Vårt samhälle och de ideal som media förmedlar kan ses som en bidragande orsak till utvecklandet av ortorexi. Denna hälsotrend tillsammans med en känsla av anomi i vårt så kallade risksamhälle kan tänkas skapa grogrund för tillstånd av detta slag bland både kvinnor och män. Att det verkar vara ett tillstånd som
drabbar kvinnor och män i relativt jämn utsträckning kan bero på att det är en form av kroppsfixering med strävan efter det hälsosamma idealet. Att det inte är en strävan efter viktnedgång som ligger bakom tillståndet (som oftast vid andra ätstörningar, framför allt anorexi) kan således vara en anledning till att båda könen drabbas.
Då ett kulturbundet syndrom har att göra med hur en individ med ett visst syndrom blir behandlad är det inte helt självklart att dra slutsatsen att ortorexi är kulturbundet. Detta grundas på att majoriteten ätstörningsenheter inte erbjuder ortorektiker särskild behandling då det inte ses som en egen sjukdomsdiagnos. Om detta inom hälsovården beror på otillräcklig kunskap och kännedom om termens innebörd, eller om det beror på att man medvetet väljer att se det som en Ätstörning UNS eller som en variant av anorexi är svårt att avgöra. Att det däremot är ett västerländskt samhällssyndrom i den mening att det är svårt att tänka sig att samma tillstånd existerar i icke-västerländska kulturer är enklare att slå fast. Det skulle vara fel att säga att ortorexi inte är ett tillstånd som präglats och växt fram som en följd av strukturella förändringar, det kan det mycket väl vara. Man måste samtidigt lyfta fram att detta är ett tillstånd som endast har
möjlighet att utvecklas i ett välfärdssamhälle.
Utifrån WHO: s definition av hälsa betraktas ortorexi utan tvekan som ett ohälsosamt tillstånd. Att klassificera ortorexi som en sjukdom utifrån de tre sjukdomsperspektiv som tagits upp verkar dock problematiskt. En av orsakerna till detta är att de somatiska konsekvenserna och symtomen kan vara vaga i ett tidigt stadium. Detta hänger ihop med att den psykiska domänen är underprioriterad den somatiska enligt den biomedicinska modellen.
Ortorexi bör få en egen diagnoskod. Motiveringarna till detta är att de som hamnar i detta tillstånd lättare kan förstå och hantera sin situation om deras symtom blir klassificerade i en kategori. Det blir även lättare att söka behandling, vilket i sig kräver att behandling finns att tillgå. Detta är således den andra motiveringen till att tillståndet bör ges en egen diagnoskod, d v s att en diagnos krävs för att behandling i större utsträckning ska kunna erbjudas. Den tredje motiveringen är att det preventiva arbetet underlättas. Detta grundas på att en diagnoskod legitimerar tillståndet, vilket borde leda till större engagemang bland yrkesverksamma. För att bättre kunna nå de personer som befinner sig i riskzonen för denna typ av ätstörning/kroppsfixering är det preventiva arbetet av stor vikt. Förslagsvis bör de yrkeskategorier som tillhör idrotts- och fitnessbranschen utbildas och upplysas mer om denna typ av syndrom. Att lättare kunna se kännetecken och veta hur man ska hantera dessa personer är väsentliga inslag. Även samarbete mellan personer med olika kompetens är viktigt för att effektivisera det preventiva arbetet.
Jag menar att detta tillstånd är så pass allvarligt, både själsligt och somatiskt, att det bör legitimeras och därmed innefattas i diagnosmanualen DSM. Några nackdelar med att ge det en egen diagnoskod har jag svårt att se. Det skulle
eventuellt kunna vara negativt att bli klassificerad som sjuk genom att man
hamnar i ett fack och därmed riskerar att bli stigmatiserad. Att kunna dra fördelar av och ”utnyttja” sin position som sjuk genom att få empati och medkänsla från omgivningen är ett argument som kanske skulle kunna tala emot att legitimera tillståndet. Men att bli socialt isolerad och att enbart fokusera på kost och träning är inte förenat med välbefinnande och välmående. Att tillräckligt många studier om tillståndet saknas kan tala för att behålla ortorexi som en Ätstörning UNS. Utan tillräcklig kunskap och kännedom om tillståndet kan det vara svårt att klassificera det som en egen diagnos då det kan skapa problem för yrkesverksamma inom området. Detta betyder dock inte att det behöver vara så,
utan att man istället bör sträva efter ökad kunskap. Det faktum att många inom träningsbranschen är påverkade av eller har ortorektiska problem visar att det är ett fenomen som inte kan ignoreras utan snarare bör ges större uppmärksamhet. Då siffrorna från enkätstudien är höga angående tendenser till utvecklandet av ortorexi på sikt anser jag det angeläget att följa upp studien inom rimlig tid. Eftersom enkäterna ifylldes anonymt kan det givetvis vara svårt att följa upp samma personer, men det skulle ändå vara av intresse att följa upp studien på de träningscenter som deltagit i studien. Detta skulle skapa förutsättningar för att kunna urskilja om och i vilken takt tillståndet tenderar att öka inom träningsbranschen.
Att kunskap är det viktigaste redskapet för bekämpandet av tillstånd såsom ortorexi nämndes inledningsvis. Jag hoppas därmed att denna uppsats bidragit till ökad kunskap om tillståndet ortorexia nervosa.