Malmö högskola
Lärarutbildningen
Barn Unga Samhälle
Examensarbete
15 högskolepoäng
Att vara resurspersonal i förskolan – tre pedagoger resonerar
kring sitt uppdrag.
Being a special needs assistant in pre-school - three teachers discussing their educational assignment.
Annika Ekholm
Lärarexamen 210hp Handledare: Ange handledare
Barndoms- och ungdomsvetenskap Slutseminarium: 2011-01-20
Examinator: Vanja Lozic Handledare: Lotta Nyrén
2
Abstract
I denna kvalitativa studie har jag intervjuat tre informanter vilka arbetar som resurspersonal i förskolan. Syftet med studien är att synliggöra deras bild av sitt uppdrag.
Frågeställningen löd följaktligen: Hur resonerar resurspersonalen kring sitt uppdrag, det vill säga arbetet med funktionsnedsatta barn? Vilken roll har resurspersonalen i den dagliga verksamheten? Vilka faktorer anser resurspersonalen vara av största betydelse för barnets utveckling? I studien diskuteras resultatet i förhållande till Enös (2005) om förskolepersonalens professioner. Där vill hon synliggöra personalens kompetens och kunskap. Tideman (2005) och Lutz (2009) tar upp begreppen normalitet och avvikande och menar att alla ska inkluderas i den pedagogiska verksamheten. Björklid (2005) menar att det är viktigt att barnet är delaktig i miljön och att det får vara med och bestämma hur den ska se ut. I arbetet belyser resurspersonalen att alla pedagoger ska ha samma ansvar medan resurspersonalen har huvudansvaret för träningen och kontakten med övriga institutioner. De tycker alla att deras insats för barn i behov av särskilt stöd är viktig. De hade önskat att de hade fått gå på fler kurser och fått mer kunskap och utbildning. I dag får resurspersonalen själva söka kunskap och även instruera sina kollegor.
Nyckelord: Exkludering, Inkludering, Miljö, Resurspersonal, Särskilda behov.
4
Innehållsförteckning
1 Inledning. . . 6
1.1 Syfte och frågeställningar. . . 7
2 Tidigare forskning. . . 8
2.1 Forskning kring funktionshindrade barn, inkludering och exkludering. . .8
2.2 Profession - Subjektsposition. . . 9
2.3 Den fysiska miljöns betydelse för barn . . . . .10
3 Metod. . . 13
3.1 Metodval. . . .13
3.2 Trovärdighet och tillförlitlighet. . . .14
3.3 Urval. . . 14
3.4 Genomförande. . . .15
4 Presentation av empiri och analys. . . 17
4.1 Träning och rehabilitering centrala delar av uppdraget. . . 17
4.2 Att arbeta nära en förälder. . . 20
4.3 En fungerande miljö. . . 20
4.4 Att utveckla sin kompetens. . . 24
4.5 Resurspersonalens visioner. . . 26
4.6 Resultatsammanfattning och slutsats. . . .27
5 Diskussion. . . 29
5.1 Kritiska reflektioner. . . .31
6
1 Inledning
Förskollärarens ansvar är något som skrivs fram med eftertryck i den nya läroplanen för förskolan Lpfö11. ”Förskollärare ska ansvara för att varje barn får sina behov respekterade och tillgodosedda och får uppleva sitt eget värde” (Skolverket, 2010, s.8). Ett uppdrag inom förskolans värld som inte uppmärksammas fullt lika mycket i den offentliga debatten eller i styrtexter är resurspersonalen. Hur styrs deras uppdrag?
För att alla barn skall kunna vara på en förskola krävs att de barn som har någon form av funktionsnedsättning får extra hjälp och stöd under sin vistelse på förskolan. Detta extra stöd kallas ofta för resurspersonal. En person som går under beteckningen ”resurs” eller ”resurspersonal” är således en extra insatt personal antingen på en avdelning eller riktad mot ett visst barn. Resurspersonalen ansvarar för specifik träning och kontakt med de olika pedagogerna från rehabiliteringen. Denna person arbetar ofta nära barnets föräldrar.
Med funktionsnedsättning menas allmänt att barnet har någon form av handikapp såsom rörelsebegränsning, hörselnedsättning, synfel eller mentalt handikapp. Ahlström (2000) menar att ”Förskolan är till för alla barn men har ett speciellt ansvar för barn som behöver särskilt stöd i sin utveckling” (s.34).
I Lpfö98 betonas att barn har rätt till stöd efter deras behov och förutsättningar.
Den pedagogiska verksamheten skall anpassas till alla barn i förskolan. Barn som tillfälligt eller varaktigt behöver mer stöd än andra skall få detta stöd utformat med hänsyn till egna behov och förutsättningar. Personalens förmåga att förstå och samspela med barnet och få föräldrarnas förtroende är viktig, så att vistelsen i förskolan bli ett positivt stöd för barn med svårigheter. Alla barn skall få erfara den tillfredställelse det ger att göra framsteg, övervinna svårigheter och att få uppleva sig vara en tillgång i gruppen (Skolverket, 2010, s.5).
Alla barn skall med andra ord ha samma möjlighet till utbildning. Idag när man pratar om barn med särskilda behov finns det ofta en diagnos i bakgrunden som bidrar till att barnet får stödinsatser, resurspersonal och extra medel för åtgärder (Isaksson, 2009, s.9).
7
Eftersom alla barn har rätt att vara i förskolan, bör barn med funktionsnedsättning erbjudas likartade möjligheter att utvecklas som andra barn (Teveborg, 2001, s.55). Detta kan de få genom att de får stöd av en resursperson under sin vistelse på förskolan så att de kan delta i aktiviteterna där.
En viktig uppgift för förskolans pedagoger är att lyfta fram och utveckla varje barns resurser och kompetens. Ju fler olika sidor du ser av barnet och dess särart som du bekräftar, desto rikare utrustad blir barnet (Brodin & Hylander, 2003). Jag har intervjuat tre informanter som alla arbetar som resurspersonal. Vid bemötandet och i arbetet med funktionsnedsatta barn på förskolan intar resurspersonalen en betydelsefull roll, då den är tillsatt för att hjälpa och utveckla barnet i förskolan. Resurspersonen är den personal på förskolan som bör känna barnet bäst, som tillbringar mycket tid med barnet och som skall hjälpa till att slussa barnet in i förskolans verksamhet för att barnet skall känna sig inkluderad (Aili, Blossing & Tornberg, 2008).
I mitt arbete på förskolor har jag sett att personalen ser väldigt olika på betydelsen av resurspersonal. Synen varierar från att resurspersonen uppfattas som en mycket viktig person som kan utveckla ett funktionsnedsatt barn till att resurspersonen ses som en personal som hjälper till att hantera ett besvärligt problem. Med dessa tankar i bakgrunden är det intressant att synliggöra hur resurspersonal själva beskriver sitt uppdrag.
1.1 Syfte och frågeställningar
Syftet med uppsatsen är att synliggöra resurspersonalens uppdrag. Denna uppsats kommer att belysa resurspersonalens insatser och då främst hur de själva resonerar kring uppdraget och hur de ser på sitt samarbete med kollegor, föräldrar och övriga institutioner.
Övergripande frågeställningar:
Hur resonerar resurspersonal kring sitt uppdrag avseende barn med funktionsnedsättning?
Vilken roll har resurspersonalen i den dagliga verksamheten?
Vilka faktorer anser resurspersonalen vara av största betydelse för barnets utveckling?
8
2. Tidigare forskning
I detta avsnitt diskuteras tidigare forskning som berör arbetets syfte. Forskning som har relevans för syftet och frågeställningarna berör begrepp som inkludering, exkludering samt forskning kring funktionshindrade barn, profession- subjektsposition och fysiska miljöns betydelse för barn.
2.1 Forskning kring funktionshindrade barn, inkludering och exkludering
Hur vi ser på människan och vårt sätt att särskilja olika människor hänger samman med vilka värderingar som finns i samhället. Värderingar är också något som förändras genom åren. Det finns de som strider för vad som är normalt och för vad som är avvikande (Tideman, 2005, s.16). Förskolan har under en lång tid varit en institution där i princip alla barn har tagits emot i verksamheten (Lutz, 2009, s.186-187). Syftet med detta är att alla skall få en möjlighet att känna sig som en naturlig del av samhället. Den spridning som finns bland barn i förskolan borde bidra till en inkluderande miljö med anpassning till möte med miljön och barnen. Den pedagogiska miljön och inkluderandet ska anpassas efter barnen och inte tvärtom, menar Lutz (2009, s.187).
På 1990-talet dök begreppet inclusion upp. Inclusionsidén var att skapa en skola för alla där alla elever, även de med svåra funktionsnedsättningar, ska finnas på samma skola (Tideman, 2005, s.27). Det finns krav från Skolverket att skriva åtgärdsprogram för alla elever som har svårigheter. Syftet med åtgärdsprogrammet är att säkerställa att elevers behov av särskilt stöd tillgodoses (Isaksson, 2009, s.24). Alla ska lära sig samma saker men i olika takt och på olika sätt. Det gäller att ha olika handlingsalternativ då barns inlärning ser olika ut (Carlgren & Ference, 2000, s.21).
Resurspersonal, som är ett extra avsatt stöd för barnet i förskolan, kan göra ett bättre arbete genom att förstå sitt uppdrag. Persson (2007) menar att resursen även bör kunna utveckla sitt eget arbete och förskolans insats och förståelse för hur man arbetar med barn med funktionsnedsättning. Därigenom bör barnet få bästa möjliga förutsättningar att utvecklas i rätt riktning. Fördelningen av resurspersonal kan påverkas av bostadsområdens olika struktur, där vissa kan ha sämre förutsättningar än andra, och då kan det bli så att barnen inte får det stöd de behöver (s.156). Det är rektorn som har möjligheter att bestämma vem som har rätt till en resursperson eller inte. Det handlar mycket om pengar och man vill minska på utgifterna
9
(Tideman, 2005, s.20). Under 90-talet gjordes en hel del besparingar vilket ledde till utökade barngrupper och minskad personaltäthet (Enö, 2005). Även Björklid (2005) tar upp att antalet barn har blivit större och personaltätheten lägre i förskolan beroende på besparingar. Tendensen är likartad i hela landet med viss variation mellan olika kommuner avseende storleken på barngrupperna respektive personaltätheten (s.38).
2.2 Profession - Subjektsposition
Enö (2005) har skrivit en avhandling som beskriver förskolepersonalens profession. I denna vill hon synliggöra personalens kompetens och kunskaper. Enö (2005) beskriver förskolan som en kvinnokultur, eftersom det är mest kvinnor som arbetar där (s. 210). Enö (2005) menar att människor ”aktivt skapar innebörd av de positioner de lever i och subjektspositioner är effekter av diskurser och strukturer” (Enö, 2005: 16). De strukturer och diskurser som är inkopplade i jaget kommer till utryck i handlingar, tankar, förhållningsätt, normer och värderingar. Subjektiviteten utvecklas i relationen till andra, det vill säga jaget existerar och man kan bli bekräftad.
Begreppet professionalitet beskrivs som hög status, hög utbildning, kompetens, prestation och hierarki. Professionell förmåga och förhållningssätt som lärare bidrar till att utvecklas. Läraren har kunskaper om sitt professionella objekt och skall uppnå målen som finns på skolan. Den som har kunskap, räknas som expert, framför den som har lång erfarenhet (Carlgren & Ference, 2000). Enö (2005) nämner begreppet abstrakt socialitet vilket betyder att det saknas en målinriktad verksamhet och att det ej heller förekommer någon problemlösning, utan det förmedlar endast relationer. Inom arbetslaget i skolan kan skilda värderingar stå i konflikt med varandra och det kan leda till kompromisslöshet som kan leda till segregerande lösningar (Isaksson, 2009). Det kan skapa konflikter när man ska engagera sig känslomässigt och samtidigt distansera sig från barnet. Detta kan leda till uppgivenhet, utbrändhet och brist på arbetsglädje. I arbetet på förskolan ökar kraven på personalen och ansvaret ökar, vilket kan leda till stress som i sin tur kan leda till utbrändhet. Det gäller att skapa arbetsro och anpassa sig till nya strategier, så att arbetet blir meningsfullt. Som pedagog behöver man förlita sig på sina individuella kompetenser, för att kunna genomföra undervisningen. Samtidigt är man beroende av kollegor (Aili, Blossing & Tornberg, 2008).
10
Begreppet personligt engagemang innebär att pedagoger är beredda att offra tid, tanke och energi på sitt arbete, för att eleven ska få en värdefull verksamhet. Personalen ska känna sig nöjd med sina insatser. För att vara en god pedagog måste man vara emotionellt och intellektuellt engagerad. Det är viktigt att ha någon att prata med, att både ge och få, och att lära av varandra (Aili, Blossing & Tornberg, 2008). För att kunna praktisera läroplanens visioner, krävs att personalen får planeringstid, då de kan dokumentera, utvärdera och reflektera över sitt arbete i verksamheten. För att utveckla verksamheten bör hela arbetslaget kompetensutvecklas kontinuerligt. Eftersom beslut om kompetensutveckling fattas lokalt, inom vissa ekonomiska ramar, blir fortbildning svårt att genomföra i arbetslaget (Enö, 2005). Enö (2005) tar upp begreppet habitus, som utrycker erfarenhet och förtrogenhet och att man följer regler och normer. Kunskap och lärande är makt i skolans värld, men glöms ibland bort i de pedagogiska sammanhangen.
2.3 Den fysiska miljöns betydelse för barn
Förskolemiljön är en av de första miljöer där barn möter lärande. Lek och skapande är väsentliga delar i lärandet. Leken har alltid framhållits som ett viktigt moment i förskolan i den pedagogiska verksamheten. Bronfenbrenners utvecklingsekologiska modell säger kortfattat att barn lär sig i samspel med alla miljöer de möter. Man ska se barnens uppväxt- miljö som en helhet. Miljön kan påverkas, förändras och utvecklas av oss individer. För att barn ska bli delaktiga i miljön och ta ansvar för sin närmiljö, måste de bli delaktiga i förändringar och få utforska sin miljö. Barn utvecklas i relationer mellan olika miljöer. Björklid (2005) menar att det är betydelsefullt om barn får erfara miljöer som är bortom deras närmiljö. Av oss vuxna krävs det att vi lyssnar på vad barnen har att säga och att vi använder oss av deras kunskaper. Det kan finnas möjlighet att påverka kommuner eller beslutfattare men ju längre bort man befinner sig, desto svårare är det att kunna påverka och det kan lätt infinna sig en känsla av maktlöshet.
Björklid (2005) har studerat miljön i förskolan och i skolan. Där belyser hon att lokalerna ofta kommer i skymundan i den pedagogiska verksamheten för barnen. Oftast skylls problemet på brister i personalens arbete, istället för att erkänna lokalernas stora betydelse för verksamheten. Trånga utrymmen på förskolan kan skapa konflikter, det blir en stressfaktor, som gör det svårare att vara öppen för andras behov och det gäller såväl vuxna som barn. Förskolans lokaler har inte förändrats. Barngrupperna däremot har förändrats och utökats
11
vilket innebär en begränsning och personalen kan inte arbeta som de önskar. De får då försöka använda lokalerna på nya sätt. ”Den pedagogiska miljön skall inspirera barn till olika typer av verksamheter. Miljön ska kunna användas och förändras på ett flexibelt sätt, beroende på vilka verksamheter som pågår och vad som för tillfället intresserar barnen”(Björklid, 2005: 39).
Om en förskola tillåts förfalla, blir barn osäkra på vem som bestämmer. Hur stämningen på förskolan är, beror på människorna som vistas lokalerna. Dålig miljö beskrivs som brist på planlösning som exempelvis genomgångsrum som upplevs som störande och bullriga och som skapar stress samt dålig luft. En bra miljö stödjer verksamheten och kan bestå av en god arkitektur som ger förutsättningar för en fungerande verksamhet i likhet med en bra inredning som förmedlar kunskap, känsla och konstruktion. Man bör se över hur mycket av ytan som används för kommunikation. En bra miljö har en stor kommunikationsyta och ett stort flöde av kommunikation och transport. Det blir mer intensitet, mer buller och stress, på en liten yta (Björklid, 2005, s.39). I Lpfö 98 står det att förskolan skall erbjuda barnen en trygg miljö, som samtidigt lockar till lek och aktivitet (Skolverket, 2010, s.6). Samma sak gäller för utomhusvistelsen, både i planerad miljö och i naturmiljön. Förskolan ska kunna bedrivas i rikting mot läroplanens mål att skapa miljöer, där barn blir inspirerade till olika verksamheter såsom utforskning, handlingar och upptäckande.
I utemiljön ska det finnas stora ytor och intressant innehåll. I dag ligger oftast förskolor i tätt bebyggda områden där det är små ytor. Barnens rörelsefrihet blir begränsad och risken finns att de blir passiva under utevistelsen. När det är personalbrist, vågar man inte gå i väg till naturområden då personalen känner att de inte räcker till och riskerar att tappa kontrollen och uppsikten över alla barn. Björklid (2005) menar att det ska satsas på förskolornas utemiljö. Utemiljön handlar om att möjliggöra lek, lärande och utveckling, medan den fysiska miljön inomhus är mer koncentrerad på miljöns begränsningar (s.171).
Innemiljön ska anpassas efter barnen och stimulera barnen till utforskande. Pedagogiskt material är det material som ger möjligheter till lärande och aktiviteter. Materialet ska vara lätt tillgängligt för barnen. Låt barnen möblera om och låt dem ändra miljön så det passar deras lekar. Barn använder inte alltid rummen till vad de är utan ser andra möjligheter. Barn behöver inspirerande miljöer till olika verksamheter och handlingar (Björklid, 2005, s.39).
12
Eftersom förskolan är en introduktion för barnet till skolvärlden, är det viktigt att detta första bemötande blir positivt.
13
3 Metod
I detta avsnitt kommer jag att beskriva mitt metodval. Jag kommer även att beskriva hur jag har gått till väga för insamling av empiriskt material och varför just denna metod har valts. Jag kommer att presentera urvalsgruppen och redovisa de forskningsetiska överväganden som jag har gjort. Om problem har uppstått under resans gång kommer det att redovisas.
3.1 Metodval
Som metodval har jag valt att använda mig av samtal med och intervjuer av resurspersonal. Den intervjumetod som här används är den kvalitativa. Kvalitativ metod innebär att intervjuaren strävar efter att gå in på djupet och informationen man får blir mer ingående och konkret (Holme & Solvang, 1997). Jag har valt att använda mig av öppna intervjuer som i det här fallet bedöms vara bättre än enkäter och intervjuer med bestämda frågor. I några fall har jag dock valt att använda mig av några få bestämda frågor i samtalen. Materialet har tolkats med kvalitativ analys som har fördelen att jag kan använda min förståelse, tankar, känslor och erfarenhet.
Vid användning av kvalitativ metod studerar man ingående en person eller en arbetsplats för att kunna koncentrera sig på en händelse eller en person med syftet att härmed få fram mer förståelse. Nackdelen är att det kan vara svårt att generalisera resultatet. Vid kvalitativa intervjuer får informanten beskriva sin uppfattning av ett fenomen med egna ord. Patel & Davidson (2003) kallar detta för låg grad av standardisering, det innebär att den som intervjuas får utrymme att svara med egna ord och med låg grad av strukturering där deras erfarenheter kommer att lyftas fram. Detta kommer att ske i samtalsform, där det finns möjlighet att ställa följdfrågor och se på informantens kroppsspråk (Patel & Davidson, 2003). Analysen kommer att ske stegvis. Denna metod är tidskrävande och därför har man inte så stort antal informanter (Stukát, 2005).
Jag har valt att ha halvstrukturerade eller semistrukturerade samtal och intervjuer, där jag har hållit mig till ämnesområdet och ställt frågor i den ordning som samtalet inbjuder till. Trettiofyra huvudfrågor har ställts till tre pedagoger och deras svar följs upp på ett individuellt sätt. Det har funnits möjlighet att ställa följdfrågor såsom ” kan du berätta mer”, ”hur ser du på det” med mera. Diktafon har använts, där samtalet med informanten har spelats in. Detta för att jag som intervjuare ska kunna vara mer delaktig och aktiv då inga anteckningar behövs
14
göras under samtalets gång. Intervjuerna har sedan nedtecknats ordagrant och överförts till datorn. Tillvägagångssättet ger en helhetsbild av informanternas svar och möjlighet att se likheter och skillnader i svaren. I efterhand kan jag rannsaka mig om jag vid några tillfällen ställt ledande frågor, som kan ha påverkat informanterna till att ge de svar jag velat ha. Intervjuerna har skett på informanternas hemmaplan, antingen på deras arbetsplats eller på en plats som de har valt, för att de skall känna sig avslappnade.
3.2 Trovärdighet och tillförlitlighet
Här följer tre exempel på hur frågorna kunde se ut. ”Hur skulle du beskriva ditt uppdrag som resurspersonal? Vilket stöd får du av dina kollegor/ föräldrar och övriga institutioner? Har du och dina kollegor fått någon utbildning/ information om barnet, för att kunna bemöta och arbeta vidare med barnet så de får en så vanlig verksamhet som möjligt?” När jag gått igenom intervjuerna har jag i efterhand konstaterat att vissa frågor blev alltför ledande men majoriteten är öppna. Frågorna är ställda så att informanterna ges en möjlighet att fritt svara på frågorna om sig själva och sitt pedagogiska arbete. Det finns en risk att innehållet i samtalen blir förskönat, i stället för att uppriktigt beskriva hur det är. Samtidigt vill informanterna skydda barnet, föräldrar, kollegor och sig själva. Mitt empiriska material är därför inte helt objektivt tillförlitligt.
3.3 Urval
Jag har intervjuat tre resurspersonal som arbetar på två olika förskolor. Inga autentiska namn används på resurspersonalen eller på barnen för att skydda deras identiteter. Där namn används är de fiktiva. När undersökningen och arbetet var färdigt raderades underlagen. Informanterna har informerats om detta inför varje samtal. Två av de intervjuade informanterna har jag inte har haft något direkt samarbete med tidigare. Jag kom i kontakt med dem genom två vänner som arbetar på förskolor där det finns resurspersonal. De tillfrågades av mina vänner om de ville ställa upp på intervju och de accepterade. Den tredje informanten har jag arbetat med och tog kontakt direkt med henne.
Från början hade jag tänkt intervjua både resurspersonal, kollegor och rektorer för att få en helhetsbild av all personal på förskolan och ett större empiriskt underlag. Men jag konstaterade att jag inte skulle hinna med detta inom tidsperioden. Stukát (2005) nämner att om man arbetar själv räcker det med tre informanter eftersom det tar lång tid att transkribera.
15
Jag har intervjuat endast kvinnor då manliga pedagoger lyser med sin frånvaro på förskolorna. De tre informanterna är i olika åldrar och arbetar med barn i åldrarna 1-6 år. Informanterna arbetar alla på kommunala förskolor och arbetar eller har arbetat som resurspersonal.
Den första resurspersonalen Thea arbetar på en förskola i Malmös centrala delar och hon har ett och ett halvt års erfarenhet av att arbeta med barn i behov av särskilt stöd. Förskolan är åldersintegrerad på grund av lokalernas storlek. Barnen är i åldrarna 4-6 år. Det är tjugoåtta barn i barngruppen, där ett av barnen har en funktionsnedsättning med språkliga och motoriska svårigheter och låg social kompetens. Personalen består av fyra personer som arbetar inne på avdelningen, där två arbetar heltid varav den ena är resurspersonal.
Den andre resurspersonen Amanda arbetar som resursperson sedan 1994 i en stadsdel i Malmös utkant. Amanda fick möjlighet att bli anställd i resursteamet samma år som hon började arbeta på förskolan och har arbetat där sedan dess. Stadsdelen är den enda som har kvar ett resursteam. Amanda har inriktat sig på autism och har fått fortbildning och specialiserat sig på detta område.
Den tredje resurspersonen Ingrid arbetar också i centrala Malmö. Ingrid har arbetat som resursperson vid två tillfällen och för två olika barn med särskilda behov. Hon är utbildad barnskötare och har arbetat totalt fem år som resurspersonal. Det första barnet ingick i en barngrupp på totalt tio barn. Det andra behovsbarnet ingick i en barngrupp på 15 barn i åldrarna 1-3 år. Ingrid var då en av tre personal på avdelningen. De skulle ha haft en personal extra på halvtid, men fick det inte.
3.4 Genomförande
Alla tre informanter arbetar i Malmö stad. Två av dem arbetar i centrum medan den tredje arbetar i utkanten av Malmö. Amanda som arbetar i utkanten av Malmö har nu börjat läsa till förskollärare på Malmö lärarhögskola. Thea har tagit ett sabbatsår från Malmö lärarhögskola där hon läser till högstadielärare. Ingrid arbetar som barnskötare.
Informanterna bestämde tid och platser som de kände sig avslappnade på. De fick veta syftet med mitt arbete och jag informerade om att jag hade för avsikt att spela in samtalet med hjälp av en diktafon. Alla informanterna godkände inspelningen. Thea var vid tillfället för intervjun
16
sjukskriven, så vi träffades på ett café där vi satt i en hörna där vi inte blev störda av andra människor. Genom att Thea inte arbetade kunde vi ta den tiden som behövdes och samtalet kunde ske utan tidspress. Intervjun med Thea skulle egentligen ha ägt rum hemma hos henne men hennes barn blev sjuk. Vi ville göra intervjun ändå och därför blev det ett café.
Den andra resursen, Amanda, arbetar under resursteamet och är utbildad barnskötare. Vi hade stämt träff på förskolan där Amanda arbetar. Vi satt i resursrummet för att inte bli störda av den övriga personalen. Amandas resursbarn var ledig, så vi kunde sitta så länge vi behövde.
Ingrid har utbildning som barnskötare och har arbetat som resurs vid två tillfällen, även om det var ett tag sedan. Intervjun utfördes i personalrummet på förskolan där Ingrid arbetar. Här var vi mera tidsbegränsade eftersom Ingrid behövde vara tillbaka på avdelningen efter en viss tid, då hennes kollegor slutade för dagen. Jag hade tänkt mig att intervjuerna skulle pågå i en halv till en timme. I själva verket tog det mellan en till en och en halv timme. Varje intervju inleddes med småprat som successivt övergick till mina frågor, då de uppmanades att svara utifrån sina egna erfarenheter och uppfattningar. Efter intervjun fick de möjlighet att utveckla någon mer fråga eller reda ut oklarheter. De fick mitt telefonnummer om de kom på något de ville tillägga. Därefter tackade jag resurspersonalen för deras deltagande.
17
4. Presentation av empiri och analys
Hur resonerar resurspersonal kring sitt uppdrag, det vill säga arbetet med funktionsnedsatta barn? Vilken roll har resurspersonalen i den dagliga verksamheten? Vilka faktorer anser resurspersonalen vara av största betydelse för elevernas utveckling? Jag har valt att i detta kapitel redovisa empirin, analysera och diskutera intervjusvaren mot tidigare forskning. Informanternas svar i relation till frågeställningarna berör i huvudsak fem områden: träning och rehabilitering, föräldrasamverkan, fysisk miljö, kompetensutveckling och visioner. Analysen kommer således att utgå från dessa områden.
4.1Träning och rehabilitering centrala delar av uppdraget
Ser det som väldigt viktigt och omfattande… Mitt uppdrag är den sociala biten, att kunna samverka med barnen i barngruppen på rätt nivå, att lära sig den sociala biten ser jag i detta fall som största betydelse… Nu tycker jag det är viktigt att arbeta med honom och att arbeta med de andra barnen i barngruppen samt att arbeta med kollegor, för att ha ett gemensamt förhållningssätt för att nå de resultat som önskas. Sen är det även kontakt med resurspersonal på sjukhus, sjukgymnaster, arbetsterapeuter, sen är det föräldrakontakten och många frågor, funderingar, uppdraget är ganska så stort eller omfattande, det är väldigt givande och väldigt, väldigt roligt och stimulerande (Thea 15/9-2010).
I ovanstående citat lyfter Thea fram att de sociala relationerna är av största vikt för att kunna samverka med barn, föräldrar, kollegor och rehabiliteringen. Theas uppfattning av sitt uppdrag kan sättas i relation till Hellström som menar att ”Förskolan är ett växthus och inte en reparationsverkstad. I ett välskött växthus, kan även små klena plantor växa till sig och bära skott” (Hellström, 1993: 27). Ahlström (2000) menar att ”Förskolan är till för alla barn men har ett speciellt ansvar för barn som behöver särskilt stöd i sin utveckling” (s.34). Dessa grundtankar bör finnas hos all personal på en förskola och vara ledord för deras verksamhetsplanering. ”Den pedagogiska verksamheten ska anpassas till alla barn i förskolan i en miljö som samtidigt utmanar och lockar till lek och lärande” (Allmänna råd, 2005: 9). Förskolan har under en lång tid varit en institution där i princip alla barn har tagits emot i verksamheten (Lutz, 2009, s.186-187). Det är viktigt för resurspersonalen dels att de känner att de är en del av arbetsgruppen och dels att de uppfattar sig som en personal i barngruppen
18
som alla barn kan vända sig till men att de har huvudansvaret för resursbarnet avseende specifika träningar inom till exempel områdena motorik, gymnastik och tal.
Som pedagog behöver man förlita sig på sina individuella kompetenser, för att kunna genomföra undervisningen. Samtidigt är man beroende av kollegor (Aili, Blossing & Tornberg, 2008).
Ingrid säger ”att man är en hjälp i ledet för att barnet ska få en dräglig tillvaro. Så att de kan
utvecklas” (22/9-2010). Amanda som arbetar i resursteamet blir tilldelad ett uppdrag under höst- terminen. Hon går ut på förskolan och hjälper till och stöttar personalen och eftersom Amanda arbetar med autistiska barn är det viktigt att det finns en och samma person runt barnet. Det är viktigt att få in barnen med särskilda behov i den övriga barngruppen och få den övriga personalen att ta ansvar också för barn med särskilda behov eftersom det är förskolans ansvarsbarn” (Amanda 9/9-2010).
Resurspersonalen har ett tätt och nära samarbete med rehabiliteringen och habiliteringen. Med rehabilitering menas att man försöker träna upp en förmåga som man tidigare haft medan habilitering innebär att man försöker träna fram en förmåga som fattas (Habilitering & Hälsa, 2011-01-23). Ibland ordnar habiliteringen kurser och föreläsningar som resurspersonalen får ta del av. Amanda och Ingrid berättar att de fick gå en tvådagars fortbildning som habiliteringen betalade för, och det har gett dem väldigt mycket. Thea berättar att hon får handledning av habiliteringen men hon får inte närvara på några kurser. Erfarenhet är viktig, men för att räknas som expert måste man ha kunskap menar Carlgren & Ference (2000). Det är till rehabiliteringen och habiliteringen som resurserna vänder sig om de behöver hjälp och stöd. Skillnaden för Amanda är att hon också kan vända sig till resursteamet där alla delar med sig av sina erfarenheter. På resursteamet har Amanda en handledare som är specialpedagog och som har arbetat med vuxenautism. Handledaren kan med sin kompetens ge många råd och tips och stötta Amanda i hennes arbete. Amanda går även på resursteamets APT (arbetsplatsträff), där hon träffar andra pedagoger och får råd, tips och idéer.
Oftast får resurspersonalen de hjälpmedel de behöver till barnen. Om familjen behöver liknande hjälpmedel i hemmet som på förskolan åligger det familjen att införskaffa dessa dubbla hjälpmedel. Det ligger således på föräldrarnas ansvar att rätt hjälpmedel för dessa barn finns, både på förskolan och i hemmet. Familjen får det då oftast från hjälpmedelcentralen. Resurserna berättar att de får mycket tips på övningar och träningar och idéer från
19
habiliteringen, som de tar till sig och själv skapar på förskolan. Amanda berättar att de har köpt in ett datorprogram som heter Boardmaker där de kan göra pictogrambilder och mycket annat material som barnet behöver. De betonar vikten av att de får sin planeringstid för att skaffa allt material som barnet behöver för att kunna utvecklas. Ibland tar det tid att få det hjälpmedel de behöver. Det kan bli diskussion om vem som ska betala för hjälpmedlen. Det har hänt att en rektor har fått ringa upp chefen på rehabiliteringen och diskutera vem som ska betala för liften på förskolan, för att hjälpa personalen. Resurspersonen hade då fått diskbrott efter allt för många och för tunga lyft. Föräldrarna ville inte att deras son skulle ha en lift och satte stopp för detta. Rehabiliteringen ringde och pratade med föräldrarna och till slut godkändes det att personalen skulle få en lift.
Barn utvecklas i relation till olika miljöer. Björklid (2005) menar att det är betydelsefullt om barn får erfara miljöer som är bortom deras miljö. Det är viktigt att man betraktar att man är i ett större system där man kan samarbeta med BUP (Barn och ungdomspsykiatrin), BVC (Barnavårdcentralen), habilitering och rehabilitering. Hellström (1993) menar att uppgiften skall vara att hjälpa barnet att fungera i förskolan. Resurspersonen skall vara barnets vägvisare och bevaka barnets intressen och lotsa barnet in i barngruppen och påverka verksamheten utifrån det. Resurspersonalen skall hjälpa barnet att bli accepterad i barngruppen för att kunna utveckla sin sociala kompetens och ge barnet det stöd och stimulans som förskolan rymmer. Resurspersonalen skall förankras i arbetslaget och vara en länk till föräldrarna och till habiliteringen eller andra behandlingsverksamheter (s.146).
Målet är att barnen ska bli självständiga, kompetenta och mindre beroende av vuxna. Det är viktigt att man arbetar utifrån gemensamma mål och att man vet hur samarbetet ska se ut. Man skall ta tillvara allas kompetens, utifrån barnets behov och föräldrarnas önskemål. Viktigt är också att föräldrarna får stort inflytande och att man förmedlar att förskolan tar sitt ansvar likaväl som man räknar med att föräldrarna tar sitt ansvar (Hellström, 1993, s.187). Sjöberg (1998) belyser att föräldrarna har möjlighet att vara med och berätta och informera. Föräldrarna vill veta om resurspersonen får följa med barnet på aktiviteter som habiliteringen anordnar (Sjöberg, 1998, s.39). Resurspersonalen kan utföra en stor och fantastiskt bra insats, men vid dess frånvaro krävs att det finns en insatt backup, annars finns det stor risk att arbetet spolieras vid resursens frånvaro.
20
4.2 Att arbeta nära en förälder
Informanterna menar att föräldrar anser att det är viktigt med bra kommunikation, då resurspersonen har det mesta av kontakten med dem. Resurspersonalen berättar att föräldrarna vänder sig till dem och frågar efter dem om de inte ser dem i lokalen. Om resurspersonalen är sjuk känner föräldrarna sig lite otrygga. Resurspersonalen tror inte det beror på att föräldrarna inte litar på den övriga personalen, utan de inte har den kontakten med den övriga personalen och har därför inte kunnat utveckla samma förtroende för dem. Föräldrarna vänder sig då till den övriga personalen, men det blir ofta inte så långa samtal, beroende på att man inte har utvecklat ett lika när samarbete. Thea berättar att föräldrarna inte känner sig lika trygga när de lämnar barnet om resurspersonalen är borta, och det har föräldrarna uttryckt med ”Vad skönt att du är tillbaka. Nu är allt som vanligt” (Thea 15/9-2010). Thea tror inte det egentligen är kritik mot den övriga personalen, att de inte skulle vara kompetenta, utan att det beror på att de alltid haft resurspersonen att förlita sig på och därför utvecklat ett särskilt förtroende för denna. Två resurspersoner påtalar att genom att se till att det finns en backup så känner sig föräldrarna mer trygga när de lämnar barnet.
Rektorn bör inte låta problemen stanna inom familjen, utan ska försöka hjälpa även familjmedlemmarna (Asmervik, 1995). I allmänna råd rekommenderas att kommunen ska ha en pool med fasta tjänster för personalförstärkning, som ska bestå av kompetens så att man kan välja rätt person, beroende på barnets behov (Allmänna råd, 2005). Tyvärr blir det inte alltid så, och ibland blir det vikarien som tar hand om barnet med särskilda behov. Det ska inte vara så och resurspersonalen och övrig personal har försökt att rätta till det. Ansvaret för barnen måste fördelas i personalgruppen, även om en person har huvudansvaret. Det måste finnas ett gemensamt engagemang i personalgruppen och barnet i behov av särskilt stöd ska inte ses som resurspersonalens angelägenhet utan ska vara allas ansvar. Barn i behov av särskilt stöd bör ses som en tillgång och en utmaning. Man bör arbeta på olika sätt och ta hänsyn till barnets utvecklingsnivå och förutsättningar (Hellström, 1993, s.133).
4.3 En fungerande miljö
I Lpfö 98 står det att förskolan skall erbjuda en trygg miljö, som samtidigt lockar till lek och aktivitet (Skolverket, 2010, s.6). Samma sak gäller för utomhusvistelsen, både i planerad miljö och i naturmiljö. Miljön på förskolan är anpassad efter barnen i barngruppen och inte tvärtom. Men miljön är inte helt anpassad för barn med behov av särskilt stöd som till
21
exempel att lokalernas ytor ofta är för små och trånga som Björklid (2005) också nämner. Personalen gör vad de kan för att anpassa miljön så att den blir positiv för barnen. Amanda berättar att hon alltid anpassar miljön efter behovet hos det barn hon arbetar med. Hon tar upp vikten av att ett barn med autism inte ska ha en klädhylla mitt i kapprummet, utan får den yttersta hyllan, för att barnet ska slippa bli distraherad och inte få ett utbrott. Barnet ska sitta så det har bra överblick och ser allt så barnet inte behöver vända sig och snurra hela tiden. En annan sak som all resurspersonal tycker är viktigt gällande miljön, är att det inte ska finnas för många intryck på väggarna. Det kan bli väldigt plottrigt och rörigt med mycket teckningar, mönster och rörelser. De berättar att detta ibland kan orsaka konflikter i arbetslaget. Amanda nämner att det kan uppstå problem, när man kommer in som ny personal på en avdelning och trampar in i någon kollegas arbete. De uppskattar inte alltid att du då vill förändra vissa saker. De har kanske själva kommit upp med idén, genomfört den, och tycker med stolthet att de har gjort ett jättebra arbete. Men det fungerar kanske inte så bra för autistiska barn. Om de blir negativt påverkade kan de få svårt att ta in alla intryck. Efter ett tag brukar dock kollegorna förstå och samarbetet bli bra.
Thea berättar att hennes förskola är åldersintegrerad. Avdelningarna är anpassade efter ålder och sen är förskolan som sådan byggd på det gamla klassiska sättet med avdelningar längs sidan. Materialet är anpassat efter barnen i barngruppen. ”Miljön är inte anpassad till barn med särskilda behov oavsett vilka behov egentligen. Absolut inte då till rörelsehinder och sådant, då inga stora utrymmen finns” (Thea, 15/9-2010). Personalen försöker anpassa i den mån de kan med rätt inställda bord, stolar och hjälpmedel som de kan få av habiliteringen som till exempel teckenspråk och bilder, som barnen kan leka med. Viktigt är att det är lättillgängligt och att det finns arbetsmaterial till barnen och att leksakerna är anpassade efter ålder.
Resurspersonalen menar att deras arbetsmiljö inte ser jättebra ut för barn med särskilda behov. De hade önskat att det fanns större ytor och större utbud på leksaker. Thea menar att för barn med rörelsehinder är ytorna för små. Det finns alldeles för många dörrar, för mycket små saker och det är inte alls handikappsanpassat. Thea önskar också att det skulle finnas ett större utbud på leksaker, eftersom Thea resursbarn inte har kommit lika långt som de andra barnen. Leksakerna på avdelningen är inte anpassade efter honom och Thea behöver gå ner till avdelningen för de ett år yngre barnen, där det finns leksaker som han kan låna. Allt för att resursbarnet verkligen skall bli stimulerat. De små ytorna är bra för personalen på sådant sätt
22
att det är väldigt lätt att ha en överblick så att man kan befinna sig i ett rum och lätt se in i två andra rum. ”En bra överblick av både barnet och hela barngruppen” (Thea, 15/9-2010).
Barngrupperna är för stora för att ha barn med särskilda behov, även om där är resurspersonal, så är det inte bra för något barn, när där är tjugoåtta barn och för detta fyra ordinarie personal och en resurs, varav två är heltider, där en av de två heltiderna används som resurs (Thea
15/9-2010).
Enö & Björklid (2005) nämner att barnantalet har ökat sedan 90-talet och personaltätheten har blivit lägre i förskolan, vilket beror på besparingar i kommunerna (Enö, 2005 & Björklid, 2005). Amanda och Thea tar upp att det är viktigt med personaltäthet och mindre barngrupper och att ytorna kunde bli mer handikappanpassade.
Ute- och innemiljön kan personalen påverka till en viss del, men allt handlar om pengar. Alla tre tyckte att de hade lättast att påverka innemiljön eftersom personalen kan köpa och beställa hem det material de behöver. Utemiljön är svårare att påverka, då det medför stora kostnader för att ändra den. Ingrid tar upp att inomhus kan man möblera om, för att anpassa miljön efter barnen. Björklid (2005) påtalar att miljön kan förändras, utvecklas och påverkas av oss individer.
Besparingar och svårigheter att få ersättare ställer också till problem (Enö, 2005 & Björklid, 2005). Besparingar gjorde att det blev svårare för Ingrid att kunna gå iväg på simträning med sitt resursbarn. De fick lösa detta själva på avdelningen och eftersom barngruppen inte var så stor så fungerade det i detta fallet bra. Ingrid tyckte det var jobbigt när den övriga personalen, på andra avdelningar, inte förstod hur ansträngande det var när personal var sjuka och de behövde hjälp som de inte alltid fick. Ingrid säger att man förstår det först när man är i samma situation själv (Ingrid 22/9-2010).
Som tidigare nämnts ska det då en resurspersonal blir sjuk sättas in en vikarie som täcker upp i barngruppen och en ordinarie personal ska ta ansvaret för barnet med särskilda behov. Thea berättar att det inte fungerade tidigare, men menar att nu när man är medveten om detta fungerar det bättre. Det är viktigt att barnen känner sig trygga och att de känner igen personen. Stödpersonen, som de kallar den personal som går in som backup när
23
resurspersonalen är sjuk, vet vad barnet med särskilda behov ska ha för träning och vad barnet behöver. Stödpersonen har även fått hjälp av habiliteringen som kommit ut på arbetsplatsen och informerat.
Den spridning som finns bland barn i förskolan borde bidra till en inkluderande miljö med anpassning till möte med miljön och barnen. Den pedagogiska miljön och inkluderandet ska anpassas efter barnen och inte tvärtom, menar Lutz (2009). Hellström (1993) menar att barn med särskilda behov kan kräva särskilda lokaler och en anpassad miljö med speciella lekmaterial. Hellström (1993) menar att det är lätt att det blir konflikter i arbetslaget när något barn ”faller utanför” eller avviker. Vi människor har olika bilder, olika upplevelser och olika föreställningar. Det blir lätt olika uppfattningar i arbetslaget (Hellström, 1993, s.9-11) och det gäller att skapa arbetsro, nya strategier och göra arbetet meningsfullt (Aili, Blossing & Tornberg, 2008).
Vissa barn behöver gå i mindre barngrupper och ha mer kvalificerade personal och mer anpassade barngrupper (Allmänna råden, 2005). ”Alla problem kan förvisso inte lösas med mindre barngrupper och mer personal, även om detta ibland kan motiveras” (Hellström, 1993, s.13). Barn med behov av särskilt stöd kan vara väldigt känsliga för om det blir mycket stim runtomkring dem. Ett barn med autism har ofta svårt för att bortse från detaljer runt omkring och blir väldigt lätt störda. Följden blir oro och koncentrationssvårigheter hos resursbarnet. Efter det att övrig personal har informerats om detta, brukar det gå bra och då förstår kollegorna varför man ska rensa på väggarna (Amanda, 9/9-2010). Detta kan ibland vara ett problem då de samtidigt skall inkluderas i barngruppen. Här är det resurspersonen som måste uppfatta detta och försöka förbättra situationen från gång till gång. Resurspersonalen kan även ta hjälp av habiliteringen, som kommer ut på arbetsplatsen och informerar och visar dem de kritiska bitarna, såsom att lyfta barnet rätt t.ex. vid toalettbesök eller vid förflyttning till och från olika hjälpmedel. Detta är viktigt för barnet, men också för att inte personalen skall skada sig. Resurspersonalens uppgift är bland annat att ta hand om den fysiska träningen och sjukgymnastiken.
På förskolorna arbetar nästan bara kvinnor och det är väldigt få män som arbetar inom förskoleverksamheten. Enö (2005) beskriver förskolan som en kvinnokultur. Det bidrar till att personalen på förskolorna har låg status och låga löner. Det försvårar för personalen att få professionalitet.
24
4.4 Att utveckla sin kompetens
Amanda har möjlighet att få gå på kurser om hon på egen hand hittar någon hon tycker är intressant och som hon kan ha användning för i sitt arbete. Hennes arbetsplats har i budgeten avsatt en viss summa pengar per person och per termin som de får använda till att gå på föreläsningar. Amanda och hennes kollegor har fått gå på TAKK –kurs (Tecken som kompletterande kommunikation) för att använda symboler som stöd i språket. Enö (2005) menar att har man ambitionen att utveckla verksamheten bör alla i arbetslaget gå på fortbildning kontinuerligt.
Vi har gått TAKK – kurser, så vi har lärt oss använda tecken som stöd vilket man använder jättemycket och är bra för alla barn. Om vi går en kurs så går ofta andra kollegor från avdelningen med. Det fungerar jättebra som sagt, bra för alla, det behöver inte vara något skadligt över huvudtaget för du tecknar bara ett ord i meningen, vilket gör att många småbarn som fortfarande inte har något språk, hänger med och tycker det är roligt och då lär sig prata ganska snabbt. Jag tycker vi får gå på mycket fortbildning (Amanda 9/9-2010).
De två andra informanterna känner att de inte får gå på fortbildning om inte habiliteringen
ordnar någon föreläsning som är gratis. De berättar att mycket hänger på dem själva om de skall lära sig mera, att de får läsa sig till kunskaper, söka på nätet och läsa i olika forum. I början har de alla känt sig osäkra, rädda att göra fel och känt att de har haft för lite kunskap. Efterhand som de har arbetat och fått information av rehabiliteringen och habiliteringen så har de blivit mer säkra i sin yrkesroll.
Något de alla tre önskar är att få mer vidareutbildning och mer kunskaper om barnets svårigheter så de kan hjälpa barnet att utvecklas på bästa möjliga sätt. De vill gärna få möjlighet att gå på kurser och även träffa andra som arbetar som resurspersonal, för att kunna få mer idéer, backup och tips på utvecklande övningar. Informanterna berättar att det är de själva som lär upp övrig personal och ger den personalen den information de behöver.
Thea, Amanda och Ingrid har alla känt sig osäkra, rädda att göra fel och känt att de har haft för lite kunskaper i början. Rektorn har ansvaret att se till att barnen får det stöd och den hjälp de behöver och att personalen får den kunskap de behöver för att utvecklas. Rektorn ska se till
25
att personalen får handledning, kunskap och utbildning (Hellström, 1993, s.146-147). Resurspersonalen vänder sig till rehabiliteringen och habiliteringen om de behöver hjälp och stöd. Situationen för Amanda skiljer sig genom att hon även kan vända sig till resursteamet, där hon har en handledare som är specialpedagog och som har arbetat med autism och kan ge henne råd och tips.
Asmervik (1995) menar att det är bra om förskolan använder sig av sina kunskaper och sina ekonomiska resurser på maximalt sätt. Kommunerna måste kunna erbjuda kvalificerad fortbildning till personalen som arbetar med barn med särskilda behov, kunskapen behöver finnas på alla nivåer i organisationen (Hellström, 1993, s.21). Resurspersonalen skall även känna till vilka övriga resurser utanför förskolan som skall involveras och planera för att få in övriga institutioner i den dagliga verksamheten (Hellström, 1993, s.15). Arbetsgivaren har ett stort ansvar i att se till att resurspersonalen får fortbilda sig. Detta verkar delvis glömmas bort, kanske i den allmänna besparingsivern.
Amandas stadsdel tycks ha funnit ett bra sätt för att få personalen att vidareutbilda sig. Där avsätts en viss summa pengar per person och år för fortbildning. Detta gör att resurspersonalen känner att arbetsgivaren bryr sig om dem och inser vikten av att de får rätt utbildning. Resurspersonalen berättar att mycket hänger på dem själva, att de får läsa sig till kunskaper på fritiden, söka på nätet och läsa i olika forum. Är man intresserad söker man kunskap och som personal har man dessutom en skyldighet att kräva mer kunskap, stöd och hjälp om man behöver det. För resurspersonal handlar det om att ha både baskunskap, specialkunskap och god yrkeskunskap. Kunskap får man genom utbildning, fortbildning och praktisk erfarenhet (Hellström, 1993). Kunskap är makt (Enö, 2005). Om personalen är dåligt utbildad, ofta i kombination med stora barngrupper, ger detta dålig kvalitet i verksamheten vilket leder till att barn i behov av särskilt stöd lättare slås ut, då det skapar särlösningar för dem. Tyvärr är detta en ganska vanlig situation då de flesta kommunala förskolor kämpar med att få ekonomin att gå ihop.
Ingrid menar att det är lätt att som resurspersonal engagera sig för mycket. Det är lätt hänt att man känner att man inte räcker till och börjar tycka synd om barnet. Man bör dock försöka undvika att engagera sig för mycket i det som man inte har ansvar över. Risken är att man stjälper istället för att hjälpa (Ingrid, 22/9-2010). Om man blir känslomässigt engagerad och blir personligt inblandad kan det hindra arbetet med barn i behov av särskilt stöd. Hellström
26
(1993) menar att man då kan skapa en bindning till barnet, som inte är positiv och att man som pedagog tillsammans med resursbarnet hamnar utanför gruppen (s.24). Det blir svårare att tänka och agera professionellt.
4.5 Resurspersonalens visioner
Amanda vill att framtiden för barn med särskilda behov skall kunna vara på vanlig förskola, och gillar tanken att de inte behöver vara på speciella förskolor. ”Däremot tycker jag att förskolor skulle byggas och anpassas utifrån vissa mått och normer så att de rent fysiskt och praktiskt fungerar för barn med särskilda behov”(Amanda 9/9-2010). Om personalen ska kunna genomföra läroplanen, krävs att de får planeringstid och att kan utvärdera och reflektera över sitt arbete (Enö, 2005). Resurspersonalen tycker att det är viktigt att resursbarnet integreras i hela barngruppen, dels för att inte göra det mer annorlunda, men även för att visa föräldrarna att de kan lita på en hel personalgrupp och inte bara riktar in sig på resurspersonalen.
Det är viktigt att det finns lätt tillgängligt material och att det går snabbt att ta fram, de vill ha mer utbildning och kunskaper (Björklid, 2005). ”Fastän man känner att man har sin kompetens, fattas man alltid lite, man vill ju gärna bli inspirerad, det fattas just att bli inspirerad i den biten med särskilda behov” (Thea 15/9-2010). Informanterna hade även uppskattat att få träffa andra resurser för att bolla idéer och få nya influenser. Thea tycker det viktigaste av allt är ”att sträva mot att vara en i den vanliga personalgruppen för att inte utmärka sig själv och barnet för mycket, utan en enhet som ska fungera som en hel enhet” (Thea 15/9-2010). Ingrid tycker det är viktigt med bra information innan barnet börjar på förskolan och vill gärna gå någon kurs och få läsa en bok om det specifika handikappet.
Resurspersonalen hoppas på en annan acceptans för barn med särskilda behov. Amanda säger att ”tyvärr finns det fortfarande personer som har lite svårt med personer som är annorlunda, de tycker liksom att de kan vara på något eget, varför ska de vara här? Det är jobbigt när du inte är här, det är si och så. Jag menar det är ganska vanligt i dag så det finns ingen anledning att ha den inställningen, tror att det är mycket rädsla att man inte har varit i kontakt med det innan” (Amanda 9/9-2010).
27
I ut kanten av Malmö bor ett stort antal människor med utländsk bakgrund och bland dessa är inställningen till funktionsnedsättning mer tabu än i Sverige. Amanda menar att stadsdelen har lyckats ganska bra med arbetet att minska tabun för barn med särskilda behov.
Teveborg (2001) & Hallström (1993) tar upp hur viktigt det är att berörd personal får utbildning och information och att man erbjuder handledning om funktionsnedsättningen, så personalen kan ge barnet rätt hjälp för att utvecklas. De barn som går på vanlig förskola behöver specialutbildade pedagoger eller tillgång till resurser och en medveten pedagog som vet vart man kan vända sig för att få råd när man behöver det (Teveborg, 2001, s.56). Eftersom alla barn, även barn med funktionsnedsättning, har rätt att vara i förskolan, bör dessa barn få likartade möjligheter att utvecklas som alla andra barn (Teveborg, 2001). Det är viktigt att förskollärare får ihop barngruppen där alla barn ingår så de kan utvecklas och att de kan känna att de tillhör gruppen, för att känna gemenskap och tillhörighet. Det är viktigt att man som personal får in de barn som blir marginaliserade och handleder barnen i solidaritet och tolerans för olikheter.
Lyhördhet är viktigt för att kunna förstå barn i behov av särskilt stöd (Hellström, 1993, s.29). Tiden förändrar vår uppfattning. Synen på hur vi ser på människan och vårt sätt att särskilja olika människor, hänger samman med vilka värderingar som finns i samhället. Alla barn skall ha samma möjlighet till utbildning. När man idag pratar om barn med särskilda behov, finns det ofta en diagnos som bidrar till att barnet får stödinsatser och underlättar möjligheten att få resurser till barnet och extra medel för åtgärder (Isaksson, 2009, s.9).
4.6 Resultatsammanfattning och slutsats
De tre informanterna tycker att det är väldigt intressant, roligt, givande och spännande att arbeta med barn i behov av särskilt stöd och menar att de hela tiden får utmaningar. Den pedagogiska miljön och inkluderandet ska anpassas efter barnen och inte tvärtom, menar Lutz (2009). ”Vi är väldigt viktiga för dem så att de ska kunna inkluderas i förskolan” (Amanda 9/9-2010). ”Man tar ju stort ansvar för barnets skull. De är så goda, man känner att man har fått så mycket igen av dem ” (Ingrid 22/9-2010).
Resurspersonalen vill känna att de är en i arbetslaget och en i barngruppen som alla barn kan vända sig till. Alla barn ska få samma möjligheter att utvecklas i sin egen takt. Det innebär att
28
även barn i behov av särskilt stöd räknas som en i barngruppen. Som resurspersonal och pedagog ska man vara professionell. Viktigt är att berörd personal får utbildning och information om funktionsnedsättningen så de kan ge barnet rätt hjälp att utvecklas. De barn som går på vanlig förskola behöver specialutbildad pedagog eller tillgång till en resurspersonal och en medveten pedagog som vet vart man kan vända sig för att få råd när man behöver det (Teveborg, 2001, s.56). Resurspersonalen är ett viktigt redskap i förskolan. För att resurspersonalen skall kunna göra en bra insats, gäller det att ha rätt kunskap om barnets fysiska funktionsnedsättning och hur man minskar detta med rätt träning men även att rent fysiskt hantera och hjälpa barnet genom att till exempel lyfta rätt. Resurspersonalen skall även känna till vilka övriga resurser utanför förskolan som skall involveras och planera för att få in övriga institutioner i den dagliga verksamheten (Hellström, 1993, s.15). Det är viktigt att samarbeta med föräldrarna, att man sätter upp mål och att båda parter jobbar mot de uppsatta målen. Miljön har stor betydelse för barnen, där de möter lärande, lek och skapande. Miljön ska man kunna förändra för barnens skull. Pedagogerna på förskolan ska vara lyhörda och ta tillvara barnens kunskaper. Förskolan ska arbeta mot läroplanens mål och skapa miljöer där barnen utvecklas och blir inspirerade. Enö (2005) tar upp att det är viktigt att skapa arbetsro och att ha olika strategier i arbetslaget för att lösa olika svårigheter som kan dyka upp. Det är bra att man som pedagog är personligt engagerad i sitt arbete och att arbetslaget får möjligheter att kompetensutvecklas kontinuerligt för att stärka sitt habitus och utveckla verksamheten framåt.
29
5. Diskussion
För att man ska få extra personal/resurs till barn i behov av särskildstöd krävs det att man synliggör det enskilda barnets behov. Detta innebär att man ställer en diagnos (Lutz, 2006). Ska man inte kunna erbjuda ett barn i behov av särskilt stöd hjälp om barnet inte har en diagnos? Är det bra att synliggöra barn i behov av särskilt stöd? Det bästa vore kanske om man kan sätta in insatser och hjälpa barnet att utvecklas framåt, även då barnet inte har en diagnos. Vi arbetar för att barnen ska ha det bra och bli självständiga och då ska vi kunna hjälpa barnet i dess utveckling. Jag tycker att man ska se barn i behov av särskilt stöd som en tillgång. Personal och barn kan lära sig mycket av varandra, så att man tar till vara på allas kompetens. Man skall inte vara rädd att prata med barnen i barngruppen om att vi alla är olika. Det är bra när föräldrar till barn i behov av särskilt stöd vågar berätta för de andra föräldrarna om sitt barns svårigheter. Då kan de övriga föräldrarna prata om detta och få veta mer om hur de ska bemöta och svara på sina barns frågor. Jag har varit med både när föräldrar har berättat och när de inte berättat. Jag ser det som positivt när föräldrarna vågar berätta och svara på frågor från de andra föräldrarna.
Syftet med uppsatsen är att synliggöra resurspersonalens uppdrag.
Hur resonerar resurspersonal kring sitt uppdrag avseende barn med funktionsnedsättning? En del barn får stöd hela sin vistelsetid på förskolan, medan andra bara får stöd under vissa delar av sin vistelsetid på förskolan. I intervjun med Thea betonade hon vikten av att anställa resurspersonal på heltid. Skälet till detta är att barn i behov av särskilt stöd ska ha möjlighet att vara på förskolan längre stunder utan svårigheter. Thea menar att det kan medföra begränsningar om resurspersonalen inte jobbar heltid som resurs och det blir det svårare för föräldrar att ha barnet på förskolan längre tid, om vistelsetiden behöver utökas.
Det är viktigt att man bygger upp en relation till barnet och att relationen är grunden för den pedagogiska verksamheten. Hellström (1993) menar att det kan finns en fara i detta då man kan skapa en bindning till barnet, som inte är positiv och att man som pedagog, tillsammans med resursbarnet, hamnar utanför gruppen. Man skall lära barnen att bli självständiga, men de ska ändå få vara beroende. Det är viktigt att lära känna barnet och inte funktionsnedsättningen (Hellström, 1993). Resurspersonalen bör se bakom funktionsnedsättningen och möjligheterna i vad resursbarnet kan och vad det kan ge de andra
30
barnen. Om inte vi pedagoger kan ge barn i behov av särskilt stöd det stöd behöver, vad ger vi då de andra barnen för budskap? Om vi ser barn i behov av särskilt stöd som problem och jobbiga, hur vill vi då att de andra barnen ska acceptera och ta hänsyn till dessa barn? Det är vår egen inställning som påverkar hur vi upplever barn med behov av särskilt stöd. Dessa barn kan förändra verksamheten, om vi pedagoger kan se barnen som en tillgång (Hellström, 1993). Hellström (1993) menar att barn i behov av särskilt stöd har samma behov som alla andra barn. Barn i behov av särskilt stöd utvecklas likadant, men i långsammare takt. Barn med en funktionsnedsättning och i behov av särskilt stöd borde ses som en utmaning och inte som en belastning.
Vilken roll har resurspersonalen i den dagliga verksamheten?
Resurspersonalen har lagt märke till att kollegorna är osäkra och rädda och inte vet hur de ska bemöta och arbeta med barn i behov av särskilt stöd. Resurspersonalen nämner att de själva får ge kollegorna den information de behöver och att habiliteringen ibland kommer ut och ger information. De menar att det är viktigt att alla känner till svårigheterna, men även att de får se möjligheterna. Sjöberg (1998) belyser detta med att föräldrar har möjligheter att få vara med och informera och berätta.
Resurspersonalen berättar att de har huvudansvaret när det gäller träning, medan ordinarie personal ska hålla i den pedagogiska biten. Hellström (1993) menar, att om man har huvudansvaret för ett barn, betyder det inte att man är ensam ansvarig. En av resurspersonerna tog upp, att om man arbetar ensam, är risken stor att man visar att barnet i behov av särskilt stöd är annorlunda. Följden kan bli att man förstärker det avvikande. Det är bra om man som resurs kan känna att man har backup av arbetslaget om man blir sjuk eller när man behöver hjälp och stöd. Resurspersonalen berättar att när de ser kollegornas framsteg i bemötandet av de funktionsnedsatta barnen, så får de bekräftelse på sitt arbete. Efterhand som ordinarie personal får information av resurspersonalen och habiliteringen, desto säkrare blir kollegorna och anpassar sitt beteende till barnen. De ser inte längre barn i behov av särskilt stöd som ett problem, utan börjar se möjligheterna.
31
Vilka faktorer anser resurspersonalen vara av största betydelse för barnets utveckling?
Resurspersonalen känner att de behöver mer kunskap och hade velat gå på fler föreläsningar för att få tips och idéer om hur de kan arbeta vidare på ett bättre sätt. De skulle även vilja få information om ny forskning. Rektorns ansvar är att se till att barnen har det bra och att de får det stöd de behöver och att personalen får den kunskap de behöver, för att kunna utvecklas framåt. Om kunskapen är otillräcklig, ska rektorn se till att personalen får den kunskap, utbildning och handledning som de behöver (Hellström, 1993). Resurspersonalen skall finnas till hands för barnet, men skall inte ingripa mer än nödvändigt (Hellström, 1993). Thea tog upp i sin intervju att det är viktigt att man backar ett steg och observerar barnet i den sociala situationen. Man finns i bakgrunden och kan gripa in om konflikter uppstår och då leda barnen i rätt riktning. Man skall lära barnen att acceptera varandras olikheter och likheter. Man bör även kunna ställa krav på barnen. Genom att barnen får möjlighet att lyckas och klara av att göra saker själva, stärks barnens självförtroende, men om de slipper undan finns det risk att barnet förblir svagt.
Det är viktigt att man vet var barnen befinner sig i sin utveckling och att man tar tillvara deras kunskaper. Vår utgångspunkt måste vara att alla kan delta, bara vi pedagoger anpassar oss och arbetet efter barnen i barngruppen. Då kan man arbeta på olika sätt och ta hänsyn till barnets ålder, utvecklingsnivå och det enskilda barnets förutsättningar (Hellström, 1993).
5.1 Kritiska reflektioner
Det har varit intressant att intervjua de olika resurspersonerna och få kunskap om hur de ser på sitt uppdrag och sina insatser. En del saker ser de på samma sätt medan de i andra situationer har olika syn. Om jag hade haft längre tid på mig, hade det varit intressant att intervjua fler resurspersoner, dels för att få en större insikt i deras arbete och dels för att få veta hur resurspersonalen tränar barnen. Likaså hade det varit intressant att intervjua resurspersonalens kollegor för att få deras syn på resurspersonalens insatser vilket hade bidragit till en bättre helhetsbild av hur förskolans verksamhet för barn med behov av särskilt stöd ser ut.
En svårighet med denna undersökning är att resurspersonalen är försiktig i sina svar, och tar tid på sig när de svarar på frågorna. Det dök upp några frågor. Är de möjligtvis rädda att andra
32
inte riktigt skall förstå dem, eller vill de inte avslöja för mycket negativt, av rädsla för att andra kan misstänka vilka de är?
Jag kunde ha kontaktat informanterna och frågat vad det berodde på. Resurspersonalen svarade på vissa frågor att de inte ville berätta för mycket för att inte avslöja barnet i behov av särskilt stöd. Jag formulerade då om frågorna så de kunde svara, men de var ändå försiktiga. En del intervjufrågor var ledande, för att kunna synliggöra deras funderingar. Skulle jag skriva om intervjufrågorna hade de inte varit ledande. Informanterna tyckte det var bra frågor för de väckte tankar och funderingar som de inte alltid hade tänkt på innan.
Jag har valt att inte avslöja resurspersonalens ålder för att skydda deras identitet. Om åldern anges kan det vara lättare att lista ut vem informanterna är. Jag har även valt att inte använda barnens namn och deras ålder för att skydda barnet och föräldrarna och resurspersonalen. Även om jag inte skulle skriva barnets riktiga namn så hade det varit lätt att gissa vem barnet är.
Svårigheten med detta arbete, som tog mycket tid, var att hitta relevant forskning inom området. Ensam tar det lång tid att hitta böcker, artiklar, avhandlingar m.m. Det hade underlättat om man hade arbetat med någon då man kan tolka och ta in information från informanterna olika. Genom att arbeta tillsammans med en kamrat kan man diskutera och komma fram till en gemensam slutsats. Arbetet hade då kunnat få ett större djup.
Det är lätt att man glider från området och kommer in på ett annat spår. När man är inne i arbetet blir det lättare och det är intressant, så det känns som om tiden inte räcker till. Alla informanter tyckte det var ett intressant arbete.
33
6. Referenslista
Ahlström, Margareta (2000). Hörselskadade barn i kommunikation och samspel. Psykologiska institutionen, Stockholms universitet.
Aili, Carola, Blossing, Ulf & Tornberg, Ulrika (2008). Läraren i blickpunkten i
olika perspektiv på lärarens liv och arbete. Stockholm: Lärarförbundets förlag
2008.
Asmervik, Sverre, Ogden Terje, Rygvold, Anne-Lise (1995). Barn med
särskilda behov av särskilt stöd. Studentlitteratur, Lund.
Brodin, Marianne & Hylander, Ingrid (2003). Att bli sig själv Daniel Sterns
teorier i förskolans vardag. Liber AB Stockholm.
Björklid, Pia (2005). Lärande och fysiskmiljö: en kunskapsöversikt om samspelet
mellan lärande och fysisk miljö i förskolan och skola. Lenanders Grafiska AB
Kalmar.
Carlgren, Ingrid & Ference, Marton (2000). Lärare av i morgon. Stockholm: Lärarförbundets förlag 2000.
Enö, Mariann (2005). Att våga flyga. Ett deltagarorienterat projekt om samtals
potential och förskolepersonals konstruktion av det professionella subjektet.
Lärarutbildningen, Malmö Högskola. Holmberg
Habilitering & Hälsa Stockholms Läns Landsting kl:12.30 den 2011-01-23
www.habilitering.nu/gn/opencms/web/HAB/Generella_sidor/nyheter/100916_na mnbyte_2.html
Hellström, Agneta (1993). Ungar är olika. Hur kan förskolan hjälpa barn med
svårigheter? Liber utbildning.
