Nedan följer en diskussion utifrån den tidigare redovisade empiriska undersökningen. Diskussionen avhandlar ovanstående analys, resultat och slutsatser där författarens egna tankar och värderingar vägs in. Studien sätts även in ett vetenskapligt sammanhang där undersökningens slutsatser ställs mot tidigare forskning. Avslutningsvis presenteras förslag till vidare forskning.
Anfallet mot Pearl Harbor genomfördes innan Wardens teorier hade skapats och således kände ingen till teorierna och kunde därmed inte agera utefter dessa när slaget utspelade sig. Författaren har inte sett detta som någon brist i undersökningen då syftet med studien var att utröna i vilken utsträckning det gick att tillämpa utvalda delar ur Wardens teorier på en verklig händelse, som i detta fall var anfallet mot Pearl Harbor. Detta gjorde det mindre viktigt när händelsen inträffade, det väsentliga var istället att fallet har inträffat och att det var just en verklig händelse.
Som tidigare nämnts förespråkar Warden ett snabbt och effektiv anfall i syfte att skapa systemkollaps eller handlingförlamning hos motståndaren. Inriktningen för anfallet mot Pearl Harbor var varken att skapa systemkollaps eller en långvarig handlingsförlamning hos amerikanarna. Istället fokuserade de japanska flygstridskrafterna på att reducera USAs förmåga inför kommande sjökrig. Trots detta går det med enkelhet att utröna likheter mellan Wardens teorier och Japans agerande under anfallet. Undersökningen visar även intresseväckande resultat kring krigföringsnivåerna. Som nämns ovan är Wardens teorier utvecklade för att analysera luftkrig på operativ nivå, trots detta åskådliggör denna undersökning att det med enkelhet är möjligt att applicera hans teorierna även på taktisk nivå av ett luftkrig.
Som redovisats i analys-, resultat- och slutsatsdel råder det ingen tvekan om att de japanska flygstridskrafterna tillämpade parallella attacker i stor utsträckning under anfallet mot Pearl Harbor. Näst intill samtliga bombräder utfördes simultant där flera flygstridsgrupper från flertalet olika riktningar attackerade ett eller flera objekt. De parallella attackerna genomfördes i syfte att beröva motståndarens förmåga att besvara anfallet på ett effektivt sätt och på så vis reducera amerikanarnas förmåga till handlingsfrihet. Att flera flygplansgrupper attackerade flertalet objekt från flera vädersträck krävde självfallet ett mycket gott samarbete och samordning. De japanska piloterna visade prov på detta och det resulterade i en lyckad operation sett ur ett stridstekniskt och taktiskt perspektiv. Wardens tyngdpunktsbegrepp är starkt förknippat med hans teori kring att se fienden som ett system. Denna täta sammankoppling tydliggörs genom nedanstående resonemang kring de två teorierna. Under anfallet slog Japan mot distinkta tyngdpunkter, dock var det endast en av Wardens erkända tyngdpunkter, utrustning, som anfallet fokuserades mot. Slutsatsen som drogs ovan att Wardens tyngdpunktsbegrepp kan tillämpas i stor utsträckning på de japanska flygstridskrafternas agerande under anfallet mot Pearl Harbor grundas på följande, trots att Japan inte slog mot samtliga av Wardens erkända tyngdpunkter slog de ändå mot distinkta och redan identifierade sårbarheter. Vidare stärks denna bedömning då Warden menar att tyngdpunkter kan variera och behöver inte bestå av samtliga fem erkända tyngdpunkter. Istället varierar tyngdpunkterna beroende på operationens slutliga mål. Tyngdpunkerna som Japan slog mot ingick inte i de centrala delarna kring att se fienden
som ett system. De mest sårbara tyngdpunkterna som Warden förespråkar att slå mot i sin teori om fienden som ett system är femringsmodellens centrum, vilket utgörs av ledning och systemförutsättningar. Under anfallet fokuserade Japan näst intill enbart sina krafter mot USAs försvarsmekanism som, enligt Wardens femringsmodell, är den minst prioriterade tyngdpunkten att slå mot. Visserligen slog Japan, som tidigare nämnts, mot två tyngdpunkter som ingår i Wardens femringmodell; infrastruktur och försvarsmekanism. Dock görs bedömningen att infrastrukturen som attackerades kan kategoriseras under landets försvarsmekanism då både flygfälten och anläggningarna som besköts nyttjades av militär personal. Vidare menar Warden att det är vitalt att slå mot flera ringar simultant för att uppnå det slutliga målet; att åstadkomma handlingsförlamning hos motståndaren. Då de japanska flygstridskrafterna enbart fokuserade sina attacker mot den yttersta ringen och således inte slog mot flera av modellens ringar simultant visade de, åter igen, att de inte tillämpade Wardens teori kring att se fienden som ett system. Med detta resonemang är det uppenbart att de japanska flygstridskrafterna inte tillämpade Wardens teori kring att se fienden som ett system i någon större utsträckning.
Om de amerikanska enheterna blivit medvetna om den kommande operationen och den alternativa anfallsplanen initierats skulle anfallet och dess mål troligtvis sett annorlunda ut. Som tidigare nämnts skulle anfallet inledas med störtbombare i syfte att skapa förvirring, därefter bombflygplan vars mål var luftvärnsstationer och slutligen torpedflygplan som skulle släppa bomber över de amerikanska fartygen i hamnen. Gällande Wardens teori kring tyngdpunkter skulle antagligen fokus enbart ligga vid amerikansk utrustning i form av fartyg och luftvärnsstationer och således skulle endast en ring, försvarsmekanism, anfallas. Det är sannolikt att även denna anfallsplan skulle inkluderat en hel del parallalla attacker. Dessutom skulle de japanska flygstridskrafterna troligtvis drabbats av betydligt fler förluster under striden om denna anfallsplan varit nödvändig.
Hade Japan lyckats bättre om de tillämpat Wardens teori fienden som ett system i större utsträckning och således fokuserat attackerna mot USAs ledning och
systemförutsättningar? I detta fall bestod organisationens innersta ringar, ledning och systemförutsättningar, av militära ledare som befann sig på Hawaiiöarna och energitillgångar i form av el, olja och mat. För att besvara denna fråga krävs självklart en djupare analys, dock följer här en kort redovisning av författarens egna reflektioner kring frågan. Det hade antagligen varit mycket svårt för Japan att slå mot den militära ledningen som befann sig på Hawaii. Detta antagande grundar sig på många faktorer, men huvudsakligen att ledningen många gånger befinner i ett bakre läge där förvarning av en ökad hotbild samt skydd kan erbjudas i en högre grad jämfört med Pearl Harbors hamn. Vidare hade mycket exakta underrättelser, om var de militära ledarna befann sig precis vid tidpunkten av anfallet, varit nödvändigt. Om däremot de japanska flygstridskrafterna attackerat Wardens andra ring, systemförutsättningar, hade de sannolikt nått än mer framgång under anfallet. Flera amerikanska oljereservtankar var stationerade vid Pearl Harbors hamn och om skada orsakats mot dessa oljetankar hade USAs förmåga till krigföring troligen begränsats kraftfullt en tid framöver. Reducerad tillgång till råolja medför reducerad förmåga till krigföring med tanke på att näst intill alla operationer genomförs med något motordrivet transportmedel som i sin tur är beroende av någon form av oljeprodukter. Genom lyckade anfall mot oljetankarna skulle således Japan erhålla större inflytande i Stillhavsområdet, vilket var det huvudsakliga målet med anfallet mot Pearl Harbor.
Var det klokt att genomföra anfallet, trots att de inhämtade underrättelserna visade att samtliga hangarfartyg och tunga kryssare var ute till havs, eller skulle de japanska flygstridskrafterna avvaktat och inväntat ett mer gynnsamt anfallsläge? Det huvudsakliga motivet till att anfallet genomfördes den 7 december var att de japanska flygstridskrafterna hade god chans att slå ut samtliga slagskepp ur den amerikanska Stillahavsflottan. Sannolikheten för att samtliga centrala fartyg i Stillahavsflottan skulle ligga i hamn vid samma tidpunkt var tämligen liten och därför blev det en prioritetsfråga om slagskepp eller hangarfartyg var de mest betydelsefulla fartygen att slå ut för att erhålla makt i Stillahavsområdet. Ur ett taktiskt perspektiv anser jag att det var ett klokt beslut att anfalla den 7 december. Japanerna hade god information kring vilka mål som befann sig i hamnen. Om de hade inväntat ett mer gynnsamt anfallsläge hade risken för upptäckt av amerikanska styrkor eller handelsfartyg ökat. Med tanke på att de japanska styrkorna befann sig i ett relativt framskjutet läge, med mindre tillgång till skydd, var de
utsatta för en hög risk att bli upptäckta och därmed hade överraskningsmomentet tillintetgjorts. Däremot hade Japan antagligen kommit närmare sitt strategiska mål, utökad makt i Stillahavsområdet, om de inväntat de amerikanska hangarfartygen och tunga kryssarna.
Hade en tredje anfallsvåg gynnat Japans mål att få större inflytande i Stillahavsområdet? Även denna omfattande fråga kräver noggrann efterforskning för att få ett grundligt svar. Dock, som ovan, ges här en kort inblick i författarens tankar kring en tredje anfallsvåg mot Pearl Harbor. De fyra starkaste motiven till att vice amiral Nagumo ställde in den sista anfallsvågen var att; skadan som vållats efter den första och andra anfallsvågen hade gett det resultat som Japan hoppats på, amerikanarnas eldgivning från luftvärn hade intensifierats kraftigt, amerikanska flygplan hade lyckats starta från flygfält samt de japanska krafterna hade en mycket begränsad bevakning av striden. Gällande det första motivet hade stor skada vållats på både amerikansk utrustning och anläggningar. Dock är det betydelsefullt att beakta att det var långt ifrån alla mål som hade bekämpats, då många mål som kunde bekämpats var ännu inte drabbade. Angående luftvärnet är det en fråga om hur mycket förluster Japan var beredd att ta. Om de japanska flygstridskrafterna hade lyckats att förstöra stora delar av amerikanarnas oljereserver är min bestämda åsikt att Japan hade varit beredda att förlora långt många fler flygplan och piloter. Vidare, som tidigare nämnts, utgjorde de ungefär 50 amerikanska flygplanen som lyckades lyfta från något flygfält ingen större hotbild. Beträffande den bristande luftövervakningen och flygstridsledningen i området ser jag även detta som ett mindre problem just som argumentet ovan. Konklusionen av detta är att en tredje anfallsvåg antagligen hade resulterat i ett större inflytande av Stillahavsområdet för Japans del, dock hade fler direkta förluster varit ett nödvändigt ont. En tredje anfallsvåg hade gynnat de strategiska målen med anfallet medan den taktiska målsättningen missgynnats.
Tidigare forskning som studerat Wardens teorier ur ett taktiskt perspektiv kring luftkrig under andra världkriget har inte påträffats. Dock visar tidigare studier att Wardens teorier är applicerbara på luftkrig som utspelade sig under andra världskriget på operationell nivå. Denna undersökning bidrar således till det aktuella forskningsläget
kring Warden då undersökningen påvisar; trots att Wardens teorier är skapade för operationell nivå, är det fullt möjligt att även applicera teorierna på taktisk nivå. Likt Sunnergren och Månsson i sina examensarbeten vid Försvarshögskolan anser även jag att Wardens teorier håller för en prövning av ett verkligt fall, dock med en anmärkningar, att teorin fienden som ett system enbart tillämpades i mindre skala under anfallet. Vidare visar denna undersökning, tillsammans med de två tidigare studierna, att det är möjligt att tillämpa relativt nutida luftmaktsteorier på dåtida operationer och slag.
Skribenten Osamu Tagaya menar att Japans bristfälliga samarbetsförmåga på den operationella nivån var huvudorsaken till Japans nederlag i Stillahavskriget. Om anfallet istället ses ur ett taktiskt perspektiv kan motsatsen påstås; undersökningen som här gjorts visar att de japanska flygstridskrafterna hade en utomordentlig samarbetsförmåga och var oerhört samspelta. Likheter med mina slutsatser påträffas i boken Investigation of the Pearl Harbor attack: report of the Joint Committee on the Investigation of the Pearl Harbor Attack, Congress of the United States som även den menar att anfallet var en välplanerad och skicklig operation som resulterade i total överraskning. Vidare skriver Zetterling och Öberg i boken Kampen om Stilla havet: den kejserliga japanska flottans hangarfartyg: ”Rent taktisk var det japanska anfallet mycket framgångsrikt. Det var också framgångsrikt ur ett operativt perspektiv, eftersom de japanska stridskrafterna nådde den grad av handlingsfrihet de eftersträvade.”92 Zetterling och Öberg menar, likt författarens tankar kring anfallet, att de japanska flygstridskrafterna genomförde en lyckad operation där uppsatta mål på de lägre nivåerna uppnåddes med bravur.
Trots att de japanska flygstridskafterna inte tillämpade samtliga av de utvalda teorierna som detta arbete behandlar genomförde de ett mycket framgångsrikt anfall ur ett taktiskt perspektiv vid Pearl Harbor i december år 1941. Detta visar att det inte alltid är teorier som bestämmer ett utfall av en slag, utan istället beror resultatet på många faktorer, såsom tillfällen, tid och rum. Om en tredje anfallsvåg där tyngdpunkten skiftats mot logistiska delar där förmågan av Wardens andra ring, systemförutsättningar i form av råolja, reducerats är det troligt att Japan skapat ett rejält försprång i Stillahavsområdet.
Kanske hade genomförande av en tredje anfallsvåg, där detta skifte av tyngdpunkt skett, till och med påverkat hela utfallet av världskriget?
6.1 Förslag till vidare forskning
En gren utav föreslagen vidare forskning är en ytterligare kartläggning och analys av Japans flygstridskrafter kopplat till deras dåvarande doktrin. Följde de doktrinen vid anfallet av Pearl Harbor? Vilka likheter och skillnader kan påträffas mellan de japanska flygstridskrafternas agerande vid Pearl Harbor jämfört med den dåvarande doktrinen?
Vidare är en andra gren för vidare forskning att analysera andra luftoperationer utifrån Wardens teorier. Det skulle här vara relevant att undersöka en nutida luftkampanj för att utröna om Wardens teorier fortfarande är giltiga i dagens luftkampanjer.
Det vore även relevant att fördjupa sig i en annan luftmaktteoretiker, möjligen Robert Pape eller John Boyd, och deras tankar kring luftmakt och därefter applicera dessa på anfallet mot Pearl Harbor. I vilken utsträckning går det att applicera dessa teorier hos de japanska flygstridskrafterna? Vilka samband kan påträffas mellan Wardens teorier och dessa luftmaktteoretiker gällande anfallet mot Pearl Harbor?
Slutligen skulle en fjärde gren kunna vara att bredda förståelsen för luftmakt generellt under andra världskriget. Med tanke på att många fallstudier har gjorts kring slag som utspelade sig under världskriget vore det intressant att ställa dessa undersökningar mot varandra och därigenom åskådliggöra likheter och skillnader gällande luftstrid under denna period. Vilka likvärdigheter och differenser går det att finna i dragna slutsatser av tidigare undersökningar? Kan dagens flygstridskrafter lära något av luftkriget som utspelade sig under andra världskriget?