6.1. Resultatdiskussion
Med tanke på de uppgifter som uppgetts angående antalet ungdomar som vistades i trappuppgångarna på de aktuella adresserna, i jämförelse med antalet anmälda brott av olaga intrång, kan det antas att ett relativt stort mörkertal förekommer. Gällande brottsstatistiken är det svårt att uttala sig med säkerhet om vad som
påverkade antalet anmälningar, då anmälningsbenägenhet kan bero på många olika faktorer. En möjlig anledning som nämns i resultatavsnittet är att det var många boende som inte vågade anmäla innan "Trygga trappan" tillämpades där. Hinkle (2009) påpekar att en minskning av oordning leder till en minskning av otrygghet. Då arbetsmodellen ”Trygga trappan” minskar social oordning i form av skadegörelse och olaga intrång, kan detta i sin tur ha lett till en minskning av otryggheten bland de boendena. Även Hallin (2018), Hansson m.fl. (2016), Gerell m.fl. (2015) samt Hinkle (2009) nämner att ökad polisnärvaro, reparation av social oordning, uthållighet, kontinuitet samt förtroendearbete av Polisen kan leda till en ökad trygghet för de boendena samt eliminering av social oordning. Inom Broken windows-teorin förespråkas det också polisnärvaro i utsatta områden för att i sin tur öka trygghet för de boenden (Kelling & Cole, 1997). Om denna sociala kontroll upphävs kan detta leda till en ökad flyttningsbenägenhet, vilket enkätresultaten från 2017 påvisade (a.a.). Den tidigare forskningen samt Broken windows-teorin bekräftar alltså våra resultat då de samtliga nämnda förebyggande faktorerna har bidragit till en ökad trygghet bland de boende.
När det kommer till den kvantitativa metodens resultat, det vill säga enkäterna och statistiken, tyder resultaten på en markant förbättring av trygghetsnivåerna bland de boendena. Baserat på enkäterna och intervjuernas resultat har
flyttningsbenägenheten, orsakad av ungdomarnas trapphäng, minskat efter arbetsmodellens tillämpning. Resultatet från enkäterna 2018 påpekade att boende ville flytta från adresserna innan arbetsmodellens tillämpning på grund av social oordning och otrygghet, detta resultat bekräftas i den tidigare forskningen där Gerell (2013) påvisar att social oordning leder till otrygghet som i sin tur eskalerar till en flyttningsbenägenhet bland de boende. Detta då några boenden 2018
uppgav i enkäten att de i dagsläget planerar att stanna kvar och inte flytta. I intervjuerna påpekades det även att boende ville flytta när problemet med ungdomarnas trapphäng var aktuellt.
Den förhöjda flyttningsbenägenheten, ungdomsbrottsligheten samt brist på institutioner i området som studerats kan tyda på att det rör sig om en transition zone enligt den sociala desorganisationsteorin, faktorerna kan även förklaras utifrån teorin om kollektiv styrka (Shaw & McKay, 1942; Sampson, 2006;
Sampson m.fl., 1997). Den sociala desorganisationsteorin är fokuserad på manliga ungdomar med svaga ekonomiska resurser (a.a.). IP MKB nämner bland annat under intervjun att ungdomarna uttryckte att de handskas med
narkotikaförsäljning eftersom att de måste försörja sin familj, vilket tyder på svaga ekonomiska resurser. Teorin bekräftas även av Ward och Laughlin (2009) som påpekar att ungdomar utgör den främsta faktorn till otrygghet i socialt desorganiserade områden. Kommunen försökte guida ungdomarna till yrkesval för att på så sätt skapa en meningsfull vardag och eventuellt för att kunna
förstärka ungdomarnas ekonomiska resurser så att de inte skulle behöva försörja sig genom narkotikaförsäljning. Teorin om kollektiv styrka kan förklara det faktum att den kollektiva styrkan var låg i området eftersom att det inte skedde en övervakning och kontroll av ungdomarna som umgås i trappuppgångarna
(Sampson m.fl. 1997). Därav kan detta förklara varför problemet med trapphäng eskalerade och att flyttningsbenägenheten var hög – låg kollektiv styrka kan alltså kopplas till hög flyttningsbenägenhet. Å andra sidan är det värt att påpeka att denna studies resultat indikerar på att många av de boenden ingrep och
motreagerade när ungdomarna förstörde trappuppgångarna. Detta tyder alltså på en viss social kontroll.
Vidare visade Polismyndighetens enkätresultat från 2017 att 84% av de boendena hade sett eller varit med om något som gjort att de känner sig otrygga. Detta kan bland annat bero de varierande brottstyperna vid adresserna och i det utsatta området. Detta bekräftar även den tidigare forskningen kring det utsatta området, där Gerell m.fl. (2015) påpekar att det aktuella området som studeras är ett utsatt område där det förekommer ungdomsbrottslighet, skadegörelser, narkotikahandel, hot och utpressning samt skottlossning som riskerar att skada en tredje man. Samtliga nämnda brottshandlingar har förekommit vid de tre adresser som har studerats. IP MKB nämnde att boenden blev hotade av ungdomarna samt att det förekom narkotikahandel vid de tre adresserna.
Siffran berörande de boendes otrygghet minskade dock från 84% (2017) till 48% vid Polisens enkätundersökning 2018. Även detta indikerar på att arbetsmodellen till en viss del har lett till en minskning gällande boendes otrygghet. 89,5% svarade i 2018 års mätning att ungdomarna har minskat från trappuppgångarna vilket förknippas med den ökade känslan av trygghet bland de boendena. Dock var det 10,5% av de boendena som fortfarande kände sig otrygga trots att problematiken hade minskat. En orsak till att boende uppgav att de kände sig otrygga i 2018 års enkäter kan vara de som blev utsatta för hot eller misshandel och därmed har kvarstående trauman från perioden då ungdomarna uppehöll sig trappuppgångarna nämner IP MKB.
Likaså antyder den analyserade brottsstatistiken att arbetsmodellen har varit effektiv. När det kommer till brottsstatistik över olaga intrång påvisar den en markant höjning av anmälningar i januari och februari 2017. Detta var alltså den tidsperiod då lagföringen och anmälningarna av ungdomarna påbörjades. Efter denna period har det inte registrerats några anmälningar över olaga intrång i brottsstatistiken. Anmälningarna ökade i samband med "Trygga trappan" och minskade kraftigt efter arbetsmodellen, vilket tyder på att problemet med trapphäng och skadegörelse har minskat. Statistikens resultat angående olaga intrång kan dock diskuteras då eventuellt anmälningsbenägenheten för olaga intrång ökade i januari och februari år 2017. Då olaga intrång var en del av arbetsmodellen kan de ökade anmälningarna kopplas till implementeringen av arbetsmodellen, det vill säga att anmälningarna ökade vid denna tidpunkt då Polisen lagförde ungdomarna. Därav är det värt att påpeka att minskningen av anmälningar kan bero på att Polisen enbart har slutat tillämpa metoden på den platsen. Även brottsstatistiken över skadegörelse tyder på att problemet med nedskräpning, bränder och vandalisering vid de tre adresserna har minskat. Resultat från intervjuerna och brottsstatistiken bekräftar att skadegörelse har minskat eftersom att intervjupersonerna samt anmälningar påvisar att
skadegörelse inte längre förkommer på de tre adresserna.
Den kvalitativa metodens resultat tydde på att ett fördelaktigt samarbete mellan kommun, Polismyndigheten och fastighetsägare har lett till en bekämpning av olaga intrång och skadegörelser. Arbetsmodellen har även gynnat de respektive parternas verksamheter. Trots att IP Polis i intervjun nämner att arbetsmodellens effektivitet inte är evidensbaserad, menar både IP Polis och IP MKB att det går att tyda enligt deras erfarenhet att den har varit framgångsrik för samtliga parter. Orsaken till detta är att fyra av fem ungdomar kunde dömas samt att boende har
uppgett att det har blivit lugnare på de tre adresserna. De fällande domarna av olaga intrång tycktes avskräcka ungdomarna från att fortsätta uppehålla sig trappuppgångarna enligt intervjupersonerna. IP Polis uppger likaså att
skadegörelse samt annan brottslighet tycks ha minskat från platsen, vilket tyder på att arbetsmodellen har varit effektiv för Polismyndigheten.
Arbetsmodellen tycks även ha varit effektiv för kommunens syfte eftersom att kommunens verksamhet består av trygghetsfrågor och eftersom att tryggheten har ökat tyder det på effektivitet. För att kunna förhindra trapphängsproblematik i framtiden behövs somliga faktorer tas i beaktning. Intervjupersonerna påpekade att ungdomarna ansåg att de inte hade en plats att kunna umgås på, de uttryckte bland annat önskan om en fritidsgård. Den sociala desorganisationsteorin framlyfter att en brist på institutioner kan leda till kriminalitet bland ungdomar vilket kan ha varit fallet med de aktuella ungdomarna (Park & Burgess, 1984). Kommunens förebyggande arbete när det kommer till att genom INGÅNG skapa en meningsfull fritid för ungdomarna tycks också ha varit framgångsrik. Detta eftersom att IP MKB nämner att bland annat en av ungdomarna istället började engagera sig i aktiviteter såsom fotbollsturneringar. Detta resultat finner bland annat stöd i den sociala desorganisationsteorin som framlyfter att anomi bland ungdomar kan upplevas eftersom att de saknar målsättningar i livet (Park & Burgess, 1984). Detta kan vidare leda till brottslighet (a.a.). Under intervjun med IP MKB påpekar han att ungdomarna vid ett flertal tillfällen nämnde att det fanns brist på aktiviteter och att de därför umgicks i trappuppgångarna och
vandaliserade. Detta kan i sin tur förklara kommunens lyckade koncept med INGÅNG och att detta i sin tur förebygger problemet med trapphäng genom att bidra med en meningsfull fritid.
Värt att diskutera är att enligt IP MKB hade arbetsmodellens effektivitet kunnat förbättras såvida kameraövervakning hade godkänts av Länsstyrelsen.
Tidsperioden för problematiken hade enligt honom kunnat förkortas, vilket kan beaktas vid framtida tillämpningar av modellen. IP MKB framlyfter även att den viktigaste faktorn för arbetsmodellens framgång var samarbetet mellan kommun, Polis och fastighetsägare. Det nämns i den tidigare forskningen av Hallin (2018) och Hansson m.fl. (2016) att ett samarbete mellan de nämnda parterna kan vara gynnsamt och i sin tur öka tryggheten i utsatta områden präglade av social oordning. Betoningen av samarbetets importens kan beaktas vid framtida tillämpningar av liknande projekt.
Enligt Broken windows-teorin ska reparationer av skadegörelse samt polisiär nolltolerans leda till att platsen blir mindre kriminogen och att brottsnivån
reduceras (Kelling & Cole, 1997; Greene, 1999). IP MKB uppgav att de dagligen reparerade skadegörelser och städade bort den nedskräpning som hade orsakats av ungdomarna i trappuppgångarna. Trots detta fortsatte ungdomarna att bland annat begå skadegörelser och narkotikabrott på de tre adresserna. Resultatet av MKB:s åtgärder mot skadegörelser motsäger den tidigare forskningen om Broken
windows-metoden eftersom platsen fortsatte attrahera brottslighet (a.a.). Dock är det osäkert om MKB inte hade reparerat skadegörelsen hade brottsligheten eventuellt kunnat öka ännu mer än vad den gjorde. Däremot antyder studiens resultat att problemet med trapphäng minskade när den polisiära nolltoleransen infördes i form av hög polisnärvaro och effektiv lagföring. Detta stämmer överens med den tidigare forskningen om polisiär nolltolerans, det vill säga att polisiär nolltolerans reducerar småbrottslighet (Greene, 1999).
Det kan också finnas andra förklaringar än miljöfaktorerna, såsom ungdomarnas sociala faktorer, demografiska faktorer samt drogrelaterade faktorer (Ward & Laughlin, 2009; Greene, 1999; Bowling, 1999). Ward och Laughlin har bevisat genom sin forskning att de sociala banden kan påverka personers
brottsbenägenhet (a.a.). Ungdomarnas band till familj, skola, kompisar och deras ålder kan vara av betydelse för deras brottsliga beteende (a.a.). För att kunna ge en fullständig förklaring till varför ungdomarna fortsatte att uppehålla sig i
trappuppgångarna och begå brott behövs miljöfaktorer kompletteras med
individuella faktorer, vilket inte har undersökts till denna studie (Kelling & Cole, 1997; Ward & Laughlin, 2009). Greene (1999) påpekar att den polisiära
nolltoleransen i New York City ledde till ökade klagomål rörande Polisens brutalitet. Enligt denna studiens enkätresultat verkar de boendena vara nöjda med Polisens insats. Detta kan förklaras med att den polisiära nolltolleranden var inriktad mot ungdomarna och inte de boendena. Däremot kan ungdomarnas motreaktioner, såsom bilbränder och skadegörelser, uppfattas som missnöje mot Polisens nolltolerans.
6.2. Metoddiskussion
Polismyndighetens enkäter uppvisade ett relativt stort externt bortfall (ungefär 50%) vilket minskar reliabiliteten (Bryman, 2018). En annan brist gällande enkäter är att författarna inte vet om enkäterna besvarades av samma personer vid de två undersökningstillfällena. I jämförelsen av enkätresultatet från 2017 och enkätresultatet från 2018 hade det varit mer fördelaktigt om samma personer deltog då skillnader mellan enkäterna kan konstateras med större säkerhet. Det mest optimala hade varit om författarna utförde enkätundersökningen för att kunna anpassa enkäterna efter studiens syfte. Dock var det inte möjligt för
författarna att utföra en enkätundersökning på den valda populationen. Den etiska aspekten gällande att upprepade gånger fråga de boende om deras otrygghet togs också i beaktning och det bestämdes att Polisens enkätundersökning kunde besvara denna studies frågeställningar. Om författarna hade utfört
enkätundersökningen hade vi kunnat ställa fler lämpliga frågor för att uppmäta de boendes trygghet. Till exempel vid frågorna om ”Har du varit utsatt för brott?” samt "Har du sett eller varit med om något i närområdet som gör att du känner dig otrygg?" hade en tidsbegränsning i frågorna varit bra för att kunna utföra en mer korrekt jämförelse mellan 2017 års undersökning och 2018 års. Rimligtvis borde det inte kunna ske en ökning på dessa frågor eftersom de som exempelvis varit utsatta för brott år 2017 har också varit det 2018, därmed kan endast en ökning eller samma resultat uppvisas. En tidsbegränsning i frågorna på exempelvis sex månader hade kunnat generera en tydligare bild av områdesproblematikens förändring.
Rörande urvalet för intervjuerna hade studiens reliabilitet kunnat förstärkas om den ansvarige för kommunens delaktighet i "Trygga trappan" hade varit
tillgänglig för intervju. Det är många gånger önskvärt att prata med primärkällan, dock uppgav Polisen och MKB en liknande bild av kommunens insats i
arbetsmodellen vilket tyder på att detta är en korrekt återgivning av kommunens roll. Vid en längre tidsperiod för uppsatsen samt om det hade givits tillåtelse hade intervju med en eller flera boende på de aktuella adresserna varit berikande för uppsatsen. Det hade varit önskvärt att genomföra en intervju med den andra polis som också var initiativtagare till "Trygga trappan" samt med fastighetsförvaltaren
för de tre adresserna för att berika informationen till frågeställningarna, men detta var inte möjligt. De intervjupersoner som blev intervjuade ansågs vara relevanta och primärkällor till processen kring "Trygga trappan". Den första intervjufrågan som ställdes till intervjupersonerna som berörde en beskrivning av "Trygga trappan" samt arbetsmodellens utveckling var en väldigt öppen fråga vilket genererade mycket information, men den begränsade svarsalternativen för de andra frågorna. Somliga av de andra frågorna besvarades till en viss del i första frågan. Generellt sett lyckades materialet från intervjuerna besvara den aktuella frågeställningen vilket bedömdes vara det huvudsakliga syftet med intervjuerna. I samband med den tematiska analysen valdes relevanta teman, grupperingar och meningsbärande enheter ut, vilket har en subjektiv påverkan. I detta fall fanns det två författare som kunde diskutera de utvalda delarna för öka tillförlitligheten i att lämpliga val gjordes. Angående fördelar för den offentliga statistiken är
användning av offentlig statistik mindre tidskrävande samt mindre resurskrävande (Bryman, 2018). En begränsning med offentlig statistik är att mörkertal kan vara aktuellt (a.a.). För att ett brott ska registreras i Polismyndighetens offentliga statistik krävs det att någon har vittnat brottet och att vittnet uppfattar gärningen som ett brott (a.a.). Vittnet måste även i sin tur rapportera det upptäckta brottet (a.a.). Vidare måste ett polisiärt beslut ske som i sin tur bör leda till en registrering av brottet (a.a.). Slutligen resulterar denna process i att brottet blir synligt i den offentliga statistiken (a.a.). Som med de flesta metoder förekommer det vissa begränsningar även med sekundäranalyser. En sådan begränsning är att de som utför sekundäranalysen inte är lika bekanta med data jämfört med insamlaren (a.a.). I detta fall har författarna däremot haft kontakt med Polisen och på så sätt blivit mer bekant med den data som är insamlad av dem och på sätt försökt minska denna nämnda begräsning med sekundärdata.
Studiens validitet kan förhöjas genom att studien har haft två författare,
exempelvis vid intervjuer då författarna kom fram till att intervjuerna uppfattade dessa på samma sätt. Studiers generaliserbarhet kan vara av betydelse i forskning, dock är det av mindre vikt för kvalitativa studier (Bryman, 2018). Denna studie är begränsad till att studera tre adresser i Malmö vilket kan begränsa
generaliserbarheten, men arbetsmodellen som helhet kan eventuellt appliceras på andra platser. Utvärderingsmetodiken som brukades var på nivå två, en före- och efterstudie, på The Maryland Scientific Methods Scale. Det förekommer vissa begräsningar gällande validiteten med denna nivå då det kan vara svårt att visa på åt vilken riktning orsakssambandet riktas mot (Braga, 2013; Farrington m.fl., 2007). När "Trygga trappan" tillämpades på den aktuella platsen användes inte ett kontrollområde för att kunna se skillnader mellan ett område som tar del av arbetsmodellen och ett område som inte gör det, vilket skapar vissa begränsningar gällande utvärderingen (a.a.). Vid framtida studier kan det vara av intresse att införa ett kontrollområde till arbetsmodellen för att höja validiteten. Studiens reliabilitet var i åtanke ett flertal gånger under studiens process, bland annat genom att vara noggranna med att utforma intervjufrågorna då författarna följde Brymans (2018) rekommendationer för frågor. Brymans råd för transkribering av intervjuer efterföljdes också (a.a.). Angående brottsstatistiken övervägdes
7. SLUTSATS
Resultaten av denna studie påvisar främst att ”Trygga trappan” är en effektiv arbetsmodell gällande boendens trygghet samt för de involverade parterna. Med stöd av Polismyndighetens enkäter har slutsatsen angående boendes ökade trygghet i samband med tillämpningen av arbetsmodellen kunnat dras. Gällande de boendes utsatthet för brott uppvisades en ökning på svaret ”ja” mellan år 2017 och 2018, vilket bland annat kan bero på avsaknaden av tidsbegränsningen i frågan som tidigare nämndes. Brottsstatistiken har indikerat på att brottstyperna olaga intrång och skadegörelser nästintill har eliminerats sedan tillämpningen av ”Trygga trappan”. Dock kan det inte konstateras med säkerhet att brottstyperna har försvunnit baserat på brottsstatistiken, då anmälningsbenägenheten kan ha förändrats. Intervjupersonernas upplevelse är att brottstyperna tycks ha minskat markant efter arbetsmodellens tillämpning vilket kan ge stöd åt antagandet om att olaga intrång och skadegörelse har minskat på platsen. Genom intervjuerna med IP MKB och IP Polis kan slutsatsen dras att arbetsmodellen har varit gynnsam för de respektive parternas verksamhet, det vill säga kommunen, fastighetsföretaget och Polisen.
Utifrån studiens diskussion kan slutsatsen dras att de miljömässiga faktorerna är otillräckliga för att förklara problematiken vid de tre adresserna. Trots att Broken windows-teorins principer angående snabba reparationer tillämpades av MKB var detta otillräckligt då problemet eskalerade trots alla åtgärder. Därav kan slutsatsen dras att teorins principer om snabba reparationer bör kompletteras med andra faktorer, såsom teorins grunder om polisiär nolltolerans samt den sociala
desorganisationsteorins påpekanden om institutioner för ungdomar, social kontroll och kollektiv styrka.
Arbetsmodellen ”Trygga trappan” är inte evidensbaserad men den
överensstämmer med den tidigare forskningen vilket kan vara en anledning till att den har varit framgångsrik. Exempel på tidigare forskning som efterliknades var EST-metodens principer för ökad trygghet för boenden, Gerells m.fl. (2015) påpekande om uthållighet, kontinuitet och förtroendearbete samt Hinkles (2009) rekommendationer om ökad polisnärvaro vid utsatta områden för ytterligare ökat förtroende för den lokala polisen. Detta genererar i sin tur ökad social kontroll som i sin tur minskar den sociala oordningen och ökar tryggheten. Även flyttningsbenägenheten tenderar att minska när den sociala kontrollen och tryggheten ökar.
Denna studie har visat på att ”Trygga trappan” är en effektiv arbetsmodell baserat på det bearbetade materialet. Trots att arbetsmodellen inte är evidensbaserad har den ett kunskapsbidrag och kan vara lämplig att tillämpa vid liknande problem i framtiden. Ett relevant förslag när det gäller vidare studier kring arbetsmodellen är