För att man ska få extra personal/resurs till barn i behov av särskildstöd krävs det att man synliggör det enskilda barnets behov. Detta innebär att man ställer en diagnos (Lutz, 2006). Ska man inte kunna erbjuda ett barn i behov av särskilt stöd hjälp om barnet inte har en diagnos? Är det bra att synliggöra barn i behov av särskilt stöd? Det bästa vore kanske om man kan sätta in insatser och hjälpa barnet att utvecklas framåt, även då barnet inte har en diagnos. Vi arbetar för att barnen ska ha det bra och bli självständiga och då ska vi kunna hjälpa barnet i dess utveckling. Jag tycker att man ska se barn i behov av särskilt stöd som en tillgång. Personal och barn kan lära sig mycket av varandra, så att man tar till vara på allas kompetens. Man skall inte vara rädd att prata med barnen i barngruppen om att vi alla är olika. Det är bra när föräldrar till barn i behov av särskilt stöd vågar berätta för de andra föräldrarna om sitt barns svårigheter. Då kan de övriga föräldrarna prata om detta och få veta mer om hur de ska bemöta och svara på sina barns frågor. Jag har varit med både när föräldrar har berättat och när de inte berättat. Jag ser det som positivt när föräldrarna vågar berätta och svara på frågor från de andra föräldrarna.
Syftet med uppsatsen är att synliggöra resurspersonalens uppdrag.
Hur resonerar resurspersonal kring sitt uppdrag avseende barn med funktionsnedsättning? En del barn får stöd hela sin vistelsetid på förskolan, medan andra bara får stöd under vissa delar av sin vistelsetid på förskolan. I intervjun med Thea betonade hon vikten av att anställa resurspersonal på heltid. Skälet till detta är att barn i behov av särskilt stöd ska ha möjlighet att vara på förskolan längre stunder utan svårigheter. Thea menar att det kan medföra begränsningar om resurspersonalen inte jobbar heltid som resurs och det blir det svårare för föräldrar att ha barnet på förskolan längre tid, om vistelsetiden behöver utökas.
Det är viktigt att man bygger upp en relation till barnet och att relationen är grunden för den pedagogiska verksamheten. Hellström (1993) menar att det kan finns en fara i detta då man kan skapa en bindning till barnet, som inte är positiv och att man som pedagog, tillsammans med resursbarnet, hamnar utanför gruppen. Man skall lära barnen att bli självständiga, men de ska ändå få vara beroende. Det är viktigt att lära känna barnet och inte funktionsnedsättningen (Hellström, 1993). Resurspersonalen bör se bakom funktionsnedsättningen och möjligheterna i vad resursbarnet kan och vad det kan ge de andra
30
barnen. Om inte vi pedagoger kan ge barn i behov av särskilt stöd det stöd behöver, vad ger vi då de andra barnen för budskap? Om vi ser barn i behov av särskilt stöd som problem och jobbiga, hur vill vi då att de andra barnen ska acceptera och ta hänsyn till dessa barn? Det är vår egen inställning som påverkar hur vi upplever barn med behov av särskilt stöd. Dessa barn kan förändra verksamheten, om vi pedagoger kan se barnen som en tillgång (Hellström, 1993). Hellström (1993) menar att barn i behov av särskilt stöd har samma behov som alla andra barn. Barn i behov av särskilt stöd utvecklas likadant, men i långsammare takt. Barn med en funktionsnedsättning och i behov av särskilt stöd borde ses som en utmaning och inte som en belastning.
Vilken roll har resurspersonalen i den dagliga verksamheten?
Resurspersonalen har lagt märke till att kollegorna är osäkra och rädda och inte vet hur de ska bemöta och arbeta med barn i behov av särskilt stöd. Resurspersonalen nämner att de själva får ge kollegorna den information de behöver och att habiliteringen ibland kommer ut och ger information. De menar att det är viktigt att alla känner till svårigheterna, men även att de får se möjligheterna. Sjöberg (1998) belyser detta med att föräldrar har möjligheter att få vara med och informera och berätta.
Resurspersonalen berättar att de har huvudansvaret när det gäller träning, medan ordinarie personal ska hålla i den pedagogiska biten. Hellström (1993) menar, att om man har huvudansvaret för ett barn, betyder det inte att man är ensam ansvarig. En av resurspersonerna tog upp, att om man arbetar ensam, är risken stor att man visar att barnet i behov av särskilt stöd är annorlunda. Följden kan bli att man förstärker det avvikande. Det är bra om man som resurs kan känna att man har backup av arbetslaget om man blir sjuk eller när man behöver hjälp och stöd. Resurspersonalen berättar att när de ser kollegornas framsteg i bemötandet av de funktionsnedsatta barnen, så får de bekräftelse på sitt arbete. Efterhand som ordinarie personal får information av resurspersonalen och habiliteringen, desto säkrare blir kollegorna och anpassar sitt beteende till barnen. De ser inte längre barn i behov av särskilt stöd som ett problem, utan börjar se möjligheterna.
31
Vilka faktorer anser resurspersonalen vara av största betydelse för barnets utveckling?
Resurspersonalen känner att de behöver mer kunskap och hade velat gå på fler föreläsningar för att få tips och idéer om hur de kan arbeta vidare på ett bättre sätt. De skulle även vilja få information om ny forskning. Rektorns ansvar är att se till att barnen har det bra och att de får det stöd de behöver och att personalen får den kunskap de behöver, för att kunna utvecklas framåt. Om kunskapen är otillräcklig, ska rektorn se till att personalen får den kunskap, utbildning och handledning som de behöver (Hellström, 1993). Resurspersonalen skall finnas till hands för barnet, men skall inte ingripa mer än nödvändigt (Hellström, 1993). Thea tog upp i sin intervju att det är viktigt att man backar ett steg och observerar barnet i den sociala situationen. Man finns i bakgrunden och kan gripa in om konflikter uppstår och då leda barnen i rätt riktning. Man skall lära barnen att acceptera varandras olikheter och likheter. Man bör även kunna ställa krav på barnen. Genom att barnen får möjlighet att lyckas och klara av att göra saker själva, stärks barnens självförtroende, men om de slipper undan finns det risk att barnet förblir svagt.
Det är viktigt att man vet var barnen befinner sig i sin utveckling och att man tar tillvara deras kunskaper. Vår utgångspunkt måste vara att alla kan delta, bara vi pedagoger anpassar oss och arbetet efter barnen i barngruppen. Då kan man arbeta på olika sätt och ta hänsyn till barnets ålder, utvecklingsnivå och det enskilda barnets förutsättningar (Hellström, 1993).
5.1 Kritiska reflektioner
Det har varit intressant att intervjua de olika resurspersonerna och få kunskap om hur de ser på sitt uppdrag och sina insatser. En del saker ser de på samma sätt medan de i andra situationer har olika syn. Om jag hade haft längre tid på mig, hade det varit intressant att intervjua fler resurspersoner, dels för att få en större insikt i deras arbete och dels för att få veta hur resurspersonalen tränar barnen. Likaså hade det varit intressant att intervjua resurspersonalens kollegor för att få deras syn på resurspersonalens insatser vilket hade bidragit till en bättre helhetsbild av hur förskolans verksamhet för barn med behov av särskilt stöd ser ut.
En svårighet med denna undersökning är att resurspersonalen är försiktig i sina svar, och tar tid på sig när de svarar på frågorna. Det dök upp några frågor. Är de möjligtvis rädda att andra
32
inte riktigt skall förstå dem, eller vill de inte avslöja för mycket negativt, av rädsla för att andra kan misstänka vilka de är?
Jag kunde ha kontaktat informanterna och frågat vad det berodde på. Resurspersonalen svarade på vissa frågor att de inte ville berätta för mycket för att inte avslöja barnet i behov av särskilt stöd. Jag formulerade då om frågorna så de kunde svara, men de var ändå försiktiga. En del intervjufrågor var ledande, för att kunna synliggöra deras funderingar. Skulle jag skriva om intervjufrågorna hade de inte varit ledande. Informanterna tyckte det var bra frågor för de väckte tankar och funderingar som de inte alltid hade tänkt på innan.
Jag har valt att inte avslöja resurspersonalens ålder för att skydda deras identitet. Om åldern anges kan det vara lättare att lista ut vem informanterna är. Jag har även valt att inte använda barnens namn och deras ålder för att skydda barnet och föräldrarna och resurspersonalen. Även om jag inte skulle skriva barnets riktiga namn så hade det varit lätt att gissa vem barnet är.
Svårigheten med detta arbete, som tog mycket tid, var att hitta relevant forskning inom området. Ensam tar det lång tid att hitta böcker, artiklar, avhandlingar m.m. Det hade underlättat om man hade arbetat med någon då man kan tolka och ta in information från informanterna olika. Genom att arbeta tillsammans med en kamrat kan man diskutera och komma fram till en gemensam slutsats. Arbetet hade då kunnat få ett större djup.
Det är lätt att man glider från området och kommer in på ett annat spår. När man är inne i arbetet blir det lättare och det är intressant, så det känns som om tiden inte räcker till. Alla informanter tyckte det var ett intressant arbete.
33