Diskussion av resultat

Efter att ha läst en mängd litteratur om olika sätt man kan arbeta förebyggande mot mobbning kan jag konstatera att det finns en uppsjö av antimobbningsprogram och tankar kring hur arbetet för att förhindra mobbning ska genomföras. Tack vare att jag kunnat kombinera den kunskapen jag fått med de erfarenheter som de pedagogerna jag intervjuat besitter känns det att jag har fått många idéer och uppslag till hur jag skulle vilja arbeta i de grupper jag möter för att förhindra att mobbning uppstår.

Det verkar som att man på många skolor idag antingen arbetar efter något färdigt antimobbningsprogram eller efter en kombination av flera program för att uppnå det mål att skolan bland annat ska främja goda relationer och trygga lärmiljöer (Skolverket, 2004). Några av dessa antimobbningsprogram, bland annat Farstametoden (Ljungström, 1997; Ordkällan/ Pedaktiv AB, n.d.), Friends (Friends, n.d.), Lions Quest (Lions Quest, n.d.) och Olweus- programmet (Olweus, 1994, 1999) beskrivs i bakgrunden (se s. 9, Förebyggande arbete). Det finns dock många fler arbetssätt som det hade krävts mycket mera tid för att studera och redogöra för. När jag läst om och satt mig in i dessa programs uppbyggnad och arbetssätt kan jag se både likheter och skillnader samt styrkor och svagheter hos de olika programmen, några av dessa kommer jag att diskutera här.

Enligt de pedagoger jag har intervjuat fungerar antimobbningsprogrammen bra och de tycker att det finns en fungerande struktur i programmen. De pedagoger som arbetat en längre tid poängterade att detta med att arbeta efter ett specifikt antimobbningsprogram är något som inte gjordes i lika stor utsträckning för ett tiotal år än som görs idag. Man kan ju då fråga sig varför man arbetar mer med detta nu än vad man gjort innan? Är det så att mängden mobbning har ökat så pass mycket i våra skolor att det behövs speciella program att arbeta efter eller är det så att skolans samtliga personal har blivit mer uppmärksam på mobbningsproblematiken än vad man varit innan? Min uppfattning är att man blivit mer och mer medveten om problematiken kring mobbning samt att det finns mycket man kan göra för att förhindra uppkomsten av mobbning, något som avspeglats i den litteratur jag läst samt i tankarna hos de pedagoger jag intervjuat. De pedagoger jag mött i denna undersökning verkar alla väl medvetna om mobbningsproblematiken samt vikten av att arbeta förebyggande med eleverna för att förebygga mobbning. De försökte inte göra problematiken enkel eller hävda att de på deras skola aldrig hade problem med mobbning, tvärt om ville de gärna dela med sig

Något som jag ville skulle vara en del av min undersökning var just pedagogers medvetenhet om mobbningsproblematiken samt om skolans storlek och upptagningsområde var faktorer som var av betydelse i dessa sammanhang. Så som jag har tolkat de resultat jag fått är att skolans storlek och upptagningsområde inte verkar ha någon signifikant betydelse. Oavsett skolans storlek och vilka elever som går på skolan verkar samtliga skolor arbeta på likvärdiga sätt med olika program eller arbetssätt. Något som däremot förvånade mig en aning var att samtliga pedagoger utom Niklas ansåg att det var relativt enkelt att se om det fanns någon form av mobbning i de elevgrupper pedagogerna möter. Varför det är så har jag inte något svar på men en anledning skulle kunna vara att han ser komplexiteten med mobbningsproblematiken på ett annat sätt än de övriga pedagogerna.

När det gäller att arbeta efter ett bestämt antimobbningsprogram har jag fått lite delade uppfattningar om vad jag tycker om detta efter att ha läst litteratur och genomfört mina intervjuer. Jag tror att det är viktigt att ha ett bra och fungerande koncept att arbeta efter när det gäller att arbeta med att förhindra uppkomsten av mobbning men jag är inte säker på att den enda lösningen är att följa ett specifikt program till punkt och pricka som bland annat Olweusprogrammets upphovsman hävdar (Olweus, 1999). Möjligheter till vidare forskning hade varit möjlig om denna studie hade varit större och det hade funnits mer tid för undersökningar hade det varit intressant att söka upp fler pedagoger med erfarenheter från de olika arbetssätten man använder sig av i antimobbningsarbetet och jämfört programmens innehåll och struktur. Det hade också varit spännande att under ett längre perspektiv följa skolors arbete med de olika antimobbningsprogrammen för att se vad resultaten av dessa arbetssätt blir, det vill säga om programmen gör att förekomsten av mobbning minskar.

När jag intervjuat en av de pedagoger som arbetar på den skola där man precis hade startat upp ett arbete enligt Olweusprogrammet (Olweus, 1994, 1999) uppfattade jag det som att hon var lite kritiskt till just detta att man var tvungen till att följa just detta program så noggrant. På den skolan hade man innan haft ett välfungerande kamratstödjarprogram men som man nu hade avslutat för att påbörja Olweusprogrammet (Olweus, 1994, 1999). I vissa fall kanske det fungerar att starta om allt arbetet, speciellt om det inte fungerar på ett tillräckligt bra sätt, och bara följa ett arbetssätt men om man har ett fungerande system borde man ju inte behöva avsluta ett fungerande arbete bara för att ett annat arbetssätt inte tillåter en kombination av andra arbetssätt än det man själv förespråkar.

Det faktum att vissa antimobbningsprogram enbart förespråkar sina egna metoder och inte ger utrymme för inslag från andra program ställer jag mig kritisk till. Ska man följa enbart ett program till punkt och pricka gäller det att den skola som inför programmet passar in helt i programmets arbetssätt, något som jag tror är svårt. För mig vore det ultimata att kunna plocka de olika delarna från den uppsjö av program som finns så att resultatet passar den specifika skolan.

Som en del av det förebyggande arbetet och som en del av de antimobbningsprogram som finns, betonas det att en viktig del av det förebyggande arbetet handlar om att arbeta med elevernas sociala och emotionella förmågor (Höjer, 2007; Nilsson, 2001; Pipping, 2007; Wennberg, 2000). Detta är något som pedagogerna jag intervjuat verkar hålla med om samt arbeta mycket med i olika former. Oavsett vilka metoder eller material skolan väljer att arbeta efter när det gäller att utveckla elevernas social och emotionella förmågor är grundtanken den samma. Genom att få eleverna att börja tänka på hur andra känner och tänker i olika situationer utvecklar de empati och förståelse för andra. Har man den förståelsen och empatin blir man förhoppningsvis mer medveten om hur man som människa känner om man blir behandlad på fel sätt och utsätter därför inte andra människor för det (Höjer, 2007).

Arbetet med att träna upp elevernas empati kan göras på flera olika sätt och jag fick en mängd olika praktiska tips kring detta arbete då jag intervjuade pedagogerna. Efter att ha jämfört pedagogernas tankar med den litteratur jag läst tror jag att en variation av diskussioner, drama och gruppövningar gör att man når så många elever som möjligt samt att man kan belysa samma saker från olika sätt. Grunden i allt detta arbete måste ändå vara att under dessa tillfällen skapa en trygg atmosfär där allas tankar och känslor får komma fram, att man lyssnar på varandra och där ingen känner sig utelämnad.

Som pedagog och en vuxen som eleverna möter dagligen har man nog en viktigare roll än vad man tror. Detta är något som både Høiby (2002) och Eriksson et al (2002) visar i sina forskningar. Som huvudansvarig pedagog för en klass träffar man eleverna flera timmar varje dag, fem dagar i veckan. Man möter dessa elever i en mängd olika situationer; när eleverna upplever motgångar och framgångar, när det sker förändringar i elevernas liv, när eleverna upplever glädje och sorg samt mycket, mycket mer. I allt detta ser eleverna hur vi reagerar och bemöter dem samt hur vi fungerar i samspelet mellan klassens alla elever. Allt detta ser eleverna och genom det vi gör lär de sig hur de ska göra. Man får ofta höra att barn inte gör

Det är därför väldigt viktigt att vi som vuxna och som pedagoger tänker över hur vi är tillsammans med eleverna vi möter. Hur pratar vi med dem och vilket tonfall använder vi? Lyssnar vi på vad våra elever säger? Låter vi alla få lika stor plats i klassrummet? Får vi våra elever att känna sig trygga i vår närvaro? Det finns många frågor av detta slag som vi bör ställa oss i mötet med våra elever. Om vi visar att alla har en given plats i gruppen, att alla får ta plats och bli bemötta med acceptans samt att alla behövs och har lika värde kan vi nog påverka eleverna mer än vad vi tror. I en artikel i Skolledaren som handlar om mobbning skrivs det att det viktigaste instrumentet i arbetet mot mobbning är den vuxnes egen person (Lööv, 2002, s.15) och jag tror att det är så, vi som engagerade vuxna kan visa eleverna bara genom vårt sätt att vara hur ett fungerande samspel ska fungera. Ytterligare en aspekt av den vuxnes roll som pedagog anser jag är vikten av att bygga upp ett förtroende mellan elev och pedagog.

Jag vill som blivande pedagog att mina framtida elever ska känna sig så pass trygga och säkra tillsammans med mig att de vågar berätta för mig om det är något som inte står rätt till, så som att de själva eller vet om att någon annan är utsatt för mobbning. För att bygga upp ett sådant förtroende krävs det mycket av mig som pedagog i min elevgrupp. Det slags förtroende får man inte förrän man hittar eleven där just han/hon är och utifrån varje enskilds elevs egen person hittar vägar att bygga upp det förtroende som krävs för att just den eleven ska känna sig trygg med mig som pedagog.

Av de svar jag har fått av de pedagoger jag har intervjuat i detta arbete kan jag se att det verkar som att de tycker att elevernas föräldrar/vårdnadshavare har en viktig roll i det förebyggande arbetet mot mobbning. Det finns forskare, till exempel Höjer (2007) och Olweus (1999), som visar att föräldrarna har en viktig roll i att fungera som förebilder för sina barn men det viktigaste är kanske att man som förälder kanske bättre än någon annan kan se om det är något som inte står rätt till med sitt barn. Jag kan tänka mig att man som pedagog, något som även de pedagoger jag intervjuade menade, har en styrka i att känna att man har föräldrarna med sig i arbetet med att förhindra uppkomsten av mobbning. Om man vet med sig att man tillsammans med föräldrarna diskuterat och tagit gemensamma ställningstaganden kan det vara lättare att bemöta och hantera de tillfällen då dessa frågor dyker upp bland eleverna. Det ger nog dessutom eleverna en tydlig bild av allvaret i mobbningsproblematiken om de vet att även deras föräldrar är insatta och har tagit ställning i frågan, inte bara de vuxna de möter i skolan.

Enligt Farstametodens (Ljungström, 1997; Ordkällan/Pedaktiv AB, n.d.) sätt att arbeta ska inte föräldrarna upplysas i ett tidigt stadium av en upptäckt mobbningsproblematik, i alla fall inte föräldrarna till mobbaren/mobbarna. Argumentet till detta är enligt programmets upphovsman att föräldrarna i detta fall kan påverka den förändringsprocess som man startat hos mobbaren/mobbarna vid de samtal man har med dem. Detta ställer jag mig tveksam till då jag tror att det är viktigt att de som utsätter andra för den kränkande handling som mobbning är får hjälpa av vuxna att bryta sitt beteende och finns det då många vuxna runt eleven, både vuxna i skolan och föräldrar, borde det ju vara en styrka. Och det kanske är så att det i vissa fall är föräldrar och deras engagemang som kan vara en del av lösningen på problematiken, vilket andra förebyggande antimobbningsprogram anser (Olweus, 1999).

Avslutningsvis så skulle jag vilja sammanfatta mina tankar med att säga att som pedagoger och vuxna har vi ett enormt ansvar för att de elever vi möter inte ska utsättas för någon form av kränkande behandling, inte bara mobbning. För att vi ska leva upp till det ansvaret måste vi visa att vi vågar vara vuxna och visa att vi inte accepterar att en människa kränker en annan människa. Utopin vore att det inte ska finnas en enda elev som går till skolan och är rädd för vad de andra eleverna ska göra mot henne/honom. Om vi kan leva upp till den utopin vet jag inte men vi måste hela tiden sträva mot att uppfylla den. Om det så sker genom att följa ett antimobbningsprogram eller en kombination av flera eller bara genom att vi vuxna visar hur man som människor är mot varandra spelar egentligen mindre roll. Huvudsaken är att vi gör allt i vår makt att sträva efter att skapa en trygg skola där eleverna inte behöver utsättas för mobbning eller någon annan form av kränkande behandling.