Det vi kan se i vårt resultat är att pedagogernas svar inte alltid stämmer överens med vad vi såg under våra observationer. Ett exempel är att Kajsa pratar om att det är viktigt att stärka och uppmuntra barns självkänsla. Men under en påklädnad ignorerar pedagogen en pojke som ber om hjälp och sedan klär hon på en flicka som inte bett om någon hjälp. Ett annat exempel är en situation som uppstår ute på gården. En flicka trillar och slår sig och Lisa är snabbt framme och tröstar och tar hand om flickan en lång stund. Det är även en pojke som trillar och slår sig och där tycker Lisa att det inte var så farligt så pojken kan leka vidare. När vi intervjuade henne tyckte hon att man ska utgå från individen i bemötandet av barn och att alla är olika. Bara för det är en pojke betyder det inte att han stor och tuff och flickor behöver inte vara blyga och tillbaka dragna. I dessa situationerna gör pedagogerna tvärtemot vad de säger i intervjuerna. Vi vill tro att de omedvetet bemöter barnen olika. Är det så att man har ett invant sätt att arbete på och inte reflekterar över det? Och är det så att alla har en föreställning om att flickor är mer sköra än pojkar? Och att de behöver mer hjälp? Vi tror inte att pedagogerna bemöter barnen annorlunda för att de tycker att man ska det, utan de gör det utan att tänka. Om man tar sig tid till att reflektera över sitt arbete kanske man ser att man inte alltid gör som man har tänkt att göra.
Som vi har visat tidigare kan man sammanfatta pedagogers syn på bemötande av barn på så sätt att man alltid ska utgå ifrån individen och barns enskilda behov. Barns behov kan skiljas åt när det gäller kön och ålder. Man kan inte utgå från att pojkar är tuffa och flickor lite blyga. Som pedagog kan man heller inte utgå från att en 2 åring måste ha mer hjälp och tid än en 3 åring. Det är hela tiden barns enskilda behov som måste styra hur du som pedagog bemöter de. Att man som pedagog ska visa respekt och intresse för barn är en viktig del för att stärka barns självkänsla.
Utifrån vår undersökning har vi kommit fram till att en viktig grund är att arbetslaget är överens om hur de ska bemöta barnen. Alla i arbetslaget ska vara överens om vilka regler det är som gäller för att skapa trygghet för barnen. De vill att barnen ska trivas och vara glada när
de kommer hem från förskolan. För att skapa trivsel och glädje för barnen så är det viktigt att pedagogerna intresserar sig för barnen och deras intressen. Att pedagogerna visar respekt för barnet som enskild individ och möter barnet efter dess behov. Detta bidrar till att barnets självkänsla stärks. Pedagogerna vill arbeta demokratiskt men menar att i vissa situationer måste man tänka på människovärdet och barnets självkänsla. Det vill säga att ibland måste individen gå före gruppen.
Vi kan se att i bemötandet av barn finns det inget generellt sätt att göra det på. Utan man måste utgå ifrån individen oavsett ålder eller kön. Exempelvis behöver man inte bemöta en flicka eller pojke så som det förväntas. En flicka behöver inte vara blyg och försiktig, utan kan vara mer tuff och självständig. Det samma gäller för pojkar, de kan vara lugna och försiktiga. Det sägs att alla barn ska bemötas lika men frågan är om det verkligen går? Och om det är rätt mot barnen.
Avslutningsvis vill vi poängtera hur viktigt det är att man som pedagog reflekterar över sitt arbete med barn. Vår undersökning visar att man inte alltid gör så som man tror och vill, när det gäller bemötandet av barn. Vi hoppas att vårt arbete öppnar pedagogers ögon för reflektion kring arbetet och bemötandet med barn.
Vi analyserade svaren från intervjuerna och anteckningarna från observationerna genom ett barnperspektiv. Alla pedagogerna pratar om att barnet måste komma i första hand och hur viktigt det är med respekt och förhållningssätt. Agneta nämnde att det är viktigt att man arbetar pedagogiskt och inte är där för att ”passa” barnen. Går man in med inställningen att man som pedagog ska lära barnen något blir det en mycket bättre lärandesituation för barnen.
Genom att använda sig av både intervjuer och observationer kunde vi se om det som pedagogerna sa stämde överens med hur de gjorde i praktiken. Detta gav oss ett intressant resultat.
6.1 Reflektion kring undersökningen
Om vi skulle ändra på något i vår undersökning skulle det vara att välja en annan undersökningsgrupp. Då båda var kända på vars en förskola hamnade den andra lite utanför. Eftersom vi kände pedagogerna sedan innan blev diskussion mer mellan de två som kände varandra och den andra av oss två blev inte så delaktig. Det var också svårt att analysera materialet som vi samlat innan på grund av att vi kände att vi ”visste” hur de arbetade och varför de gjorde som de gjorde i olika situationer. Om vi hade valt helt neutrala förskolor för oss båda kanske vi hade fått en mer givande intervju och båda hade varit mer delaktiga. Samtidigt som observationerna inte hade sett ut som de gjorde. Både pedagoger och barn var väldigt avslappnade och märkte knappt att vi va där. Eftersom de kände oss sen tidigare kunde de fortsätta som vanligt och vara sig själva. Om vi hade varit på okända förskolor kanske både barnen och pedagogerna hade varit mer försiktiga och tänkt på vad och hur de gjorde saker.
Vårt metodval är vi nöjda med då vi fick ett intressant resultat. Om vi hade valt att bara göra intervjuer eller observationer som det var tänkt från början, hade vi inte fått det resultatet som vi fick.