, att översätta till ”så att han kan vara” och inte bara ”att han är” som Bibel 2000. Detta för att betona att Guds rättfärdighet inte ligger i att han uppfyller ett abstrakt ideal om rättvisa, utan i att han genom Kristus uppfyllde sina förbundsobligationer. Se Dunn, Romans 1-8, 175
Ty Gud, vilken verkligen är en, ska ställa de omskurna rätt av tro och de oomskurna genom denna tro. 31 Gör vi då lagen verkningslös genom denna tro? Verkligen inte, vi snarare upprätthåller den.
Litterärt sammanhang av 3:21-31 inom Rom 1-3
Alla verser i perikopen är på något vis omdebatterade. Trots detta går det ändå att se samstämmighet på vissa punkter. Perikopen brukar vanligast ses som en del i den större delen 1:16-4:25 som först handlar om människans och hela världens bortvändhet från Gud och sen om hur Gud upprättar folket. 3:21-26 zoomar in Guds lösning på problemet, alltså rättfärdiggörelse av alla som tror, genom Guds nåd och Kristus försonande död. I 3:27-31 tar sedan Paulus upp några konsekvenser av det som sagts i de föregående verserna. Detta är den grundläggande tolkningen av Rom 3:21-31 som de flesta nog kan hålla med om.
Analys av perikopen vers för vers
21 – ”χωρὶς νόµου” har ofta direkt sammankopplats med ”δικαιοσύνη θεοῦ” som ”Guds rättfärdighet bortom lag”. Men versen betonar snarare att Guds rättfärdighet uppenbaras bortom lag. Fokus ligger inte på processen som gör en människa rättfärdig utan på hur Guds rättfärdighet uppenbarades i Kristushändelsen.26 Prepositionen χωρὶς används här för att beskriva uppenbarelsen som oberoende av och utan direkt relation till lag. Paralleller till grekisk-romersk litteratur visar att det ofta handlar om självständighet från personer eller deras handlingar. Men just detta uttryck, ”χωρὶς” följd av det abstrakta begreppet ”νόµου”, förekommer inte utanför Romarbrevet och är därför något svårtolkat.27 Vissa (t.ex. Sanders) menar syftet med denna vers är att säga att den mosaiska lagen inte är nödvändig för människans räddning.28 Med ”τοῦ νόµου καὶ τῶν προφητῶν”, alltså ”lagen och profeterna”, syftar Paulus här på att skriften som helhet bevittnar och bekräftar Guds rättfärdighet som kommer till uttryck i Kristus. Det verkar som att denna kontinuitet, att Guds rättfärdighet förblir tillförlitlig och sann genom historien, är viktig för Paulus att poängtera.29
22 – ”Guds rättfärdighet” kopplas här inte till något verb, vilket Dunn menar tyder på att Guds rättfärdighet i sig är så handlingskraftig att den inte behöver kopplas till ett verb för att vara verksam.30 Jewett framhåller i sin kommentar att Guds rättfärdighet både bekräftas och
26 Jewett, Romans, 273 27 Ibid, 274
28 Reasoner, Romans in Full Circle, 37 29 Jewett, Romans, 275
omdefinieras när den kopplas till Kristus. Guds rättfärdighet utmanar den dominanta gruppens arrogans och den underordnade gruppens skam och uppfyller de gammaltestamentliga förväntningarna på räddningen och upprättelsen för den fattige, utsatte, änkan och den faderlösa.31 Jewett, som har en historisk och sociologisk utgångspunkt i sin kommentar, menar vidare att Paulus här betonar jämlikhet eftersom han vill eliminera hierarkier och splittring i församlingarna han skriver till. Detta menar Jewett hör samman med Paulus syfte med Romarbrevet, att få stöd för sin mission till Spanien. För att få ett enat stöd för sin vidare mission motarbetar Paulus aktivt heder-skam kulturen som fanns i Romarriket.32
23 – När Paulus säger att ”alla har syndat och gått miste om Guds ära” betonar han igen att det inte görs någon åtskillnad, vare sig när det gäller nationer eller personer. Alla är i samma sits. Man skulle kunna se en kritik av den grekisk-romerska hederskulturen även här.33 Verbet ὑστερειν kan översättas till ”missa målet” eller ”misslyckas” och innehåller en värdering i form av skam. När Paulus använder det ordet är det därför möjligt att han riktar kritik mot grupper som hävdade överlägsenhet över varandra. Mot detta säger Paulus då att alla har misslyckats och förtjänar samma skam.34 Paulus hävdar att alla människor söker ära och heder lika mycket, en ära som egentligen bara tillhör Gud. Paulus syftar här inte speciellt på det judiska folkets benägenhet att känna heder när de följer lagen, utan på alla människors behov av att hävda sig.35
24 – Det passiva participet Δικαιούµενοι kan översättas lite olika. Jewett översätter ordet till ”bli ställd rätt” eftersom han menar att ordet bäst förstås mot bakgrund av psaltarpsalmer med domstolstema där t.ex. fattiga och faderlösa upprättas. Att en person ”ställs rätt” kan då innebära att hen får tillbaka sin heder/ära. När översättningar istället skriver ”rättfärdigas” menar Jewett att denna betydelse av upprättelseprocess inte blir tillräckligt tydlig.36 Dunn översätter Δικαιούµενοι till ”bli rättfärdiga” (likt bibel 2000) eftersom det är oklart på vilket sätt Paulus menade att denna effekt/process kommer till uttryck i detta livet. Dunn betonar inte den konkreta upprättelsen på samma sätt som Jewett.37
ἀπολυτρώσεως betyder ”befrielse” men kan innebära många olika saker. Det kan betyda att befria en grupp från fångenskap, att friköpa en fånge, att befria en slav, eller att befria genom att förlåta synder. Ordet har av exegeter ofta förståtts som ”förlåtelse av synder” vilket Dunn 31 Jewett, Romans, 275 32 Ibid, 276 33 Ibid, 279 34 Ibid, 280 35 Ibid, 282 36 Ibid, 281 37 Dunn, Romans 1-8, 168
menar kan vara en koppling till tanken att man kunde erhålla syndernas förlåtelse genom någon annans död. Vi kan alltså inte veta exakt hur Paulus menade att människans ”ställs rätt, gratis av nåd, genom befrielsen som är i Kristus.”38
25 - 26 Delar av dessa verser verkar bygga på en pre-paulinsk hymn, och därför måste vi delvis skilja mellan ordens betydelse i hymnen och i Paulus text. Hymnen verkar ha sett ut ungefär såhär: ... som Gud ställt fram som ett försoningsoffer, genom hans blod, i det att han
tidigare sett förbi syndiga handlingar i överseende. Paulus har alltså lagt till ”genom tro” och
”som ett bevis på hans rättfärdighet”.39
25 - ὃν προέθετο ὁ θεὸς, ”som Gud ställt fram”, har i den pre-paulinska hymnen betydelsen av ett gudomligt ingripande, medan betydelsen i andra antika sammanhang kan vara att visa något offentligt.40 Ordet ἱλαστήριον (försoningsoffer) är ett ovanligt ord vars betydelse är omdiskuterat. I LXX verkar ordet betyda antingen rening eller försoning i allmänhet eller specifikt guldplåten (”nådastolen”) på förbundsarken över vilken Guds osynliga närvaro vilade och där blod stänktes på försoningsdagen. Detta var alltså templets centrum, där målet var att fira Guds närvaro och återupprätta relationen till Gud som synden hade brutit. Att Paulus använder detta ord för att beskriva Kristus roll ger därmed tydliga associationer till den judiska tempelkulten och tempelteologin.41 Att Paulus lägger till ”genom tro” innan ”genom hans blod” förtydligar Paulus poäng att försoningen nu är tillgänglig för alla genom tro, oavsett tillgång till tempel eller offerkult. Paulus andra tillägg i versen, ”som ett bevis på hans rättfärdighet”, knyter ihop hymnen med det övergripande temat för perikopen, alltså ”Guds rättfärdighet”.42
26 – Orden som versen börjar med, ἐν τῇ ἀνοχῇ, ”i överseende”, syftar på hur Gud ställde sig till synden innan Kristus kom. Gud hade överseende med hedningarnas synd eftersom de inte hade tillgång till templet och därmed inte hade medel för försoning.43 ἐν τῷ νῦν καιρῷ, dvs. i den nuvarande tiden, har Gud genom Kristus gjort försoningen tillgänglig för alla som tror. Därmed har Gud bevisat sin rättfärdighet i det att han ställer världen rätt och upprättar den som tror. Att Paulus talar såhär, om en tid före och efter Kristus, menar Jewett indikerar att Paulus i och med Kristus ser världen och människans förutsättningar som i grunden förändrade.44 38 Jewett, Romans, 283 39 Ibid, 271 40 Ibid, 283 41 Ibid, 284 42 Ibid, 288 43 Ibid, 290 44 Ibid, 291
27 – Denna vers knyter an till argumentationen i de tidigare verserna vilket förtydligas med ett οὖν (då, därför).45 Konsekvensen av att alla har syndat och mist sin ära och heder (3:23) blir att det inte finns någon grund för skryt. Alla ställs rätt igen, som en gratis gåva av hans nåd (3:24), och därför har en människa inget att skryta med. Den nödvändiga konsekvensen av Guds handlande genom Kristus är att allt skryt, både judens och grekens, är exkluderat.46 Det är osäkert vad Paulus menar med ”lag” i 3:27. ”Genom vilken lag? Gärningarnas? Nej! Men genom trons lag.” Jewett menar frågan inte går att lösa genom att bara titta på den språkliga konstruktionen. Att ”lag” saknar artikel måste inte betyda att Paulus syftar på en ”princip” eller ordning”, han kan mycket väl syfta på Torah. Paulus distinktion mellan ”gärningarnas lag” och ”trons lag” skulle också kunna vara rent retorisk eftersom han tydligt i 3:21 visat hur hans förståelse av räddningen genom tro stämmer överens med hans tolkning av Torah.47 Dunn hävdar i sin kommentar att νόµου ska förstår som Torah varje gång det ordet förekommer i perikopen, även i 3:31 där ordet ofta förstås som ”princip” eller ”regel”.48 28 – I denna vers ger Paulus sin version av ”trons lag”, alltså att en människa ställs rätt genom tro och inte genom laggärning, och knyter åter till frågan om skryt är legitimt. ”Tro” i denna vers syftar på människans svar på nåden, och eftersom nåden är gratis och ges till alla finns det ingen anledning till skryt mellan människor. En människas tro är därmed också en bekräftelse av denna tanke om jämlikhet.49
29 – Det inledande ordet ἢ (eller) indikerar att Paulus nu ger ett alternativ till det han just sagt. Alltså, om det han sagt skulle vara falskt så är det möjligt att Gud bara är judarnas Gud. Men om det han sagt är sant så måste Gud även vara hedningarnas Gud. Här opponerar Paulus möjligtvis mot judiska grupper som menade att Gud, som gav det judiska folket Torah, bara är judarnas Gud. Uttryck för denna tanke hittas t.ex. hos Rabbi Simeon ben Jochai som levde under andra århundradet och menade att Gud är Israels Gud och inte alla världens nationers Gud.50
30 – Här poängterar Paulus den viktiga teologiska premissen att Gud är en. Versen bör därför översättas så att denna grundförutsättning kommer fram och inte blir beroende av påståendet om att Gud ställer både omskurna och oomskurna rätt av/genom tro.51 Varför Paulus säger att de omskurna ställs rätt av tro och de oomskurna genom tro går inte att svara 45 Ibid, 294 46 Ibid, 295 47 Ibid, 298 48 Dunn, Romans 1-8, 186 49 Jewett, Romans, 298 50 Ibid, 299 51 Ibid, 300
säkert på. Denna skillnad finns t.ex. inte i 3:22 eller 3:27 där båda grupperna åsyftas. Ett förslag är att Paulus med denna dubbla formulering öppnar för möjligheten att människors tro kan se olika ut men ändå vara giltig. Detta kan höra samman med att Paulus riktar sig till ett multikulturellt och universellt samhälle.52
31 – Dunn lyfter i sin kommentar fram att Paulus inte menar att tron gör att lagen upphör, men att synen på den bör förändras för att den ska vara användbar även för kristustroende. Definitionen av lagen och det som uppfyller lagen är nu tron och inte de identitesmarkör som exkluderar icke-judar från förbundet.53 Jewett vill dra detta ett steg längre och menar att Paulus i denna vers vill separera lagen från all hederskultur, både den judiska och den grekiska. I och med denna separation, som Paulus menar skedde genom Kristus, kan lagen komma till sin rätt och bli användbar. Först då kan lagens ursprungliga syfte att skydda de svaga i samhället och skapa goda relationer uppfyllas.54
Med denna analys av texten som bakgrund ska vi nu titta närmare på hur kommentarer och sekundärlitteratur diskuterar perikopen. Fokus riktas hädanefter på Paulus tal om lagen och vilka eventuella lösningar som finns i diskussionen.
2.5 Paulus syn på lagen i Rom 3:21-31 enligt 7 exegeter
När jag nu har presenterat forskningsläget, introducerat några vanliga lösningsförslag och analyserat texten ska jag försöka ta reda på vilken lösning jag tycker verkar rimligast och fungerar bäst när det gäller Rom 3:21-31. För att svara på den frågan har jag valt att titta på några olika exegeter och forskare som alla ger lite olika förslag på lösning. Jag ska nu presentera 7 olika exegeters svar på frågan om Paulus lagsyn. Sedan ska jag diskutera dessa olika förslag och värdera dem. Exegeterna presenteras i ungefärlig kronologisk ordning.
2.5.1 E.P. Sanders
Som nämnts tidigare menar Sanders att Paulus syn på lagen är splittrad. Detta grundar sig i Paulus starka upplevelse av att ha funnit räddningen i Kristus, samtidigt som han inte kan överge sin judiska bakgrund. Sanders menade att tanken om nåd är viktig även inom judisk teologi. Han menade att synen på judendomen som legalistisk var fel och att det därför inte kunde vara det som var Paulus problem. Så vad var då problemet? Sanders menar att Paulus brottas med sin judiska relation till lagen och sina erfarenheter av att räddningen finns i
52 Ibid, 301
53 Dunn, Romans 1-8, 193 54 Jewett, Romans, 303
Kristus, därför är hans syn på lagen förvirrad och inkonsekvent. Denna splittring inom Paulus verkar leda till att han skiljer på lagen och förbundet, vilket är förvånansvärt icke-judiskt. Det som förbundet gav människan (nåd, barmhärtighet, tillhörighet, försoning) har nu, genom Kristus, blivit tillgängligt bortom lagen. Hur kan Paulus säga något så o-judisk? Detta menar Sanders är ett uttryck för Paulus inre splittring.
Därför menar Sanders att man inte kan säga att Paulus syn på lagen är antingen negativ eller positiv. Paulus syn på lagen är främst negativ när han tar ställning emot exkludering av hedningar och tanken om judiska folkets exklusiva utvaldhet. Men Paulus är splittrad eftersom han har kvar sin positiva judiska syn att lagen uttrycker Guds vilja. Men i det att Paulus har funnit räddningen i Kristus överger han förbundstanken.55
Sanders menar att kärnan i Paulus teologi är delaktighet i Kristus och anser därför att Rom 6:3-11 är brevets centrum. Detta medför att Sanders inte lägger så stor energi på den perikop jag har valt att titta närmare på, men det han väl säger är ganska talande för hans syn på Paulus och Romarbrevet. Han anser att 3:1-29 syfte är att visa att den mosaiska lagen inte är nödvändig för människans räddning, däremot menar han att verserna säger väldigt lite om vilken roll gärningar i allmänhet spelar för räddningen.
Sanders är noga med att Paulus inte har något problem med lagen i sig. Paulus poäng i kapitel 3 är inte att kritisera lagen utan att säga att Guds rättfärdighet inte bara gäller de som har lagen. Detta eftersom Paulus är övertygad om att Guds rättfärdighet blir tydligast i Kristus och är tillgänglig alla kristustroende. Sanders kanske viktigaste bidrag till diskussionen om Romarbrevets teologi och syfte var att se Romarbrevet i sin historiska, religiösa och sociala kontext. Paulus tal om rättfärdiggörelse genom tro uppstod mitt i en konfliktfylld situation där frågan om villkoren för hedningarnas eventuella plats i förbundet var i centrum för Paulus. Detta, menade Sanders, måste man ta hänsyn till för att förstå Paulus teologi.56 Sanders bidrag till paulusforskningen har varit enormt viktigt, men även fått mycket kritik. Denna kritik, som tas upp under nästa rubrik, handlar främst om att Sanders inte har lyckats förklara Paulus kritik av lagen eller vad som skiljer Paulus ”kristendom” från judendomen. James D. G. Dunn, som är nästa exeget på tur, är både en beundrare och kritiker av Sanders forskning.
2.5.2 James D.G Dunn
Dunn gillade Sanders forskning och tog till sig vad han hade kommit fram till gällande judendomen. Sanders hade visat att den tidigare bilden av judendomen som legalistisk var en
55 Ware, ”Law, Christ, and Covenent: Paul’s Theology of the Law in Romans 3:19-20”, 518 56 Reasoner, Romans in Full Circle, 37
karikatyr. Istället menade han på att grunden i judendomen är tanken på Guds nåd. Gud har av nåd utvalt Israel och knutit ett förbund med henne. Väl inne i förbundet gavs lagen som en väg att kunna leva i förbundet. Relationen i förbundet bygger på detta sätt att leva och behålla ”statusen” som Guds folk. Men detta som Sanders hade kommit fram till gjorde Dunn nästan ännu mer förvirrad. Om nu inte judendomen var så legalistisk som tidigare exegeter antagit, vad var då Paulus problem med lagen? Och om nåden var så central i judendomen också, vad ville Paulus förändra?57
Dunn var inte helt nöjd med Sanders ”lösning” på Paulus och lagen. Dunn kritiserar Sanders för att han inte är konsekvent och inte drog sina slutsatser tillräckligt långt. Sanders placerade inte in Paulus i sin judiska kontext tillräckligt, utan menade att Paulus lite godtyckligt hoppat från ett system till ett annat, från förbundsnomism till kristendom. Sanders syn på Paulus ”konvertering” gjorde bara Dunn ännu mer förvirrad. Det som Sanders beskriver som judisk ”förbundsnomism” är nästan identiskt med det han menar är Paulus ”kristendom”, alltså att goda handlingar är frukten av Guds tidigare bekräftande av människan genom nåd.58 Så vad är Dunns lösning på problemet? Vad menar Paulus med ”lagen” och varför skriver han om den på detta sätt i Rom 3:21-31?
Vad betyder torah för Paulus? Vad betyder νόµος?
Paulus var jude och hans texter är fulla av paralleller till den judiska traditionen. För att förstå Paulus ord om lagen menar Dunn att vi först behöver tolka Paulus ord utifrån den judiska kontexten. Han menar också att man måste vara medveten om att LXX alltid översätter torah till νόµος (lag) även om torah har en mycket vidare betydelse än νόµος (lag). Så när Paulus skriver om ”lagen” är det inte säkert att han menar ”lag” som i bud och förbud i modern bemärkelse. Att LXX alltid översätter Torah till νόµος leder ofta till uppfattningen att judisk tro och tradition skulle innebära en legalistisk syn på frälsning. Som kontrast till detta har ofta framförts att Paulus med ”νόµος” snarare menar ”instruktion” eller ”undervisning” (Schechter, Dodd). Andra, t.ex. Westerholm, menar att ordet torah inom judisk tradition är så pass knutet till lagen given Mose på Sinai att torah med rätta kan översättas till νόµος/lag. Dock menar Westerholm att detta begrepp är ett samlingsbegrepp för de förbundsobligationer som står beskrivna i pentateuken.Dessa olika varianter av lagens betydelse är viktigt att ha i
57 Dunn, The Romans Debate, ”The New Perspective on Paul: Paul and the Law”, 299 58 Ibid, 300
åtanke, menar Dunn.59 Vidare ska vi titta på vad Dunn menar är lagens grundläggande funktion i Paulus tänkande.
Förbundet som grund
Nyckeln till att förstå Paulus syn på lagens syfte och funktion finns enligt Dunn i Paulus syn på förbundet, vilken blir tydlig i hans paralleller till den hebreiska bibeln. Den del av hebreiska bibeln Paulus använder mest i Romarbrevet är 5 Mos 5-28. Den används för att förklara den vidare betydelsen av lagen och förbundet. I 5:2-3 står det t.ex. ”Herren, vår Gud,
slöt ett förbund med oss vid Horeb. Det var inte med våra fäder han slöt det förbundet utan med oss, vi som står här i dag, med alla oss som lever nu.” Sedan förklaras Israels
förbundsobligationer genom bud och varningar följt av löften om välgång och liv. Torahs funktion är då att vårda livet i förbundet.60 Detta är alltså kärnan i Dunns argumentation om Paulus syn på lagen: Paulus förbundsteologi.
Men vad var problemet med lagen? Än så länge verkar ju lagen bara ha positiva egenskaper? Här använder Dunn Sanders tankar om ”förbundsnomismen” men utvecklar dem ännu mer. Han betonar att en viktig del av förbundsteologin är att israels folk blev utvalt av nåd att vara del av förbundet och fick torah av nåd. Att hålla lagen är alltså inte en förutsättning för att få vara med i förbundet, utan den kom senare för att reglera och skydda livet inom förbundet. Hållandet av lagen är folkets svar på Guds tilltal. Detta är grunden. Men på grund av Israels folks historia av utsatthet blev dessa lagar markörer som både skyddade de inom förbundet och stängde ute andra. Nu börjar vi närma oss det som Dunn anser vara Paulus problem med lagen.
Lagen som identitesmarkör
Genom Israels historia, under exilen och efter exilen, har lagen som tillhörighetsmarkör varit olika viktig.61 Under Ezras reformer och under Mackabeertiden var lagen viktig som markör för förbundet och gemenskapen. Genom olika kriser blev lagen och förbundet en enormt viktig del av judisk självförståelse. Denna syn på lagen var utmärkande för speciellt två grupper på Jesus och Paulus tid, nämligen gruppen i Qumran och Fariseerna.62
59 Ibid, 302
61 Frågan om lagens betydelse genom Israels historia är mycket komplex. T.ex. är dateringen av lagen är ett komplicerat problem i och med att några delar kan skrivits efter exilen och vi vet inte mycket om hur vanliga Israeliter faktiskt förhöll sig till lagen.
Lagen blev alltså ett tecken och garant på att det judiska folket var särskilt och utvalt. Detta är extra tydligt i den judiska apokryfa texten Jubilees 22:16 där det står: ”Separera dig från hedningar, ät inte med dem och gör inte som dem…” Där och i många liknande texter finns föreställningen att judiska liv bara går att leva korrekt inom ett judiskt område, omringat av lagen som ett staket.63 Hedningarna stod utanför lagen, utanför förbundet, och blev därmed per definition syndare. Många texter uttrycker en stolthet över lagen som ett tecken på Israels överordnad. I vissa texter verkar det som att det sågs som ett privilegium att vara jude och följa lagen. Så mycket så att hedningar ville ta upp judiska sed och lag, enligt Philo och Josefus. Mose framställdes i texter som ”den förste visa mannen” som senare filosofer och matematiker inspirerats av. Stoltheten i lagen tog också uttryck i att lagen sas innehålla en Gudomlig vishet.64 Kan det vara denna tanke om nationell överlägsenhet som Paulus var emot och som fick honom att skriva som han gjorde om lagen?
Om vi anlägger ett sociologiskt perspektiv menar Dunn att det är enkelt att se hur denna judiska övertygelse om utvaldhet och tanke om förbundsnomism uttryckte sin särskildhet genom hållandet av lagar. Tre lagar stod ut som de tydligaste (inte nödvändigt de viktigaste!) markörerna: Omskärelse, matlagar och sabbatsbudet. Det fanns fler viktiga markörer, men från mackabeertiden blev dessa viktiga eftersom de var tydliga markörer för vem som var jude.65 Så, med detta som bakgrund, undrar jag nu om Dunns lösning av Paulus och lagen fungerar i Romarbrevet, och särskilt i 3:21-31.
Paulus och lagen i Romarbrevet
Dunn menar att hans lösning på problemet fungerar bra när det gäller Romarbrevet. De som hörde Paulus tal om lagen i Rom var bekanta med hans kontext och därför förstod de också vad Paulus ville kritisera. Paulus visade på att förbundet och lagen var allt för knutet till en speciell etnisk grupp som utmärkte sig genom omskärelse, matlagar och sabbat. Lagen som en instruktion för livet fungerade bara inom förbundet och inte utanför. Detta etniska monopol ville Paulus göra upp med eftersom han var övertygad att Gud i Kristus uppenbarar en rättfärdighet bortom lag, som alla Kristus-troende är del i.66 Nu ska vi titta närmare på Dunns förståelse av lagbegreppet i just min perikop.
Dunns lösning på Paulus och lagen i Rom 3:21-31
63 Ibid, 304 64 Ibid, 305 65 Ibid, 306 66 Ibid, 307
Dunn menar själv att hans lösningsförslag passar bra in på denna perikop. Han menar att när Paulus talar om lagen här (v. 21-22, 27-28) och i omkringliggande text (4:6) så syftar han verkligen på de speciella identitetsmarkörer som hållandet av lagen innebar. Men detta löser inte alla oklarheter, menar Dunn. Först och främst är det minst sagt märkligt när Paulus i v. 21 skriver om Guds rättfärdighet utan eller bortom lagen. Inom judisk förbundsteologi är begreppet ”Guds rättfärdighet” starkt kopplat till lagen, så detta verkar som ett o-judiskt uttalande. Paulus ”räddar” dock situationen genom att hävda att ”lagen och profeterna” vittnade om denna rättfärdighet. Paulus håller kvar i den judiska berättelsen och vid Guds plan att rädda genom sitt folk samtidigt som han för in ett nytt och universellt perspektiv på vilka Guds folk är. I vers 23 och 24 konstateras det som i Rom 2 och 3 byggs upp, att det inte är någon skillnad mellan juden och hedningen. Alla har syndat, alla är lika, alla rättfärdigas genom tro. 67 Guds rättfärdighet visas mot alla som tror. De som har lagen, men också de som inte har lagen. Paulus understryker att han inte argumenterar emot lagen som sådan utan emot antagandet att Guds rättfärdighet bara visas genom hans trofasthet mot det folk som har lagen. Genom ett sådant antagande skulle en rättfärdighet ”bortom lag”, den som Paulus menar Gud har uppenbarat, inte vara möjlig. Paulus menar att Jesus död förändrade hur vi uppfattar Guds rättfärdighet. Om Gud är en, vilket han är, så måste han bry sig om hedningen liksom juden.68
2.5.3 Douglas J. Moo
Douglas J. Moo verkar i sin kommentar vilja lyfta upp de kvalitéer som finns inom den traditionella, ibland kallade ”Lutherska”, paulustolkingen. Det kommer märkas i att han särskilt lyfter fram tema som t.ex. ”rättfärdiggörelse genom tro” och människans inkrökthet. Moo menar att dagens intresse för sociala frågor har fått både positiva och negativa konsekvenser för hur vi tolkar Paulus evangelium. De tolkningar som betonar att Paulus syfte främst var att inkludera hedningar i förbundet har blivit mer populära, på bekostad av det som Moo menar egentligen var Paulus fokus: individens relation till historiens Gud. Att många idag struntar i de doktriner som växte fram under reformationen och som faktiskt skiljer olika kyrkor menar Moo är en fara om vi vill förstå vad Paulus menade.69
Lagen kopplat till Romarbrevets centrum
67 Dunn, Romans 1-8, 165 68 Ibid, 161
”Lagen” är ett viktigt samtalsämne i Romarbrevet. Ordet förekommer fler gånger (74) än i alla andra av Paulus brev tillsammans (47). ”Lagen” i Romarbrevet refererar oftast till Mose lag och därmed även det till Mosaiska förbundet. Talet om lagen och det Mosaiska förbundet blir till en diskussion om dess relation till det nya förbundet i Kristus. Detta menar Moo är Romarbrevets centrum, alltså Guds evangelium som lagen och profeterna vittnat om. I detta blir frågan om evangeliets relation till lagen, förbundet och juden en fråga om kontinuiteten i Guds räddningsplan.70
Vad är evangeliets relation till den Mosaiska lagen och förbundet?
Så hur svarar Paulus på den frågan? Jo, Paulus hävdar både kontinuitet och diskontinuitet. Kontinuitet i det att Paulus bekräftar att Gud nu har uppfyllt löftet han gav till Abraham, men diskontinuitet i det att Paulus hävdar att det Mosaiska förbundet inte länge är den enda grunden för frälsning. I och med Kristus har förbundet förnyats. Detta betyder inte att det judiska folket är ute ur bilden, tvärt om! Det nya förbundet är i allra högsta grad relevant för dem. Evangeliet är till alla som tror och innebär den sanna uppfyllelsen av lagen (3:31). Detta kan verka motsägelsefullt, menar Moo, men det är ett uttryck för den komplexa funktionen lagen enligt Paulus har i det nya förbundet av judar och icke-judar i Kristus.71
Diskussionen om ”laggärningar”
Moo menar att en av grundfrågorna man måste ställa sig när man diskuterar Paulus och lagen är varför inte gärningar enligt lagen kan rättfärdiga en människa. Det har lagts fram många olika förslag på lag Paulus menar med laggärningar. Dunn föreslår att det gäller vissa specifika identitetsmarkörer för förbundet och Ware menar att det gäller följandet av lagen utanför förbundet. Moo menar att svaret på frågan ligger i Paulus syn på människans förmåga, eller rättare sagt oförmåga, att följa den Mosaiska lagen. Paulus trodde inte att någon var kapabel att visa den trofasthet och lydnad som lagen krävde och därför kunde lagen i praktiken inte göra någon rättfärdig. Alltså var lagen i sig inte problemen utan människans ofrånkomliga synd. Lagen kunde därför inte heller vara lösningen på människans situation.72 Så om Paulus inte var emot lagen, vad var han emot? Moo menar att det som bäst förklarar den polemik mot lagen som finns i Romarbrevet är att det fanns judiska grupper under första århundradet som höll fram följandet av Torah som vägen till frälsning. Paulus var alltså emot
70 Ibid, 27 71 Ibid, 28 72 Ibid, 211
tanken att gärningar kan göra en människa rättfärdig inför Gud. Moo menar att detta traditionella lutherska svar på frågan fungerar bättre och löser fler problem än t.ex. Sanders svar.73 Moo menar att Sanders bild av första århundradets judendom inte är helt korrekt och att den har fått oförtjänt stort inflytande i debatten på bekostnad av den lutherska synen.74
Lagen i Rom 3:21-31
Som rubrik för den större delen 3:21-4:25 sätter Moo ”rättfärdiggörelse genom tro”, 3:21-26 kallar han ”rättfärdiggörelse och Guds rättfärdighet” och 3:27-31 kallar han ”bara genom tro”. Moo anser att denna perikop är viktig för att förstå Paulus tal om lagen. Brottningen mellan Paulus kontinuitet och diskontinuitet till det judiska blir här tydlig. Paulus börjar perikopen men att säga att evangeliet har uppenbarats bortom lagen, och han slutar perikopen med att säga att vi med tron uppfyller lagen. Denna fråga om lagens fortsatta funktion är sedan närvarande många kapitel framöver.75
I 3:21 menar Moo precis som de flesta andra att ”bortom lag” hänger ihop med
uppenbarelsen av Guds rättfärdighet, och inte rättfärdigheten i sig. Paulus vill beskriva hur
uppenbarelsen skedde, inte ställa två olika rättfärdigheter emot varandra. Uppenbarelsen är alltså bortom lag, utan att laggärningar är inblandade. Detta, menar Moo, är inget nytt.76 I Rom 4 visar berättelsen om Abraham att det alltid har varit genom tro bortom lag som Guds rättfärdighet manifesteras. ”Lagen” är inte i första hand en lista med bud och förbud som människan måste hålla. Lagen är här snarare ett system, ett steg i Guds räddningsplan, som när den gavs till Mose syftade till att reglera livet i förbundet och visa på människans synd. Men detta var lagens tillfälliga funktion till dess löftet om Kristus uppfylldes. I 3:21b betonar Paulus kontinuiteten tydligt. Genom att säga att lagens syfte är att vittna om Guds rättfärdighet så kopplar Paulus på ett positivt sätt det nya som nu har hänt till traditionen och Gamla testamentet.77
I 3:27-31 är temat enligt Moo det som Luther och reformationen betonade, ”sola fide”. Denna tro ställer Paulus mot en rad olika saker såsom laggärningar (3:28), gärningar (4:1-8), omskärelse (4:9-12), lagen (4:13-16). Bara tro kan ställa en människa i rätt relation till bibelns Gud. Moo menar att den enda bra förklaringen till att Paulus så tydligt ställer tron mot lagen på detta sätt är att argumentera mot judiska eller jude-kristna grupper som höll lagen och 73 Ibid, 214 74 Ibid, 217 75 Ibid, 223 76 Ibid, 222 77 Ibid, 223
gärningarna högt som vägen till Gud. Därför lägger inte Moo mycket vikt vid Paulus uttalande om lagen i 3:31. Det är helt enkelt ett kort svar på frågan om Paulus bryter helt med den judiska traditionen. Nej, det gör han inte. Men eftersom att denna fråga ställs måste vi anta att Paulus tidigare i perikopen säger att tron och lagen är skilda åt.78
Moo understryker att när Paulus talar om lagen här så talar han om Mose lag. En del forskare hävdar att lagen skulle kunna vara en princip, alltså att Paulus talar om gärningarnas princip mot trons princip, men detta menar Moo inte är rimligt i sammanhanget.79
Har lagen fortfarande en funktion enligt Paulus?
1) Lagen vittnar om evangeliet. Detta förslag menar Moo är populärt men det har svagheter. Han menar att kopplingen mellan Rom 3:31 och Rom 4 inte är så självklar som det kan verka. Därför kan man inte direkt anta att berättelsen om Abraham är lagens vittnesbörd om evangeliet. Dessutom säger Paulus att ”lagen och profeterna” (ett helhetsbegrepp för skriften) vittnar, men han säger aldrig bara att lagen vittnar.
2) Lagen visar på synden och bereder väg för Kristus. Denna funktion menar Moo har fått för lite uppmärksamhet. Det är inte helt tydligt i just 3:21-31 men i andra kapitel, t.ex. Rom 5, blir detta mer tydligt.
3) Lagen fungerar som moralisk vägvisare. Om detta har man antingen tänkt att lagens moraliska bud fortfarande gäller, eller att åtminstone kärleksbudet gäller och uppfyller lagen, eller att tron på Kristus uppfyller lagens moraliska bud.
Vi kan inte veta precis vad Paulus menade var lagens fortsatta roll, men Moo menar att det verkar som att Paulus säger att kristen tro är det första och enda som verkligen kan uppfylla lagens krav. De krav som den syndiga människan själv inte kunde uppfylla kan nu uppfyllas genom tron.80
2.5.4 Fitzmyer
Fitzmyer menar att Rom 3:21-31 formulerar essensen av evangeliet: Genom vad Kristus har gjort och genom tro på honom räddas alla människor av nåd. Detta är nyckeln till varför både jude och hedning kan rättfärdigas.81 Dessa verser förklarar också hur uppenbarelsen av Guds rättfärdighet utvecklas. Paulus tar upp rättfärdigheten i relation till Mose lag som gavs till
78 Ibid, 246 79 Ibid, 250 80 Ibid, 255
