Diskussion

Vi har utgått från våra intervjuer med pedagoger och rektorer och utifrån frågeställningar och resultat skrivit vår diskussion som sedan knyts samman med litteratur och teori. Urvalet har varit begränsat eftersom vi bara intervjuat tre pedagoger, tre rektorer och rektorn för kommunens resurs och specialskolor. Utifrån de svar vi erhållit från respondenterna har vi valt att generalisera i vår diskussion. Vi anser att den valda metoden har fungerat tillfredsställande för att söka svar på våra frågeställningar.

Vad beror det på att de särskilda undervisningsgrupperna ökar i våra skolor samtidigt som målet är att vi ska arbeta mot en skola för alla? Alla

respondenter var övertygade om att den ökande exkluderingen inte beror på eleven. Vi undrar precis som Brodin, (2004) att om det inte är fel på skolan eller på eleven, vad är det då som är fel? Kan det bero på lärarutbildningens brister i pedagogik och att specialpedagogiken har en undanskymd roll i utbildningen. Eftersom ledarskapet och skolans organisation har stor betydelse för elevernas prestationer och en central roll när det gäller

skolornas kompetensutveckling kan det då vara avsaknaden av en stark och engagerad skolledning samt att rektorsutbildningen behöver förnyas och utvecklas? Även Kugelmass, (2004) betonar vikten av ett starkt och engagerat ledarskap som arbetar mot en inkluderande skola: “Although teachers are central to creating and sustaining a school’s culture, a deep

ideological commitment to inclusion by the person holding positional leadership as principal is clearly important for supporting a culture of inclusion”. (s.126)

Samhällets tolerans för avvikande beteende har minskat och blivit miljörelaterat vilket innebär att det är i gapet mellan individens

förutsättningar och det omgivande samhällets kravnivå som exkluderingen sker.

Ses särskilda undervisningsgrupper som ett misslyckande eller nederlag för skolan? Vi ställer oss frågan, varför två rektorer svarar att de inte har några särskilda undervisningsgrupper på skolorna när det under intervjun

framkom att de har små grupper dit elever går för att få extra stöd.

Enligt Tideman, (2005) har det också utvecklats strategier såsom namnbyte på den exkluderande verksamheten där man exempelvis kallar de för ”lilla gruppen” och ”förmiddagsgruppen”. Detta för att minska föräldrarnas motstånd mot en placering i en specialklass. Skolans utsatta konkurrenssituation kan vara en utav anledningarna till den ökande segregationen. Att visa upp goda studieresultat har blivit en nödvändighet för att inte äventyra skolans ekonomi. Som rektor 1 menar i resultat delen så är det en stark åtgärd att placera en elev i en särskild undervisningsgrupp och det är som att säga att ditt barn klarar inte av klassrumssituationen. Ett problem för skolan under åren har varit att övertyga föräldrarna om att det är en förmån och inte ett straff för barnet att placeras i en särskild undervisningsgrupp eller i en resursskola.

Den enda skillnaden vi kunde se, sett ur ett inkluderingsperspektiv mellan de tre olika skolorna var att det som upplevs som problem och ohanterbart i en skola kan i en annan skola vara ”vardagsmat”, något hanterbart. Detta sett ur ett socialpsykologiskt perspektiv där pedagogernas sätt att klara av olika beteende och upplevelser som möjligheter eller svårigheter.

Vi anser att de särskilda undervisningsgrupperna, belägna inom skolan, fyller en funktion som gagnar eleven om man initierar stödet på rätt sätt. Vissa elever, t ex de med neuropsykiatriska funktionshinder kräver en mer strukturerad undervisning med få vuxenkontakter och färre antal elever i klassen. Det kommer alltid att finnas elever som under vissa perioder kan behöva riktat stöd som vid socioemotionella svårigheter och trauman och då är det viktigt att det finns komplement till den ordinarie undervisningen. Detta stöd bör ske under en begränsad tid och den stora klassen ska vara beredd på att eleven kommer tillbaka och då känner sig välkommen. Men

som Heimdahl-Mattson (2006) menar, tror också vi att det är oerhört viktigt att exkluderade elever behöver normalutvecklade elever att identifiera sig med för sin sociala utveckling.

Inkluderande undervisning kan och bör organiseras på många olika sätt och på flera nivåer, men viktigt är att pedagogerna måste kunna arbeta med en mångfald av behov och förutsättningar i klassen och kunna anpassa

läroplanen på ett sådant sätt att alla elevers behov tillgodoses. Om

pedagogen inte accepterar undervisning av alla elever som en väsentlig del av sitt arbete, kommer de att försöka säkerställa att någon annan (oftast specialpedagogen/specialläraren) tar ansvar för elever i behov av särskilt stöd och på så vis åstadkommer en dold exkluderig i skolan (t.ex. särskilda undervisningsgrupper). Om man ser svårigheterna så önskar man bli av med de avvikande för att få en mer homogen grupp. Ser man istället i det annorlunda en möjlighet, så försöker man i stället utnyttja detta till något positivt och utvecklande för hela gruppen och det primära är inte att ha en homogen grupp. Att ha ett kontinuerligt värdegrundsarbete och att skapa goda och nära relationer med alla elever och föräldrar på skolan anser vi är viktigt. För elever i behov av särskilt stöd är det grundläggande för att öka inkluderingen på skolan.

För att nå en skola för alla måste all personal vara beredd att möta alla elever. Vi tror att denna på demokratisk värdegrunds målsättning kommer att vara svår att uppnå om inte skolan genomsyras utifrån ett salutogent synsätt, att förstärka det positiva och att se möjligheter i mångfalden. Vad vi har kommit fram till är att försök att förverkliga en ”skola för alla” – en väl inkluderad undervisningsform - handlar mer om att utveckla

kompetens, arbetsformer och samverkan på skolan än att försöka inkludera elever i behov av särskilt stöd. Vi tror att de lösningar som visar sig goda för elever i behov av särskilt stöd är bra för alla elever. Skolan måste även anpassas till den nya tidsålder vi lever i där kunskap och information finns tillgänglig i ofantlig mängd. Vi anser att den ”vanliga” skolan skulle innehålla mycket mer olika strukturer än vad den gör idag. I en del ämnen skulle man kunna arbeta med ”hundra grupper”, till exempel ha

föreläsningar eller se på film och i vissa andra basämnen kan man använda resurserna till ”tre grupper”. Utöver detta måste skolan ha tillgång till pedagoger med specialpedagogisk kompetens som kan ge adekvat stöd till elever i behov av särskilt stöd och vara pedagogiska handledare/rådgivare inom skolan.

För att kunna nå ”en skola för alla” med en inkluderande undervisning anser vi att dessa faktorer är av stor vikt:

• Rektor är inte bara viktig för att fördela det som lärarna får, hans eller hennes ledarskap är en avgörande faktor i en inkluderande undervisning. Han eller hon är ofta nyckelpersonen som kan

genomföra förändringar i skolan och initiera ny utveckling och nya processer.

• Till stor del är det lärarens arbete (som i sin tur är beroende av utbildning, erfarenheter och värderingar) som avgör om och hur inkluderingen ska lyckas. Att undervisa elever i behov av särskilt stöd i en grundskoleklass kräver anpassningar av de ordinarie kursplanerna. Elever i behov av särskilt stöd behöver mer undervisningstid eller andra inlärningsmetoder och

specialistkunskap. Läraren behöver mer tid, material och kunskap. • Inkludering är också beroende av lärarnas förhållningssätt och

attityder till elever i behov av särskilt stöd, förmågan att arbeta med sociala relationer, synen på olikheter i klassrummet och förmågan att anpassa undervisningen efter dess olikheter. Arbetet i klassrummet påverkas av vilka elever som finns i klassen och av förhållandena på skolan liksom av yttre faktorer som ekonomiska resurser och

politiska ställningstaganden.

• Föräldrarnas roll är oerhört viktig för att arbetet med inkludering ska lyckas. Föräldrarna ska inte bara betraktas som ”klienter” utan som ”partners” I samarbete med skolan och externa resurser ska föräldrarna ha inflytande och vara delaktiga i planering,

genomförande och utvärdering samt struktur och innehåll i sina barns utbildning.

• Vi tror att en flexibel skolstart utifrån elevernas mognadsnivå skulle kunna minska exkluderingen.

• Samarbetet mellan olika skolor och externa insatser i form av spetskompetens för att finna lösningar och för att klara av elever i behov av särskilt stöd kan leda till en bättre inkludering.

Med specialpedagogisk kunskap och kompetens anser vi att målet ”en skola för alla” kan underlättas genom att dessa specialpedagogiska åtgärder sätts in:

• så tidigt som möjligt och så flexibelt som möjligt

• så nära som möjligt (i grundskoleklassen eller inom skolan) • så kortvarigt som möjligt

Vi tror att vissa elever ändå under en kortare eller längre period kan behöva extra stöd i form av en lugnare arbetsmiljö med högre personaltäthet och en mer strukturerad undervisningsform t ex i form av särskilda undervisningsgrupper eller resursskolor.