Malmö högskola
Lärarutbildningen
Barn, unga, samhälle
Examensarbete
15 högskolepoäng på grund nivåPedagogers syn på bemötande av barn i
förskolan
Teachers approach to treatment of children in preschool
Ulrica Lööv
Sara Holst
Lärarexamen 210 hp Examinator: Johan Lundin Barndoms och ungdomsvetenskap Handledare: Camilla Löf Höstterminen 2011-11-09
Sammanfattning
Detta examensarbete handlar om pedagogers syn på hur de bemöter barn. Vi ville ta reda på om pedagoger bemöter alla barn lika. Vi ville även se om pedagogerna bemöter barnen i den dagliga verksamheten som de säger att de gör. Vår förhoppning var att pedagogerna bemöter barnen på det sätt som de säger att de gör.
Vi har använt oss av kvalitativa intervjuer och gjort observationer vid ett flertal tillfällen. Vi har valt att använda oss av ett barnperspektiv, då det är pedagogernas syn på bemötandet av barn, som undersöks.
Vårt resultat visar att pedagogerna bemöter barn olika. Detta gör pedagogerna för att alla barn har olika behov, därför utgår de från den enskilda individen när de bemöter barnen i den dagliga verksamheten. Resultatet visar även att pedagogerna inte gör som de säger att de gör. För att bemöta ett barn krävs respekt från alla parter, att man har ett bra förhållningssätt och att man är demokratisk samtidigt som människovärdet är otroligt viktigt.
Innehållsförteckning
Sammanfattning ... 3
1. Inledning ... 7
1.1 Läroplanen ... 8
1.2 Syfte och frågeställning ... 9
1.3 Disposition ... 10
2. Tidigare forskning – om barn – pedagogers syn på barn ... 11
2.1 Samspel mellan barn och pedagoger ... 11
2.2 Kön, klass och etnicitet – villkor i barns liv ... 13
3. Teorikapitel - Barnperspektiv ... 17
4. Metod ... 18
4.1 Intervju ... 18
4.2 Observation ... 19
4.3 Genomförande och urvalsgrupp ... 20
4.4 Etiska övervägande... 21
5. Resultat och analys ... 23
5.1 Pedagogisk reflektion ... 23
5.2 Barn som individ eller barn som grupp ... 25
5.3 Demokrati, människovärde och integritet ... 28
6. Diskussion ... 32
6.1 Reflektion kring undersökningen ... 34
7. Referenslista ... 35
1. Inledning
Vårt examensarbete handlar om hur pedagoger ser på bemötande av barnen på två olika förskolor i södra Sverige. Den ena förskolan ligger i en storstad och har barn med olika etniska bakgrunder. Den andra förskolan ligger i en by utanför storstaden och majoriteten av barnen är svenskar. Vi har tittat på pedagogernas bemötande av barnen utifrån ett barn perspektiv.
Vi ville undersöka pedagogers bemötande av barn för att vi känner att under hela vår utbildning så har det talats mycket om samspel och bemötande av barn och hur viktigt detta är. Därför skulle vi vilja se hur det ser ut i verkligheten utifrån de två förskolor som vi har valt, med fokus på barnperspektiv.
”I den dagliga kontakten, när pedagogen tydligt visar sitt intresse för barnet och är lyhörd för barnets behov, utvecklas och fördjupas denna relation. Barnets självkänsla skapas utifrån hur det blir bemött, vilket stöd och uppmuntran det får. Små barn som får känna att de är betydelsefulla och omtyckta utvecklar en stark självkänsla. Även små barn är olika och måste mötas med respekt för sina individuella behov och ges möjlighet att utveckla sina olika personligheter” (Niss & Söderström, 1996:13).
I citatet ovan framgår det hur viktigt det är hur man bemöter små barn på ett sätt som stärker deras självkänsla, utveckling och lärande. Vi är nyfikna på att se om och i så fall hur pedagoger bemöter barnen oavsett ålder, klass, etnicitet och kön ute i verksamheten.
1.1 Läroplanen
I den nya läroplanen för förskolan skrivs det om förskolans värdegrund och uppdrag. De värden som förskolan skall hålla levande i arbetet med barnen är människolivets okränkbarhet, individens frihet och integritet, alla människors lika värde, jämställdhet mellan könen samt solidaritet med svaga och utsatta. I värdegrunden står det även om de etiska förhållningssätt som verksamheten ska präglas av, som till exempel att ta hänsyn till andra människor, liksom rättvisa och jämställdhet samt egna och andras rättigheter ska lyftas fram och synliggöras i verksamheten (Läroplan för förskolan Lpfö 98, reviderad 2010).
”Vuxnas förhållningssätt påverkar barns förståelse och respekt för de rättigheter och skyldigheter som gäller i ett demokratiskt samhälle och därför är vuxna viktiga som förebilder”(Skolverket.se).
Ovanstående utdrag ur läroplanen visar hur viktigt pedagogernas förhållningssätt är gentemot barnen i verksamheten och samt vilket uppdrag som vi pedagoger har när det gäller att bemöta barn på bästa sätt.
Sättet flickor och pojkar bemöts och bedöms på i förskolan bidrar till att forma deras uppfattningar om vad som är kvinnligt och manligt. Förskolan ska motverka traditionella könsmönster och könsroller. Förskolan ska vara en social och kulturell mötesplats som ska förbereda barnen för ett liv i ett internationaliserat samhälle. Förskolan kan bidra till att barn med utländsk bakgrund kan utveckla en mångkulturell tillhörighet (Lärarnas Riksförbund, 2008).
Förskolan skall sträva efter att varje barn utvecklar sin förmåga att uttrycka sina tankar och åsikter och därmed få möjlighet att påverka sin situation. De ska också arbeta för att varje barn utvecklar sin förmåga att ta ansvar för sina egna handlingar, utvecklar sin förmåga att förstå och handla efter demokratiska principer genom att få delta i olika former av samarbete och beslutsfattande. Vi som arbetar i förskolan ska verka för att det enskilda barnet utvecklar sin förmåga och vilja att ta ansvar och utöva inflytande i förskolan, och verka för att deras uppfattningar och åsikter respekteras (Lärarnas Riksförbund, 2008).
I lärarboken (2008) står skrivet om förskolans uppdrag och att förskolan ska lägga grunden för ett livslångt lärande. Alla barn ska kunna delta och det ska vara roligt, tryggt och lärorikt. Förskolan ska också erbjuda barnen en god pedagogisk verksamhet, där omsorg, fostran och lärande bildar en helhet. Vidare tar lärarens handbok upp att den pedagogiska verksamheten ska anpassas till varje enskild individ på förskolan. Det handlar inte bara om de som har behov av något utan alla barn behöver stöd, även de som anses som normala och duktiga. Barn med behov behöver också utvecklas utifrån deras kunskapsnivå (Lärarnas Riksförbund, 2008). Därför är det viktigt att som pedagog kunna erbjuda en varierad verksamhet så att alla barnen kan utvecklas utifrån deras kunskapsnivå.
1.2 Syfte och frågeställning
Syftet med denna undersökning är att se hur pedagogerna bemöter barnen i den dagliga verksamheten utifrån ett barnperspektiv, det vill säga att vi utgår ifrån pedagogernas syn på barn. Vi är nyfikna på att se om pedagogerna bemöter barnen på det sätt som de säger att de gör. Våra frågeställningar är:
Hur bemöts flickor och pojkar av pedagogerna i den dagliga verksamheten? Hur ser pedagoger på deras eget bemötande av barnen i den dagliga
1.3 Disposition
Vårt examensarbete består av sex kapitel. I det första kapitlet som vi kallar inledning, beskriver vi vårt undersökningsområde, syfte och frågeställningar. Nästa kapitel som följer är tidigare forskning och teoretiska begrepp som följer genom arbetet. I det tredje kapitlet redogör vi skillnader på teori om barnperspektiv och barns perspektiv. Fjärde kapitlet är metod, här beskriver vi de valda metoderna, hur vi genomfört vår undersökning, val av urvalsgrupp och etiska övervägande som gjorts. Det näst sista kapitlet redovisar vi vårt resultat och analyserar vad vi sett och hört. Under det sista kapitlet diskussion redovisas slutsatser och poänger vi kommit fram till, samt granskning av vår studie.
2. Tidigare forskning – om barn – pedagogers
syn på barn
Nedan presenterar vi tidigare forskning om pedagogers bemötande av barn utifrån ett barnperspektiv. Begrepp vi valt är kön, klass och etnicitet.
2.1 Samspel mellan barn och pedagoger
Juul och Jensen (2002) menar att samspel och relationer består av två delar: innehållsdimension och processdimension. Innehållsdimensionen syftar till vad vi gör eller pratar om och omfattar det vi gör tillsammans och det vi talar om och undervisar i. Processdimensionen syftar till hur vi samspelar med varandra och rymmer sättet vi gör det på. Då menar de inte bara den pedagogiska metoden utan även andra fenomen som bidrar till att skapa samvarons och samarbetets ”ton”, stämning och atmosfär; kroppsspråket, den indirekta kommunikationen, de uttryckta och undertryckta känslorna, de öppna och låsta attityderna och dagordningarna. Kort sagt; summan av våra medvetna och icke-medvetna yttre och inre beteenden (Juul & Jensen, 2002:110).
Juul och Jensen (2002) talar även om relationen mellan den vuxne och barnet. I samspelet mellan två jämställda vuxna är båda parter lika ansvariga för processens kvalitet och de konsekvenser som den har för den enskilde och för gemenskapen. I samspelet mellan vuxna, har eller representerar den ene mer makt än den andre och har även ett större ansvar för processens kvalitet och dess konsekvenser. När det gäller samspelet mellan barn och vuxna så är det uteslutande den vuxne som ansvarar för samspelets kvalitet och dess konsekvenser. Orsaken till detta är att barn inte kan ta ansvaret för kvaliteten i sina relationer till vuxna. De
kan ha åsikter om de och förslag och önskemål om förändringar, men de kan inte ta det ansvaret. Ibland när ett barn direkt eller indirekt tillskrivs ansvaret för sina relationer till vuxna blir resultatet dålig trivsel för barnen och sämre relationskvalitet. Barns svaga punkt kan vara att de samarbetar och automatiskt försöker fylla det tomrum som de vuxna lämnar efter sig (Juul & Jensen, 2002:113).
Johannesen och Sandvik (2009) talar även de om vuxnas makt gentemot barn. De skriver att vuxna människor är alltid i en maktposition i en relation till barn. Hur vi möter barn, om vi förmår att se barn som subjekt. Och hur vår uppmärksamhet på den egna makten i förhållande till barn påverkar deras möjlighet till delaktighet och inflytande, att uttrycka sig och bli hörda, blir viktiga utgångspunkter för reflektioner i personalgruppen, när vi vill arbeta med att barn ska få den rätt och möjlighet till delaktighet och inflytande som de kan kräva (Johannesen & Sandvik, 2009:40).
Juul & Jensen (2002) talar om något som kallas det personliga språket. När man talar om det personliga språket betyder det att man inspirerar den andra parten till personlig insikt och reaktion och ökar på så sätt den andre partens självkänsla.
Socialkompetens är både en förutsättning för och ett resultat av ett ständigt samspel mellan barn och deras sociala omgivning. Barnet påverkar och skapar sin omgivning samtidigt som omgivningen påverkar och skapar barnet. Genom detta skaffar sig barnet normer och värderingar och lär sig att fungerar i det sociala livet, samtidigt som dess personliga identitet och självuppfattning tar form (Schjellerup Nielsen, 2006).
Att barnen mår bra, trivs och känner sig trygga i sin skolmiljö ska komma i första hand. Förskolan är en gruppverksamhet av hög grad där pedagogen har hand om flera barn varje dag, men att möta barn på individnivå är också viktigt för barnens välbefinnande och för att tillfredställa det individuella barnets behov. En viktig sak är att vid ett möte se barnet, ge bekräftelse och respekt (Gustafsson, 2009).
Det är viktigt med det förtroende skapande samtalet. Det innebär att man som pedagog ska lyssna, bekräfta, legitimera och uppmärksamma känslorna (Olsson & Olsson, 2007). Även stöttning är viktigt och det skapar goda förutsättningar för lärande. Parenting är en viktig del i en lärares profession, det innebär att barnen ska behandlas på ett sådant omhändertagande sätt som föräldrarna gör (Gustafsson, 2009).
Gustafsson skriver om känslor när det gäller samspelet mellan barn och vuxna. Att det är viktigt för barnet att få omges av människor som är tydliga i sitt känslospråk och som är någorlunda lätta att förstå sig på. Att all maskhållning är av ondo i samspelet med barn. Pedagogerna ska vara så ärliga och öppna man bara kan speciellt när det gäller att visa sina känslor. Något annat som Gustafsson också tar upp är att låta barnet känna vad det känner utan att de vuxna har synpunkter på det lämpliga i barnets känsla. Till exempel att moralisera över de, det finns inga känslor som är ”fel”. Den vuxne ska skilja mellan känslan och känslans uttryck. Det är handlingen som pedagogen ska diskutera med barnet, inte känslan utan den ska bara bekräftas (Gustafsson, 2009).
Även Lindahl skriver om samspelet mellan pedagoger och barn i boken Lärande små barn. Det som är viktiga faktorer för pedagogen i samspelet med barnet är personalens vilja och känsla inför barnet, engagemang och värderingar inför arbetsuppgiften. Utan dessa faktorer fungerar inte samspelet. De sociala faktorerna det vill säga samarbetet i personalgruppen, samt hur vuxna och barn kommunicerar med varandra, tycks vara totalt avgörande för kvaliteten i samspelet. Det bör därför krävas hög kompetens och relevanta kvalifikationer av personalen som ska arbeta med småbarn i förskolan. Detta kräver att personalen får utbildning som ger en reell kompetens som är anpassad för deras arbete. Det vill säga att de som ska arbeta med småbarn har kunskaper och färdigheter som lämpar sig för att gynna småbarns utveckling och lärande i förskolan (Lindahl, 1998).
2.2 Kön, klass och etnicitet – villkor i barns liv
Eriksson-Zetterquist & Styhre (2008) skriver om begreppet klass och menar att det syftar till samhällets sociala grupper och sociala klasser. När man talar om sociala grupper är det yrkesutbildningar, intressen och politiska värderingar som definierar sociala grupper. Sociala klasser handlar mer om de ekonomiska villkor och förhållanden som olika grupper av människor lever under i samhället. Betoningen av dessa förhållanden har emellertid komplicerats av att dagens samhälle är mer dynamiskt och föränderligt än förgående samhällen. Därför är det inte tvunget att personer med hög inkomst delar de normer,
värderingar, konsumtionsmönster och så vidare med andra höginkomsttagare. Sociala klasser är därför mindre homogena än tidigare. Det kan fortfarande finnas tydliga strukturer i samhället, det vill säga att den som har hög inkomst är statistiskt sett mer högutbildad än den som är låginkomsttagare (a.a:105).
När vi talar om begreppet etnicitet så tar Lunneblad upp relationen mellan förskolan och invandrarbarn. Lunneblad utgår från Pedagogiskt program i förskolan (Socialsyrelsen, 1987). I Lunneblads text framställs barn med annan etnisk bakgrund än svensk tillvaro i det svenska samhället av konflikter och kollisioner. Att barnens uppväxt präglas av flera kulturer och att de i efterhand ska lära känna, förstå och ta till sig flera värderings- och normsystem, handlingsmönster, traditioner, språk och där igenom att skapa sig en egen kulturell identitet. Invandrarbarnen framställs som omgivna av det svenska samhället med starka band till familjens ursprungsland och kultur. Lunneblad nämner att det ibland uppstår lojalitetskonflikter och kollisioner mellan motstridiga värderingar. Dels mellan barnet och familjen men även mellan familjen och förskolan. (Lunneblad, 2009)
Enligt Pedagogiskt program för förskolan (Socialstyrelsen, 1987) är förskolans uppgift att ge ”invandrarbarnen” en god grund för att bli tvåspråkiga och känna tillhörighet i både föräldrarnas ursprungskultur och i den svenska kulturen. Därför borde skolan ge ett starkt stöd till modersmålet och ursprungskulturen. Men även arbeta medvetet med svenska som andraspråk. En viktig uppgift för personalen är att arbeta för att barnen ska bli delaktiga i det svenska samhället, i det svenska språket och kulturen. Och inte minst i barngruppen där det finns få svenska barn. I barngrupper med invandrarbarn måste detta vara en medveten utgångspunkt för all arbete. Barn från andra kulturer ska ses som en tillgång i förskolan som bidrar till att barnen på ett naturligt sätt kan lära sig om, förstå och respektera andra kulturer och levnadssätt. (Lunneblad, 2009)
Slutligen så har vi begreppet kön som bland annat Eriksson-Zetterquist & Styhre (2008) skriver om i boken organisering och intersektionalitet, att när man skulle definiera begreppet kön föreslog den amerikanska antropologen Gayle Rubin 1975 en uppdelning i sex/gender. ”Sex” stod för det biologiska och ”gender” stod för könets sociala konstitution, det vill säga de praktiker, handlingsmönster och agerande som människor associerar med de två olika könen. I Sverige kom ”sex/gender” att översättas till ”kön/genus” där kön skall stå för det biologiska och genus för det sociala, kulturella och historiskt betingade aspekter av könet. När
vi talar om kön i Sverige så anser Eriksson och Styhre att kön täcker in både ”sex” och ”gender” (Eriksson-Zetterquist & Styhre. 2008:47).
Även Odelfors skriver i sin bok om kön och könsskillnader. Skillnader mellan kön ser hon som socialt skapande och inte som medfödda skillnader. Det biologiska könet betingas av biologiska kriterier och det sociala könet skapas i en interaktion mellan individ och omvärlden. Kategorierna ”flicka” och ”pojke” och deras betydelser skiftar i olika tider och platser. Det vardagliga samspelet mellan barn och vuxen ger olika sätt att se på pojkar och flickor. Och det ger betydelse åt begreppen ”flicka” och ”pojke”. Hon skriver också om svensk forskning som har visat att vuxna bemöter pojkar och flickor annorlunda. Pojkar är ofta stökigare och bryter ofta mot regler som gör att pedagoger riktar mer uppmärksamhet åt de än flickor. Flickor är ofta tysta och anpassar sig efter regler som finns och på så sätt syns de inte lika mycket (Odelfors, 1998).
Steenberg har en liknande bild av flickor och pojkar som Odelfors. Steenberg skriver om flickor som hjälpfröknar och pojkar som ”stökiga”. Hjälpfröknarna får inte lika ofta tillsägelser som pojkar och får de det så tar de ofta mycket illa vid sig. Pojkarna däremot bryr sig inte speciellt mycket om de skulle få en tillsägelse. De är kanske mer vana vid det från idrottssammanhang. Pojkar får ofta mer uppmärksammhet då de tar och kräver mer än flickor gör. Flickor håller sig mer i bakgrunden och lyssnar och iaktar. De väntar på att de ska få någon uppmärksammhet och respons från lärarna (Steenberg, 1997).
Forskaren Richander skriver även om samhällets bild på flickor och pojkar, liksom Odelfors och Steenberg. Richander menar att när det föds ett barn frågas det ofta om det blev det en flicka eller en pojke. Redan vid födslen börjar barnet formas till flicka eller pojke utifrån samhällets normer, värderingar och rollförväntningar. Barn föds inte till pojkar eller flickor utan det är vi (samhället) som gör de till det, och så fortsätter det hela livet. Flickor förväntas vara lite blyga, tycka om hästar och använda klänningar. Medan pojkar förväntas vara lite tuffare och spela fotboll. Redan i förskolan får barn stöd och uppmuntran i att utveckla egenskaper och färdigheter. Här tränas flickor i osjälvständighet och försiktighet medan pojkar tränas i självhädelse och aggresitivitet. Pojkar ses som ”starkare” och flickor som lite ”svagare” och därför får flickor ofta mer hjälp än pojkar med saker som till exempel påklädnad (Rithander, 1991).
Sandquist (1998) skriver också om de skilda förväntningarna på pojkar och flickor. Enligt Sandquist har vi en tydlig bild av hur flickor och pojkar ska vara och vi reflekterar sällan över att det skulle kunna vara på något annat sätt. Flickor förväntas att hjälpa till med att städa och hålla ordning på pojkarna och att de ska vara duktiga. Flickor kan också användas som modeller för hur ”man ska uppföra sig”. Duktigheten kan vara en begränsning för flickor då de allt som oftast frågar om lov om de vill ha eller göra något. Detta kan göra att de får ett nej och de får då en begränsad frihet. Pojkar däremot frågar nästan aldrig om lov och de riskerar på sin höjd en utskällning för att de tagit sig mer frihet. Medan flickor förväntas vara duktiga förväntas pojkar nästan vara lite aggresivare.
Det är maskulint att vara aggressiv och pojkar fostras till ett sådant beteende. I förskolan ses det som något positivt om en blyg och lite försiktigare pojke kastar sig in i en bråklek, till exempel boxas, brottas eller jagar någon annan. Leksakerna i förskolan är ofta ganska neutrala och föredras av personalen. Men ändå så förekommer ord som ”dockis” och ”snickis”. När personalen benämner dessa så pratar de om rummet för flickor där det finns dockor och utklädnadssaker. Och i rummet för pojkar finns det saker där de kan bygga och göra kreativa saker (Sandquist, 1998).
Vidare tar Sandquist upp hur mycket tid och uppmärksamhet flickor och pojkar får. Pojkar har mindre kontakt med de vuxna samtidigt som de protesterar och bråkar mer. Och på så sätt blir de mer krävande och får i vissa avseenden mer uppmärksamhet. Flickor vill ofta sitta med en vuxen när de leker och får också generellt sett oftast göra det. På detta sätt får de mer uppmärksamhet när det gäller det. Pojkar vill leka själva och får då inte lika mycket tid och uppmärksammhet som flickor. Pojkar och flickor får i princip lika mycket uppmärksamhet och tid med de vuxna men de får det på olika vis. Flickor får det för de gärna vill vara med en vuxen och pojkar får det för de bråkar och stökar mer (Sandquist, 1998).
3. Teorikapitel - Barnperspektiv
Vi har valt att utgå från ett barnperspektiv, det menas med att det handlar om barn. Det vill säga att i vårt arbete så utgår vi från pedagogers syn på bemötande av barn. Motsatsen till detta begrepp är barns perspektiv, skillnaden är att detta begrepp är enligt barn. Man utgår från barnets syn och perspektiv.
Halldén anser att barnperspektivet både kan vara ideologiskt och metodologiskt. På så sätt är det ett starkt ideologiskt laddat begrepp, som även har en stark ställning som metodologiskt begrepp inom barndomsforskningen. Det kan ha två betydelser så som att låta barns röster komma till tals och därmed ge barns perspektiv. Men även att ha barnet i fokus och studera vilka effekter för barn som följer politiska förändringar. Det handlar om att skilja ut vem som formulerar perspektivet, är det barnen eller är det någon som företräder barnen. Hur avgör man vad som är ett barnperspektiv? Argumentationen är att ett barnperspektiv måste innehålla barns perspektiv, men att det måste tolkas. Exempelvis utav en pedagog/forskare, som är närvarande i dessa uttolkningar. Barnperspektivet skrivet som ett ord sätter fokus på ett perspektiv som syftar till att tillvarata barns villkor och verka för barns bästa. Inom barnperspektivet så lämnar sällan barnen avtryck i källorna. Om man sätter det som två ord, barns perspektiv, handlar det mer om att barnen själva har lämnat ett bidrag via egna uttalanden eller praktiker (Halldén, 2007:169-170)
Camilla Löf skriver i sin avhandling med livet på schemat om att barns perspektiv ofta omtalas som forskning med barn, eftersom barnen är informanterna. Löf menar att forskning utifrån barns perspektiv kan innebära att sträva efter att ”ge röst” åt barnen och på så sätt flytta fram barndomens position genom att erkänna barn som aktörer, vars erfarenheter och kunskaper måste synliggöras. När det handlar om forskning som utgörs från ett barnperspektiv, beskrivs begreppet som forskning med barns bästa i fokus. Det handlar alltså om forskning om barn, barns livsvillkor och barns kulturer. Barnperspektivet ställs som vi nämnt tidigare ofta som en motsatts till barns perspektiv, där det handlar om forskning med barn som informanter (Löf, 2011:32-34)
4. Metod
För att kunna få svar på våra frågeställningar har vi använt oss av observationer och intervjuer. Vi har observerat pedagogernas bemötande av barnen i den dagliga verksamheten på två förskolor i södra Sverige. Sedan har vi använt oss av intervjuer av pedagogerna, för att kunna få svar på hur de anser att barn ska bemötas. Detta gör att vi har använt oss av kvalitativa metoder som innebär att vi ges möjligheten till att både förstå, skapa oss en helhetsbild och möjlighet till att analysera det insamlade materialet (Patel och Davidsson, 2003). Att vi väljer att observera först och sen intervjua är för att vi inte ska ha pedagogernas svar i bakhuvudet utan att vi ska observera med ”neutrala ögon och öron”.
4.1 Intervju
En av metoderna som vi har använt oss av är intervjuer. Widerberg (2002) skriver att intervjuer innebär att forskaren använder samtalsformen för att få fram andras muntliga uppgifter, berättelser och förståelser. Hon menar att intervjun kan vara mer eller mindre genomtänkt och styrd på förhand. Till exempel så kan intervjun ta form av en utarbetad och detaljerad intervjuguide eller så kan frågorna utvecklas mer under intervjuns gång. Är intervjun helt igenom strukturerad och standardiserad, det vill säga att den ska utföras på samma sätt i förhållande till alla intervjupersoner, så är det ingen kvalitativ intervju enligt Widerberg. Syftet vid kvalitativa intervjuer är att använda sig av det direkta mötet mellan forskare och intervjuperson. De unika samtal som uppstår i just denna kontext, eftersom intervjupersonerna skiftar och därmed också relationen och samtalet. I denna metod är det forskaren som är det viktigaste redskapet i försök till att få fram och följa upp just den här intervjupersonens uppgifter, berättelser och förståelser. Med detta sagt innebär det inte att
man kan eller bör ha tänkt igenom och planerat intervjuns innehåll och form på förhand (Widerberg, 2002).
Vid en intervju är urvalet av intervjupersoner mer styrt än vid en enkätundersökning. Detta beror på att intervjuer görs på ett färre antal personer och att dessa ofta väljs för att de har något specifikt att bidra med eller för att de har en intressant ståndpunkt (Denscombe, 2000).
Genom intervjuer med pedagoger kan vi få en förståelse för deras tankar och idéer och vi får en möjlighet att förstå deras perspektiv (Bjørndal, 2002:90). Intervjufrågorna har vi tänkt ställa efter trattekniken och det innebär att vi börjar med stora öppna frågor för att så småningom gå över till mer specifika (Patel & Davidson, 2003:74). Vid ostrukturerade intervjuer blir det mer ett samtal. Enligt Bjørndal kan det vara en nackdel vid sådana intervjuer när vi som intervjuare kan påverka informanterna (Bjørndal, 2002:92). Inför intervjutillfällena är vi väl förberedda med våra intervjufrågor (se bilaga 2), för att skapa en god kontakt och en givande intervju.
4.2 Observation
Vi har valt att observera också för att komplettera intervjufrågorna samt att se om pedagogerna tänker och agerar likadant. Det vill säga att vi vill se om de arbetar på de sättet som de säger när vi intervjuar dem.
Våra observationer blir av ”första ordningen” (Bjørndal, 2002:26) vilket innebär att vi har det som en primär uppgift. Vi kommer att vara ”kända och okända, icke deltagande observatörer” (Patel & Davidson, 2003:97). Detta innebär att barnen och pedagogerna vet att vi är närvarande men att vi inte kommer att delta aktivt i undervisningen. Att observera en pedagogisk situation och ha det som en primär uppgift, medför att observationerna blir av högre kvalitet eftersom vi inte behöver dela vår uppmärksamhet till andra uppgifter som pedagogerna gör i sitt arbete (Bjørndal, 2002:26). Vi är medvetna om att denna typ av observation kan påverka individernas samspel till en början, men återgår till det normala efter en stund. Enligt Patel och Davidsson är det därför lämpligt att inte börja observationen
omedelbart (Patel & Davidson, 2003:97). Som observatör behöver man tänka på att inta ett kritiskt förhållningssätt till observationer (Bjørndal, 2002:34–35). Människor upplever och tolkar situationer på olika sätt beroende på vilka erfarenheter de har med sig. Därför är det bra att som observatör tänka utifrån dessa tre meningar:
Du ser vad andra gör men inte varför de gör det.
Värdet av det som andra gör är något som du själv upplever. Du ser inte vad andra tänker och upplever (Bjørndal, 2002:40).
I observationer får vi möjlighet att se saker som händer i sitt naturliga sammanhang. En nackdel kan vara att observationer är tidskrävande och att man inte får ut det man vill ha. Observationer kan ta lång tid och resultatet är aldrig givet (Patel & Davidson, 2003:88).
Patel & Davidsson (2003) skriver vidare om både för- och nackdelar med att vara en känd respektive okänd observatör. Det är mindre risk om det är en okänd observatör i förhållande till sammanhang som ska studeras, än om det är en känd, att gruppens beteende påverkas. Nackdelen med att vara en okänd observatör kan bli att gruppen begränsar sin öppenhet för den okände och det naturliga samtalet faller bort, men med en känd observator vågar både pedagoger och barn vara sig själva (Patel & Davidsson, 2003). För oss blir det en blandning av det som Patel & Davidsson pratar om då vi båda är kända och okända på vars en förskola. Detta kanske påverkar våra observationer både positivt och negativt. Antingen känner de sig bekväma eftersom de känner en av oss eller så känner de sig bara bekväma till viss del då de inte känner den andra av oss.
4.3 Genomförande och urvalsgrupp
Vi har besökt de båda förskolorna vid flera tillfällen. Båda förskolorna har besökts i en veckas tid, antingen på förmiddagen eller eftermiddagen. Det första vi gjorde var att observera pedagogernas bemötande av barnen. Sedan intervjuade vi pedagogerna för att få höra vad de anser om hur de bemöter barnen utifrån våra begrepp kön, etnicitet, klass och ålder. Vi transkriberade sedan det insamlade materialet och letade efter gemensamma nämnare som vi
kunde använda oss av. Sedan sammanställde och analyserade vi vårt material för att kunna besvara vår frågeställning.
Vi har valt att utgå från två förskolor med barn i åldrarna 1-5 år. Undersökningen ägde rum på två sydsvenska förskolor som skiljer sig åt. Den ena förskolan ligger i staden och är mer mångkulturell än den förskolan som ligger en bit utanför staden. Förskolan utanför staden har fyra avdelningar med barn i åldrarna 1-3 år och 3-5 år. Barngrupperna består av 15-20 barn på varje avdelning och det jobbar 3 pedagoger på varje avdelning. På denna förskola har vi intervjuat två förskollärare som arbetar på två av avdelningarna. Den ena är en kvinna på 37 år och har arbetet som förskollärare i 10år, vi benämner henne som Lisa. Den andra är också en kvinna som är 28 år och hon har arbetet som förskollärare i 5 år, vi benämner henne som Kajsa. Lisa arbetar på 1-3 års avdelning och Kajsa arbetar på 3-5 års avdelning.
Förskolan som ligger i staden har tre avdelningar med barn i åldern 1-5 år. På varje avdelning arbetar det 3 pedagoger, det finns det ca 13 barn på varje avdelning. Vi intervjuade två pedagoger på denna förskola som arbetar på en av avdelningarna. Den ena pedagogen är i 60 års åldern och har jobbat i verksamheten i ca 20 år som förskollärare, och vi benämner henne som Agneta.Den andra pedagogen är i 40 års åldern och arbetar just nu som förskolechef på denna förskola. Innan dess har hon arbetet som förskollärare i 10 år. Vi har valt att benämna henne som Pia.
4.4 Etiska övervägande
Alla föräldrar fick hem ett brev när terminen började till hösten, där vi skrev vem vi var och vad vi skulle göra. De fick även möjlighet att godkänna om deras barn skulle få vara med i vår observation. Vi tydliggjorde att det inte var deras barn som det var fokus på utan det var pedagogerna som vi skulle observera. Vi använde oss även av fiktiva namn på både pedagoger och barn för att skydda deras identitet. Förskolornas plats och namn kommer vi inte att använda oss av i vårt arbete.
När det ska göras en undersökning finns det några allmänna krav på forskningen som man som forskare måste följa. Dessa krav kallas individskyddskravet, samtyckeskravet, nyttjandekravet och konfidentialitetskravet. Med det menas att skribenterna måste följa dessa krav så att deltagarna som deltar i undersökningen inte påverkas negativt (VR, 2002).
Informationskravet innebär att man som forskare ska informera deltagarna att det är frivilligt
och att de kan ångra sig och inte vara med längre. Det är också viktigt att ge deltagarna information om vilket ämne det är man undersöker och eventuella frågeställningar. (VR,2002). Det gjorde vi genom att prata med pedagogerna innan och berättade vad vi hade tänkt skriva om. Sedan fick de ta ställning till om de ville ställa upp i vår undersökning.
Samtyckeskravet innebär att när deltagarna har fått information om undersökningen så måste
de ge sitt samtyckte till att vi intervjuar och observerar dem. Detta gjorde pedagogerna efter de att vi hade berättat vad vi skulle göra. Som forskare ska man heller inte tvinga någon att delta i undersökningen. Eftersom vi skulle observera skickade vi ut en blankett till alla föräldrar (se bilaga 1), där de fick godkänna om deras barn fick vara med i våra observationer (VR, 2002).
Konfidentialitetskravet är en annan viktig sak, det är att deltagarna förblir anonyma i arbetet.
För oss betyder det att vi inte nämner förskolornas namn eller orter (VR, 2002). Vi använder oss heller inte av pedagogernas riktiga namn utan benämner de som Lisa, Kajsa, Agneta och Pia. Vi gör detta för att förskolorna och pedagogerna ska förbli anonyma.
Nyttjandekravet är det sista kravet man måste följa som forskare. Det står för att man inte får
lämna ut observationsanteckningar eller intervjusvaren mot pengar till någon eller några som inte ska använda vårt material till något vetenskapligt (VR, 2002). De intervjuer och observationer vi har gjort används bara till forskning i vårt examensarbete.
5. Resultat och analys
Vi har intervjuat fyra förskollärare i södra Sverige, för att höra hur de ser på sitt bemötande av barn i förskolan. Den första vi intervjuade var en kvinnlig förskollärare (Agneta) som har jobbat i verksamheten i ca tjugo år. På förskolan som hon arbetar på har de en blandad barngrupp med olika etniciteter. De andra två som vi har intervjuat (Lisa och Kajsa) är också kvinnliga förskollärare och har jobbat i ca trettio år. På förskolan som de arbetar har de flesta av barnen svensk bakgrund. Den sista pedagogen är också en kvinnlig förskollärare som just nu arbetar som förskolechef som vi kallar för Pia.
De två första intervjuerna gjordes i ett rum på avdelningen, enskilt med en pedagog åt gången. De andra två intervjuerna tog plats i förskolans fikarum, även dessa skedde enskilt med pedagogerna.
5.1 Pedagogisk reflektion
5.1.1 Förskolans sociala uppdrag
I läroplanen står det om positivt bemötande och att man ska uppmuntra barn och stärka deras självkänsla. Detta ansåg Agneta att de strävade efter i verksamheten. De vill lära barnen att respektera varandra och bemöta varandra väl genom uppmuntran och stärka deras självkänsla. Även Lisa och Kajsa tyckte att de strävade efter detta. De arbetar varje dag med att barnen ska lära sig att respektera och vara snälla mot varandra. De har också olika former av kompissamtal där barnen får lära sig att vara snälla mot varandra.
Kajsa sitter med barnen ute i kapprummet och de ska klä på sig för att gå ut. Hon berättar vad de ska ha på sig så de vet vad de ska ta på sig. Kajsa hjälper några barn med kläderna när en pojke på 3år kommer fram och ber om hjälp. Först ignorerar hon honom och när han stått där ett bra tag och tjatat så säger hon till honom att han är en stor kille så han kan det själv, han har gjort det så många gånger innan. När han inte får någon respons börjar han att bråka med de andra barnen och vägrar att ta på sig.
När Kajsa är färdig med barnen hon har hjälpt ser hon en flicka på 2år som sitter på golvet och kämpar med att ta på sig kläderna. Hon har inte sagt ett ljud utan har själv försökt att klä på sig. Kajsa lyfter upp henne och säger att hon ska hjälpa henne så hon också kan gå ut och leka. Hon säger också till flickan att det är svårt att klä på sig själv och att man behöver lite hjälp för att det ska gå lättare (Utdrag från observation).
Om man ska sammanfatta de som Lisa, Kajsa och Agneta talar om så anser de att de strävar efter att uppmuntra barn och stärka deras självkänsla. Kajsa och Lisa nämner att de varje dag arbetar med barnen för att de ska lära sig att respektera och vara snälla mot varandra. När det gäller självkänsla så anser Juul & Jensen (2003) att genom det personliga språket inspirerar den andra parten till personlig insikt och reaktion, på så sätt ökar den andres självkänsla. Detta exempel visar hur viktig relationen är mellan pedagog och barn. Att pedagogen kan genom sitt sätt att vara stärka och uppmuntra barnets självkänsla.
Utifrån vår observation kan vi tolka hur viktigt det är att reflektera över hur man är och arbetar som pedagog. I detta fall säger Kajsa att hon strävar efter att uppmuntra och stärka barns självkänsla. Men utifrån vår tolkning kan vi se att man ibland gör saker omedvetet utan att reflektera över det. I situationen ignorerar hon först pojken sedan nekar hon honom hjälp. Någon minut senare hjälper hon flickan, utan att flickan hade bett om hjälp. Med detta exempel vill vi visa att man som pedagog inte alltid är medveten om hur man bemöter barn. Pojken kan i denna situation ha känt sig kränkt, samtidigt som flickan inte fick någon uppmuntran till att klä på sig själv.
Schjellerup och Nielsen (2006) talar om socialkompetens som en förutsättning för ständigt samspel mellan barn och deras sociala omgivning. De menar att barnet påverkar och skapar sin omgivning samtidigt som omgivningen påverkar och skapar barnet. Detta exempel visar just hur viktigt pedagogens bemötande av barnet är, som Juul & Jensen även talar om. Schjellerup och Nielsen menar att genom omgivningens påverkan, skaffar sig barnet normer
och värderingar och lär sig fungera i det sociala livet. Samtidigt som barnets personliga identitet och självfattning tar form.
5.1.2 Pedagogernas syn på barn
Utifrån det som pedagogerna talar om kan vi tolka att de strävar efter läroplanens mål, när det gäller att uppmuntra och stärka barnens självkänsla. De nämner även att de vill lära barnen att respektera och bemöta varandra väl. Vår tolkning av pedagogernas syn på barn är att de vill att alla barn ska vara starka individer som respekterar varandra för den man är.
5.2 Barn som individ eller barn som grupp
Utifrån intervjun med Agneta fick vi en bild av att hon hade en klar inställning till hur hon vill arbeta med barnen och att hon ofta reflekterar över sitt arbete och hur hon bemöter barnen. Lisa och Kajsa arbetar tillsammans och tycker båda två att de reflekterar över hur de bemöter barnen. Varje år skriver de en utvärdering om hur året har varit och då reflekterar de över hur de bemött barnen.
När vi diskuterade bemötandet av barn utifrån kön, etnicitet och ålder ansåg Agneta att hon inte gjorde skillnad på barnen när det gäller etnicitet, detta var inget hon tänkte på dagligen. När det gäller kön och ålder ser hennes bemötande annorlunda ut. Det hon ansåg var att man ska utgå från individen, till exempel i vissa situationer kan man inte bemöta en 2åring och 5åring på samma sätt. Detsamma gäller för pojkar och flickor, alla ska få vara som dem vill och då får man anpassa bemötandet utifrån hur dem är. Vissa pojkar vill leka med dockor och då är det viktigt att man uppmuntrar dem till det och visar att det är okej att vara som man själv vill vara.
När det gäller barn med annan etnisk bakgrund än svensk reflekterar inte Lisa och Kajsa över det, då de bara har svenska barn i sin barngrupp. Utifrån ålder och kön tycker de att de
bemöter barn annorlunda. De anser att barn har olika behov i olika åldrar och därför får de bemötas utifrån deras behov och ålder. Detsamma gäller för olika kön, bara för det är pojkar och flickor så betyder inte det att alla pojkar och flickor är likadana. Det finns pojkar som är lite mer mjuka och försiktiga än pojkar vanligtvis är samtidigt som det finns flickor som är mer tuffa och tar för sig mer. Det bästa är att titta på barnets behov och sen bemöta det utifrån det.
När det gällde frågan om alla barn ska bemötas lika, var de alla överens om att barn ska bemötas efter deras behov och personlighet. Alla barn har olika behov och personlighet, därför är det viktigt i bemötandet med barn att ha ett öppet sinne och utgå från barnen som enskilda individer.
Barnen har fri lek och springer runt och busar och skojar som barn gör när pojken trillar och slår sig. Han börjar gråta och Lisa ser detta och säger till honom att det inte är så farligt och att han ska resa sig upp igen. Han berättar att han har ont i knät och pedagogen blåser och sen säger hon till honom att springa och leka igen.
Lite senare leker en flicka med några andra barn och de knuffas när de ska vänta på sin tur för att åka på den lilla rutschkanan i plast, flickan råkar då trilla ner och börjar gråta. Lisa går genast dit och tycker det är tokigt att det hände och frågar hur det gick och om hon ska blåsa. Sedan tar hon upp flickan i knät och sitter med henne ett bra tag och tröstar henne (Utdrag från observation).
En mamma kommer och lämnar sin pojke och han är väldigt ledsen och vill inte att mamma ska gå, hon förklarar att han har haft en jobbig natt och morgon. Han springer efter henne och håller fast henne och säger att han vill följa med. Mamman förklarar att hon måste åka och jobba och han måste vara på förskolan så kommer hon och hämtar honom i eftermiddag. Kajsa tar tag i pojken och håller fast honom så mamman kan gå iväg. Han är väldigt arg och ledsen och vill inte lyssna på pedagogen. Hon tar med pojken in i allrummet och sätter honom på golvet och säger till honom att mamma kommer sen igen så han behöver inte vara ledsen. Sen går hon ut i köket och pratar med de andra barnen.
När det gäller en flicka går det lite annorlunda till. Här är det också mamman som lämnar och hon är lite ledsen och vill inte att mamma ska gå. Mamman förklarar att hon måste gå till jobbet, Lisa tar då upp flickan i famnen. Hon säger till flickan att de kan vinka till mamma i fönstret och går och gör det, samtidigt som hon berättar att mamma kommer och hämtar henne när hon arbetat färdigt. Sen sätter hon sig i ett rum med flickan och läser med henne (Utdrag från observation).
De två utdrag från observationerna som handlar om Kajsa och Lisa visar att de till viss del arbetar som de förespråkar. Exempelvis anser de att de bemöter barnen annorlunda när det gäller kön och ålder. Samtidigt som de tycker att man ska utgå från barnens behov, att alla flickor inte är mjuka och försiktiga och att alla pojkar inte är tuffa. Utifrån vår observation kan vi tolka att pedagogerna bemöter barnen olika för att de är pojkar och flickor.
Agneta talar om att man ska utgå ifrån individen när det gäller bemötandet av barn. Där hon tar upp i ett exempel att man inte kan bemöta en 2 åring och en 5 åring på samma sätt, likadant när det gäller pojkar och flickor. Utan bemötandet ska anpassas efter hur barnet är och vad de har för intressen och behov, att barnet ska få vara som det är och att det är okej. Det som Agneta talar om här kan knytas till Gustafsson (2009), han skriver att barnens välbefinnande, trivsel och trygghet är det som ska komma i första hand. För att skapa välbefinnande, trivsel och trygghet är det viktigt att möta barnen på individnivå, så att barnets individuella behov kan bli tillfredsställda. Han menar även att det är viktigt i mötet att se barnet, ge bekräftelse och respekt. Enligt Sandquist (1998) får pojkar och flickor i princip lika mycket tid av pedagogerna men på olika sätt. Agneta säger just det att bemötandet ska anpassas efter barnet. I det här fallet om det är en flicka eller pojke. Flickor och pojkar kan ha olika behov och intressen. Exempelvis så menar Sandquist (1998) att flickor oftast vill sitta med en vuxen när de leker och får generellt sett oftast det. Medan pojkar oftast vill leka själva och får sin uppmärksamhet från när de oftast är stökiga eller när de bråkar. Rithander menar att flickor tränas i osjälvständighet och försiktighet medan pojkar tränas i självhädelse och aggresitivitet. Pojkar ses som ”starkare” och flickor som lite ”svagare” och därför får flickor ofta mer hjälp än pojkar med saker som till exempel påklädnad (Rithander, 1991).
5.2.1 Pedagogernas syn på barn
Vår tolkning är att pedagogerna kategoriserar barnen efter ålder och kön, när det gäller deras sätt att bemöta barnen. Samtidigt som pedagogerna anser att de ska utgå ifrån individen. De menar att alla barn är olika och har olika behov beroende på deras ålder och om de är pojke eller flicka, därför kan pedagogerna inte bemöta alla barn på samma sätt.
5.3 Demokrati, människovärde och integritet
5.3.1 Arbetslaget – gemensam reflektion – samstämmighet – pedagoger mellan
När vi talade om arbetslaget var överens om hur de ska bemöta barnen svarade Agneta att de på avdelning ofta diskuterar det tillsammans. Att de är överens om hur de ska bemöta barngruppen, tillexempel att ingen mobbning är accepterad. Det är något dem pratar om mycket. Kajsa och Lisa tyckte båda att de var överens om hur de ska bemöta barnen. I arbetslaget pratar de ofta om hur barngruppen ska behandlas och att alla pedagogerna måste ha samma sätt mot barnen. Det vill säga att alla måste ha samma regler så att barnen förstår vad som gäller.
Det som Agneta tycker är viktigt att tänka på är att alla barn som går hem från förskolan ska vara nöjda och glada med dagen. Alla ska trivas och känna glädje över att vara på förskolan. Hon tyckte också att det ska handla om pedagogik i arbetet med barnen istället för att ”bara passa” barnen. Hon anser även att det är viktigt att man är med barnen även när de bara har fri lek. Kajsa och Lisa tyckte det var viktigast att man verkligen lyssnar på vad barnen har att säga. Att det finns respekt och intresse från bådas håll är viktigt. Det är inte bara barnen som ska lyssna och respektera personalen utan personalen måste ge sig tid till att lyssna på vad barnen har att säga. Att bygga en bra relation är viktigt för att barnen ska trivas.
På lunchen frågar Agneta barnen vad de ska göra för roligt i helgen. Alla får berätta om vad de ska göra i helgen, men när det kommer till en av de två pojkarna som inte kan så bra svenska blir det tyst. Han svarar så småningom lite tyst med en blandning av hans språk och svenska. De andra barnen börjar skratta och han blir generad och ledsen. Pedagogen som sitter med barnen ignorerar det hela och frågar vidare vad barnen ska göra (Utdrag från observation).
Det som Kajsa och Lisa talar om kan man koppla till Johannesen och Sandvik (2009) som talar om vuxnas makt gentemot barn. Att det alltid är vuxna som är i maktposition i en relation till barn. Pedagogen är uppmärksam på den egna makten i förhållande till barnet, att de påverkar barnets möjligheter till delaktighet och inflytande, att få uttrycka sig och bli hörda
blir viktiga utgångspunkter för reflektioner i personalgruppen. Just detta talade Agneta, Kajsa och Lisa om, att de ofta på avdelningarna diskuterar om hur de ska bemöta barnen. Att de reflekterar och är överens om hur de ska bemöta barngruppen och vilka regler det är som gäller, till exempel att ingen mobbning är tillåten. Kajsa och Lisa berättade att de ofta talar om hur barnen ska behandlas och att det är viktigt att alla pedagoger har samma sätt mot barnen. Jämför man det som Agneta talar om, med den situation som uppstod under observationen, kan vi tolka att återigen ser bemötandet annorlunda ut jämfört med det som pedagogerna säger. Vår tolkning är att man som pedagog omedvetet bemöter barnen på ett sätt som man inte har tänkt sig att man ska göra.
Det som Johannesen och Sandvik talar är att makten ligger hos pedagogen när det gäller samspelet med barnet. Kajsa och Lisa menar att det är viktigt att lyssna på barnet. Att det ska finnas respekt och intresse från båda parter. Det är inte bara barnet som ska lyssna och respektera den vuxne utan det samma gäller pedagogen sätt mot barnen. Pedagogen har den makten att skapa och bygga en bra relation till barnet. Även Gustavsson (2009) tar upp om viktigt pedagogens förhållningssätt till barnet är och för att barnet ska trivas och tycka det är kul att gå till förskolan. Gustavsson menar att man som pedagog ska lyssna, bekräfta, legitimera och uppmärksamma barnets känslor. Precis detta talar Agneta om, att det ska handla om pedagogik i arbetet med barnen istället för att ”bara passa” barnen. Hon menar att det är viktigt att man är med barnen, även när de har fri lek. För det är där som pedagogen kan göra det som Gustavsson talar om, när det bland annat handlar om att bekräfta och uppmärksamma barnets känslor och intresse.
5.3.2 Syn på demokrati och människovärde
Agneta berättade om en händelse där de hade samling och barnen skulle hålla varandra i händerna. Ett av barnen var en somalisk pojke och barnen ville inte hålla honom i handen. I denna situation ansåg Agneta att det inte gick att vara demokratisk och tillåta att barnen inte behövde hålla pojken i handen. Utan hon tänkte mer på pojkens självkänsla och att han inte skulle känna sig utanför. Hon menade att det är viktigt att vara en demokratisk ledare men ibland måste människovärdet gå före.
I ovanstående exempel som Agneta berättade om ställs demokrati och människovärde mot varandra. För i detta fall hade Agneta kunnat handla annorlunda. Skulle hon tänkt mer demokratiskt så hade de andra barnen inte behövt hålla den somaliske pojken i handen. Men vad hade det lett till senare kan man undra. Det hade kanske med tiden kunnat spä på med fler saker som hade uteslutit den somaliske pojken från de andra barnen. I slutändan så hade det varit just den pojken som hade farit illa och vem vet vad det hade kunnat leda till. Men i denna situation valde Agneta först och främst att tänka på pojken och hans självkänsla. Agneta uttryckte under intervjun sig själv så här; ”det är viktigt att vara en demokratisk ledare men ibland måste människovärde gå före”. Johannesen och Sandvik (2009) talar om vuxnas makt gentemot barn. Och i detta fallet så har pedagogen stor makt när det gäller hur pojken blir bemött av sina kompisar och vad det får för konsekvenser av pedagogens handlande. Johannesen och Sandvik menar att den vuxne är i maktposition i relationen till barn. Att pedagogers uppmärksamhet på den egna makten i förhållande till barn påverkar deras möjlighet till delaktighet och inflytande, att uttrycka sig och bli hörda.
5.3.3 Pedagogiskt förhållningsätt och barns integritet
I samtalet med Pia så talade hon mycket om pedagogers förhållningsätt till barnen. Att man ska visa respekt och intresse för människor, att man ska vara tydlig mot barnen, röst och kroppsspråk är viktigt. Pia menade att man aldrig får bli fysisk med barnen utan att det handlar om tonläge och kroppsspråk som hon nämnde tidigare. Att man som pedagog ska vara nyfiken på barnet, nyfiken på vad just detta barn har för kvaliteter och vad han/hon kan. Men även visa intresse för föräldrarna. Pia utryckte sig att man ska tycka människor är spännande om man ska arbeta i förskolan, där man dagligen träffar människor. Hon menade att som pedagog gör man skillnad, det är jag som pedagog som ska se till att barnen har det bra på förskolan och att de tycker att det är kul att lära sig.
Sammanfattningsvis talar Pia mycket om hur man som pedagog förhåller sig till barnen. Både när det gäller röst och kroppsspråk, respekt och intresse för barnen. Schjellerup och Nielsen (2006) påpekar att socialkompetens är en förutsättning för ett ständigt samspel mellan barn och pedagog. Han menar att barnets omgivning påverkar och skapar barnet. Att utifrån omgivningen skaffar barnet sig normer och värderingar och lär sig att fungera i det sociala
detta som Pia talar om, det är vi som pedagoger som ser till att barnen har det bra och att de lär sig. Att vi har respekt för barnet och dess intresse, genom tonläge och kroppsspråk formar och påverkar vi barnet i dess utveckling. Gustafsson (2009) liksom Pia anser att barnen mår bra, trivs och känner sig trygga ska komma i första hand. Det är viktigt i mötet att se barnet, ge bekräftelse och visa respekt. Pedagogerna ska arbeta för att tillfredsställa barnets behov. Han talar även liksom Pia om att det är viktigt för barn att omges av människor som är tydliga i sitt känslospråk och som är lätta att förstå sig på. Detta kan man koppla till Schjellerup och Nielsen när de talar om socialkompetens och hur omgivningen påverkar barnet.
5.3.4 Pedagogernas syn på barn
Pedagogerna vill att hela arbetslaget ska vara överens om hur de ska bemöta barnen. Anledningen är att de ska ha samma regler så att barnen vet vad det är som gäller. Pedagogerna vill att barnen ska känna sig glada och nöjda när de kommer hem från förskolan. Pedagogiskt arbete ska vara centralt istället för att det handlar om att ”passa” barnen.
När det gäller demokrati och människovärde kan vi tolka att det är en balansgång mellan dessa två. Det är viktigt med demokrati men ibland måste människovärde gå före. Genom Agnetas agerande kan vi tolka att hon tänker mycket på barnens självkänsla.
Vi tolkar att pedagogerna tycker det är viktigt hur man som pedagog förhåller sig till barnen. Att visa respekt och intresse är en viktig del i det pedagogiska arbetet, att man visar respekt för barnets integritet.
6. Diskussion
Det vi kan se i vårt resultat är att pedagogernas svar inte alltid stämmer överens med vad vi såg under våra observationer. Ett exempel är att Kajsa pratar om att det är viktigt att stärka och uppmuntra barns självkänsla. Men under en påklädnad ignorerar pedagogen en pojke som ber om hjälp och sedan klär hon på en flicka som inte bett om någon hjälp. Ett annat exempel är en situation som uppstår ute på gården. En flicka trillar och slår sig och Lisa är snabbt framme och tröstar och tar hand om flickan en lång stund. Det är även en pojke som trillar och slår sig och där tycker Lisa att det inte var så farligt så pojken kan leka vidare. När vi intervjuade henne tyckte hon att man ska utgå från individen i bemötandet av barn och att alla är olika. Bara för det är en pojke betyder det inte att han stor och tuff och flickor behöver inte vara blyga och tillbaka dragna. I dessa situationerna gör pedagogerna tvärtemot vad de säger i intervjuerna. Vi vill tro att de omedvetet bemöter barnen olika. Är det så att man har ett invant sätt att arbete på och inte reflekterar över det? Och är det så att alla har en föreställning om att flickor är mer sköra än pojkar? Och att de behöver mer hjälp? Vi tror inte att pedagogerna bemöter barnen annorlunda för att de tycker att man ska det, utan de gör det utan att tänka. Om man tar sig tid till att reflektera över sitt arbete kanske man ser att man inte alltid gör som man har tänkt att göra.
Som vi har visat tidigare kan man sammanfatta pedagogers syn på bemötande av barn på så sätt att man alltid ska utgå ifrån individen och barns enskilda behov. Barns behov kan skiljas åt när det gäller kön och ålder. Man kan inte utgå från att pojkar är tuffa och flickor lite blyga. Som pedagog kan man heller inte utgå från att en 2 åring måste ha mer hjälp och tid än en 3 åring. Det är hela tiden barns enskilda behov som måste styra hur du som pedagog bemöter de. Att man som pedagog ska visa respekt och intresse för barn är en viktig del för att stärka barns självkänsla.
Utifrån vår undersökning har vi kommit fram till att en viktig grund är att arbetslaget är överens om hur de ska bemöta barnen. Alla i arbetslaget ska vara överens om vilka regler det är som gäller för att skapa trygghet för barnen. De vill att barnen ska trivas och vara glada när
de kommer hem från förskolan. För att skapa trivsel och glädje för barnen så är det viktigt att pedagogerna intresserar sig för barnen och deras intressen. Att pedagogerna visar respekt för barnet som enskild individ och möter barnet efter dess behov. Detta bidrar till att barnets självkänsla stärks. Pedagogerna vill arbeta demokratiskt men menar att i vissa situationer måste man tänka på människovärdet och barnets självkänsla. Det vill säga att ibland måste individen gå före gruppen.
Vi kan se att i bemötandet av barn finns det inget generellt sätt att göra det på. Utan man måste utgå ifrån individen oavsett ålder eller kön. Exempelvis behöver man inte bemöta en flicka eller pojke så som det förväntas. En flicka behöver inte vara blyg och försiktig, utan kan vara mer tuff och självständig. Det samma gäller för pojkar, de kan vara lugna och försiktiga. Det sägs att alla barn ska bemötas lika men frågan är om det verkligen går? Och om det är rätt mot barnen.
Avslutningsvis vill vi poängtera hur viktigt det är att man som pedagog reflekterar över sitt arbete med barn. Vår undersökning visar att man inte alltid gör så som man tror och vill, när det gäller bemötandet av barn. Vi hoppas att vårt arbete öppnar pedagogers ögon för reflektion kring arbetet och bemötandet med barn.
Vi analyserade svaren från intervjuerna och anteckningarna från observationerna genom ett barnperspektiv. Alla pedagogerna pratar om att barnet måste komma i första hand och hur viktigt det är med respekt och förhållningssätt. Agneta nämnde att det är viktigt att man arbetar pedagogiskt och inte är där för att ”passa” barnen. Går man in med inställningen att man som pedagog ska lära barnen något blir det en mycket bättre lärandesituation för barnen.
Genom att använda sig av både intervjuer och observationer kunde vi se om det som pedagogerna sa stämde överens med hur de gjorde i praktiken. Detta gav oss ett intressant resultat.
6.1 Reflektion kring undersökningen
Om vi skulle ändra på något i vår undersökning skulle det vara att välja en annan undersökningsgrupp. Då båda var kända på vars en förskola hamnade den andra lite utanför. Eftersom vi kände pedagogerna sedan innan blev diskussion mer mellan de två som kände varandra och den andra av oss två blev inte så delaktig. Det var också svårt att analysera materialet som vi samlat innan på grund av att vi kände att vi ”visste” hur de arbetade och varför de gjorde som de gjorde i olika situationer. Om vi hade valt helt neutrala förskolor för oss båda kanske vi hade fått en mer givande intervju och båda hade varit mer delaktiga. Samtidigt som observationerna inte hade sett ut som de gjorde. Både pedagoger och barn var väldigt avslappnade och märkte knappt att vi va där. Eftersom de kände oss sen tidigare kunde de fortsätta som vanligt och vara sig själva. Om vi hade varit på okända förskolor kanske både barnen och pedagogerna hade varit mer försiktiga och tänkt på vad och hur de gjorde saker.
Vårt metodval är vi nöjda med då vi fick ett intressant resultat. Om vi hade valt att bara göra intervjuer eller observationer som det var tänkt från början, hade vi inte fått det resultatet som vi fick.
7. Referenslista
Böcker
Bjørndal, Cato R.P (2002). Det värderande ögat. Stockholm: Liber AB
Denscombe, Martyn (2000). Forskningshandboken – för småskaliga forskningsprojekt inom
samhällsvetenskaperna. Lund: Studentlitteratur
Eriksson-Zetterquist, Ulla & Styhre, Alexander (2008). Organisering och intersektionalitet. Slovenien: Liber Ab
Johannesen, Nina & Sandvik, Ninni (2009). Små barns delaktighet och inflytande-några
perspektiv. Stockholm: Författarna och Liber AB
Juul, Jesper & Jensen, Helle (2002). Relationskompetens. I pedagogernas värld. Copenhagen: Forlaget Apostrof
H Gustafsson, Lars (2009). Elevhälsa i klassrummet. Lund: studentlitteratur AB
Halldén, Gunilla (2007). Den moderna barndomen och barns vardagsliv. Falun: Carlsson Lindahl, Marita (1998). Lärande småbarn. Lund studentlitteratur
Bokförlag
Lunneblad, Johannes (2009). Den mångkulturella förskolan: motsägelser och möjligheter. Lund: Studentlitteratur
Lärarnas Riksförbund (2008). Lärarboken. Läroplaner. Skollagen. Policydokument Löf, Camilla(2011). Med livet på schemat. Malmö: Holmbergs
Niss, Gunilla & Söderström, Anna-Karin (1996). Små barn i förskolan. Lund: Studentlitteratur
Odelfors, Birgitta (1998). Förskolan i ett könsperspektiv: att göra sig hörd och sedd. Lund: Studentlitteratur
Olsson, Britt-Inger & Olsson, Kurt (2007). Att se möjligheter i svårigheter: barn och
Patel, Runa & Davidsson, Bo (2003). Forskningsmetodikens grunder. Att planera, genomföra
och rapportera en undersökning. Lund: Studentlitteratur
Rithander, Susanne (1991). Flickor och pojkar i förskolan. Almqvist & Wiksell förlag. Sandquist, Anna-Marie (1998). Visst görs vi olika. Kommentus förlag
Schjellerup Nielsen, Helle (2006). Gemenskap och utanförskap: om marginalisering i skolans
värld. Stockholm: Liber
Steenberg, Ann (1997). Flickor och pojkar i samma skola. Eklunds förlag AB Widerberg, Karin (2002). Kvalitativ forskning i praktiken. Lund: Studentlitteratur
Elektroniska dokument
http://www.vr.se/download/18.7f7bb63a11eb5b697f3800012802/forskningsetiska_principer_t f_2002.pdf Senast tillgänglig 2011-10-16 http://www.skolverket.se/2.3894/publicerat/2.5006?_xurl_=http%3A%2F%2Fwww4.skolverk et.se%3A8080%2Fwtpub%2Fws%2Fskolbok%2Fwpubext%2Ftrycksak%2FRecord%3Fk%3 D2442 Senast tillgänglig 2011-10-168. Bilagor
Bilaga 1. Information till vårdnadshavare Hej!
Vi är två tjejer som heter Ulrica och Sara och vi läser till förskollärare på Malmö Högskola. Nu är vi inne på vår sista termin och ska skriva vårt examensarbete som kommer att handla om hur pedagoger bemöter barn i den dagliga verksamheten på förskolan. Vi kommer att vid ett flertal tillfällen besöka förskolan och observera pedagogerna på ert barns avdelning. Vi kommer att föra anteckningar när vi observerar. Vi vill tydliggöra att ert barn inte kommer att vara i fokus utan det är pedagogerna som vårt fokus kommer att ligga på.
Vårt insamlade material kommer endast att användas i vårt arbete och kommer att behandlas konfidentiellt. Inga namn eller bilder kommer att användas.
Om du som vårdnadshavare INTE vill att ditt barn ska medverka i vår undersökning var vänlig och fyll i nedanstående del och lämna in till förskolan senast: X/X-2011 Har ni några frågor kan ni kontakta oss på:
Ulrica: ll080509@student.mah.se
Sara: ll080840@student.mah.se Med vänliga hälsningar
Sara och Ulrica
--- Fyll endast i om ditt barn inte ska medverka.
Får inte deltaga
Barnets namn:……… Målsmans underskrift:………
Bilaga 2. Intervjufrågorna till pedagogerna 1) Reflekterar du över hur du bemöter barn?
2) Tycker du att du bemöter barn olika utifrån ålder, klass, kön och etnicitet? På vilket sätt gör du det i så fall olika?
3) Anser du att alla barn ska bemötas lika? Hur då? Går det?
4) I läroplanen står det om positivt bemötande och att man ska uppmuntra barn och stärka deras självkänsla. Strävar ni efter detta? Och i så fall på vilket vis?
5) Är ni i arbetslaget överens om hur ni ska bemöta barn? Hur då?
