Syftet med arbetet var att undersöka hur fyra lärare använder sig av skönlitteratur i sin undervisning och vilken roll den har. Jag har hittat mycket tidigare forskning som belyser olika arbetssätt att arbeta med skönlitteratur, varför lärare bör arbeta med den samt vilken roll den har i dagens skola. Jag har dock inte hittat någon forskning eller fått berättat för mig av de yrkesverksamma lärarna att det finns några nackdelar kring att arbeta med skönlitteratur i skolan. Detta anser jag visar på att skönlitteraturen bör ha en central och stark roll i svenskundervisningen.
Kåreland (2009, s. 101) påpekar som tidigare nämndes i arbetet, att litteraturens ställning i skolan och samhället är långt från självklar. Hon menar på att det råder en stor osäkerhet hos lärare kring vilket syfte litteraturundervisningen har. Detta är något som arbetet visat raka motsatsen till då alla fyra lärare svarade enhälligt kring skönlitteraturens syfte. Lärarna menade att skönlitteraturens syfte är att öppna upp nya världar för eleverna och låta dem sätta sig in i andra människors liv för att utveckla deras empati och förståelse för andra människor. Skönlitteraturens syfte är även enligt lärarna att utveckla elevernas ordförråd, läsflyt och läslust. Detta är inget svar som är generellt för alla lärare men då forskningen visar på en stor osäkerhet kring litteraturundervisningens syfte blev jag förvånad när de intervjuade lärarna svarade enhälligt. Lärarnas syn på skönlitteraturens syfte stämmer väl överens med ett av svenskundervisningens syften enligt Lgr11(s. 223), vilket är att eleverna ska få möta och få kunskaper om skönlitteratur från skilda delar av världen och från olika tider. Eleverna ska även genom olika typer av texter utveckla sitt språk, den egna identiteten och sin förståelse för omvärlden. Trots det stora tolkningsutrymmet, lärarnas olika bakgrund, ålder och erfarenhet delar de en liknande syn på skönlitteraturens syfte. Jag håller med om att tolkningsutrymmet är stort, men att fyra lärare från fyra olika skolor delar samma syn angående skönlitteraturens syfte ger mig hopp om en likvärdig skolgång för alla elever. Tolkningsutrymmet är stort, men det verkar enligt dessa lärare vara hanterbart. Något som dock har visat sig vara större problem för en lärare är hur man sedan bör arbeta med skönlitteraturen.
Som tidigare nämnts är riktlinjerna från läroplanen och kursplanen i svenska generella, vilket inte ger en klar bild av hur man ska arbeta med skönlitteraturen. Detta gör att det blir relativt fritt för varje lärare att tolka hur arbetet ska se ut enligt, Brodow och Rininsland (2005, s. 99). Trots det stora tolkningsutrymmet visar resultatet på att lärarnas likheter kring arbetssätt och arbetsformer är fler än skillnaderna. Tre av lärarna arbetade med samma arbetssätt och en lärare arbetade med samtliga utom ett (temaarbete). Arbetssätten som finns med i lärarnas undervisning är därmed relativt lika men ändå finner en lärare det svårt att hitta relevanta arbetssätt när hon ska planera sin undervisning och följa kursplanen och kunskapskraven. Hon tycker även det är svårt att hitta rätt böcker både till undervisningen och till eleverna.
Detta anser jag beror på att läraren endast arbetat som lärare i knappt ett år. De övriga lärarna har arbetat som lärare i 10, 13 samt 23 år vilket bidrar till att de finner kursplanen och
kunskapskraven lättolkade. De har även många idéer och tankar kring hur de kan undervisa och är ständigt ute efter att utveckla sin skönlitterära undervisning. De mer erfarna lärarna har en annan självsäkerhet och djup i sina arbetssätt vilket gör att och skönlitteraturen får en mer given och genomgående roll i deras undervisning.
Under rubriken lärarens litteraturengagemang presenteras den skicklige läraren. Det är en lärare som anser att diskussion av de lästa böckerna är viktig, läraren läser själv och låter eleverna vara med och påverka valet av texterna i undervisningen. Andra utmärkande drag hos den skickliga läraren är att den ger möjlighet till både tyst läsning och litteratursamtal. Läraren ska även vara engagerad, kunna ge eleverna bra lästips samt välja de böcker som ska användas till undervisningen med omsorg och eftertanke. Hos den skickliga läraren har skönlitteraturen en stor och viktig roll i undervisningen (Ejman & Molloy 2001, s. 4-5).
Ovanstående beskrivning av den skickliga läraren anser jag representerar Lärare A, C och D. Dessa tre lärare för ständiga litteratursamtal, är väl inlästa på dagens ungdomslitteratur och kan därför tipsa eleverna om bra samt relevanta böcker. Skönlitteraturen har i dessa lärares klassrum en tydlig roll med en genomgående röd tråd i undervisningen och de låter eleverna vara med och bestämma böcker. Jag anser att Lärare B med åren kommer att bli en skicklig lärare. Hon har precis startat sin karriär och är väl medveten om hur hon vill arbeta men hon har inte haft tiden till att arbeta på det sättet hon egentligen vill. Hon känner sig inte påläst kring ämnet eller kan tipsa eleverna om böcker vilket påverkar hennes undervisning. Att lärare B inte fick samma metodik, tips och idéer som lärare A, C och D vid deras utbildning är
något som kan påverka detta. Detta har gett mig en tanke om att dagens lärarutbildning borde innehålla mer fokus på olika arbetssätt och idéer kring den skönlitterära undervisningen. Lärare A, C och D kände sig säkra på hur de skulle arbeta med skönlitteratur, inte lärare B. Lärare A, C och D är relativt jämnåriga, inte lärare B. Har skönlitteraturen i dagens
lärarutbildning en mindre betydande roll? Eller är det de yngre lärarna som inte har samma intresse för skönlitteratur som de äldre? De yngre nyexaminerade lärarna läser enligt två enkätstudier mindre än de äldre lärarna och användandet av skönlitteratur har minskat i undervisningen mot förr (Arevik, 2013, Petersson, 2009). Här verkar det finnas ett problem, ett allvarligt sådant. Skönlitteraturen har en stor och central roll i dagens läroplan men ändå menar Molloy i Niklas Areviks (2013) artikel för Lärarnas nyheter att användandet av skönlitteratur minskar, samtidigt som många av de nyexaminerade lärarna knappt kan nämna en enda titel på en skönlitterär bok som de kan tänka sig använda i undervisningen.
De nyexaminerade lärarna skiljer sig från de lärare som arbetat längre, men detta anser jag även kan bero på att samhället har förändrats. I dagens samhälle, både i skolan och i elevernas hem så har tv:n och andra medier tagit större plats med åren, vilket jag anser skulle kunna påverka att dagens lärarstudenter läser betydligt mindre än de äldre. Min tanke är även att det har påverkat lärarutbildningen då dagens utbildning berör teknik i undervisning, undervisning via film, datorer och så vidare. Detta fanns inte i lika stor utsträckning förr, vilket säkerligen förklarar varför skönlitteraturen hade en större och mer genomgående roll i tidigare
lärarutbildningar.
De tre lärarna som är äldre än lärare B har fått inspiration från sina tidigare akademiska lärare och arbetar alla tre på liknande sätt. De är alla skickliga lärare, men det kanske ändå finns en risk och vissa nackdelar med att arbeta så som deras akademiska lärare föreslog för många år sedan. Lärarna är säkerligen mer påverkade av en viss syn och arbetssätt än de tror. Dock anser jag att just dessa lärare är bra på att variera sin undervisning och de nämnde alla tre att de ständigt vill utvecklas och testa nya arbetssätt. Men det kan säkert finnas lärare med liknande bakgrund som blir bekväma, nöjda och trygga i sättet de undervisar på och därmed inte söker efter nya vägar eller nya arbetssätt.
Något som jag funderat över är att samtliga lärare har ökat högläsningstillfällena när den tysta läsningen inte fungerat. Om lärarna märker att tystläsningen inte fungerar, är detta den mest relevanta vägen att gå? Att läsa högt hjälper inte eleverna att bli bättre på att läsa själva.
Däremot får eleverna ta del av den skönlitterära världen och dess upplevelser som de annars hade blivit utan. Jag antar att detta är just lärarnas argument kring detta, att de tar till
högläsningen för att dra in eleverna i den skönlitterära världen och försöker locka dem till läsning. Eleverna får genom detta en chans att leva sig in i en annan värld och en annan människas liv, utveckla sin empati, den egna identiteten och få en positiv läsupplevelse. Dock anser jag lärarna borde lägga större vikt vid att arbeta vidare med den individuella
läsupplevelsen och tystläsningen då eleverna behöver utveckla sitt läsflyt och sin
läsförståelse. Detta är ett väldigt aktuellt ämne då de svenska elevernas läsförståelse sjunker och elevernas intresse för böcker minskar.
L v ” v ” v att läsa. Eleverna ska läsa boken antingen själva, i par eller i grupp för att sedan besvara läsförståelsefrågor samt diskutera olika frågeställningar. Om eleverna inte läser det som de ska uteblir diskussionen och de kan inte svara på frågorna. Detta är ett sätt att komma åt problemen men det måste finnas fler. Eleverna läser i och för sig mycket i den övriga undervisningen men jag anser att de behöver få chansen att försvinna in i en text och slukas av den. Det tar ett tag innan eleverna får kläm på hur det är att läsa, att förstå en text och ta till sig den. Men när de väl gör det uppstår magi. Det gäller att läraren hittar böcker som passar varje individ. För att träna på att läsa, det behöver alla. Om det finns elever som inte gillar att läsa böcker men är intresserade av någon sport, anser jag att läraren bör låta dem läsa en tidning som handlar om sporten. Jag anser att det kan vara en väg för att få eleverna att just träna på den tysta läsningen och för att ge tid till läsförståelsen. Eleverna kan självklart inte läsa olika tidningar under hela sin skolgång utan behöver läsa olika typer av böcker, men jag tror det kan vara en väg att fånga eleverna intresse för läsning och samtidigt stimulera deras läsutveckling.
Lärare A pratar om att lärare är svaga på att utveckla elevernas läskompetens efter att läskoden knäckts. Hon menar på att de oftast lämnas ensamma i sin läsning och jag anser att detta är en bidragande orsak till varför tystläsningen inte fungerar optimalt i lärarnas
klassrum. Som tidigare nämnts menar alla fyra lärare att många elever endast springer runt och vill låna nya böcker under tystläsningstillfällena. Detta måste bero på att eleverna lämnas ensamma i sin läsning. Eleverna kanske inte förstår handlingen och ger upp eller så kanske språket är för svårt. Istället för att lägga mer tid på individen och dennes läsning verkar det som att lärarna tar till högläsning som arbetssätt. Lärare C berättar att hon tycker det är viktigt
att inte lämna eleverna helt ensamma med texten utan att se till att de förstår vad de läser. Hon menar att det är viktigt att följa med i elevernas berättelse, visa intresse för bokens handling och ställa läsförståelsefrågor. Jag anser att detta är nyckeln till att fortsätta utveckla elevernas läskompetens efter att läskoden knäckts. Eleverna måste känna att deras läsning har en mening, ett syfte och de måste förstå bokens handling. Genom att läraren är engagerad i elevernas enskilda tystläsning tror jag att man kommer åt detta. Att arbeta likt lärare C framhåller gör att eleverna känner att det är någon som bryr sig om vad de läser och vad boken handla om. En lärare som visar intresse för bokens handling och ställer
läsförståelsefrågor anser jag skapar reflektioner om bokens kommande händelseförlopp och därmed ett ökat intresse för att läsa. Genom att läraren intresserar sig av och följer upp elevernas tysta läsning kan läraren även fånga upp de elever det inte går bra för. Läraren kan då hjälpa dem förstå bokens handling eller hjälpa dem hitta en ny mer passande bok. Av egna erfarenheter upplever jag att de elever som tappar koncentrationen eller lusten att läsa är de elever som antingen valt en för svår bok eller en alldeles för enkel. Lärarna måste
sammanfattningsvis vara mer engagerade i individen och inte lämna hen ensam i sin läsning.